Kris I Befolkningsfrågan

ALVA MYRDAL och GUNNAR MYRDAL

KRIS

I

BEFOLK

NINGS

FRAGAN

B ONNIERS

AL VA MYRDAL och GUNNAR MYRDAL

KRIS I BEFOLKNINGSFRAGAN

KRIS

I BEFOLKNINGSFRAGAN

A V

ALYA MYRDAL och GUNNAR MYRDAL

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÓRLAG

Copyright. Albert Bonnier J934.

STOCKHOLM

ALB. BONNTERS BOKTRYCKERl 1934

I N N E H A L L.

Inledning 7

Kris i befolkningsfragan.

1. Malthusianismen och nymalthusianismen 15

Malthusianismen. — Nymalthusianismen. — De sista nymalthusi-
anska reformkraven : preventivlagens avskaffande och fosterfordriv-
ningens sociala reglering.

2. De allmanna befolkningsteorierna 56

Nativitet och inkomststandard. — Befolkningsoptimum. — Ras-

biologiska vardeskillnader mellan socialklasserna? — De generella
teoriernas bankrutt.

3. Aktuella tendenser i den svenska befolkningsutvecklingen 82

De yiktigaste fórandringarna under de sista decennierna. — Ten-
denserna for den niirmaste framtiden. — Skola fruktsamhetstalen
stanna i sitt fali och i sa fali var?

4. Den narmaste framtidens befolkningspolitiska asiktslage 102

Folkhushallets sammankrympning och aldringarnas overtalighet.

— Befolkningstrycket utifran. — Den framtida befolkningspoli-
tiska installningen.

5. Det svenska folkets leunadsstandard 118

Loner och inkomster. — Bostadsstandarden. — Naringsstandarden.

— Arbetslbsheten och jordbrukskrisen. — Sambandet med frukt-
samhetsutvecklingen.

6. Socialpolidken och det ekonomiska produktions- och fordelnings-

problemet 173

Tryggandet av folkets forsorjning. — Utjamning av de individuella
inkomsterna efter barnfbrsbrjningsbbrdan. — Utjamning av barn-
fdrsorjningskostnaden genom socialpolitik.

7. Socialpolitiken och folkets kvalitet 205

De skiirpta kvalitetskraven i det moderna livet. — Kvalitetssyn-
pupkten i arbetsloshetsproblemet. — Steriliseringsfragan. — Bar-

6

INNEHALL

nens naringsstandard. — Det bostadsliygieniska problemet. — Fy-
sisk och psykisk hiilsovard. — Skolans uppfostringsmal. — Den
sociala cirkulationen mellan yrken och klasser. — Sammanfattning.

8. Socialpolitiken och den familjesociologiska utnecklingen

Familjens omvandling. — Barnens fostran i familj och barn-
kainmarskolor. — De gifta kvinnornas arbetsforhallanden. — Den
nya familjen.

286

Sakregister

327

INLEDNING.

Kris i befolkningsfragan.

Mer an de fiesta andra samhallsproblem har befolknings-
fragan fórmatt uppróra sinnena.

Den snuddar namligen vid nagra omraden av samhalls-
moralen, som sedan gammalt legat i centrum for religions-
larares och moralisters intresse: fórhallandet mellan konen,
aktenskapet, fortplantningen och familjen. Den har darfór
kommit att berora s. k. personliga samvetsfragor. Och sa langt
tranga eljest de stora samhallsproblemen blott med den stórsta
svarighet. Vidare far man naturligtvis minnas, hur djupt kom-
plexbundet kónsproblemet kommit att bli i den moderna vaster-
landska civilisationen. I denna komplexbundenhet ligger for
óvrigt en god del av sjalva anknytningen till den individuella
moralen.

Det maste emellertid starkt understrykas, att denna kontakt
med de ”personliga samvetsfragorna” aldrig varit det politiskt
yasentliga i dessa asiktsstrider, allra minst om vi som har
blott halla oss till den mera genomtankta och systematiskt ut-
byggda asiktsbildningen. Ytterst ha striderna aven i befolk-
ningsfragan gallt de stora sociala valfards- och fórdelnings-
problemen. De ha blott varit ett inslag i den alltsedan 1700-
talet oavbrutet pagaende kampen mellan reaktionara och radi-
kala samhallsideal och klassintressen.

For narvarande genomleva vi atminstone har i Sverige en
asiktsuppluckring. Det har hant en hel del, som rivit upp
gamla traditionella asikter i befolkningsfragan. Man ar uppen-

8

KRIS I BEFOLKNINGSFRAGAN

bart oviss och yillradig i nastan alla lager; man ar mindre
fastlast i sin installning an kanske nagonsin tidigare.

Ingen vet riktigt pa vilken fot han skali sta. Orsaken ligger
huvudsakligen i den faktiska nativitetsutvecklingen under de
senaste decennierna. Men asiktsuppluckringen i befolknings-
fragan har sin motsvarighet i en pagaende allman omlaggning
av de sociala stridsfronterna och asiktslinjerna, en politisk ut-
yeckling som ej heller i andra avseenden natt mycket langre
an till oklarhet.

Lat oss for att fa en utgangspunkt ta fasta pa asiklsliiget i
befolkningsfragan ungefar vid den tidpunkt, da den nu
aldrande generationen mottog sina politiska impulser, och lat
oss darvid skilja mellan en socialradikal och en socialkon-
servativ politisk installning.

De radikala ómmade for de fattiga och forsvarslbsa i sam-
hallet. Under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet fingo
de sin ideologiska resonansbotten och sin politiska maki bas i
den framvaxande arbetarrórelsen, som kraftigt genomsyrades
av de socialradikala ideerna, vilka ju i stort sett motsvarade
arbetarklassens ekonomiska intressen. I befolkningsfragan voro
de radikala nymalthusianer (trots att de socialistiska teore-
tikerna, som langre fram skali skildras, i princip aldrig med-
givit att befolkningsminskning vore det rationella boternedlet
mot den sociala nóden).

Nymalthusianernas ideał var en rationalisering av barnaveln.
Barn borde komma till varlden endast efter sina fóriildrars fria
val. Och detta borde bli regel ej blott i den ”bildade” over-
klassen utan aven inom arbetar- och bondebefolkningen. Famil-
jernas ekonomiska standard skulle stiga genom att barn-
kullarna blevo mindre. Till f 61 j d av befolkningsminskningen
— eller som man val snarast tankte sig: den minskade be-
folkningsókningen — skulle aven utbudet av arbetskraft minskas
i fórhallande till de knappa naturtillgangarna. Arbetskraften
skulle sa bli en yardefullare produktionsfaktor, yarigenom

DEN GAMLA RAD1KALISMEN OCH KONSERYATISMEN

9

arbetsloshetsrisken skulle minskas och lbneinkomsterna stegras.
Fattigdom och nód skulle forsvinna.

De konservativa representerade daremot de hesittande klas-
sernas intressen. Dessa intressen synas i nyare tid icke ha
kunnat vara direkt idealbildande pa samma satt som de fattigas
intressen. For att kunna upphójas till politiska ideał ha de
darfor i hogre grad mast forgyllas genom romantiska, mora-
liska och religiósa inslag. I hefolkningsfragan voro de konserva-
tiva antinymalthusianer.

En genomfórd fodelsekontroll antogs skola verka upplosande
pa kónsmoralen. Mojligheten att ha konsumgange utan att
riskera att fa barn skulle ta bort den sanktion, som — vid
sidan av risken for kónssjukdomar m. m. — vidmakthóll ung-
domens sedliga avhallsamhet och de vuxnas trohet i iiktenskap-
liga forbindelser. Fodelsekontrollen framstod dessutom i och
for sig sasom ett ”onaturligt” ingrepp i skapelsens ordning
och strede emot den kristna religionen. Den sasom fóljd in-
tradande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens
degeneration och betyda ”slaktets sjalvmord”. Nar befolknings-
trycket minskades, skulle landet 6versvammas av invandrare
fran frammande folkraser med hogre fruktsamhetstal. Med
de starkares ratt skulle dessa overta och omforma vart dyr-
bara kulturarv. Denna invasion skulle dartill kunna dra med
sig internationella forvecklingar och riskera var fred. Samtidigt
skulle darvid de minskade barnkullarna sanka var fórsvars-
kraft och blottlagga landet for rovlystna eróvrare.

Med denna allmanna installning lag det mindre nara till
hands att fasta vikt vid sambandet mellan nativitet och fattig-
dom. Man hade i det konservativa lagret en benagenhet att
blunda for nodens och arbetslbshetens sociala orsaker och blott
fasta blicken vid de personliga. Var och en, som allvarligt
stravade att fórsórja sig och de sina, kunde nog finna en fór-
varvskalla, om han namligen inte reste ”orimliga” ansprak pa
arbetsersattning. Det fanns nalurligtvis, det medgav man, en

10

KRIS I BEFOLKN1NGSFRAGAN

del orkeslósa aldringar och dartill aven sjuka, lytta eller socialt
forkomna individer i de yngre aldrarna, och dessa finge sam-
hallet dra fórsorg om, savida de icke hade anhóriga, som kunde
fylla denna fórsórjningsplikt. Med fórnójsamhet och sparsam-
het kunde dock aven en mindre inkomst ge nodtorftig barg-
ning at en familj, fastan harnen voro manga. Familjelyckan
vore mera an av inkomsten beroende av moraliska egenskaper.
Dessutom gave det bestaende samhallet rika mojligheter att na
stegrad inkomst for alla dem, som voro tillrackligt idoga, pa-
passliga och sparsamma.

I nagot fórenklad utformning ha vi darmed antytt de bada
asiktsfaror, vari det befolkningspolitiska tankandet lankades i
Sverige annu omkring sekelskiftet. Pa ungefar ettdera av dessa
satt tanker folk alltjamt i vissa kulturella avkrokar inom vart
samhalle. Men bland de mera vakna ar asiktslaget ett helt
annat. Det ar till en bórjan betydligt oklarare i sina 1 in jer an
for trettio ar sedan. Den viktigaste orsaken hartill iir, som
redan sagts, den faktiska nativitetsutvecklingen.

De radikala nymalthusianerna ha sannerligen blivit bonhorda
óver hovan. Fodelsetalen ha fallit katastrofalt. Och de fort*
satta att falla: nagon hotten kan annu inte skonjas. Narmast
pekar utvecklingen emot en av rena miniatyrfamiljer uppburen
befolkning, vilken oavbrutet minskas i en sa smaningom alit
snabbare takt. Detta hade man knappast tankt sig. Samtidigt
har den tekniska utvecklingen i grunden forandrat arbets-
kraftens knapphetsforutsattningar. Arbetslosheten ar visser-
ligen fruktansvard, stórre an nagonsin. Men var och en vet,
att det inte beror pa nagon knapphet pa naturtillgangar. Yar
och en kan darfór aven draga den slutsatsen, att det inte finns
stor anledning att lita pa att arbetslosheten skulle ga ner blott
pa den grund, att nativiteten ytterligare minskades.

Med den teknik, vi nu beharska, ha vi naturtillgangar nog
att fórsorja en stórre befolkning pa en hógre levnadsstandard,
och tekniken fórbattras oavbrutet. Felet ligger ej langre i

DEN NYA RADIKAL1SMEN

11

knappheten pa naturtillgangar och 6vertaligheten av man-
niskor. Felet ligger i den samhalleliga organisationen av pro-
duktionen och av fórdelningen, som icke kunnat halla jamna
steg med den tekniska utyecklingen. Frań en nagorlunda jamnt
fortskridande industriell utveckling med stigande levnadsstan-
dard men alltjamt under knapphetens stjarna ha vi fórts óver i
nagot som liknar en permanent ”óverflódskris”. Darmed har
aven var befolkningsfraga kommit i ett alldeles nytt lagę.

Infór den kraftigt pabdrjade avfolkningen just i denna tid
av exempellóst snabbt tekniskt framatskridande ha de som se
radikalt pa de sociala problemen att vanda skóldarna. De
komma att fa ett nytt intresse att hejda fruktsamhetstalen9 fali.
Men hur skali detta kunna ske? Vilka medel sta till fórfogande
for en positiv befolkningspolitik? En sak blir klar genom en
social analys av motivspelet bakom fodelsebegransningen och
den bestyrkes av erfarenheten fran andra nationer: har racker
det inte med sma justeringar av den ekonomiska fórdelningen.
Fruktsamhetspremieringar, skattelindringar for barnrika famil-
jer och dylikt komma mójligtvis att ge oss en kortvarig illusion
av att vi fora en positiv befolkningspolitik, men de komma
att lamna fruktsamhetsutvecklingen tamligen oberórd. Vill man
vinna mer an en illusion far man nog ratt grundligt reformera
hela samhallet.

Det blir da fraga om en ganska radikal omfórdelning av
inkomsterna mellan familjer med en olika stor barnfórsórj-
ningsbórda och olika stor inkomst. Det kommer att gaiła en
profylaktisk socialpolitik, narmast styrd av syftet att stegra
folkmaterialets kvalitet men samtidigt fórverkligande den radi-
kala fórdelningspolitiken genom att góra en vasentlig del av
barnfórsórjningsbórdan till en hela samhallets angelagenhet.
En hel del sociala institutioner — och i fórsta hand familjen
— komma darvid att behóva anpassa sig i den riktning, att
var folkstam aterigen skali finna det lont att fórnya sig sjalv.
Pa botten ligger det stora nationella fórsórjningsproblemet:

4-

jkowvk ę
- f - i ° n

v f i UOUA

12

KRIS I BEFOLKN1NGSFRAGAN

hur skola vi genom fullt utnyttjande av var arbetskraft, vara
naturtillgangar och var teknik kunna góra var produktion i
hógre grad effektiv? En stegring av produklionen iii viktig i
och for sig pa grund av sina omedelbara yerkningar ii folkets
leynadsstandard och dess ekonomiska trygghet. Men den ar nr
befolkningspolitisk syn punkt an viktigare indirekt genom alt ut-
góra den nodvandiga fórutsattningen for alt vi skola ha rad
med de fórdelningspolitiska och socialpolitiska reformerna. Elt
positivt intresse for befolkningsstockens uppehallande, som inte
nójer sig med utsiktslost socialt kvacksalveri, leder saledes lit
i kravet pa samhallsreform.

Det ar for att soka ange de stora linjerna i en befolknings-
politik av denna art, som denna bok ar skriven. Sjiilva yar
problemstallning asyftar en slutgiltig likvidering av den iittio-
talsradikalism i befolkningsfragan, som vi ansę vara hopplost
ur takt med den sociala tidsutvecklingen. Det ar i och for sig
intet markvardigt, att aven asikter aldras och skola do. Poli-
tiska asikter gaiła sociala tillstand och utvecklingstendenser,
som man vill andra. Andra sig darvid tillstanden och ten-
denserna, fa ocksa asikterna andras. Góra de det icke, sta de
kvar blott sasom anomalier — utan fórbindelse med de verk-
liga sociala problemen. En i denna mening fóraldrad radika-
lism hor rentav till det yederstyggligaste inom idepolitiken:
den blir med nódvandighet fórvandlad till det sarskilda slag
av social konservatism, som kanns igen pa att den ar sur till
lynnet och rotlós i tiden. I det laget komma latt radikalismens
gamla yeteraner, om de fórlora kanningen med de fórandrade
problemfórutsattningarna. Vi hedra dem aven da garna, men
blott sasom historiska fóreteelser, hórande hemma i en annan
utvecklingsepok an den vi ha att leva och verka i.

Men lika illa stallda aro de konservativa antinymalthusia*
nerna — atminstone de, som tagit sin morał och religion
nagorlunda pa allvar och ej blott begagnat dem sasom
tiickelse óver sin klassegoistiska oyillighet inom socialpolitiken.

DE KONSERYATIYAS BEKYMMER

13

Det gar inte garna att pa det sociala planet driva moraliska
ideał alldeles stick i stiiv med den faktiska utvecklingen. Ali
morał maste i viss man acceptera. I alla hiindelser ar det klart
att de medel man anvant for att soka stoppa fodelsebegrans-
ningens utbredning — strafflagstiftning och predikningar —
icke aro effektiva. Och fragan ar da: vilka andra medel har
man att lita till? — I det konservativa lagret har man annu
knappast kommit fram till att stalla den fragan klart och
arligt. Man har skytt de socialpolitiska konsekvenserna.

Overhuvudtaget har den sedliga fórtrytelsen gentemot fódelse-
begransningen fórlorat sina fasten. Vi veta — inte minst fran
den tidens skónlitteratur, fran memoarer och muntlig familje-
tradition, fran rattegangsprotokoll och statistik — att man-
niskor inte voro sa overdrivet sedliga och harmoniska under
1800-talet, trots franvaron av fódelsekontroll. Och pa veder-
haftigt hall borjar man ju allvarligt betvivla, att den ungdom
som nu vaxer upp med nagorlunda fri tillgang till kontraceptiva
medel av alla slag skulle genomgaende vara sa sedligt fór-
vildad. Manga erfarna och omdómesgilla iakttagare góra tvarl-
om gallande, att den i jamfórelse med en tidigare generation
ar klarare, allvarligare och stundom mera ansvarsmedveten.
Vissa ansamlingar av asociala element finns det naturligtvis
aven nufortiden, men det lar det visst alltid ha funnits.

For skepsis och kritik gentemot overhuvud alla asikter i
befolkningsfragan finns det for narvarande óvernog av skal.
Det ar inte att undra pa om under dessa fórhallanden en all-
man villradighet eftertratt den klara asiktsspaltningen fran
attiotalet och sekelskiftet. Men sa smaningom komma val asikts-
linjerna att klarna igen. Befolkningsproblemet kommer pa nytt
att fa sin centrala plats bland stridsfragorna i den idepolitiska
diskussionen. Vi skulle till och med tro, att den i nasta genera-
tion kommer att dominera hela den socialpolitiska problem-
stallningen. Den kommer atminstone att tvinga sig in som en

14

KRIS I befolknincsfra<;an

huvudsynpunkt i alla de speciella problemen. Befolknings*
fragan kommer emellertid da att vasentligt ha v ii x 1 a 1 innehall.

Det ar denna kris, som just nu ar i sin begynnelse. Asikts-
uppluckringen betecknar bara ett kortvarigt overgangsskede,
liksom trettiotalets hela politik djupast praglas av den luisliga
forvandlingens kaos.

HISTORISK TILLBAKABLICK

15

FoRSTA KAPITLET.

Malthusianismen och nymalthusianismen.

Det ar av ett visst intresse att sóka góra sig en fórestallning
om de nya asikter i befolkningsfragan, som aro i framvaxande.
Uppgiften frestar dubbelt, eftersom ett studium av dessa fram-
tida asiktslinjer i befolkningsfragan ger en utblick óver hela
den nya socialpolitik och den nya ekonomiska, psykologiska
och moraliska grundval for det sociala livet, som kommer att
bryta igenom sasom en f 61 j d av den tekniska utvecklingen.

Men forst en skiss óver den ideutveckling, som redan helt
och hallet ligger bakom oss. Aven nar ett asiktsfórlopp, sasom
just har, uppenbarligen haller pa att góra en tvar vandning,
gór man klokt i att icke fórsma en tillbakablick. Det blir annars
sa svart att verkligen fórsta det lagę, vari man befinner sig.
Vara tankar rinna ju alltid fram óver decenniernas lagrade
doktrinfossil, vare sig vi veta det eller inte — och mest sa nar
vi inte veta det. Dessa doda tankar grumla som ett bottenslam
alla vara fórestallningar och asikter. Genom en tillbakablick
kan man góra en rationell utfallning och fransilning. Dari
ligger egentligen vardet av en historisk orientering. Den skali
frigóra oss fran de dódas makt óver vart eget liv.

Traditionen — d. v. s. den irrationella bindningen av vara
fórestallningar och asikter — kan óvervinnas blott genom att
den intellektuellt fixeras, fórklaras och kritiseras. Det har nar-
mast fóljande fórsóket att antyda vissa breda idehistoriska
linjer maste emellertid av utrymmesskal bli ofullstandigt. Den
som ónskar en mera ingaende framstallning av hela den tanke-
miljó, varinom den befolkningspolitiska diskussionen vaxt upp,

16

MA LT HUS! AN I SM E N OCH NYMALTHUSIANISMEN

hanyisas liii ”Vetenskap och politik i nationalekonomien”,
Stockholm 1930, och ”Socialpolitikens Dilemma” i Socialt
Tidsskrift, Kpbenhayn 1932, samt i Spektrum haftena 3 och 4,
1932. 1 dessa arbeten behandlas dock icke speciellt befolknings-
fragan.

Maltlmsianismen.

Man maste till en bórjan halla klart for sig, alt, idehistoriskt
sett, hela den moderna diskussionen i befolkningsfragan lik-
som óverhuvudtaget hela striden om socialpolitiken Springer
upp under 1700-talet ur den gamla konflikten mellan egen-
domskonservatismen och egendomsradikalismen.

Den aldre merkantilistiska ekonomien med sin harstamning
fran de autokratiska statslarosystemen hade mestadels gatt pa
sidan om denna konflikt genom en fullkomligt krass och nu-
mera svarbegriplig likgiltighet infór fattigdomens ohyggliga
faktum: ”De fattiga aro aldrig sa ihardiga, som da arbets-
kraften ar billig och spannmalen dyr.” Eller: ”Harda lider aro
en valsignelse, ty da hallas de fattiga till Hit.”

1700-lalets morgonklara upplysningstankande bringar emel-
lertid konflikten upp i dagen. Ali samhallsspekulation lankas
darefter i tva huvudstrommar : den konservativa, som full-
standigast utvecklats i den fysiokratiska och den tidiga klas-
siska ekonomiska teorien, dar man lagger tyngdpunkten pa det
individualistiska frihetsbegreppet och sa utsmider en samhalls-
och egendomsbevarande liberalism; och den radikala , utopiska,
rousseauanska anarkismen eller socialismen, som bibehaller
frihetsbegreppet men sdker bringa detta i óverensstammelse
med det sociala jamlikhetsbegreppet och da blir ekonomiskt
revolutionar.

De radikala socialteoretikerna kunde effektivt kritisera de
konservativa genom att papeka, att dessa togo de bestaende
aganderattsforhallandena sasom givna och sjiilyklart rattfar-
diga. Friheten blir da en frihet bara for de rika. De radikala

MALTHUSIANISMENS POLITISKA BAKGRUND

17

teoretikerna maste helt enkelt satta in med en kritik pa just
denna punkt. Sjalva karntanken i deras utopism ar ju denna,
att man genom en forandring av aganderattsinstitutionerna kan
forvandla var skropliga varld till ett Eden. Det ar daruti den
radikala utopismen ar socialt revolutionar.

Denna radikala frihetsteori kunde emellertid efter i grunden
liknande linjer sonderkritiseras av de konservativa liberalerna.
Det ar vad Malthus gór. Hans bok om befolkningens standiga
press emot naringsutrymmet ar skriven just for att bevisa, att
man icke nar ett tusenarsrike blott genom en andring av sam-
hallsinstitutionerna. Elandets orsaker sitta enligt Malthus’ upp-
fattning mycket djupare: de aro rotade i ”den manskliga
naturen”.

Detta ar for ovrigt i alla tider den djupaste motsattningen
mellan en konservativ och en radikal installning till samhalls-
problemen. Alit beror pa hur mycket man vill skylla pa indi-
viderna sjalva och hur mycket pa samhallsmiljón. Rudolf
Kjellen uttryckte en gang saken sa, att en radikal standigt ar
benagen att tanka, att det ar tillfallet som gór tjuven, medan
en konservativ alltid lutar mot den uppfattningen, att det ar
tjuven som gór tillfallet. Den pessimistiska hanvisningen till
”den manskliga naturen” ar darfór standigt den djupare inne-
bórden av varje konservativt politiskt argument, som icke
enkelt, krasst och arligt motiveras direkt ur den harskande
klassens ekonomiska intressen, vilket ju sa smaningom blivit
omodernt. Den malthusianska befolkningsteorien ar intet
undantag. Den utgór i sjalva verket ett av de skickligast ut-
spekulerade reaktionara argument utifran den ”manskliga
naturen”, som nagonsin blivit pafunna.

Och reaktionen var verkligen vid den tidpunkt, da Malthus
anonymt gav ut sin beromda essay i befolkningsfragan, i
starkt behov av battre argument i den sociala striden. Just vid
ingangen till 1800-talet var namligen det idepolitiska laget
tamligen egenartat.

2. — My r dal. Kris i befolkningsfragan.

18

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIUSIANISMEN

Ytligt att dóma var det radikalismen, som satt med de basta
korten pa hand. Den borgerliga liberalismen var principiellt
radikal, fastan praktiskt konservativ. 1700-talstankandet bade
mynnat ut i satsen om alla manniskors lika ratt. Denna princip
hade rentav inskrivits i de berómda deklarationer, som voro
avsedda att bilda grundvalen for samhallslivet i Forenta
staterna och i Frankrike: Declaration of Independence 1776
och Declaration des droits de Thomme 1789. Denna jamlikhets-
princip finner aven i fortsattningen en trygg forankring i sj ii 1 va
den utilitetsmaxim, som under mer an ett sekel skul le bli grund-
valen for det ekonomiskt politiska tankandet.

Enligt utilitetsmaximen borde samhallets alla fbreteelser
vagas och bedomas med den grundsatsen i sikte, att blott
sadana politiska atgarder voro forsvarliga, som ledde till
stdrsta mbjliga lycka for storsta mojliga antal manniskor. Men
vid genomforandet av denna sociala lyckokalkyl vore det ju
helt simpelt en falsknikning, om man icke raknade alla indi-
vider for en och ingen for mera un en. Alt jamlikhetsprincipen
pa detta vis ingick sasom ett led i sj iilva utilitetsmaximen
understróks ofta av de utilitaristiska filosoferna och ekono-
merna, och sarskilt Bentham och John Stuart Mili hade blicken
klar for denna konsekvens.

Jamlikhetsprincipens forankring i den tidens samhallsekono-
miska tankande — bade det konservativa och det radikala —
blir an fastare genom teorien om ”den sjunkande nyttans lag”,
som ju utvecklats av Bentham och óvertagits av hela den
klassiska skolan. Om ett tillskott av en krona betyder en alit
mindre ókning av behovstillfredsstallelsen, ju stórre den in-
komst ar, till vilken denna tillskottskrona lagges, och om en
krona darfór ar langt mera ”vard” for den fattige an for den
rike, nar man givetvis en storre total lyckosumma for sam-
hallet i dess helhet genom att ta fran de rika och ge at de
fattiga. Inkomst- och formbgenhetsutjamnande politiska in-

LIBERALISMENS RADIKALA CRUNDYAL

19

grepp skulle darfór rent ekonomiskt vara forsvarade ner till
fullkomlig jamlikhet i detta hanseende.

I samma riktning yerkade vidare den i den klassiska ekono-
miska teorien inbyggda, fran naturrattsfilosofien nedaryda ar-
betsprincipen inom yardelaran. Denna princip — som seder-
mera óvertogs ocli utnyttjades aven av Marx — gick ju ut pa
att det manskliga arbetet och blott arbetet var ”vardeskapande”
och grundade en naturlig ”ratt” till hela produktionsresultatet.
Foryerkligandet av denna naturliga ”ratt” skulle givetvis aven-
ledes fórutsatta en radikal inkomstutjamning i samhallet. Ty
aven om arbetsfórmagan kunde vaxla individuellt, var det ju
klart, att manniskorna forfogade over egen arbetskraft pa ett
mycket jamlikare satt an óver produktionskapital.

I sjalva den borgerligt liberała ekonomiens egna grundfasten
hade saledes egendomsradikalismen sina principiella grund-
satser inbyggda. Inom den intellektuella borgarklassen, som
uppbar den politiska ideutvecklingen — arbetar- och jord-
brukarklassen var denna tid annu en dov massa utan egen
stamma — var dock tamligen allmant den yngre generationen i
bestamd rorelse mot en alit konservativare installning, vilken
ju sedermera historiskt utkristalliserade sig i den allmanna
politiska och kulturella reaktionen efter Napoleonkrigen. Den
besittande klassens ungdom hade av den Irańska reyolutionen
lart en laxa om det samband, som bestar mellan radikala
svarmerier och praktiska realiteter. Denna asiktssvangning far
en nastan dramatisk illustration i det faktum, att Malthus’
skrift tillkommer som en frukt av de dispyter han haft med
sin radikale fader, Godwins van och beundrare.

Nu var emellertid som redan sagts den framvaxande kon-
servatismen ratt illa stalld. Den hade argumenten emot sig.
Hela dess egen ekonomiskt filosofiska askadning var ju i
grunden radikal. Denna svarighet ar stor, i all synnerhet efter-
som man inte kunde tanka sig mójligheten att helt byta sam*
hallsfilosofi (vi syfta har narmast pa de kretsar i England,

20

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIUSIANISMKN

som denna tid uppburo den samhallsvetenskapliga ocli ide-
politiska utvecklingen) .

Med denna utilitaristiska jamlikhetsfilosofi blevo ju liii en
bórjan en del av de gamla reaktionara argumenten nlltfór
cyniska och omójliga, t. ex. detta urgamla, att det finns en
mangd smutsigt och obehagligt arbete, som maste utrat las och
som manniskor endast kunna fórmas att gbra under futtig-
domens piska.

Ett annat argument tedde sig visserligen nagot anvandbarare:
sakerhetsargumentet. Bentham, den tongivande nti litarist iske
samhallsfilosofen vid sekelskiftet, fbrsokte ocksa mycket riktigt
reparera och snygga upp detta gamla konservativa vapen. Men
nagon stórre slagkraft kunde det aldrig mera fa. Intresset av
lugn, stabilitet och trygghet i den sociala samlevnaden fór-
madde ju i basta fali blott motivera vissa skonsamma metoder
for reformers genomfórande, men daremot icke i och for sig
de bestaende egendomsforhallandenas orubbade bibehallande.
Och vad galler just sattet for reformernas genomfórande voro
ju oftast de konservativas motstandare, de radikala jamlikhets-
ivrarna, riktigt resonliga. De propagerade i allmanhet inte
nagra hastiga och valdsamma revolutioner. Utopismen lag
snarast just i den egendomliga sammanstallning de represen-
terade av ett starkt revolutionart patos och en nastan total
brist pa revolutionar handlingsberedskap.

Det granade argumentet slutligen, som bl. a. Hume hade
aterupptagit, att ekonomisk olikhet, aven om principiellt orik-
tig, dock vore nódvandig for att sporra manniskor till spar-
samhet, flit och fóretagsamhet, var i sa fali alltjamt betydligt
anvandbarare. Men det ideała tillstand av genomgaende fri
konkurrens och av fritt och lika lopp for dugligheten var den
fanns, som detta liberała argument fórutsatte, motsvarade inte
precis fórhallandena i ett gammalt standssamhalle sasom det
engelska pa snabb utveckling emot pauperistisk industrialism.

Emellertid brukar den politiska asiktsbildningen icke lata

EGENDOMSKONSERVATISMENS ARGUMENTNOD 21

sig stoppas av brist pa argument. Efter Marx ha vi alla lart
oss, att denna asiktsbildning icke ar nagon produkt av ratio-
nellt vagda skal och motskiil utan vasentligen blott den ideo-
logiska overbyggnaden over hela den sociala och ekonomiska
utvecklingen. Argumenten infinna sig i allmanhet, nar de be-
hóvas. De aro de sokta premisserna till redan givna slutsatser.

Ur den frambrytande egendomskonservatismens argumentnod
vaxer sa den klassiska befolkningslaran fram sasom ett fórsvar
for de bestaende institutionerna: familjen, aganderatten och
fórmógenhetsolikheterna. Av en mangd kringflytande tanke-
spillror bygger den behjartade prastmannen Malthus upp den
forskansning, som den borgerliga konservatismen behóvde gent-
emot den utilitaristiska, innerst inne starkt radikala filosofi,
som fanns innesluten i dess egen samhallsekonoiniska askad-
ning.

De radikala samhallsfbrbattrarna ha tagit grundligt miste,
sager Malthus, da de skylla alit ont pa de sociala institu-
tionerna. Orsaken och darfor aven skulden till de breda lagrens
ekonomiska nód ligger hos dem sjalva. Varje forsók att hoja
arbetarklassen pa de besittandes bekostnad leder pa lang sikt
blott till stegrad befolkningsmassa och darefter nytt elande.
Detta ar de teser Malthus med sin befolkningsteori soker leda
i bevis.

Befolkningen pressar standigt emot naringsutrymmet, pastar
han. Fortplantningsdriften ar namligen langt starkare an moj-
ligheterna att bereda fórsórjning for en okad befolkning. For-
sbrjningsmójligheterna łyda ”den avtagande avkastningens lag”,
den teori, vilken darefter infórlivas med den klassiska liberała
fórdelningslaran sasom ”jordrantelagen”. Befolkningstillvaxten
halles inom dessa naturgivna granser genom vissa hinder.
Malthus skiljer mellan tva slag av sadana hinder. ”Positiva”
eller ”undertryckande” kallar han de hinder, som taga sig ut-
tryck i att redan fbdda manniskor pa ett eller annat satt av-
livas: genom krig, farsoter, hungersdod och annat elande.

22

MALTHUSIANISMEN OCH N YM ALTHU SI ANISMEN

”Fórebyggande” aro de hinder, varigenom sjalva fódelsetalen
hallas nere.

Till teorien hor nu vidare, att de ”fórebyggande” bind ren
egentligen aldrig annat an tillfalligtvis antagas kunna na den
styrka, att de fórhindra folkmangden att utova en press pa
naringsutrymmet. Den yttersta kontrollen av folkmangdens stor-
lek utgores i stort- sett alltid av de ”undertryckande” hindren

— elandet, som avlivar de for manga.

Det ar denna tankę som med blott foga modifikation stiger
in i den klassiska fórdelningslaran : arbetarnas levnadsstandard,
deras reallón i modern mening, kan tas for tamligen konstant.
En stegring av naringsmójligheterna, resp. av realinkomsterna,
medfór en befolkningsókning just genom att for en tid bil (a pa
de ”undertryckande” hinder for den naturliga folkokningen,
som elandet utgór, alltsa genom att tillfalligt simka dodlig-
heten.

Ur denna teori drar Malthus som bekant den slutsatsen, alt
de rika ha ratt att góra vad dem lyster med vad de aga, och
att de fattiga egentligen inte ha ratt att leva. De ha sig sjiilva
att skylla for sitt elande. I alla handelser ar elandet ohjiilpligt.

Stundom far lians fórkunnelse rentav klangen av en striiv
vedergallningsteori. Hansyn till rattvisa och heder tvinga oss,
sager Malthus, att bestamt fórneka de rattsansprak, som resas
a de fattigas viignar. De arma barn, som vid sitt fóriildraval
dragit en nit i livets stora lotteri, ha att finna sig i alt de
intrada i en varld, som redan tagits i besittning. Om deras
fóraldrar icke kunna fórsórja dem, sa ha de icke ratt till
minsta smula fóda.

De ha inte har att góra. Vid ”naturens magnifika fest” finns
det ingen plats reserverad for dem. Naturen befaller dem att
fórsvinna och sórjer snabbt for att befallningen blir verkstalld.
Och om nagra av de legitima gasterna — d. v. s. de besittande

— skulle stiga upp och góra rum for nagon olycklig, sa har
det blott till fol j d att otaliga andra olyckliga tranga sig fram

MALTHUS’ BEFOLKNINGSLARA

23

for att ocksa bli hulpna. Ordning och harmoni fórsvinna da
fran festen, och de legitima gasternas tillfredsstallelse fór-
darvas genom att alit detta elande tranger sig pa dem. For
sent larde de sig da respektera den ordning, som festens
vardinna, naturen, fóreskrivit genom att begransa de lyckligas
antal. Man skali icke ga naturen i vagen, da den vill styra
och straffa. Naturens straff heter ”nód”. Naturens lagar aro
Guds lagar, och den fattige har darfor ingen som helst ratt.
— Grasligare saker har en fattig sattare for sin nóds skuli
aldrig tvingats sammansatta, sager socialisten Godwin i sin
svarsskrift.

Tonen mildras ju betydligt i de senare upplagorna av
Malthus’ bok, men knappast den politiska innebórden av det
hela. Den viktigaste fórandringen ar, att Malthus fr. o. m.
andra upplagan 1803 — som ju dessutom utókats med ett
mycket vidlyftigt historiskt och statistiskt materiał — gor en
viss mindre modifikation med hansyn till de ”fórebyggande”
hindren. Trots vissa antydningar i motsatt riktning ser han (i
fórsta upplagan 1798) i samtliga de ”fórebyggande” hindren
blott ”laster”. Valet stod alltsa blott emellan last eller elande,
och han mótte darfor den fullt berattigade kritiken, att det i
sa fali vore mindre rimligt att tala om ansvar och om ratt,
ja att det vore ett han mot Guds egen godhet och vishet att
antaga, att han fórsatt manniskorna i detta grasliga val.
Sedermera blir det darfor vid sidan av laster aven tal om
”sedlig avhallsamhet” sasom ett forebyggande hinder, och
moralen var raddad.

Med ”sedlig avhallsamhet” menade Malthus, som han ut-
tryckligen framhaller, ett uppskjutande av aktenskapen till
senare alder, men daremot icke celibat inom aktenskapen och
an mindre nagra kontraceptiva metoder (preventivmedel).
Emellertid ar Malthus foga fórhoppningsfull i fraga om denna
sedliga avhallsamhet, trots att han naturligtvis alltid predikar

24

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN

den. Den synes honom svargenomfórbar, savida den icke
skali leda just till ”laster”.

De socialistiska teoretikernas lidelsefulla reaktion ernot
pastor Malthus’ lara framtrader latt fórstaelig med hansyn liii
vad vi nyss framhallit pa tal om den djupare idepolitiska mot-
sats, varav asiktsbrytningen i befolkningsfragan bara ar ett ut-
tryck. De kunde naturligtvis icke fórneka, att det under vissa
fórhallanden kan rada vissa samband mellan befolkningens
storlek och levnadsstandardens hójd (Malthus’ sjalva befolk-
ningslag alltsa). De ha desto mindre anledning alt gbra det,
eftersom de kunna pavisa, att Malthus narmast hamtat denna
ide fran deras egna tidigare skrifter.

Men de fórneka, att sambandet ar sa direkt och s& enkelt
som Malthus tror. De pasta vidare, att grundliga fónindringar
av samhallets organisation faktiskt kunna kraftigt oka narings-
utrymmet — sa ej blott genom att fórhindra óverklassens lyx-
konsumtion och genom att frigóra de for denna lyxkonsumtion
bundna produktionskrafterna utan framfór alit genom att stegra
produktionens effektivitet óver hela linjen. De betvivla slutligen
nódvandigheten av befolkningens standiga press emot niiiings-
utrymmet: de dela namligen icke Malthus’ principiellt jM*ssi-
mistiska och biologiskt tankta uppfattning rórande den ”nuinsk-
liga naturens” ofórbatterlighet. Icke minst i kvinnornas fri-
górelse till ekonomisk och social sjalvstandighet se de en
garanti emot den naturbundna, ofórnuftiga fortplantnings-
driftens allenavalde. I fruktsamhetstalen se de darfór inga bio-
logiska konstanter. De se fram emot en konstant folkmangd med
stigande valstand.

Genom Marx lankas sedermera den socialistiska samhalls-
protesten in pa delvis andra linjer. Det blir icke lfingre direkt
fraga om rationella utopikonstruktioner. Befolkningsfragan
skjutes i viss man undan. Men i den man den vinner beaktande,
ar den socialistiska teoriens installning ofórandrad.

Marx raknade visserligen med en industriell ”reservarme”

SOCIALISTERNAS PROTEST

25

av arbetslosa och menade, att den skulle befinna sig i oavbrutet
vaxande allteftersom det kapitalistiska samhallet mognade fram
emot den slutliga krisen. Men denna massarbetsloshet var enligt
Marx icke en ”naturlig óverbefolkning” i Malthus’ mening,
uppkommen genom det begransade naringsutrymmet, utan be-
rodde pa sjalva den ekonomiska mekanismen vid kapitał ister-
nas utsugning av proletariatet; den var saledes enbart institu-
tionellt betingad. For Engels var Malthus’ teori en ”infam,
nedrig doktrin”. ”Har ha vi nationalekonomens osedlighet
driven till dess spets”, utropar han. Kautsky tvekade lange och
anslot sig i ett tidigare verk nara till Malthus’ lara men ater-
gick sedermera till den traditionella socialistiska installningen
av skarp kritik.

Richard Sandler ar darfor helt i linje med socialismens
aldsta och aldrig i princip uppgivna grundsatser, da han i sitt
arbete ”Samhallet sadant det ar” skriver: ”Langtifran, att det
skulle finnas for manga munnar att matta med den svenska
naturens havor, ar det i stallet snarare sa, att det finnes for
fa armar for att kunna lyfta ur jorden dess valdiga rikedomar.
Att rada bot pa bristerna i valstand med emigration eller
preventivmedel ar darfor socialt kvacksalveri.” Detta skrev
Sandler ej blott i bokens fórsta upplaga 1911 utan vidhóll det
aven i dess andra upplaga, som utkom 1924 — mitt under
den korta men intensiva efterkrigsperiod av ”liberalismus
redivivus”, varunder aven den svenska socialismen eljest i sa
manga hanseenden lat sig liberaliseras — den period varunder
man pa nytt bór jadę óverdriva ”knappheten” pa naturkrafter
och oriktigt pastod, bade att Malthus’ lara lange varit bort-
glómd och att den nu ater blivit i ókad grad sakligt aktuell.

I installningen till befolkningsfragan ha vi darfor en skilje-
linje — om an ej pa langt nar den viktigaste — mellan aven
den senare socialismen och den nyklassiska, en smula ”radi-
kalt” orienterade frihandelseklekticismen, som strax skali upp-
tagas till diskussion. Socialisterna visade emellertid oftast en

26

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN

stark benagenhet att skjuta a sido hela befolkningsfragan. Dii
de icke kunde tanka sig att inoin en narmare framtid satta
sina egna reformer i verket, nódgades de vanligen i praktiken
av rent socialpolitiska skal stalla sig fórstaende till den liberała
nymalthusianismen. Socialismens installning blev i denna bryt-
ning mellan princip och praktik oklar och undvikande. Knut
Wicksell som den typiske nyklassikern kritiserade ocksa pa sin
tid ofta de med honom samtida socialisternas ringa intresse
och bristande fórstaelse for befolkningsfragan och framhbll,
hur en genomtankt uppfattning har ar nódvandig, om man icke
vill finna alla sina socialpolitiska problemlósningar oppna.
Och i det hanseendet maste man nog ge Wicksell ratt, att
socialismen, trots alla ansatser, saknat en fullt klar och i alla
konsekvenser genomtankt utformning av sin fran den liberała
attiotalsradikalismen vasentligt skiljaktiga befolkningspolitiska
installning.

Nymalthusianismen.

Befolkningsteoriens vidare utveckling bland Malthus’ nar-
maste larjungar — och den kretsen innefattar de klassiska
ekonomerna och de utilitaristiska samhallsfórbattrarna sasom
kar — ar langt intressantare och betydelsefullare.

Vi befinna oss nu i den fórsiktigt radikala idestrómning,
som t. ex. i fraga om liberalismen leder fram till J. S. Mills
valfardseklekticism: den ”nya liberalismen”, som ju i England
fóreligger fullt utvecklad redan fore mitten av arhundradet,
fastan den har i landet gick och gallde for en nymodighet in i
sista decenniet. Parallellt harmed forvandlas malthusianismon
i ”nymalthusianism”. Denna utveckling bor jar redan under
Malthus’ egen livstid, fastan han sjalv avsvar den.

Man tar sikte pa de ”forebyggande” hinder for befolknings-
tillvaxten, som Malthus kallat ”laster”. Denna beteckning finner
man alltfor svepande. Kunde man bara, som Francis Place ut-

ÓYERGANG TILL NYLIBERALISMEN

27

trycker det, hitta pa sakra och billiga preventivmedel och sprida
dem bland massorna, sa vore man i stand att satta hela den
djavulska befolkningslagen ur funktion. En fódelsekontroll vore
motsatsen till ”lastbar”, eftersom den tyartom fórebyggde det
samspel av elande och laster, som eljest skulle styra hela fór-
loppet. — Denna tankę ar fullkomligt konsekvent fran syn-
punkten av den utilitaristiska moralfilosofi, som vid denna tid
i England genomtrangt all samhallsspekulation: en handling
ar varken god eller dalig i och for sig sjalv, den maste be-
domas efter sina resultat med hansyn till lyckosumman for
hela folket.

Den reaktionara vagen holi som sagt pa att ga over, och nu
var det i stallet behov av mera radikala argument aven i det
borgerliga lagret. Nymalthusianismens utveckling ur malthusia-
nismen representerar for befolkningsfragans del denna ideolo-
giska omsvangning. Den rena malthusianismen predikade ju
for de fattiga nagot, som erkandes vara praktiskt ogenomfór-
bart: ”sedlig avhallsamhet”, och hanvisade dem darefter till
last och ohjalpligt elande. Alla ekonomiska atgarder till for-
battring av de fattigas betryck voro i alla handelser gagn-
lósa; de formadde blott tillfalligt och i linga man forskjuta
de lastens och elandets dammar. varemot de fattiga alltjamt
skulle tvingas av sina egna drifter. Det gallde nu att forandra
den politiska tendensen i denna teori, som ursprungligen var
utspekulerad sasom ett frant konservativt argument, till att
battre passa den nu anyo fórsiktigt radikala orienteringen. Och
da maste preventivmedlen nódvandigt mobiliseras. Tvartemot
Malthus blev alltsa nu losenordet: tidiga aktenskap men en
rationell barnbegransning inom aktenskapen. Genom en barn-
begransning skulle dels de fattiga klassernas lagę omedelbart
fórbattras och dels fórutsattningar skapas for att en valfards-
politik skulle kunna genomforas utan att foljas av en folk-
bkning, som i efterhand utslatade dess verkningar a de fattigas
leynadsstandard.

28

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMKN

Sa bórjade redan pa 1820-talet den nymalthusiansku pro pa-
gandan i England. Den mótte naturligtvis hiitskl motstftnd.
Malthus sjalv, skramd av de farliga slutsatser man drugit nr
hans teorier, fórklarade sig bestamt ogilla alla dylika ”arti-
ficiella och onaturliga” hamningar av befolkningstillvuxten,
och detta ej blott emedan de i och for sig voro djupt omora-
liska utan markligt nog ocksa emedan de skulle borttaga den
nódvandiga sporre till flit och fbretagsamhet, sorn ju i det
reaktioniira lagret fattigdomen alltjamt ansags vara. (Ebr dcm,
som inte med stod av andra grunder lyckats fórsta malthusia-
nismens karaktar av i sista hand blott en egendomskons(*rvativ
asiktsforankring. borde detta Malthus’ satt att fórsvara sig cmot
nymalthusianismen vara upplysande nog.)

Malthus gav naturligtvis darvid blott uttryck for vad alla
”anstandiga manniskor” tankte och kande. De vanliga sociala
sanktionerna — fórtal, social och ekonomisk bojkott - bringa-
des i yerksamhet for att undertrycka de nya gudlosa iisiktci na.
Man lyckades ocksa lange ratt val; hela rórelsen blev halvt
underjordisk och mattades faktiskt av inemot femtiotalet. Men
sa fick den ater ny fart pa sextio- och sjuttiotalen.

Sent omsider nar sa slutligen befolkningsdiskussionen aven
pa allvar vart avsides belagna land. Emot slutet av sjuttiotalct
vandrade pa Uppsala kullerstensgator bland manga andra en
student, Knut Wicksell, och grubblade óver varldsgatorna. Han
matte ha fatt tag pa en del av den tidens brannbara lilteratur
fran den stora varlden, bl. a., fórestalla vi oss, John Stuart
Mills uppbyggelseskrifter om friheten, den nya moralen och
kvinnans jamlikhet, kanske ocksa dennes stora klassiska liiro-
bok i nationalekonomi. Han hade tydligen letts tillbaka till
Malthus och hela den gamla striden om befolkningslrycket.
Den narmaste impulsen lar han ha fatt fran en anonym ny-
malthusiansk propagandaskrift (forfattad av en engelsk liikare
Georg Drusdale), som 1878 utkommit i svensk óversattning
under titeln ”Samhallslarans grunddrag”.

WICKSELLS FOREDRAG

29

For den ekonomiska vetenskapens utveckling rakade denna
orientering vara en omatbar fórdel. Wicksell var namligen ett
geni, och sedan han en gang genom sitt intresse for befolk-
ningsfragan letts in pa ekonomiska studier fortsatte han och
kom liingre fram i tiden att i synnerhet pa penning- och
kapitallarans omrade góra insatser, som aro grundlaggande for
hela den moderna nationalekonomien. Men har aro vi narmast
intresserade av hans roli att till Sverige fónnedla kannedomen
om den da redan mycket gamla diskussionen i befolknings-
fragan.

Rosenkindad star Wicksell upp pa ett ungdomsmóte i nykter-
hetsfóreningen ”Hoppets har” i Lutherska missionshuset i
Uppsala och haller ett fóredrag, vari han sóker visa, att den
allmannaste orsaken till dryckenskapslasten liksom till alit
annat moraliskt elande (sarskilt de sena aktenskapen, ”dubbel-
moralen” och prostitutionen) ar fattigdomen. Stódd pa Malthus
harleder han sa fattigdomen ur folkókningens standiga press
mot naringsutrymmet och drar darefter den vanliga ny-
malthusianska slutsatsen, att i langden blott en frivillig barn-
begransning inom aktenskapen kan lagga grunden for ett lyck-
ligare samhallstillstand. Han vadjar till lakarna att utan att
akta pa fórdomar lamna aven de mindre bemedlade anvisning
pa preventivmedel och fóreslar bildandet av sarskilda matt-
lighetsfóreningar, vilkas medlemmar skulle fórbinda sig att
icke satta fler an tva eller hógst tre barn till varlden.

Till fórkunnandet av dessa laror anser Wicksell ingen plats,
icke ens sjalva predikstolen vara for hóg. Han sager sig val
inse, att de, som vilja ga i spetsen, skola fa róna hela faran
och obehaget av att vara vagbrytare for en ny ide. Fórst de
kommande generationerna skola ratt uppskatta deras garning.
”Men for hvar och en, som alskar sitt land och sitt folk”, sa
slutar Wicksell, ”fór hvar och en, som icke satter sitt person-
liga valbefinnande hógre an alit annat i verlden, for honom
kan det icke vara likgiltigt, om vara efterkommande skola for

30

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHI SI ANISM I \

var skuli stórtas alit djupare i elande och fbitviflan, cllci om
de, lyste av vart exempel, skola med friska kraflcr kuiina
framga pa den sunda utvecklingens bana.”

Wicksells foredrag slog ned som en bomb; hala boi perl ig
heten rasade. Forhallandena voro naturligtvis triinga i den lilia
uppsvenska universitetsstaden, och hela den nationella kultmen
hade lange varit mer an nagonsin isolerad. 1 )«'t masie ruaii
minnas for att riktigt forsta uppstandelsen.1

Det kan vara av ett visst intresse att studera, hur opinioncn
i olika kretsar reagerade for den genom Wicksells fbmling
givna impulsen. Man far darigenom en god utblick mer det
ideologiska utgangslaget for attiotalsradikalismen i v4rt land.
De foljande anteckningarna gaiła i huvudsak blott Uppsala
intelligensen, som ju i forsta hand kande sig uppfordrad.

1 Wicksells foredrag liolls den 19 februari 1880 och upprcpudcH i
nagot utvidgad form pa stora Gillesalen den 25 februari. Fbredraget
trycktes — tillsammans med en del polemik mot vissa tidningsins.indarr
— pa forfattarens eget fdrlag under titeln: "Nagra ord om samhulls*
olyckornas vigtigaste orsak och botemedel med sarskildt afseende p&
dryckenskapen”, Upsala 1880. Den davarande uppsalaintelligensen svarade
med en skrift: "Granskning af herr kand. K. Wicksells arbete om sam
hallsolyckornas vigtigaste orsak och botemedel", Upsala 1880, uv L. II.
Aberg, D. Davidson, A. Nilsson och A. Bendixson, dar iiven den nedan
i texten berorda forklaringen fran "Upsala lakareforening" ocli band-
lingarna i malet infor "mindre akademiska" konsistoriet fitinas publi
cerade, varjamte separat signaturen C. G. H. publicerade: "Niigra ord
med anledning af ett utkommet arbete om fattigdomens vigtigaste orsak
och botemedel", Stockholm 1880. Wicksell upptog genast dessa skrifter
till genmale i "Svar till mina granskare”, Upsala 1880, och idkade under
de foljande aren en livlig propagandaverksamhet. De viktigaste av lians
foredrag blevo undan for undan publicerade; hit hora: "Om utvandringcn,
dess betydelse och orsaker", Stockholm 1882, "Om prostitutionen. lluru
mildra och motverka detta samhallsonda", Stockholm 1887, och "Om
folkokningen i Sverige och de faror den medfor for det allmiinna val-
standet och for sedligheten", Stockholm 1887. Pontus Wikners bekania
skrift "N&gra drag af kulturens offervasen”, Upsala 1880, hor aven i
viss man till denna diskussion; ett mera direkt inlagg ar Isidor Flod-
stroms "Den Wicksellska fragan betraktad ur darwinistisk synpunkt",
Upsala 1882. Den samtida broschyr- och tidningspolemiken ar iiven i
ovrigt mycket omfattande, och det skulle vara av ett betydande kultur*
historiskt intresse, ehuru mycket beklammande, att nagot narmare redo-
gora for denna strid. Hiir maste vi noja oss med de i texten givna an-
tydningarna.

MORALISTERNAS REAKTION

31

En docent i filosofi vid namn Aberg — tillhórande den nu-
mera utdóda ”bostrómsfilosofien” — formligen frossade i
moraliska fórhavelser. Han pastar, att Wicksell fórkunnat osed-
liga och samhallsvadliga laror av sa ruskig karaktar, att han
blott ”med verklig inre motvilja” kan forma sig att taga till
orda emot honom. Wicksell vill fbrvandla sjalva aktenskapet
till prostitution, sager han. Utifran vad han kallar ”den
blifvande manniskans ratt” och med hansyn till det fórhallan-
det, ”att fruktan for tillkomsten av barn i manga fali sarskilt
hos kvinnor (for mangen fattig ungmó, for mangen jungfru),
utgor ett maktigt afhallande motiv fran fórseelser utom akten-
skapet”, bevisar han med tidens spetsfundiga logik, att Wick-
sell i sjalva verket gar djavulens arenden. ”Detta neddragande
i stoftet af det heliga”, sa slutar han sin forsta tidnings-
insandare, ”det ar en ny Baalsdyrkan, hvars tjenare i lustans
armar fritt skola ropa sitt: Baal hor oss.”

Detta citat anger ungefar andan och tonen hos de skribenter,
som i denna strid fórde moralens, religionens och den offentliga
anstandighetens talan. Sasom dessvarre ofta ar fallet, var det
ocksa denna gang ”de goda och gudaktiga”, som betjanade sig
av de lagsta insinuationerna, den ohederligaste logiken och den
absoluta bristen pa socialt sinnelag. Och stórre delen av landet
var naturligtvis inycket mórkare an den i kulturellt hanseende
dock relativt hyfsade uppsalasocieteten. I vissa borgerliga
landsortskretsar siar det upp tjocka moln av dumhet, okunnig-
het och trang illvilja.

En borgmastare Palmgren i Jónkóping, som 1887 forbjudit
ett offentligt fóredrag av Wicksell, kan tjana som illustration.
I sin forklaring till J. 0., hos vilken Wicksell klagat over
hans atgard att inhibera fóredraget, sager den varde borg-
mastaren, att Wicksell ”visat sig vara en apostel i den ambula-
toriska karlekens tjenst” och gór gallande, att dennes fóredrag
ratteligen ”hemfalla under det moment av (visst aberopat lag-

32

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMKIN

rum), hvilket talar om lekstuga, lindansning, djurfórevisning
eller andra med dessa jemfdrliga tillstallningar”.1

Signaturen C. G. H. — varunder dóljer sig davar;mdc pro-
fessorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet Carl Cuslaf
Hammarskjold, som just i sarnina veva blev kallad all susom
ecklesiastikminister i Posses regering vara den hógslr Yłiniaren
av kyrka och skola i detta land2 — fórebrar i starka ordalag
Wicksell for att han behandlat de fattiga klassernas nbd som
ett svarartat socialt ont. ”Skildringen ar hallen i vanlig soeia-
liststil”, sager han. Han pastar visserligen inte rentut, att
Wicksells skildring ar osann, men att den ar samhallsvadlig
av ett annat skal. Genom att fasta din fattiga naslas uppmiirk-
samhet pa hans nódstallda belagenhet gór du honom "tyngre
till sinnes, missnójdare, olyckligare, an du triiffade honom”,
framhaller han. ”Kanske var han till och med fórut nójd med
sin lott. Men en sadan malning kan, nar det giftiga utsadet
hunnit yederbórligt verka, fórvandla hans stallning liii ett
jordiskt helfvete for honom . . . Gudagtighet och ett fornójdt
sinne ar en stor vinning, ar en gammal barnalara, som icke
blir mindre sann derfóre att den ar gammal. Och det hor liii
kristendomens valsignelser, att den kastar ett fórklaringens
skimmer till och med ófver torftighetens villkor.” Wicksells
fórslag om barnbegransning stamplar han utan vidare s&som
”ett den sjelfviska kóttslighetens evangelium”, samt inskranker
sig darefter till fóljande: ”Att róra i smuts ar aldrig behagligl,
ofta afven menligt for allmanna sundheten. Fórfatlaren anser

1 Det asyftade foredraget ar det, som sedermera trycktes under titeln:
”Om folkokningen i Sverige och de faror den medfdr for det allmanna
valstandet och for sedligheten”, Stockholm 1887, ett ganska torrt och
moraliserande opus av vasentligen statistiskt ekonomiskt innehall, om
vilket Wicksell med all ratt kunde betyga: ”Jag har saval i detta som
i mina ofriga foredrag sorgfalligt sokt undvika hvarje ord eller uttryck,
som kunnat sara afven den mest ómtaliga ahorares eller ahorarinnas
blygsamhet.”

2 I sin vetenskap har han inte efterlamnat nagra markbara spar, men
han beskrives i Nordisk Familjebok sisom ”en varmt religids man, san-
ningskar och rattradig, som ambetsman insiktsfull och dugande”.

PONTUS WIKNER

33

sig sa mycket hellre kunna undvika att vidare beróra denna
yidriga del av herr Wicksells arbete, som vederbórande aka-
demiska myndighet, enligt vad tidningarna upplyst, derófver
uttalat sitt ogillande.” — I dessa citat kari man blicka djupt
ner i det borgerliga 1800-talets samhallsmoral.

Pontus Wikner, en fornam och allvarlig man, skiljer sig
fórdelaktigt fran den allmanna akademiska hopens hysteri.
Hans berómda broschyr om kulturens offervasen, som trycktes
1880, har alldeles uppenbart tillkommit under starkt intryck
av Wicksell, och han medger det indirekt pa tal om studenter-
nas svarigheter, da de inte i unga ar kunna inga aktenskap.
Ur hans framstallnings sista del kan man utlasa om inte ett
gillande av Wicksells fórslag till lósning av problemet sa i
alla fali en kritik av hans kritiker och en personlig oppenhet
infor en samhallsmoralisk utveckling i nymalthusiansk riktning.
Om han inte tar en klarare standpunkt till fragan, ger han
dock aven arligt skalet darfór. Han sager att det beror pa
”nagonting liknande feghet”. ”Det ar min lefvande ofver-
tygelse”, fortsatter han, ”att den menskliga bildningen i fraga
om sedlighet . . . kommit fram till en sadan disproportion
mellan de tre faktorerna: den fakliska stallningen, den esthe-
tiskt-konventionella sedligheten och den verkliga sedligheten,
att ingen pa det omradet kan verka reformatoriskt utan att
blifva ratt grundligt brand, kanske afven i den konventionella
sedlighetens belysning vanstald. Jag saknar for min del mod
att utsatta mig for sadant, afven om jag annars fatt kallelsen.
Sjelfva tanken pa denna sak plagar mig outsagligt ... Jag vet
mycket val, att afven jag genom att salunda draga mig undan
vafver in en trąd i det tackelset, som ar nog tjockt fórut; men
jag sager annu en gang, att jag sa gor icke af fruktan att oskara
mig utan af fruktan att fa lida mer inom ett omrade, der jag,
egoistiskt att tala, lidit nog fórut.”

Till Wicksells motstandare slot sig daremot en annan upp-
saladocent, den unge, larde nationalekonomen David David-

3. — My t dały Kris i bejolkningsjrdgan.

34

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSI ANISM EN

son. Han bórjar sin kritik med att lovprisa och undcrslryka
Wicksells ”gripande skildring av fattigdomen ocli dcss fbljder,
sena aktenskap, superi m. m.”, men invander, alt all fattigdom
icke har sin grund i óverbefolkning, samt pastar vidare, all
óverbefolkningen kan tankas bli óvervunnen aven ułan lijalp
av preventivmedcl. Davidson pekar i detta sambami pa socia-
lismen och fórebrar Wicksell, att han icke tagil upp denna
asiktsriktning till diskussion, innan han hasligt gripit liii de
nymalthusianska slutsatserna. Socialismen ”soker hafva samma
sociala missfórhallanden som Ni”, sager Davidson, ”men . . .
tror sig finna grunden till dessa i helt andra omstandigheter
an Ni och forordar derfór botemedel af annan art . . . Socialis-
men anser, sasom bekant, att fattigdomen beror pa fbrmbgen-
hetens nuvarande fordelning och vart naringslifs organisation.
Och det ar genom reformer i dessa, som den hufvudsakligen
soker bot for det onda.”

Dessa citat harróra fran en tidningsinsandare. I en migot
utfórligare uppsats1 gar Davidson narmare in pa fragan och
har da aven blivit i vissa hanseenden forsiktigare i sina in-
stammanden i Wicksells beskrivning av fattigdomen (C. G. II: s
broschyr hade tryckts under mellantiden). Han tar aven av-
stand fran socialismen, som han i sin tidningsartikel anvant
blott for att framhava en asiktsriktning, vilken Wicksell under-
latit att kritisera. Men utan att vilja instamma ens med de
”moderata socialisternas fordringar” payrkar likval Davidson
har allahanda socialpolitiska atgarder till hojandet av arbetar-
klassens ekonomiska villkor. Han forordar en kraftig bostads-
politik: om ej den enskilda foretagsamheten kan forsę arbetar-
klassen med tillrackligt rymliga och goda bostiider till over-
komlig hyra, ar det samhallets och i fórsta hand kommunernas
plikt att trada emellan. Han tror vidare pa fackforenings-
rórelsens framtid i Sverige och pa dess formaga att stegra
lónesatserna. Han ivrar for en stegring av arbetarklassens sed-

1 Tryckt i ”Granskning av” etc., se not 1 sid. 30.

DAYID DAYIDSON

35

liga och intellekluella bildning. 1 detta syfte payrkar han en
fórkortning av arbetstidens langd och en reformerad folkskole-
undervisning. Han understryker aven betydelsen av en ”an-
standig arbetarpress”. Framfór alit maste emellertid arbetar-
klassens sedliga bildning hójas. ”Det giiller harvid fórst och
framst att viicka arbetarens sjalfkiinsla”, sager Davidson. ”De
battre lottade klasserna se ofta garna, att de arbetande gent-
emot dem iaktlaga ett servilt och underdanigt satt. Denna sed
ar fordarfligare an man tror. Ty af en servil och underdanig
arbetarebefolkning kan man ej fordra nagon sjalfkiinsla, och
utan sjalfkansla ar ingen sjalfbeherskning mój lig.” Till sjalv-
kanslans hójande bidrar kraftigt fackfóreningsrórelsen. Men
det racker ej. Man maste ge arbetarklassen delaktighet i de
politiska avgórandena, framhaller Davidson.

Efter denna pa sin tid synnerligen valbehóvliga socialpoli-
tiska predikan kommer sa Davidsons slutsats i befolknings-
fragan: ”Lyckas man med dessa medel att hója arbetareklassen
till en i alla afseenden mansklig stiillning, torde den ónskvarda
begransningen af arbetarnes familjer komina af sig sjalf”
mark val: utan preventivmedel, blott genom sedlig avhallsam-
het — ”sa snart arbetarne marka, att denna ar ett vilkor, for
att de skola fa behalla sin goda stallning”. — Har torde David-
son ha gjort ett kraftigt kortslut. Han har latit sin tankę styras
av sina ónskningar och sina fórdomar.

Davidsons egentliga skal emot preventivmedlen — utom de
direkt moraliska, som han fórsiktigt sóker undvika — aro
egentligen tva. Under hanvisning till vissa datida medicinska
auktoriteter ifragasatter han, att anvandandet av preventiv-
medel kan vara fysiologiskt och psykiskt hiilsofarligt. Framfór
alit hiivdar han emellertid, att en nymalthusiansk praxis maste
leda till en utbredning aven av fosterfórdrivningen (som ju
vid denna tid Wicksell fórklarade sig vara en principiell mot-
standare till). ”Fosterfórdrivning skulle komma att blifva de
preventiva medlens trogna fóljeslagare”, pastar Davidson. Och

36

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIl ISIANISM I M

han havdar, att fosterfórdrivning aven skulić kunnn komina
att fórsvaras med i stort sett samma argument. I «l< *^sa han-
seenden har utvecklingen givit honom ratt.

Davidsons bada inlagg aro óverhuvudtaget priigludc av en
mycket stor fórsiktighet. Hans huvudanmarkning mol Wicksell
var ocksa egentligen blott den nagot skolmastnrnkliga, att
Wicksell inte studerat de gamla auktoriteterna tillnickligl djupt
och inte hade nog praktisk erfarenhet for att ha lattighrt att
yttra sig i en sadan fraga. Wicksell svarade med uli riilł, att
dessa gamla asikter inte blevo oriktigare, darfor att dc rakat
bli fórkunnade av honom. Overhuvudtaget visade Wicksell ctt
mycket lattfórklarligt missnóje over att Davidson, som hordę
ha fórstatt battre, med allahanda tunna skal — varibland en
hel del har icke berórda uppenbara svepskal — gav sin fram-
stallning en sadan form, att den faktiskt kom att ge stod aven
at hela skaran av ovederhaftiga kritiker.

Isidor Flodstróm — den sedermera bekante statistikern
tog upp Wicksells arbete fran utvecklingsteoretisk synpunkt.1
I motsats till flertalet av dennes ovriga kritiker godtog Flod-
stróm i stort sett hela tankegangen om óverbefolkning sasom den
yiktigaste orsaken till fattigdom och darmed till alit slags mora-
liskt elande och likaledes slutsatsen om fódelsebegransningen
sasom det radikala botemedlet. Men han reser den fragan om
fattigdomen och óverbefolkningen icke fylla ett hógre andamal
och om de darfor icke bora vidmakthallas. ”Hela utvecklingen
har ju standigt fortgatt fran det lagre till det hógre och gór
val det an i dag.” Denna utveckling ager rum genom ”kampen
for tillvaron” och det darur resulterande ”naturliga urvalet”.
”Men om nu barnens antal inom hvarje aktenskap inskranktes
till tva eller tre, hvarigenom de fiesta till mognad alder konina
man och kvinnor sattes i tillfalle att gifta sig och efterlemna
afkomlingar, blefve haraf den omedelbara fóljden, att det

1 ”Den Wicksellska fragan” etc., se not 1 sid. 30.

PROTEST FRAŃ LAKARNA

37

naturliga urvalet i fraga om manniskan i och med detsamma
vore upphafdt.”

Flodstróm utvecklar denna tankegang genom att aven ta han-
syn till den olika fruktsamheten hos olika folkslag. Wicksell
var icke alldeles oemottaglig for detta argument, som han
sedermera ofta skulle mota. Hans standpunkt var emellertid,
att det da bleve manniskans uppgift att i stallet for det blinda
och barbariska urval, som ”kampen for tillvaron” verkstaller
genom nóden och elandet sasom medel, satta en rationell ras-
hygien. Wicksell ansag emellertid icke problemet i hogre grad
aktuellt och misstrodde med goda skal den datida, oftast starkt
chauvinistiska rashygienen.

Lakarna i Sverige visade i denna strid mestadels en ingrodd
konservatism och en bristande social fórstaelse. Sasom kar
stallde de sig patetiskt pa den konventionella moralens sida.
Belysande ar en ”fórklaring till allmanheten”, som i anled-
ning av Wicksells fóredrag avgavs av ”Upsala lakarefórening”,
vari fóreningen ”i lakarekonstens namn” nedlade en allvarlig
protest mot varje anvandning av preventivmedel. For att góra
denna tidsbild fylligare skola nagra satser ur detta markliga
dokument har citeras.

Fóreningen talar fórst om hur fin och vetenskaplig den ar:
den bestar icke blott av medicinska studenter utan raknar aven
sasom sina ledamóter alla medicinska fakultetens larare och
stadens samtliga praktiserande lakare. Den fórfasar sig darefter
óver Wicksells yrkanden — i fórsta hand hans vadjan till
lakarna att ”afven i detta fali stalla sin erfarenhet till den
lidande mansklighetens tjanst” genom att ”pavisa nagot medel,
hvarigenom aktenskapligt umgange kan mójliggóras, utan att
qvinnan varder befruktad” — vilka pastas ”i vart samhalle
och sarskildt i de enskilda hemmen i sa hóg grad ha sarat
sedlighetskanslan”. Fóreningen kan icke ”iakttaga tystnad,
hvilken mójligen kunde gifva, lat vara afven i ringaste mon,
ett sken af bifall eller samtycke”.

38

MALTHUSIAN1SMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN

En mera ingaende behandling av det fórfarliga amnet vore
naturligtvis ingalunda lamplig ”infór allmanheten”, och fór-
eningen inskranker sig darfór till ;’den fórklaring, att bon an-
ser anyandningen af de preventiva atgarder, kandidat Wicksell
rekommenderar, vara lakarekallet ovardig, och att dessa at-
garder saledes icke kunna hos qvinnor forordas af lakare, som
annu ha qvar nagon aktning for sin konst, dess grundsatser
och syftemal . . . Det aligger lakaren sasom en helig pligt att
skydda och varda det animala lifvets alla funklioner och sa-
ledes ibland dem icke minst den, i hvilken det skapande lifvet
mest omedelbart uppenbarar sin yerksamhet och som derfore
innehaller hans forskningsomrades djupaste myster. I de fali,
der slagtlifyets funktioner innebara fara for indiyidernas helsa
och lif” — mark val: fragan om vanlig fódelsekontroll av
ekonomiska och personliga skal upptages ej ens — ”kan
lakarekonsten endast anbefalla aterhallsamhet, men icke at-
garder, som, pa samma gang de forhindra slagtlifyets fysio-
logiska andamal, óppna portarne for en last, om hyilkens
yederstyggliga forirringar medicinens historia lemnar upp-
lysning”.

Detta var den yetenskapliga medicinens standpunkt i preyen-
tiymedelsfragan for bara femtio ar sedan. Varlden rór sig dock.

Sasom en bekraftelse av det borgerliga Sveriges moraliska
fórtrytelse adomer sa det ”mindre akademiska” konsistoriet vid
uniyersitetet Wicksell ”fórestallning och yarning”. Men Wick-
sell bara ilsknar till och kanner sig fórpliktad av sitt samvete
att sjunga ut sa att det hors over landet.

Och sa ha vi preventivmedelspropagandan pa frammarsch
aven i Sverige. Sa smaningom bórjade fodelsesiffrorna sjunka,
fórst sakta men sedan alit yaldsammare. Nu bór man vara
fórsiktig, da man satter samman orsaksfórlopp. Det ar mycket
sannolikt, att propagandans direkta andel i detta resultat ar
ganska ringa. Preventivmedlen ha sannolikt vunnit mer publi-
citet tack vare sina motstandare. Diskussionerna kring den be-

FÓDELSEKONTROLLEJNS UTBREDN1NG 39

ryktade 5,preventivlagen” av 1911 voro sakert betydelsefulla,
och likasa professor Thyrens sedlighetsaktioner m. m. dylikt.
Men i fórsta hand ar det val den rent affarsmassiga reklamen,
som betytt mest, understodd av det sa smaningom mera fri-
gjorda betraktelsesatt i sexuella fragor, som under de sista
decennierna i takt med den pagaende ekonomiska och sociala
omvalvningen bor jat gbra sig gallande i alit vidare kretsar.

I vilket fali som helst, fodelsesiffrorna fortsatte att sjunka.
Att detta till stórre delen berott pa en alltmer utbredd an-
vandning av preventivmedel, darom kan knappast tvivel rada.
Alla tecken tyda aven pa en oerhórd okning av de kriminella
aborterna. Av forklarliga skal finns det inga palitliga siffror,
ty fosterfordrivningarna hemlighallas givetvis i storsta mojliga
utstrackning. Da de i alla handelser sakert maste uppskattas i
lusental, sannolikt i tiotusental och mahanda atskilliga tio-
tusental for varje ar — vilket inom parentes sagt inte ar nagon
uppskattning alls utan bara ett angivande av fóreteelsens stor-
leksordning — och da fodelserna nu ha kommit ned i ett antal av
under 85,000, bor jar fosterfórdrivningen bli av vasentlig vikt for
nativitetens hojd. For folkhalsan ar en utbredd och tills vidare
i stor utstrackning av osakkunniga kvacksalvare ombesórjd
fosterfórdrivning ej utan sina konsekvenser : dód, sjukliga
komplikationer, sterilitet, o. s. v. Sasom tecken pa djupgaende
familjepsykologiska och socialmoraliska strukturfórskjutningar
ar emellertid fosterfórdrivningen mahanda an viktigare.

De sista nymalthusianska reformkraven: preventivlagens
avskaffande och fosterfordrivningens sociala reglering.

Nymalthusianismens sista stridslinje i vart land galler vissa
lagstiftningskrav: preventivlagens upphavande samt legalisering
och reglering av fosterfordrivningar.

Sasom utvecklingen faktiskt har gestaltat sig, aro dessa re-
former pakallade for att hava uppenbara missforhallanden och

40

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN

rena orimligheter. De vinna darfór anhangare tamligen obe-
roende av befolkningspolitisk installning i ovrigt. Vi ha svart
att se hur en fullt redbar och med de faktiska fórhallandena
nagorlunda fortrogen medborgare kan undvika att trada in for
dessa lagandringar. Fórdamningarna balia just pa att brytas,
och for att góra den fortsatta diskussionen av befolkningsfragan
fri fran den snart alldeles inaktuella nymalthusianismen, valja
vi att behandla dessa bada reformer redan bar i det historiska
kapitlet sasom tillhórande ett i ideologiskt hanseende redan
passerat stadium av den befolkningspolitiska utvecklingen.

Preventivlagen kom till i ett olyckligt ógonblick. Den har
aldrig gjort nagon nytta men atskillig skada. Dess tillkomst
och dess kvarblivande vittnar icke gott om arligheten och an
mindre om de sociala insikterna inom var folkrepresentation.

Det har gatt sa langt, att man i riksdagen rentav sókt fór-
svara preventivlagen med pastaendet, att den ju i alla handelser
inte ar effektiv, att den faktiskt inte hindrar vare sig upplysning
om eller handel med preventivmedel. Darvid maste man fr&ga:
vilket samhallsintresse kan vara fórknippat med en ineffektiv
lag? Ar det inte tvartom en allmant erkand sanning, att ingen-
ting sa sliter pa den samhalleliga auktoriteten som vidmakt-
hallandet av en lagstiftning, vilken icke respekteras?

Men vidare och framfór alit maste det framhallas, att dess
varre preventivlagen verkligen ar i viss man effektiy och detta
i fórhallande till just de mindre bemedlade och mindre fórsig-
komna i samhallet, vilket val dock inte kan vara meningen.
Varje fórsvarande av upplysningsverksamheten och av handeln
maste ha denna verkan, maste fórdyra preventivmedlen, hindra
det vetenskapligt tekniska intresset av deras fórbattrande och
stegra fórtjansterna for dem, som andock syssla med han-
teringen.

Det ar darfór allman enighet bland de sakfórstandiga i
landet, att det icke langre far ligga ens skymten av olaglighet
óver yederhaftig sexuell upplysningsverksamhet. Aven handeln

PREVENT1VLAGEJN

41

med preventivmedel maste upp i ljuset. Om man vill framja
den tankę, som val for manga varit preventivlagens egentliga
syfte, namligen att skydda pubertetsungdomen, ar detta i
fórsta hand en synpunkt, som bór tillvaratagas i den for-
standiga sexualundervisning i skolorna, som vi dessvarre annu
sakna, samt — an viktigare — i den sexualfostran, som i
hemmen borde fórsigga fran den spada alder, da barnen fórst
bór ja fraga — en uppgift vartill de fiesta fóraldrar dock allt-
jamt sakna fórutsattningar, vilket i sin tur reser ett social-
pedagogiskt problem, som har i landet annu knappast bórjat
angripas (”fóraldrauppfostran”). I sarnina riktning skulle det
rent allmant verka, om samhallet genom sina organ — lakarna,
barnmorskorna, de sarskilda poliklinikerna for sexuell radgiv-
ning och apoteken — i viss utstrackning finge hand om hela
preventivmedelshanteringen och darigenom kunde giva den en
mera ónskvard inriktning. Att den under lagstiftningens hamsko
fórsiggaende skumraskreklamen skulle vara sarskilt skonsam i
fórhallande till den omogna ungdomen, ar i alla handelser en
farlig villfarelse, som knappast ens kan vara fórenad med
god tro.

Den allra viktigaste synpunkten ar emellertid fóljande.
Vissa mycket fattiga samhallslager, framfór alit pa lands-
bygden, ba annu icke natts av fódelsekontrollen. Antingen
kanna de icke alls till kontraception — veta atminstone icke
besked om ekonomiskt óverkomliga preventivmedel — eller aro
de for slóa och nedslavade av livet for att bry sig om att till-
godogóra sig sin kunskap. Hur orolig man an kanner sig infór de
sjunkande fódelsetalen, borde, tycker man, det sista och omansk-
ligaste medlet vara att lata de stora statarfamiljerna halla dem
uppe at oss. En omtanksamhet om statarnas ”moral” fran
samhiillsklassers sida, vilka i artionden praktiserat fódelse-
begransning, ar dock rena hyckleriet. Systematiska aktioner till
masspridning av preventivmedel bland statare och andra med

12

IlALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHU SI ANISMEN

dem socialt jamstallda folklager fórefalla tvartom sakligt for-
svarade, hur man an eljest ser pa befolkningsproblemet.

Ett likartat resonemang galler en del befolkningsgrupper pa
gransen mellan sinnessloa och normala samt andra kroppsligt,
sj alsligt och socialt handikappade individer, óver vilkas alltfór
stora fruktsamhet socialpedagoger och rashygieniker klaga.
Utan liansyn liii om deras fruktsamhet verkligen i genomsnitt
ar relatiyt hogre an andra folklagers, ar den for hog sa lange
de alls satta en avkomma till yarlden. Man torde ocksa med
all sakerhet kunna pariikna, att dessa individer frivilligt i viss
man skulle inskranka sin barnavling, om de fórseddes med
preventivmedel, ja redan om de i hogre grad naddes av kunskap
om kontraception. De foda namligen mestadels icke barn diii for
att de sa ivrigt ónska ha dem, utan darfór att barn fal la dem
till efter naturens ordning.

Fosterfórdrivningsparagrafen i strafflagen betecknar likasa
ett i ogonen fallande exempel pa en bristande anpassning mellan
utvecklingen av faktiska sociala fórhallanden och samhallets
lagstiftning. I langden kan man naturligtvis inte lata foster-
fordriyningarna paga i yiildig utstrackning och samtidigt en ligi
lagens bokstav halla dem kriminaliserade. Att ha ett fdrbud,
som egentligen bara hindrar de enda i abortoperationer sak-
kunniga, namligen lakarna, att utfóra dem; att lata en lag-
paragraf kvarsta, som endast anvandes for att statuera exempel
nagon gang da och da, nar aborterna ga illa och leda till dods-
fall, det ar dock ett tillstand, som icke ar en ratts- och kultu r-
stat yardigt.

Antingen skali lagen uppratthallas, men da skali den ocksa
med alla medel genomtvingas. Eller skali den avskaffas. I sa
fali skali fosterfórdriyningen laggas under samhallelig kontroli.
Eftersom lagen nu tycks ha fórlorat fotfaste i det allmanna
rattsmedvetandet, blir det andra alternativet det enda rimliga:
lagen maste bort. Ingen har intresse i dess uppratthallande
annat an de ljusskygga individer, som profitera i dess skugga.

FOSTERFORDRIYNINGEN

43

For narvarande befinna sig samhallets organ i en faktisk
men fóga smaklig hemlig koinplott med fosterfórdrivarna och
deras klientel, en komplott mot sig sjalva. De utnyttja icke alla
resurser att komina at de kriminaliserade handlingarna: de
blunda, men kunna eller v il j a ibland inte blunda. Eller: som-
liga organ blunda och andra blunda inte. Detta ar ett tillstand
av godtycke och rattsloshet, och det ar inte att undra pa om
situationen vid varje process fornimmes pinsam.

Det ar sant, att hela fragan om fosterfórdrivningarna i hóg
grad vore f ort j ant av ingaende studier, och att man garna vid
sitt praktiska standpunktstagande skulle vilja ta hansyn till
sadana studiers resultat. Till en borjan skulle det vara av
stórsta intresse att ha en sakrare uppfattning om de kriminella
aborternas faktiska fórekomst i vart samhalle. Detta ar den
enklaste fragan, men redan har sta vi infór omojligheter. Av
naturliga skal gar det inte att studera en illegal praktik sa
ingaende, att man nar vederhaftiga resultat.

Det forhaller sig med fosterfordrivningarna i Sverige ungefar
som med den illegala alkoholtrafiken i Amerika under fórbudets
lid. Resonemang och undersokningsmetoder aro ocksa slaende
lika. Da man givetvis icke direkt kunde mata alkoholkonsum-
tionen sókte man sig fram till uppskattningar pa allahanda
indirekta vagar: man studerade polisingripanden mot fylleri,
frekvensen av alkoholism och vissa foljdsjukdomar, man gjorde
internationella analogislut o. s. v. A ena sidan framtradde dar-
vid aven i Amerika en hel del mer eller mindre ovederhiiftiga
hypotesmakare, som pa losa boliner uppskattade alkohol-
konsumtionen till mycket sma eller mycket stora tal, beroende
pa om de politiskt stodo for eller mot fórbudet. A andra sidan
fanns det naturligtvis mera samvetsgranna statistiker, som med
allahanda fórsbk att kritiskt vaga dessa indirekta indicier
pa alkoholtrafiken fóródde tid och pengar for att slutligen
kunna konstatera, att denna óverhuvud icke yederhaftigt kunde
uppskattas. Nagonstades mittemellan folio de fiesta, som arbę-

44

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMEN

tade pa omradet, d. v. s. de konstaterade, att en mera veder-
haftig uppskatlning var omójlig men frestades likviil alt góra
nagra slags uppskattningar. Det ar manskligt, ty negativa resul-
tat av en undersdkning aro aldrig roliga att redovisa. Striden
om konsumtionssiffrorna stod het och lidelserna upprdrdes.
Men till slut blev den rent praktiska situationen s& olidlig och
de ansvariga medborgarna sa trótta pa det evinnerliga siffer-
gralandet, att fórbudet hann bli moget att avskaffas innan pro-
blemet blivit klarlagt.

Tva fórsok till utredningar av abortproblemet, som p& upp-
drag av medicinalstyrelsen gjorts av docenten John Naeslnnd
och byrachefen K. A. Edin,1 lamna dess varre blott en myeket
god belysning till det redan sagda. Undersókningarna bygga
pa de inkomna svaren till en enquete óver aborterna i landet
ar 1930 (och i vissa hanseenden 1922 och 1926) stalld till sjuk-
vardsinrattningar, lakare och barnmorskor. De tillfragade
skulle darvid ej blott ange antalet aborter — fordelade pa
gifta och ogifta, forst- och omfóderskor och med angivande av
fali med dodlig utgang, vissa komplikationer etc. — utan dar-
till uppge antalet fali av abort, varom grundad anledning
funnes att antaga att de avsiktligt framkallats. Man fann an-
talet av samtliga aborter uppga till over 10,000; svaren pa
den senare fragan om antalet mera sakert kanda kriminclla
fosterfordrivningar lamnade en sa osannolikt lag provokations-
procent, att dessa uppgifter icke av nagondera av de bada
undersokarna godtogos sasom tillforlitligt underlag for slut-
satser.

Intresset i undersókningarna kom darfór att inriktas pa fór-
sók att atminstone faststalla ett totalantal for alla slags aborter,
utan att skilja ut de spontana och pa medicinska indikationer

1 Naeslund, ”Undersókningar over aborternas antal, frekvens, mortalitet
m. m. i Sverige”, Svenska Liikartidningen n:ris 36, 37, 38, Stockholm
1933, samt Edin, ”Undersbkning av abortfbrekomsten i Sverige under
senare ar”, Malmo 1934.

MEDICINALSTYRELSENS UNDERSOKNINGAR 45

framkallade fran de kriminella.1 Den fraga, man staller sig vid
studiet av dessa bada undersókningar, ar givetvis da, hur pass
fullstandigt man overhuvudtaget lyckats fa in de senare i
undersókningsmaterialet. Det ligger nara till hands att antaga,
att de kriminella fosterfordrivningarna blott kommit med i de
fali, da de lett till komplikationer och kravt sjukyard. I de
fali ater, da fosterfórdrivningarna forlópt utan svarare efter-
verkningar eller da dessa kunnat skótas av abortorerna sjalva,
kunna de icke antagas i namnvard utstrackning ha kommit med
i materialet.

En annan fraga av yasentligt mindre rackvidd ar uppgift-
lamnarnas tillfórlitlighet betraffande de fali, som yerkligen
kommit under der as observation. I detta samband maste dess-
varre konstateras, att bada de refererade undersokningarna, at-
minstone i den form de publicerats, aro metodiskt bristfalliga i
sa matto, som de icke innehalla en sa ingaende kritisk
diskussion av materialet och de i materialet inneslutna fel-
kallorna, som skulle ha varit yetenskapligt pakallad, i synner-
het vad galler uppgifter av har ifragavarande beskaffenhet. Sa-
som en kuriositet ma onmamnas, att ingendera av de bada
undersókarna ens berort den mojligheten, att en del kriminella

1 Sjalva termen ”abort”, som ju omfattar bade spontana missfall och
framkallade fosterfordrivningar, lider i det populara sprakbruket av en
viss vaghet, som ofta rentav utnyttjas i vilseledande syf te eller
atminstone pa ett satt som inbjuder till missforstand. Av forsiktig-
hetsskal vilja vi ha detta papekande uttalat. Aven de uppskattningar av
det totala antalet ”aborter”, som nedan skola diskuteras, ha saledes oav-
brutet anforts pa ett sadant satt, att ofdrsiktiga lasare kunnat antaga
att de gaiła framkallade fosterfordrivningar. Ett sadant missforstand
har blivit desto naturligare pa grund av en i vida svenska lakarkretsar
atminstone tidigare forharskande underskattning av de spontana miss-
fallen. Man maste darfor beklaga att Naeslunds utredning — som dock
i forsta hand skulle gaiła de medicinska problemen — icke alls upp-
tagit till behandling det i synnerhet inom utliindsk litteratur mycket
vidlyftigt diskuterade problemet om de spontana missfallens frekvens
och overhuvudtaget (liksom medicinalstyrelsens enąueteformular) lamnat
hela den for undersokningens genomforande och tolkande grundlaggande
fragan om definitionerna av ”abort”, ”spontan abort”, och ”provocerad
abort”, otillrackligt utredd.

46

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIDM \ NhMI

aborter kunna ha fóretagits av vissa av dr liii 1 1 .1; id« Lik a r mi
eller barnmorskorna sjalva och sedan av firm L m | « • • . » i ^ 1
enquetesvaren. Denna felkalla ar nu visserligrn •.nuioliki dni
minsta, men dess fórbigaende ar dock mer knlleguilt mi \rlrn
skapligt. Det finns darjamte en hel serie nv andra 1 tnuln
sókningarna icke tillrackligt diskuterade omsliiiidigliein miii
gór sjalva materialet i viss grad otillfórlitligt.

Med hansyn ej blott till sjalva det statistiska malm mlrK pa
tagliga otillfórlitlighet redan betraffande de fali. soin kumiat
komina under observation av de tillfragade, Ulan framlói alit
till de nyss anfórda allmanna skaleń for alt dr rnlovi*adr
fallen blott kunna antagas omfatta viss, sannolikt mindir drl
av de kriminella aborterna, blir man nagol betank^am infói
det indirekta bevis, som Naeslund vill fora i syfie alt giira
troligt, att det genom enąueten konstaterade antalrl aborlci
nagorlunda motsvarar det verkliga. Detta bevis givrs 1 form
av ett specialstudium av visst klientel med avseendc ji anlalrl
uppgivna tidigare aborter (den anamnestiska abortfrek\riisrn).

Hela tankegangen i detta bevis — som dessutom c*j pa n
forderligt satt próvats med hansyn till fragorna om matn ialrls
tillrackliga storlek och om dess representativitet ur fr&grsliill
ningens synpunkt — vilar pa en fórutsattning, som Narslund
formulerar salunda: ”En patient, som kommer in pa sjukhus,
meddelar i regel villigt, om bon aborterat tidigare, varvid
aven de aborter, som fórlópt utan lakares eller barnmorskas
bistand, torde komina med.” Dylika okontrollerade erfaren-
hetsinduktioner fran praktisk verksamhet ha med all ratt blisit
synnerligen illa kanda bland alla slags socialforskare och
kunna icke godtagas sasom stód for ett vederhaftigl om-
dóme i huvudfragan. Edin framhaller aven i rak motsats till
detta pastaende, att han ofta kunnat konstatera ett fórdóljandr
av tidigare aborter, i all synnerhet om kvinnan i fraga under
mellantiden gift sig.

Naeslund kommer emellertid pa denna vag till den slutsatsen,

DE NEGATIYA RESULTATEN

47

att de aborter, som icke kommit med i undersókningsmaterialet,
icke utgóra nagot stórre antal och att saledes ”siffran for ar
1930 drygt 10,000 (10,445) for landets abortantal torde vara
ganska tillfórlitlig, om den ocksa icke innefattar alla abor-
terna”. Sammanfattningsvis skriver Naeslund anda bestamdare:
”Av ovanstaende framgar alltsa att i hela landet icke fullt
10 °/o av alla graviditeter under 1930 slutade med abort”, var-
vid han utgar fran en siffra av 105,852 graviditeter, redan
denna beraknad pa det antagna antalet aborter plus de offi-
ciella fódelsesiffrorna.

Edin, som i denna fraga gar till verket med en mera bppen
vetenskaplig kritik, kommer aven till en motsatt standpunkt.
Han skriver: ”Att utóver de till medicinalstyrelsen inrappor-
terade abortfallen, for hela riket inalles nagot mer an 10,000
eller ej fullt 11 per 100 barnafóderskor, intraffat ratt sa manga
(ej kanda) aborter, sarskilt provocerade, ar tamligen sakert. Det
ar t. o. m. ej otroligt, att hela det verkliga antalet provocerade
abortfall ar atskilligt stórre an 10,000.” Ocli han tillagger ut-
tryckligen: ”Men att sóka uppstalla nagra som helst grundade
berakningar óver, huru stort det verkliga abortantalet kan an-
lagas vara, torde vara alldeles omójligt.” Att Edins rent nega-
tiva slutsats pa denna punkt ar den vetenskapligt mera val-
grundade och att Naeslunds fórhastade uppskattning av det
totala antalet aborter maste bestamt avbójas, torde vara
uppenbart.

Laser man Edins sammanfattning av hans undersóknings
resultat, kan man emellertid latt fa den uppfattningen, att han
icke helt ut vidblivit sin valgrundade agnostiska installning till
fragan utan sjalv gjort en uppskattning, lat vara blott av en
óversta grans for totala antalet aborter. Han refererar en be-
rakning av tyska medicinalstyrelsen utfórd 1931, enligt vilken
det yerkliga antalet aborter i Tyskland skulle uppga till en
tredjedel av fódelserna och fortsatter: ”Gar man ut ifran den
ovan anfórda berakningen for Tyskland, och beaktar, att foster-

48

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTIIIM \ MsMI.N

fórdriyningen i detta land — delvis redan av dr l skald alt det
inrymmer en proportionsvis mycket stdrre slm *tad4olkmnngd
an Sverige — maste anses vara mycket mer ulbiedd iin i
Sverige, synes man under inga fórh&llanden fdi varl land be-
hóva rakna med mer an 20 verkliga aborter pa KM) barns-
border, eller med liogst 20,000 aborter”.

Da denna Edins utsago faktiskt tolkats sasom en \crklig iipp-
skattning, bora foljande fórhallanden utlryckligen papekas.
Internationella analogier aro som bekant mycket sal lan starka
beyislankar i socialvetenskapliga undersókningar. Den tyska
undersókning Edin hanyisar till lamnar han vidare odiskuterad
och okritiserad. Faktiskt forhaller det sig emellertid sii, alt
aborternas antal icke heller i Tyskland ar med słom* \ isshct
kand. Det har yisserligen gjorts ett flertal uppskattningai , men
de yariera inom mycket vida granser och aro alla behiiftade
med stora bristfalligheter. Den sarskilda uppskaltning, som
Edin bygger pa, anses pa manga hall vara en stark under-
skattning. Vid det yanskliga analogislutet fran Tyskland till
Sverige har Edin blott haft en klumpsiffra for hela Tyskland.
Det ar klart att om jamfórelsematerialet yerkligen varit av den
art, att han (vid sidan av det mera obestamda hansynstagandet
till agglomerationsgraden) kunnat utnyttja differenser i abort-
frekvensen for olika kvinnokategorier och olika distrikt inom de
bada landerna, sa skulle analogien ha varit mera vardefull, an
den i nu framlagd form ar. Den proportion, som bevisningen
ledes óver — aborter per 100 barnsbórder — ar slutligen, vilket
i detta samband ma papekas, i synnerhet for en dylik samman-
stallning icke det mest lampliga mattet pa abortfrekvensen (pa
grund av fruktsamhetsolikheter mellan och framfor alit inom
landerna).1 Men bortsett fran alla tekniska svagheter vid ana*

1 En nedgang av fruktsamheten skulle t. ex. stegra denna proportion,
vilket bl. a. betyder att en motsvarande berakning for 1933 med dess
lagre fodelsetal, men med bibehallen abortprocent ej skulle komma till
20,000 aborter for hela landet utan en atskilligt lagre siffra, fastan
nativitetsnedgangen rentav kan ba berott p& en stegrad fosterfordrivning

FRAGAN STAR ÓPPEN

49

logiens genomfórande, sa ar den overhuvudtaget ej i hógre grad
beviskraftig. Det ma vidare understrykas, att denna uppskatt-
ning, trots att den patraffas i undersókningens sammanfattning,
icke star i nagot narmare samband med det refererade under-
sókningsmaterialet. Detta har kommit att forbises aven i fack-
kretsar, dar den kritiserade siffran pa 20,000 ofta antages vara
ett resultat av namnda undersókning.

Vi maste darfór yidhalla, att Edins fórsta slutsats om omój-
ligheten att góra nagra som helst grundade berakningar ar
den vetenskapligt riktiga. Naeslunds uppskattning synes redan
vara i tysthet avfórd fran diskussionen, och man har i allman-
het stannat for att, oftast under hanyisning till Edins under-
sókning, uppge det sannolika antalet ”aborter” till omkring
20,000. Av Edins hypotetiska óvre grans har saledes utan vidare
blivit en ungefarlig uppskattning, varigenom den naturligtvis
inte blivit vetenskapligt mera valgrundad.

Fragan star saledes alltjamt lika óppen. Orsaken ligger
ytterst i att hela fosterfórdrivningspraktiken tvingats in i skum-
rasket. Sa lange vi lata den stanna dar, skola vi ej heller med
stórre tillfórlitlighet kunna veta nagot om fosterfórdrivningar-
nas antal i vart land.

Under tiden mognar emellertid laget fram mot en djupgaende
rattsmoralisk konflikt som kraver handling. Tillrackligt under-
lag for reformkravet ligger redan i kannedomen om foster-
fórdrivningspraktikens mój liga storleksordning och i kanne-
domen om utvecklingstendensen. Det ar med hansyn hartill
uppenbart att fosterfórdriyningarna i viss utstrackning maste
legaliseras och avgórandet laggas i lakarnas hand — eller
rentav i blott vissa genom utbildning och tjanstestallning sar-

och i alla handelser ej i och for sig pekar pa en minskad fosterfdrdriv-
ning. Abortfrekvensen bor genomgaende angivas pa samma satt som
fruktsamheten, d. v. s. i relation till antalet kvinnor (gifta, resp. ogifta)
i viss alder. Aro de for en dylik beriikning erforderliga uppgifterna icke
for handen, kan man t. o. m. diskutera, huruvida icke aborterna hellre
borde anges i relation till folkmangd (sasom de allmanna fódelsetalen).

4. — M y t d a /, Kris i befolkningsfragan.

50

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHMSIANISM KN

skilt kvalificerade lakares hand. Dessa handla under iimbets-
plikt och yrkesansvar, medan straffhotet nu skjuter ovcr hante-
ringen till mindre nograknade personer, for vilka straffet bara
blir en affarsrisk.

Det ar att hoppas, att preventivlagens avskaffande, en for-
battrad sexualupplysning och en organisation av preventiv-
medelshandeln skali lyckas i viss — och ganska hog grad
nedbringa antalet fali, da kvinnor komma i det liige, att de
onska fosterfórdrivning. Men denna forhoppning kan icke rim-
ligen vara ett skal mot reform av abortlagstiftningen, ty sd
goda verkningar av preventivlagens avskaffande aro dock ej
att fórvanta.

For att ta standpunkt till fragan i vad man och en ligi vilka
regler en gallring av fallen ar onskvard, skulle vi i forsta
hand behóva veta, vilka kvinnor som sóka hjalp. Aro de gifta
eller ogifta, gamla eller unga? Till vilka samhallsklasscr och
inkomstklasser hora de? Hur manga barn ha de fórut? Hur
ter sig deras motivkomplex? Skulle utbredd kunskap om
kontraceptiva metoder ha overflodiggjort manga fosterfordriy-
ningar? Dessa fragor kunna blott resas; pa flertalet av dem
saknas varje tillstymmelse till syar.1

En mera ingaende och tillfórlitlig kartlaggning av dessa och
en del andra viktiga fórhallanden kunna vi likaledes blott
erna, sedan fosterfórdrivningarna reglerats och hanvandelse till
lakare blivit allman. Forst da blir det egentligen mojligt att
med stórre vederhaftighet motivera bestamda sociala indika-
tioner for fosterfordrivningens tillatlighet, aven om redan nu
vissa allmiinna villkor kunna faststallas.

1 I medicinalstyrelsens enąuete fanns fraga blott om civilstand. Hade
man vantat sig kunna belysa problemet, borde man emellertid framfor
alit ha sokt kompletterande uppgifter av socinl natur. Det ar mojligt, att
de nya frekvensdifferenser man darigenom skulle kunnat framliigga
— tillsammans med de man redan haft for gifta och ogifta, for olika
distrikt, for agglomerationsgrad och for tidsutveckling — skulle i viss
man ha kunnat ge anledning till en del vardefulla slutsatser.

INDIKATIONERNA FOR FOSTERFÓRDRIVNING 51

Pa tal om mójligheten att motivera vissa villkor for foster-
fórdrivnings tillatlighet bór vidare understrykas, att fosterfór-
drivningarna blott kunna pa detta vis praktiskt begransas,
darest de legaliseras. Da samhallet har dem om hand, kan man
urskilja och ta hansyn till de olika fórhallandena i de sar-
skilda fallen. Man kan t. ex. fórbjuda fosterfórdrivning for
friska gifta kvinnor med fa barn och viss inkomststandard, och
man kan da aven satta in samhallsauktoriteten for att med
lakarnas stód verkligen genomtvinga fórbudet i nagorlunda
rimlig grad.

Vid uppstallandet av regler for fosterfórdrivnings tillatlighet
erbjuda de medicinska, eugeniska och etiska indikationerna
fóga svarighet. Omtaligare staller sig problemet att bestamma
de sociala indikationerna. Det ar darvid viktigt att icke fórlora
kanning med rattsmedvetandet i landet men lika viktigt att icke
arbeta det sociala hyckleriet i handerna. Fali, dar ett barns
fódelse skulle betyda ekonomisk nód sta pa ett plan for sig
tillsammans med de fali, dar barnet icke i andra hanseenden
skulle fa en nagorlunda ónsklig uppvaxtmiljó. Pa ett annat
plan sta de fali, dar enda risken ar social skam for modern.
Da man talar om ónskvardheten att undvika sociala katastrofer
for t. ex. den otrogna sjómanshustrun, som rakat i grossess
under mannens bortovaro, eller for den ogifta lararinnan och
sjukskóterskan ar man ute pa gungande mark.

Man fragar sig: ar det ointelligenta hyckleriet en sa dyrbar
bestandsdel av den sociala konventionen, att det t. o. m. behóver
skyddas genom operativa ingrepp? Blir den ogifta lararinnan
en battre manniska, darfór att hon fórdriver sitt foster i stallet
for att framfóda det? Naturligtvis inte: denna ómsinthet ar ofta
blott det typiska uttrycket for en reaktionar moralitet, som
bara hunnit fram till att bli biot. I denna konflikt — och att
den i det enskilda fallet kan vara ódesdiger nog, fórnekas ej
— ar det sjalva det konventionella hyckleriet, som bór opereras.

52

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIAMMI I \

Fórestallningen, att det ar nagot skamligt att Im lwim ulom
aktenskapet, maste utrotas. Den uppfattningen hai <i\. n hnkt
framhavts av justitieministern da reformfórslagel di knh i ils.

< De ogifta lararinnorna och sjukskóterskorna ocli nll.i midra
bora fa ha sina barn i fred.

Och i det hłinseendet ha de beslutande myndighelei mi i dat
och kommun manga synder att sona. Det bór skyddd.i;- liftas
for de ogifta módrarna — da hehóva de heller inga iiiidaiita;-
bestammelser om ratt till abort. Det ar nagot morał i ^kl |iikl
hos ett samhalle, som tillater social och ekonomisk bojkntl nv
ogifta módrar, och darigenom bringar sig sjalvt i dcl liigel,
att det blir berett att skydda offren for denna bojkot! genom
att skanka dem mójlighet att fórdriva sina foster, iiven diir
detta eljest icke vore pakallat av andra skal.

Var standpunkt ar alltsa den, att hansyn till socialt liycklm i
icke i och for sig kan fa vara ett giltigt skal for fosterfiii driv-
nings tillatlighet utan blott for ett effektivt módraskydd. Della
senare ar desto angelagnare. Kan det emellertid icke Astad-
kommas, blir fosterfórdrivning naturligtvis motiverad. Men dess
tillatlighet blir da, som vi se saken, blott en i sjalva lagstifl-
ningen inskriven samhallelig sjalvanklagelse for intellektuell
oredlighet och moraliskt hyckleri.

Djupare sett blottas emellertid en liknande socialmoralisk
konflikt vid diskussionen aven av de ekonomiska indikationerna.
Man fragar sig: ar vart land till den grad fattigt och óver-
befolkat, att verkligen i sa manga fali ett barns fódelse skali
behóva bety da ekonomisk nód? For var del svara vi bestamt
nej pa denna fraga. Sjalva konstaterandet av ekonomiska in-
dikationer for fosterfórdrivnings tillatlighet i otaliga fali, iiven
dar familjen icke redan rymmer ett mycket stort barnantal, blir
darfór endast ett bevis pa att produktionen och fórdelningen
i vart samhalle behóver grundligt reformeras. Den saken skola
vi ha anledning att mera ingaende behandla i de fóljande
kapitlen. Fosterfórdrivning av enbart ekonomiska skal ar socialt

DEN SOCIALMORALISKA KONFLIKTEN

53

och individuellt en nódfallsatgard, icke en tillfredsstallande
socialpolitisk lósning. Det skulle vara intressant att hora den
saken bestridas. De av sadana skal dódade fostren ma darfór
fóras upp pa den nu existerande produktions- och fórdelnings-
ordningens skuldkonto tillsammans med mycket annat. Den
pessimistiskt konservativa uppfattningen, att denna ordning icke
pa ett yasentligt satt kan fórbattras, skali har icke upptagas till
bemótande. Det ma blott papekas att utifran en sadan uppfatt-
ning maste en frigivning av fosterfórdrivningen te sig desto
nodvandigare.

Oavsett hur gransen for fosterfórdrivningens tillatlighet prak-
tiskt kommer att uppdragas, aterstar en viktig sak att har till
slut understryka. De, vilkas moraliska medvetande reser sig
emot fosterfórdrivnings tillatlighet, ha i sjalva verket det storsta
intresse av en legalisering och en dari innefattad urskillning.
Det maste dock finnas grader i deras fortrytelse. Men for nar-
yarande atnjuta, tack vare lagens summariska regel, de fali av
fosterfórdriyning, som for dem aro mest motbjudande, en sorts
moralisk yardestegring genom att direkt likstallas med fali,
som den allmanna opinionen tydligen finner ómmande. Det ar
mycket mójligt, att man genom att ge upp det helt allmanna
fórbudet kan uppresa rattsmedvetandet battre emot ett stort
flertal fali, som man sarskilt vill forebygga.

Och det finns ingen anledning att idealisera fosterfordriy-
ningen. Aven om den utfores sakkunnigt, ar den inte utan sina
risker for liv och framtida halsa, och det forhaller sig t. o. m.
sa, att dessa risker icke aro med storre sakerhet yetenskapligt
utredda. Dartill kommer som sagt de moraliska betanklig-
heterna. Aven de, som nu maste ivra for en lagstiftningsreform,
behóva icke ge avkall pa sin personliga uppfattning, att hand-
lingen icke ar i normala fali forsvarbar. Och sjalva tillvaron
av fali, dar fosterfórdriyning pa sociala indikationer nu maste
góras tillatlig, ar socialmoraliskt en fruktansvard anklagelse

54

MALTHUSIANISMEN OCH NYMALTHUSIANISMKN

mot vart samhalle for hyckleri och for bristfiillig social
organisation av produktionen och fórdelningen.

Men i det lagę vi nu befinna oss, finns ingen annan losning
an att svalja denna anklagelse och frigiva fosterf ord rivn ingen
i stor utstrackning. Vinsten ar i forsta hand att fosterfordriv-
ningarna bli sakkunnigt gjorda. De av icke liikare ulforda
aborterna bora givetvis fortfarande falla under lagens fórbud
och ingen undfallenhet langre visas. Ty dar riskeras 1 i v och
halsa i langt hógre grad an nódvandigt. I samband darmed
ter det sig aven ganska sjalvklart, att handeln med abort-
redskap, sonder etc. skali regleras och monopoliseras for apo-
teken, och att den ovriga handeln skali kriminaliseras. Fram-
for alit maste sasom ett viktigt komplement till lagandr ingen
kravas ej blott preventivlagens upphavande utan positiva at-
garder till vidgad sexuell upplysning och till modraskydd.
Dessa synpunkter aro aven tillgodosedda i direktiven liii de
utredningar, som nu fórbereda reformen.

Det har forut varit mojligt att ta olika standpunkt till fragan
om fosterfórdriyningens vara eller icke vara. Och det kan sta
olika asikter om villkoren for fosterfórdriyningens tillatlighet.
Det ar bara en standpunkt, som ar orimlig, och det ar alt lata
det ga, som det nu gar. Sa som den allmanna opinionen fak-
tiskt ligger till, synes det ocksa blott vara en tidsfraga nar
saval preventivlagen blir avskaffad som fosterfórdriyningen
Iegaliserad och lagd under social kontroli. Konyentionellt
pryderi och moralisk raddhaga kunna fórdrója dessa reformer
ett par ar men icke yaraktigt fórhindra deras genomdrivande.

Inom justitiedepartementet har man redan utformat ett lag-
fórslag, som sedan varit utsant till vissa lakare och jurister
och diskuterats vid deras sommarkongresser. I allmanhet har
man darvid stallt sig langt mer fórstaende an for blott en
inycket kort tid sedan: i synnerhet inom lakarkaren har pa sina
hall en hastig och gladjande sinnesandring agt rum. Proposi-
tion ar att vanta till nasta ars riksdag, och om reformen da

NYMALTHUSIANISMEN LIKYIDERAD

55

faller, sa faller den framat. Sallan ar det sa latt att med
sakerhet profetera om den framtida lagstiftningen som i just
dessa tva fragor. Mycket langre bort ligger den tid, da vi
verkligen skola ha lyckats óppna det svenska folkets ogon
for fragans djupare samhalleliga innebórd: att vi endast
genom till grunden gaende ekonomiska och sociala reformer
kunna undanrója de motiv, som nu driva mangtusende kvinnor
att onska sitt foster fordrivet.

Langt dessforinnan star nymalthusianismen segerrik pa sin
sista stridslinje. Rorelsen har darmed lópt linan ut och sett
sina krav fórverkligade. Ingen kommer i framtiden att ifraga-
satta annat, an att barn skola fódas blott efter fóraldrarnas fria
val. Den nymalthusianska rorelsen tillhór da for Sveriges del
historien. Den skali ha sitt areminne, men positivt har den
ingenting mera att ge.

Kvar star emellertid den sociala befolkningsfragan alltjamt
lika brannande eller mera brannande. Till detta problems
moderna gestaltning har fódelsekontrollens framtrangande
verksamt bidragit, men ingen fodelsekontrollpropaganda i
yarlden erbjuder en rimlig losning av detta sociala problem.

Ett av de viktigaste skaleń for de nyss berorda nymalthu-
sianska reformernas snara genomforande ar i sjalva verket, att
vi forst darigenom mera slutgiltigt kunna likvidera attiotals-
radikalismen i befolkningsfragan. Denna radikalism ar nu i
huvudsak steril och meningslós. Den leder ingen vart. Den ar
ur kontakt med den faktiska utvecklingen och darfor aven med
de verkliga problemen.

Men sa lange det oresonliga och nyttjelosa motstandet emot
dessa sista nymalthusianska reformkray annu icke ar brutet,
far denna numera sterila attiotalsradikalism en viss ursakt att
leva kvar och att ta i ansprak ideella intressen, som egentligen
redan borde ha fatt en helt annan syftning.

56

DE ALLMANNA BEFOLKNINGST EOH HUNA

ANDRA KAPITLET.

De allmanna befolkningsteorierna.

Det ter sig mycket svart for ógonblicket att pa dt*l gumla
vanliga sattet lagga upp enkla och allmangiltiga ”vetcrmkap-
liga” lagar for att vinna ralionellt motiverade asiklrr i bcfolk-
ningsfragan. Utvecklingen sjalv har fórlópt alltfor oyerraskande.

Nativitet och inkomststandard.

Den malthusianska befolkningslagen ar till en bórjan alldeles
satt ur spelet. Nagon befolkningens press emot naringsutrymmet
i Malthus’ mening existerar uppenbarligen icke i sainhiillen
med utvecklad vasterlandsk civilisation. Under moderna fbr-
hallanden ar det namligen rent faktiskt inte ens sa, att stegrad
levnadsstandard leder till okad befolkningsmassa och vice versa.

Malthus’ misstag var, som redan Marx och dennes an tidigare
engelska fóregangare papekade, att han i grunden sag be fol k-
ningsfragan sasom ett problem om biologiska och dar for all-
mangiltiga lagar och ej sasom ett problem om sociologiska,
variabla forhallanden. Han kom darfor att inrikta hela sitt in-
tresse pa dodlighetstalen. Det var genom en hojd eller siinkt
dódlighet, som han antog att befolkningen skulle reagera infór
en sankt resp. hójd levnadsstandard. Fruktsamhetstalen fingo i
hans teori sta narmast sasom biologiska konstanter.

Nymalthusianismens praxis, fódelsekontrollens utbredning,
har emellertid i stallet gjort fruktsamhetstalen till befolknings-
problemets yiktigaste variabler. Darvid har narmast ett alldeles

FRUKTSAMHETEN I OLIKA SOCIALKLASSER

57

motsatt samband framtratt mellan levnadsstandard och befolk-
ningsstorlek. Under de sista decennierna ha ju fruktsamhetstalen
sjunkit sa mycket kraftigare an dódlighetstalen, att fódelseóver-
skottet minskats medan levnadsstandarden varit i starkt stigande.

I dessa farska erfarenheter har man da ofta sokt stód for
en allman teori rakt motsatt den malthusianska: en stegrad
levnadsstandard skulle leda till en minskad befolkningsokning
(pa grund av att darvid fruktsamhetstalen bringas att falla
starkare an dódlighetstalen). Vid sidan av den redan namnda
historiska erfarenheten har man vid denna teoris uppstallande
aven litat till den allmanna erfarenhet man haft om fruktsam-
hetens hójd i olika inkomstklasser. Det enda de rika inte ha ar
barn, och det enda de fattiga ha ar ocksa barn, som denna
antimalthusianska teori en gang tillspetsats.

Genom byrachefen Edins synnerligen markliga undersók-
ningar rórande socialklassfruktsamheten i vissa svenska stor-
stadssamhallen samt en del likartade undersókningar, som fóre-
tagits aven i utlandet, ha vi emellertid fatt anledning att satta
fragetecken aven for denna antimalthusianska teori.1 Atminstone
i samhallen, dar en huvudpart av befolkningen for langre tid
tillampat en langtgaende fódelsekontroll, vill det faktiskt synas,
som om fruktsamheten vore relativt hógre i de hógre social-
och inkomstklasserna an i de lagre i stallet for tidigare tvartom.
Den negativa korrelationen mellan fruktsamhet samt inkomst
och social niva skulle blott gaiła sjalva den dynamiska process,
varunder fódelsekontrollen befinner sig i utbredning. Den
skulle blott beteckna en verkan av den ”sociala tyngdlagen”:
att fódelsekontrollen bór jar i de hógre lagren och darfór annu
ej hunnit sjunka ned i de lagre. Nar rórelsen natt botten — vid
yasentligt lagre genomsnittlig fruktsamhet — skulle korrela-

1 Edin bar ett stórre sammanfattande engelskt arbete under utgivning.
Se tills vidare i forsta band: ?,Fbdelsekontrollens intrangande hos de
breda lagren”, Ekonomik tidskrif t 1929 och ”The fertility of tbe social
classes in Stockbolm” i Problems of Population, London 1932.

58

DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

tionen vara positiy, d. v. s. de hógre social- och inkomst-
klasserna aven ha de relativt flera barnen.

Aven om man pa detta vis skulle vaga generalisera denna
tendens, skulle man likval inte vara tillbaka till den nialthu-
sianska befolkningsteorien. Ty enligt denna skulle del ju vara
fraga om en biologisk press mot naringsutrymmet och dar for
om varierande dódlighetstal i stallet for fruktsamhetslal.

Men nu har man tills vidare ingen ratt att fóretaga en d\lik
generalisering, och Edin har aven mycket samvetsgrant under-
latit att dra dylika slutsatser. I sjalva verket ar det vikligaste
resultatet av de senaste decenniernas forskning pa dessa omrftden,
att det ej alls langre finns rum for nagra enkla, allmangiltiga
teorier rorande sambandet mellan inkomsthojd och fruktsamhet.

Och kan den saken egentligen fórvana? Ligger det inte
tvartom en numera nastan obegriplig, biologisk-mekanistisk
yidskepelse i denna fórestallning, att en dylik allmangiltig lag
skulle kunna existera? Befolkningsfaktorernas reaktion for en
yalstandsstegring maste ju i yerkligheten bestammas av sociala
forhallanden, som vaxla fran samhalle till samhalle och fran
tid till annan: familje- och klasstruktur, asikter och levnads-
vanor m. m. Sambanden mellan befolkningsfaktorernas rorelser,
yalstandsstegringen, den tekniska utvecklingen och de nyss be-
rórda rent sociala faktorerna bilda ett sociologiskt problem,
som óverhuvudtaget icke kan gripas i mekanistiska schab loner.

Det var ett genomgaende fel hos 1800-talets sociala tankande,
att det alltfór latt fastnade i kvasinaturvetenskapliga tanke-
gangar. Man hade annu icke pa allvar upptackt manniskan
och samhallet. Hela den ekonomiska teorien var saledes ett enda
stort fórsók att behandla de ekonomiska sambanden utifran en
ytlig hedonistisk psykologi och med nastan totalt bortseende
fran samhallets och de sociala institutionernas betydelse.

Darmed ar det val nu lyckligtvis slut. Blott for att ytter-
ligare karakterisera dessa enkla, allmangiltiga befolkningslagar,
som nu aro pa avskrivning, ma nagra rader agnas at en

PEARLS LOGISTISKA KURY A

59

fantastiskt lagd biolog och statistiker, Raymond Pearl, som
rentav sókt kvantitativt bestamma den gamla malthusianska be-
folkningslagen. Utgaende fran att det har vore fraga om en
allmangiltig naturlag sokte han en matematisk formel for be-
folkningstillvaxten. Da denna borde vara giltig aven utanfor
manniskans omrade, trodde han sig t. o. m. om att kunna
illustrera den genom experiment med bananflugor eller jast-
svampar, som stangdes in i ett kontrollerat utrymme dar dar-
efter denna ”befolkning” fick utveckla sig.

Denna utveckling foljer givetvis en ”naturlig befolknings-
lag”. Sa lange ”naringsutrymmet” ar praktiskt obegransat, till-
vaxer bananflugebefolkningen i geometrisk progression enligt
den sammansatta rantans formel, dar rantefaktorn bildas av
skillnaden mellan de bada biologiska konstanterna: fruktsam-
het och dodlighet vid óverflód pa naring. Sa smaningom bor jar
naringsutrymmet att fórnimmas sasom en grans, visserligen
nagot elastisk; dódligheten stiger och befolkningens tillvaxt-
kvot minskas. Den minskas alltmera ju stórre befolkningen blir
for att sa smaningom narma sig vardet noll, varvid befolk-
ningen blir konstant. Befolkningsmangden har da beskrivit en
s. k. logistisk kurva.

Denna logistiska kurva — som alltsa representerar den
fysiologiska ”befolkningslagen” — tillampar Pearl emellertid
friskt aven pa det manskliga materialet. Han tar vissa lander
— eller annu mindre distrikt — med en for langre period
nagorlunda kand befolkningsutveckling, anpassar sina konstan-
ter sa, att denna befolkningsutveckling passar in nagonstades i
den logistiska kurvan, gbr en serie korrigeringar med hansyn
till olika kanda fórhallanden och kan sedan antyda var pa
kurvan olika lander sta, vilken befolkningsstorlek, som for olika
lander motsvarar ”mattnad” och nar ungefar denna konstanta
befolkning skali intrada.

En dylik deterministisk kurvmystik pa fórment ”empirisk”
grundval bortser fran alla yerkliga problem. Sa ar t. ex.

60 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

naringsutrymmet i manskliga samhallen en synnerligen relativ
term, underkastad historisk fórandring med den tekniska ut-
vecklingen. Dess storlek beror vidare av hur samhallet ar
organiserat i olika hanseenden; det kan med andra ord utvidgas
och inskrankas aven oberoende av produktionsteknikens hójd.

Och befolkningsutvecklingen beror under moderna forlmllan-
den icke direkt av naringsutrymmet. Dódligheten paverkas
bl. a. av hygienens utveckling. Men framfór alit beror fruktsam-
heten alltmera pa vad manniskor sjalva ansę onskligt och ar
saledes principiellt icke en biologisk konstant som hos banan-
flugorna. Denna manniskornas egen yiljeinstallning liii fort-
plantningen kan forvisso behandlas sasom ett vetenskapligt
orsaksproblem, men detta problem ar sociologiskt. De primar-
faktorer, varav denna yiljeinstallning till fortplantningen beror,
kunna teoretiskt icke pa nagot fullstandigt satt representeras
av ”naringsutrymmet” (antaget darvid for resonemangels skuli,
att detta kunde bestammas).

Pearls teori avbojes yanligen av alla vederhafliga forskare
men fick ett par ar en viss publicitet pa grund av sin snitsigt
naturvetenskapliga uppliiggning. Var Ludvig Nordstrom rakade
t. ex. att anvanda denna teori i sin bok om Stor-Norrland.

Befolkningsoptimum.

Annu omójligare an att finna en allman befolkningslag ter
det sig naturligtvis numera att vinna en enkel yetenskaplig
formel for den ”nationalekonomiskt riktiga” befolkningsulveck-
lingen. En del forkrigsekonomer forsokte yisserligen pa grund-
valen av John Stuart Mills antydningar bygga upp en teori
om ”befolkningsoptimum”, som skulle ligga vid den befolk-
ningsstorlek, vid vilken den genomsnittliga leynadsstandarden
stallde sig hógst. (Det finns ocksa andra definitionsfórslag
med annan relation mellan befolkningsstorlek och leynads-
standard angiven sasom den optimala.) Denna teori spdkar for
ovrigt annu i det popularvetenskapliga forfatteriet, som ju av

61

EN DODFODD TEORI

naturliga skal ofta kommer att servera fórlegade konserver.
Men den teorien var dódfódd fran borjan.

Sjalva fórestallningen om elt ”befolkningsoptimum” ar —
for att har bara snudda vid teoriens uppenbara svagheter —
alltigenom oklar bade med hansyn till teoretiskt innehall och
politiska yardepremisser.1 Den ar till sjalva sin upplaggning
statisk, ocli framtida forandringar i fraga om teknik m. m.
kunna helt enkelt inte fogas in, fastan man ofta paslatt det.
Teorien ar, alit detta oavsett, omojlig att tillampa pa ett en-
staka land (ty da vore val optimum en handfull manniskor,
som realiserade landets rórliga fórmógenhet och sedan bosatte
sig i en vacker granstrakt och late sig betjanas av utlanningar;
antaget den fridsamma yiirldspolitik m. m., som alltid antages i
dessa liberalistiska teorem). Som internationell teori ater, satt
i relation till ”manskligheten”, blir den an mer dunkel. Och
slutligen, bortsett fran alit delta och mycket annat, sa finns
det ju inga mójligheter att rakna ut var detta optimum egent-
ligen skulle ligga. Nagon ledning for det praktiska bedómandet
av en konkret situation ger teorien saledes inte alls. Den ar
en spekulatiy skrivbordskonstruktion utan fórbindelse med den
sociala verkligheten.

Under hela fórestallningen om ett befolkningsoptimum ligger
standigt den tanken, att den tekniska utvecklingens tempo i
framtiden kan vantas bli alit langsammare. Hela 1800-talet
igenom kan man, decennium for decennium, i den ekonomiska
litteraturen finna uttalanden, att darefter inga vidare tekniska
framsteg av stórre betydelse kunde góras. De ”stora?5 natur-
yetenskapliga upptackterna voro alltid redan gjorda. Hadan-
efter skulle det blott vara fraga om smarre ”fórbattringar”, som
icke i samma hóga grad kunde vara produktivitetsstegrande. I
huvudsak voro naturkrafterna tagna i ansprak. Det fanns blott
en del spillvatten att ytterligare taga vara pa.

1 Se Yetenskap och politik, sid. 68 ff. och nedan sid. 96 ff.

62 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

Denna fórestallning om den tekniska utvecklingens avtagande
tempo stammer val bade med den liberała ekonomiens i huvud-
sak rent statiska karaktar och med dess alldeles óverdrivna
respekt for det privatkapitalistiska foretagets utomordentliga
effektivitet. Det hordę liksom inte till god ton att tanka sig om-
fattande fórbattringar av produktionen mój liga. — I Arnerika,
dar den industriella utvecklingen oavbrutet foljde en annu het-
sigare takt, var emellertid denna statiskt pessimistiska grund-
syn pa den tekniska utvecklingen icke mójlig att vidmaklhalla.
Oavbrutet mota vi darfór i amerikansk litteratur den alldeles
motsatta tesen, namligen att den tekniska utvecklingen maste
vantas fórlopa i standigt alit hastigare tempo.

William F. Ogburn, den kanske mest kande av Chicago-
sociologerna, har i sin bok ”Social Change” (New York 1928)
utbyggt denna uppfattning, som i hans sociologiska tankevarld
ar desto betydelsefullare, eftersom han — i tydligen omedveten
likhet med Marx och i nara anslutning till Veblen — i tekniken
ser den sociala utvecklingens yiktigaste oberoende variabel och
drivande kraft.

Ogburn pekar pa det betydelsefulla forhallandet, att regel-
bundet uppfinningar och upptackter sa att saga ligga i luften
och ofta goras ungefar samtidigt pa flera hall.1 De tekniska
framstegen sta med andra ord i ett visst forhallande till sam-
hallets hela samlade kapitał av tekniskt vetande, och detta
kapitał vaxer oavbrutet med varje nytt framsteg. For personer
sysselsatta med vetenskaplig forskning ar denna tankegang i
sjalva verket naturlig nog: varje gang ett vetenskapligt prol)lem
?’16ses”, bety der det i sjalva verket narmast att ett otal nya
problem stallas. Forskningsarbetet forgrenar sig standigt. Ser
inan da bakat, skonjer man vissa upptackter varifran manga

1 Dorothy S. Thomas och Ogburn ha gjort upp en forteckning over
betydelsefullare uppfinningar och upptackter, som illustrerar denna sak.
Se Ogburn and Thomas: ”Are Inventions Inevitable?” Political Science
Quarterly. Vol. XXXVII.

DEN TEKNISKA UTVECKLINGENS ÓKADE TAKT 63

grenar utgatt. De te sig ”stora”, och man kan bli benagen
att som de liberała ekonomerna lokalisera de stora framstegen
bakat. Men de nya rónen kunna sjalva ge anledningar till
liknande utgreningar, varefter de bli ”stora” i framtiden.

Frań denna synpunkt kommer Ogburn till den slutsatsen,
att de tekniska framstegen aro kumulativa och normalt maste
fólja en progressivt stigande linje, maste fórsigga desto snab-
bare, ju mer vart samlade kapitał av tekniskt vetande stiger.

Alla veta, med vilken fruktansvard hastighet den tekniska
utvecklingen fórlopt under de sista decennierna. Denna ulveck-
ling representerar ett dynamiskt element, som haller pa att
spranga vart samhalles institutionella ram. De tekniska fram-
stegen betyda i fórsta hand okad makt bver naturkrafterna,
ókade ”naturtillgangar” i ekonomisk mening. Framstegens nu-
tida tempo ger oss stark anlednińg att betvivla, att det numera
— n. b. inom for den svenska befolkningsstorleken praktiskt
viktiga granser — overhuvudtaget existerar nagot mera be-
tydelsefullt samband mellan folkmangd och leynadsstandard.1

Funnes ett sadant samband, skulle det ju ligga dari, att
knappheten pa naturtillgangar skulle góra, att en okad folk-
mangd skulle fa arbeta hardare och forsaka mera for att
kunna halla sig uppe. En minskad folkmangd — ned till ”be-
folkningsoptimum”, som ju i allmanhet, atminstone tidigare,
antagits ligga vid en relativt lag folkmangd — skulle pa mot-
svarande satt mbjliggdra en stdrre realinkomst per arbetande

1 Jamforelsen giiller darvid befolkningar med lika aldersfordelning,
innebarande bl. a, ett lika stort relativt barnantal. Man jamfor t. ex.
en konstant befolkning med diirav betingad lika aldersfordelning men
vid olika stor folkmangd. I sjalva verket ar det en jamforelse av denna
typ, som befolkningspolitiskt i allmanhet ar av betydelse (se t. ex. nedan
sid. 170 — 174). Annorlunda staller sig givetvis saken om man jamfor
tv& befolkningar vaxande i olika hastighetsgrad eller den ena vaxande
och den andra avtagande. En sadan skillnad giiller ej blott folkmangden
utan aven aldersfordelningen och innebar en olikhet i fraga om propor-
tionen tarande individer (barn och Sldringar) och narande, vilket natur-
ligtvis vid given inkomst per narande individ betingar en skillnad i
leynadsstandard.

64 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

individ, eftersom det da koninie mera av naturkrafter per
huvud.

Nu ar det, som redan sagts, inte precis den synpunkten, som
tranger sig pa en vid ett studium av vara ekonomiska fdr-
hallanden. Varlden tycks sannerligen inte lida av nagon brist
pa naturtillgangar. Det har faktiskt tagit onódigl lang tid,
innan vi upptackte den saken: sa fast ha vi dock sutlit i de
liberała ekonomernas statiska tankegangar. Annu under efter-
krigstiden har det skrivits och diskuterats om den inbillade
knappheten pa naturkrafter. Och den pagaende overflóds- och
desorganisationskrisen har pastatts vara paradoxal, vilket den
ocksa forvisso ar fran statisk knapphetssynpunkt men alldeles
icke med hansyn till den tekniska utvecklingens oavbrutet
stegrade hastighet.

Under tiden rader det i fruktansvard utstrackning arbetslos-
het och nód mitt i óverflódet och den stegrade produktions-
kapaciteten. Det brister uppenbarligen nagonstades. Men inte
felas det naturkrafter, inte ar det for litet naturtillgangar per
arbetsfór och arbetsvillig arbetare. Snarare brister det i efter-
fragan, i ”kópkraft”, som det i populart tal heter. Eller for
att saga det riktigare och fullstandigare: vad vi sakna ar en
fórnuftig och planmassig samhallelig organisation av produk*
tionen och av fordelningen av produktionens resultat. Produk-
tionsmedel ha vi gott om och likasa av rent teknisk kunskap
om hur de egentligen skola brukas for att uppehalla och hoja
var levnadsstandard. Men sjalva produktions- och samhallsord-
ningen bemastra vi icke: den ar alltjamt var samst konstruerade
maskin.

Detta papekande har sin vikt aven for befolkningslaran.
Felen i den valstandsuppehallande sociala organisationen av
vart ekonomiska liv ha namligen — fran vilken syn punkt man
an ser dem och hur man an bedómer dem — mycket litet
med folkmangdens storlek att góra. Det sociala organisations-
problemet ar lika allvarligt och har i huvudsak samma inne-

SLUTSATSERNA FRAŃ ARBETSLÓSHETEN 65

bórd oavsett om vi bli nagra stycken mer eller mindre. Val-
standskurvan skulle med andra ord vara ”flat”. Genom blott en
folkminskning kunna vi icke hoppas varaktigt stegra var lev-
nadsstandard.

Nar man darfór i den faktiskt bestaende arbetslósheten ser
ett bevis for att var befolkning ar lika mycket ”for stor”,
resonerar man alltfór ytligt. Kunde man trolla bort alla de nu
arbetslosa fran landet, skulle det fora med sig vissa fórand-
ringar i allahanda utbuds- och efterfragekurvor, men med
resultat att vi anda skulle sta dar med en viss arbetsloshet,
ehuru mahanda icke fullt sa stor som fóre fórandringen. Men
vidare innebar en sankt nativitet alldeles icke, att man just far
bort de personer som bli arbetslosa. Processen tar slutligen,
vilket ar det viktigaste, en hel generation. Det finns inga skal,
varfór vi efter fórloppet av denna tidrymd just pa grund av
den forandring av den ekonomiska utvecklingen, som orsakats
av nativitetsminskningen, skulle ha anledning att vanta en lagre
arbetsloshetsprocent.

Det bor kanske har papekas, att man fran vissa hall tvartom
havdat 'och havdar, att den radande arbetslósheten och krisen
bero pa de sista decenniernas sjunkande nativitet, som skulle
ha minskat ”efterfragan”. Det senare pastaendet ar naturligtvis
— och av ungefar likartade allmanna skal — lika lost och
ogrundat som det fórra. Men redan mójligheten av dess over-
vagande illustrerar pa ett utmarkt satt, hur pass fóga naturligt
det i sjalva verket ar att fran tillvaron av en stor arbetsloshet
dra den direkta slutsatsen, att vi kunde forbiittra vart ekono-
miska lagę genom en folkminskning. (Att den nu radande
arbetslósheten sasom motiv for enskilda manniskors ovillighet
att fóda barn orsakar minskad fruktsamhet, och att den lagre
fruktsamheten under sjalva folk minskningen kan stegra levnads-
standarden ar en helt annan sak; se sid. 169 — 172.)

Detta, att det icke tryter oss naturkrafter men att samhallet
ar ineffektivt organiserat, ar just vad de socialistiska kritikerna

5. — M y r dal. Kris i bejolkningsjragan.

66

DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

av den privatkapitalistiska produktionsordningen alltid pastatt
gentemot de nyliberala ekonomerna. Och nog ser det ut som
om de skulle fa ratt pa den punkten ocksa, 1 iksom deras fore-
gangare tidigare fatt ratt, da de gentemot de gammal liberała
malthusianerna fórnekade den driftsbundna nódyandigheten av
den klassiska lónelagen, som ju byggde pa antagandet, att
hógre loner omedelbart betydde stegrade fodelsebverskott. Den
som lever far se, och tydligen snart nog, sa katastrofalt hastigt
som hela den ekonomiska organisationen av naringslivet nu
haller pa att sprangas sonder.

Darmed ma emellertid forhalla sig hur som helst. I detta
samband racker det med den rent negativa satsen, som
torde vara tillrackligt adagalagd, att den nationalekonomiska
yetenskapen for niirvarande icke ser sig i stand att leverera
nagra enkla patentlósningar av befolkningsfragan av den
generella typ, vi vant oss vid under det nyss forgangna liberała
arhundradet.

Rasbiologiska yardeskillnader rnellan socialklassęrna?

Pa nagorlunda samma satt fórhaller det sig nu med andra
yetenskapers bidrag till befolkningsfragans teoretisering. I den
man de lamnat allmanna och enkla ”befolkningslagar”, verka
dessa numera ytterligt suspekta. Detta galler icke minst ras-
biologien, som ju skali ha hand om en viktig del av befolk-
ningsproblemets rent kvalitativa sida.

Detta kyalitetsproblem kan angripas sa, att man studerar de
indiyiduella olikheterna i en befolkning och soker angiva i vad
man dessa olikheter aro av arftlig natur eller aro miljo-
betingade. Den saken ar praktiskt viktig icke minst fran social-
politisk synpunkt. Aro olikheterna miljobetingade, kan man
namligen fórandra befolkningsmassans kvalitet genom att pa
olika satt fórandra miljóns beskaffenhet for vissa individer. Aro
de ater av arftlig natur aro mójligheterna mera begransade.

kyalitetspróblemet

67

Fórandrade miljobetingelser kunna da visserligen i viss man
andra de arftliga egenskapcrnas roli att gestalta manniskors
personliga och sociala liv — vilket ar yiktigt nog — men icke
i grunden fórandra dessa egenskaper sjalva. Nar det ar fraga
om synnerligen oónskliga egenskaper, kan man da ledas till
forsok att genom sterilisering och pa andra vagar forhindra
fortplantningen av individer, som bara dessa egenskaper. En
positiv eugenik a andra sidan, som alltsa har till syfte att
framja fortplantning eller atminstone borttaga de onódiga
hindren for fortplantning av individer med sarskilt onskliga
arvsegenskaper, star ocksa sasom en framtidsdrom, ehuru pa
rasbiologiens nuvarande standpunkt praktiska atgarder i detta
syfte knappast annu kunna pa ett mera rationellt satt och i
storre utstrackning handhavas.

I denna fraga om de individuella olikheterna och deras natur
att vara arftliga eller icke har den arvsbiologiska forskningen
redan lamnat intressanta och praktiskt betydelsefulla hidrag,
och man har skal att vanta mera i fortsattningen. Fragan skali
nagot narmare beróras i ett fóljande kapitel. Mera suspekta
aro daremot de forsok, som alltjamt har och var goras, att na
genomsnittliga vardesattningar av sociala grupper, sasom raser
och samhallsklasser, i synnerhet da dessa vardesattningar skola
giilla de socialt betydelsefulla s. k. andliga egenskaperna.

En dy lik socialgrupp ar namligen icke pa sarnina satt som
en individ en naturligt given biologisk enhet utan ar en pa
grund av sociala och institutionella faktorer bildad anhopning
av hbgst olikartade individer. V id djur- och vaxtavelforsk-
ningar arbetar man visserligen med grupper av individer. Men
dessa grupper aro da sammansatta av ett antal individer ut-
valda just med hansyn till lika egenskaper, och gruppen ar
biologiskt karakteriserad genom de lika egenskaperna. Man far
emellertid noga akta sig for att overfbra det betraktelsesatt,
som ar tillatet for dessa ”renodlade” grupper, till de faktiskt
existerande socialgrupperna, vilka aro langtifran renodlade.

68

DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

Rent allmant maste man harvid minnas att olikheterna inom
varje socialgrupp regelbundet aro mycket stórre an de even-
tuella olikheterna mellan genomsnitt for de sarskilda grupperna.

Yad speciellt galler de icke direkt biologiskt definierade
intellektuella och moraliska egenskaperna, ar det vidare att
erinra, att det alls icke framstar sjalvgivet, vilka egenskaper,
som aro socialt ónskliga och an mindre i vad inbórdes rang-
ordning och med vilka kvantitativa vardekoefficienter. Aven
bortsett harifran ar det ju bekant, att hela problemet om veten-
skapligt kontrollerad matning av intellektuella och moraliska
egenskaper ingalunda ar lost. Och det bór understrykas att
dessa egenskaper maste ges en kvantitativ definition och kunna
matas for att óverhuvudtaget kunna infogas i dylika jamfórelser
mellan socialgrupper. Icke minst i antropometriska och statis-
tiska undersókningar syndas alltjamt mot denna vetenskapliga
princip. Man tror sig kunna infóra t. ex. intelligensen pa in-
direkt vag men gór sig darvid skyldig till ett cirkelresonemang,
ty man antager da att standscirkulationen arbetar selektivt efter
intelligensen, vilket ar just ett av problemen.

Hela denna vetenskapsgren befinner sig tvartom blott i sina
fórsta ansatser, och tillfredsstallande massmatningar, som mera
slutgiltigt skulle kunna ligga till grund for vederhaftiga jamfórel-
ser mellan sociala grupper, aro icke gjorda. De enstaka under-
sókningar som gjorts — speciellt intelligensjamfórelser, dar
den vetenskapliga metodiken hunnit langst — ha dock tydligt
adagalagt, att skillnaderna mellan medeltalen aro langt mindre
an man tidigare ofta velat tro samt att de aro sarskilt
sina i jamfórelse med de individuella skillnaderna inom de
jamfórda socialgrupperna, vilket, som redan papekats, manar
till stor fórsiktighet redan vid dessa skillnaders statistiska tolk-
ning och naturligtvis an mer i hóg grad inskranker rackvidden
av de rashygieniska slutsatser, man mójligen ar benagen att
draga fran dylika skillnader.

Ett exempel bór kanske givas for att illustrera det sist sagda.

INTELLIGENS OCH SOCIALKLASS

69

Vi valja att anknyta detta exempel till klasskillnader sasom
den enda for svenska forhallanden mera betydelsefulla grupp-
uppdelningen ; pa motsvarande satt forhaller det sig emellertid
med rasskillnader. Man har saledes i flera lander gjort relativt
val kontrollerade intelligensundersókningar av barn tillborande
olika socialgrupper och darvid funnit en forhallandevis kon-
stant tendens hos intelligenskvoternas medeltal att variera i
korrelation med faderns yrke. Att man for sadana studier helst
utvaljer barn beror pa att barnens intelligens sasom mindre
differentierad ar i hogre grad atkomlig for kvantitativ matning
och jamforelse, samt vidare pa det fran har ifragavarande syn-
punkt betydelsefulla fórhallandet, att matt pa barnens intelli-
gens kan antagas mera rent atergiva en arvd och icke en for-
varvad egenskap.

I en studie óver tusentals barn i England fann man, att
dessa medeltal rórde sig mellan intelligenskvoterna 112,2 och
96. Det fórra talet anger medeltalet for intelligenskvoten hos
barn till fader i de s. k. fria yrkena (vetenskapsman, lakare,
advokater, forfattare o. s. v.), som alltsa i genomsnitt skulle
vara intelligentast, medan det senare talet avser barn till icke
yrkesutbildade daglonare (fabriksarbetares barn ha 100,^,). I
en liknande studie utford i Amerika har man kommit till
genomsnittstalen 116, 104 och 95 for barn till resp. personer
inom de fria yrkena, yrkesutbildade arbetare och grovarbetare.

Dessa siffror te sig ju onekligen vid fórsta pasynen talande
nog, men de aro faktiskt mindre utslagsgivande for fackmannen
an for lekmannen. Vid tolkningen av dem har man namligen
att ta hansyn till en hel serie omstandigheter. For det forsta
far man inte ta enheterna alltfór allvarligt, nar det galler in-
telligenskvot, lika litet som nar det galler andra indextal.
Proven aro sa konstruerade att talen omkring 100 beteckna
normal begavning. Men det ar svart att sa standardisera proven
att de bli rattvisande for alla slags socialgrupper.

70 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

Hógre varden for viss socialgrupp betyda ofta — sa ofull-
komlig som matningstekniken annu faktiskt ar - att proven
ligga battre till for denna grupps vanor, inriktning och traning.
De lagre varden man vanligen far for landsbygden vid jam-
fórelser mellan land och stad synas t. ex. narmast pęka pa
att sjalva proven aro mera tillrattalagda for sadana fardig-
heter, som stadsbarn lattare uppóva an landsbarn. Proven aro
i allmanhet uttagna och standardiserade just bland stadsbarn.
De kunna darfor icke utan vidare anvandas till jamfórelser och
framfor alit far man akta sig att ur dem draga nagon slutsats
om lagre medfódd begavning hos landsbygdsbefolkningen.

Likadant ligger det till vid andra jamfórelser: det ar svart
att undvika systematiska felkallor i provens sjalva konstruk-
tion. Atminstone ger det har papekade fórhallandet anledning
till ett fragetecken, som gór den sakkunnige ytterligt fórsiktig
vid tolkningen av smarre differenser. Man raknar hellre i
breda band, som tolkas som ”lika begavning”. Frań den syn-
punkten tyda de utfórda proven narmast pa att det stora
flertalet barn inom alla klasser helt enkelt ha medelbegavning.

De stora, verkligt utslagsgivande variationerna fran idioti till
geni patraffas inom alla socialklasser, aven om tendensen alt
producera óverbegavade barn synes vara nagot lagre inom den
lagsta socialgruppen och vice versa. Genomsnittsskillnaden be-
tyder darfor egentligen blott en relativt obetydlig fórskjutning
av en tamligen bred frekvenskurva; en fórskjutning som at-
minstone saknar betydelse sasom motiv for eventuella atgarder
att framja eller stacka en viss socialgrupps fortplantning.

Vidare bór man akta sig att identifiera de intellektuella
yrkenas socialgrupp med de ”hógre klasserna” i stórsta all-
manhet, d. v. s. óverklassen, vilket dessvarre alltfór ofta sker.
Tar man som representanter for óverklassen i stallet bankman
och grosshandlare eller tar man samtliga óverklassgrupper
under en hatt, blir den genoinsnittliga intelligenskvoten for
deras barn lagre och darmed mindre uppseendevackande.

TOLKNINGEN AV INTELLIGENSSKILLNADERNA

71

Slutligen bór man góra klart for sig, att, trots alla veten-
skapliga fórsiktighetsmatt, fullstandigt rena intelligensmatt,
vilka varken róna inflytande av barnens halsostandard eller
hemmens mer eller mindre intellektualiserade beskaffenhet,
icke kunna konstrueras. Intelligenskvoten blir darfór nódvan-
digtvis ett matt pa ej blott arvda utan aven i nagon man fór-
varvade fardigheter.

Prestationsfórmagan ar saledes ingalunda okanslig for mil jon,
aven om intelligensmatt i detta hanseende aro renare an t. ex.
skolbetyg eller personliga intryck av mera okontrollerad natur.
Forskarna bruka uppskatta den vinst barnen kunna góra med
fórbattrad hemmiljó till 6 — 8 poang samt med en god traning
i barnaaren till 10 — 15 (kvantitativt olika men dock i denna
riktning gaende resultat ha vunnits genom studier av enaggiga
tvillingar, omplacering av fosterbarn mellan definierbara mil-
jóer och liknande experimentsituationer, vari antingen arv eller
miljó kunnat isoleras). Aven om man haller sig till en fór-
siktig uppskattning av att 10 poang aro att hanfóra till miljó-
paverkningar hellre an medfódda anlag, skulle alltsa en god
del av de skillnader, som enligt ovan citerade och liknande
undersókningar kunnat iakttagas mellan socialklasserna, kunna
utplanas genom fórandrade miljóbetingelser.

En vasentlig del av skillnaden mellan genomsnitten kan sa-
ledes antagas bero pa, att óverklassens barn fa en battre fysisk
och psykisk vard an arbetarklassen har rad att kosta pa sina.
Och vad speciellt galler de hóga talen for barn till fóraldrar
inom de fria yrkena ar det tamligen givet, att dessa barn till
intellektuellt arbetande manniskor i sina hem redan fran tidig
alder fa ut mera av fórstandstraning fran umganget med fór-
aldrarna an det oftast ar fórunnat barnen till grovarbetare eller
grosshandlare, vilket emellertid icke alltid blir utslagsgivande
for barnens fórmaga senare i livet och naturligtvis an mindre
paverkar deras egenskaper sasom arvsbarare.

Lagger man samman alit detta och darjamte en hel del

72 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

annat, som dessvarre ar av alltfór teknisk natur att har kunna
refereras, sa framsta de uppvisade intelligensskillnaderna pa
intet satt tillrackliga for att stodja en hypotes om en socialt
yasentlig, nedarvd begavningsskillnad mellan socialklasserna.
Tyartom pęka de i riktning mot en langt stórre homogenitet i
detta hanseende, alltsa en langt mera likformig spridning inom
hela befolkningsmassan av begavningsanlagen, an man tidigare
yanligen fórestallt sig. Vi papeka aven, att de undersókningar
som hittills gjorts gallt frammande lander och sarskilt
Amerika, som dock har en aven i ras- och kulturhanseende mer
heterogen befolkning an Sverige, dar en undersókning av in-
telligensens fordelning pa socialklasser annu helt saknas.

Denna exemplifikation har nu blott gallt sjalva de begran-
sade begavningsskillnader, som — lat vara pa ett tills yidare
ofullkomligt satt — kunna gripas genom intelligensmatning hos
barn. Vad galler ovriga andliga egenskaper, mod, ambition,
uthallighet och framfór alit de mera direkt moraliska karak-
tarsegenskaperna redbarhet, sociala hansyn av olika slag o. s. v.
befinner sig den exakta forskningen pa ett annu mera out-
yecklat stadium, aven om det i synnerhet under efterkrigstiden
nedlagts ett avsevart och i langden mahanda fruktbringande
arbete pa dessa svara och betydelsefulla problem. Sa mycket
skali blott har sagas, att dessa forskningar alldeles icke givit
stód at en hypotes om forekomsten av socialt betydelsefulla
karaktarsolikheter mellan socialklasserna av beskaffenhet att
vara nedarvda.

Att i ett sadant lagę och trots dessa den empiriskt arbetande
psykologiens erfarenheter lita till en personlig, mera intuitivt
vunnen allman uppfattning ar desto farligare, eftersom aven
for en forskare med arligaste vilja till objektivitet sarskilt
klass-, ras- och kónsjamfórelserna aro starkt kanslobundna.
Och for ovrigt ar det av naturliga skal i allmanhet forskare
av motsatt typ, som kanna sig dragna till allmanna uttalanden
pa detta omrade.

KLASSBIOLOGISK YIDSKEPELSE

73

Annu nagon gang hander det saledes, att man ser pa frukt-
samhetstalens olika hójd i olika socialklasser och darvid anser
det ligga nagot rashygieniskt ofordelaktigt i det faktum, att
óverklassen, den s. k. kulturbarande klassen, lange fortplantat
sig relativt svagare. Man fórestaller sig diirvid pa mycket losa
grunder — egentligen pa en deduktion fran en aprioristisk ut-
vecklingshypotes — att overklassen i genomsnitt ar rasbiologiskt
vardefullare. Klasseirkulationen skulle arbeta sasom nagon
slags stor social separator, som skummade fram den arvsbio-
logiska griiddan: óverklassen. I ”kampen for tillvaron” ar det
uppenbarligen vissa individer, som lyckats sla sig fram battre
an andra, och man har ibland latit detta tala for att bver-
klassen, vilken sasom socialgrupp da tankes besta av de socialt
stigande och av deras avkomlingar, skulle vara barare av sar-
skilt onskliga arvsegenskaper. I óverklassens relativt laga frukt-
samhetstal skulle da ligga en kontraselektion.

Bortsett har fran alla andra, delvis redan antydda svagheter
hos en dylik teori, sa blottar den okunnighet om arten av de
sociala krafter, som drivit klasseirkulationen, och den sociala
friktion, yarunder den arbetat. Under teorien ligger till en
borjan den hypotesen, att i viss vasentlig utstrackning de indi-
vider, vilka socialt stigit, ha sarskilda arvda egenskaper, vilka
fórklara deras stigande. Hur vet man nagot om den kvantitativa
proportion, vari detta ar fallet? Det existerar i alla sociala
rorelsefenomen en faktor av slump, vars storlek har ar av
primar vikt for slutsatsen, och vidare en hel serie av miljó-
faktorer, som bestamma de for det sociala stigandet lika viktiga
fórvarvade egenskaperna. Med vad ratt pastar man vidare, att
de individuella egenskaper, som givit en del personer framgang
i livet, yerkligen aro socialt onskliga i vidare mening? Mycket
tyder ju pa att ofta rent antisociala egenskaper varit en viktig
forutsattning for storre framgang, sarskilt inom affarslivet. Hur
vet man slutligen nagot om arftlighetsgangen hos de antaget
arftliga egenskaper, som skulle ha betingat vissa individers

74

DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

sociala stigande? Ar det inte rentav sannolikt, att dessa ofta
maste antagas uppsta sasom helt tillfalliga och synnerligen
komplicerade kombinationer av arftlighetsfaktorer? Dessa kom-
binationer kunna da vantas bli spriingda hos avkomman, medan
de primara arvsfaktorerna mycket allmant kunna vara for
handen aven hos den stora, ej sarskilt framgangsrika massan
av manniskor. Vilka kvantitativa fórestallningar har man egent-
ligen gjort sig i dessa och andra hanseenden? Och vilka iakt-
tagelser vill man stodja sig pa?

Det bor kanske har papekas, att de sedvanliga tabellariska
sammanstallningarna, som i de har kritiserade frarnstall-
ningarna standigt ges, av skillnader i skolbetyg m. rn. icke aro
utslagsgivande, lika litet som de vanliga bearbetningarna av
biografiska kalendrar, vilka visa att de hogre klassernas barn i
langt storre utstrackning bli framstaende man och kvinnor pa
olika kulturomraden. Ty har spelar den sociala friktionen
maktigt in: de hogre klassernas barn fa battre foda, battre ut-
bildning, de vanja sig vid storre social sakerhet och kunna ut-
nyttja personliga forbindelser. Det ar en sociologisk barnslig-
het att i detta avseende forutsatta nagot, som ens avlagset ser ut
som lika startmojligheter. Nar man ”bevisar” de hogre klasser-
nas storre sociala duglighet med den rika forekomsten av stora
man i t. ex. de furstliga dynastierna, blottlagger man ju i
sjalva verket att hela metoden intet annat ar an falskspeleri.

Vi ha i denna diskussion av klasscirkulationens arvsbiologiska
problem tillsvidare alldeles bortsett fran den samhallets botten-
sats av individer, behaftade med arvda egenskaper av sjukdoms-
eller lyteskaraktar (sinnesslbhet, vissa sinnessjukdomar, vissa
kroppssjukdomar), vilka utskilja sig fran alla samhallsklasser.
Man kan visserligen, som i ett senare sammanhang skali beróras,
icke ens om alla dessa individer pasta, att de definitivt aro vasent-
ligt samre arvsbarare an folk ar mest, ty arvsgangen for de
ifragavarande egenskaperna ar icke alltid sa okomplicerad och

DE DEGENERERADE KLASSLÓSA 75

ensartat dominant, som man i den populara diskussionen forut-
satter. For vissa defekter har man dock vunnit sa saker kanne-
dom om arvshotet, att man kan vaga avgóra, att sadana egen-
skaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej
ar rashygieniskt onsklig.

Vanligen sjunka dessa individer ner till samhallets botten,
alltsa under hela den sociala klasstruktur som vi diskutera;
ofta falla de det allmanna till last. Denna sociala cirkula-
tionsprocess, varigenom biologiskt degenererade individer pa
detta vis avskiljas, betecknar verkligen i viss nyss antydd ut-
strackning en mera varaktig rasbiologisk selektion (framfor
alit vad galler sinnessloa). Men urvalet ager rum fran alla
samhallsklasser : fran bonder och arbetare saval som fran
overklass. Det har nagon gang rentav gjorts gallande, att denna
selektion snarast skulle utfalla till overklassens nackdel, efter-
som man inom overklassen har storre formaga att med utnytt-
jande av formógenhet och personligt inflytande for flera
generationer socialt uppehalla individer pa gransen till im-
becillitet, vilka mera obarmhartigt skulle ha avsondrats i de
liigre samhallsklasserna med deras mindre formaga att skydda
sina svaga. Men aven den teorien forefaller i sin allmanna
form av flera skal for lost grundad. — Ett observandum ar
emellertid pa sin plats: det ar oriktigt att som ofta sker vid
jamforelser mellan tva stora huvudgrupper kallade óver- och
underklass, i underklassens totalsiffror inrakna dessa egentligen
klasslósa, utsondrade. De dra ofta ned siffrorna for ”under-
klassen” betankligt utan att ha nagon som helst giltig hemorts-
ratt i den stora socialgrupp, som huvudsakligen utgores av
bonder och arbetare.

De arvsbiologiska klassteorierna falla saledes sónder i synner-
ligen illa genomtankta och hopfogade hypoteser redan vid en
abstrakt metodisk problemkritik. Det ser ut, som om pa detta
liksom pa manga andra omraden franvaron av utslagsgivande,

76 DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

empiriskt verifierbara och kvantitativa data och det darigenom
skapade stórre utryminet for fri spekulation skulle ha verkat
sóvande pa sjalva kritikfórmagan. Det visar sig ocksa, att
forskare, som verkligen sókt driva empiriska studier over dessa
sociala fórflyttningsproblem, hor jat bli alltmer skeptiska mot
denna i den darwinistiska utvecklingslaran lost inbyggda teori.

Man bor i detta samband lagga markę till att den moderna,
empiriskt och ej spekulativt arbetande socialpsykologien i
stallet alltmer letts till att fol ja den alldeles motsatta arbets-
hypotesen, namligen att — nar det galler storre socialgrupper
— olikheter i den genomsnittliga nivan av olika psykiska, arvda
anlag t. o. m. alldeles skilda raser emellan spela en relativt
liten roli, som i flertalet praktiska problem helt kan fórsummas
vid studiet av de verkliga differenserna, som i stallet gaiła dels
individernas inbordes olikheter av bade arvd och forvarvad
natur, dels de sociala och kulturella miljóbetingelserna for
grupperna. Vad som framkommit under deras arbete synes,
som redan framhallits, alit bestamdare bekrafta denna hypotes.
Miljon har ater kommit till heders. Om negrer i Amerika eller
judar i Polen adagalagga vissa genomsnittliga raskarakteristika
i sina handlingar, fórklaras det framfor alit darigenom, att
de sedan barndomen stamplats, behandlats och tvungits att
reagera just som negrer i Amerika eller judar i Polen.

Naturligtvis finns det arvda begavningsolikheter individerna
emellan. Det finns t. o. m. fbdda idioter och antagligen aven
fódda genier. Men de arvsanlagen synas icke fórdela sig efter
klassgranser — aven om, som redan namnts, de hogre (och
naturligtvis aven de lagre) begavningsanlagen bli battre till-
varatagna for barn inom óverklassen, vilket ar en helt annan
sak. Sasom samhallet faktiskt for niirvarande ar beskaffat, kan
óverklassens oandligt stórre mójligheter att ta hand om det
uppvaxande slaktet naturligtvis vara ett mycket gott skal for
att ansę óverklassfamiljerna sasom socialt relativt fórmanligare
barnavlare.

DEN KRITISKA SOCIALFÓRSKNINGENS UPPGIFT

77

Men det skalet har ingenting med rasbiologisk overlagsenhet
att skaffa; det ar socialpedagogiskt och ej rashygieniskt. Och i
den man man genom utvidgad social barnaomvardnad inriktar
sig pa att undanroja dessa yerkningar av det nu radande klass-
samhallet — och atminstone fran socialistisk synpunkt te sig
dessa yerkningar ej blott oonskliga utan rent skandliga, efter-
som ju i alla handelser de nyfodda barnen varken ha fórtjanst
eller skuld till de existerande egendomsolikheterna — fórandras
ju hela situationen.

De ras- och klassbiologiska befolkningsdoktrinerna aro sa-
ledes avenledes pa vag att bli sonderskjutna av den moderna
kritiska forskningen. Man bor darfór sluta att ta popular-
fórfattande rasteoretiker alltfbr allvarligt, da de emellanat med
grova biologiska analogier och pa grundvalen av en alldeles
otillracklig socialyetenskaplig insikt om det manskliga sjals-
livet och de samhalleliga institutionerna ibland ge sig pa sa
ómtaliga socialpsykologiska forhallanden som just t. ex. de
sociala yardeskillnaderna mellan samhallsklassernas arysanlag.

Yi fa emellertid darvid icke forbise att de blott aro fóga
representativa undantagsfall. Verkligt tranade naturforskare ha
yanligen den yetenskapliga kritiken alltfór mycket i blodet for
att sa latt rustade ge sig ut i dylika aventyrligheter. Men infor
den allmanna publiken, som icke kan studera de otillgangliga
specialyerken, bli ofta dessa ay den yetenskapliga kritiken mera
ohammade utsvavningar over de naturvetenskapliga grans-
linjerna obseryerade.

En kritisk, allsidigt orienterad social forskning dver dessa
till ytterlighet svara sociala kvalitetsproblem har lange nastan
helt och hallet saknats. En begynnelse har dock efter kriget
gjorts framfór alit inom den amerikanska sociologien och
socialpsykologien. Den som i likhet med fórfattarna till denna
skrift dock tror pa den kritiska forskningens folkuppfostrande
betydelse, kan inte undslippa den tanken, att det till slut

78

DE ALLMANNA BEFOLKNINGSTEORIERNA

finns ett visst samband mellan det politiska ras- och klass-
barbari, som just nu gór sig brett i Tyskland, a ena sidan, och
a andra sidan den flathet, som dar sedan lange visats for all-
skons ovederhaftig, spekulativt biologisk gottk6psvisdom i
sociala fragor. Till nazismens fórhistoria hor aven, atl detta
olyckliga land under tva generationer nara nog saknat en kri-
tisk socialvetenskaplig forskning pa internationell standard. I
sista hand kunna de biologiska ras- och klassdoktrinerna och
med dem ras- och klassfanatismen blott 6vervinnas genom
kritisk social forskning.

De generella teoriernas bankrutt.

Att yetenskapsmannen numera icke se sig i stand att i be-
folkningsfragan lamna enkla och generella vetenskapliga teorier
och doktrinara politiska asikter till allmanhetens bruk, ar
ingenting att sórja 6ver. Tvartom. Det vittnar blott om en sunt
kritisk sjalvbesinning, som bland annat ar den basta fórut-
sattningen for fruktbara specialstudier.

Viktign sidor av befolkningsfragan aro emellertid synner-
ligen svaratkomliga for en forskning, som forsmar de bill iga
skenlosningarna. Befolkningssporsmalet framstar saledes in-
vecklat redan genom olika socialgruppers skiljaktiga fruklsain-
hetsutveckling, genom overgangsverkningarna pa aldersfordel-
ningen o. s. v. Det ar ytterligt svart att 6verskada redan vad
som faktiskt sker. Vad den framtid, som ligger langre bort an
ett fatal ar, skali bara i sitt skóte, darom veta vi egentligen
alls ingenting med storre sakerhet.

Da man gór uppskattningar óver den framtida befolknings-
utvecklingen, maste man namligen góra vissa antaganden bl. a.
om hur den framtida fruktsamheten kommer att stal la sig —
men detta ar just det stora fragetecknet. Var kunskap om de
sociologiska faktorer, som i sista hand styra detta fórlopp, ar
i manga hanseenden otillracklig. En mycket snart intradande

PROBLEMET AR SOCIOLOGISKT

79

och inom kort hastig befolkningsminskning star emellertid av
skal, som mera ingaende skola beroras i niista kapitel, sasom
det sannolika for vart lands del.

Frań social synpunkt aro icke blott fruktsamhetstalen i och
for sig viktiga utan sjalva de djupare liggande, genomgripande
fórandringar av samhallets ekonomiska, psykologiska och mora-
liska struktur, varom de bara vittne. De sjunkande fruktsam-
hetstalen aro blott bland de mera patagliga tecknen pa viildiga
sociologiskt dynamiska processer, vilka mahanda komma att
satta djupare spar i hela var civilisationsutveckling an nagon
nu egentligen ens kan ana.

Vad vi saledes framfor alit behóvde veta ar, vad som egent-
ligen haller pa att ske med psykologien och moralen hos vart
folk, de sociala vardeskalorna, sjalva attityderna till livet, och
speciellt till konslivet, familjen och den sociala miljón. Be-
folkningsfragan maste i fórsta hand studeras sasom ett social-
psykologiskt och kultursociologiskt problem. Detta problem ar
utomordentligt invecklat, och har i Sverige bar det ju dessutom
blivit ett axiom, att vi, som Sundbarg papekade i sina aforis-
mer, lida av en bristande begavning, eller lat oss hellre saga:
ett bristande intresse for psykologi.

Politiskt sett star saken darfor nu sa, att det galler att fatta
standpunkt till problem, om vilkas innebórd vi aro ratt osakra;
problem, som icke ens iiro mój liga att for narvarande fullt klart
fixera. Den radande asiktsuppluckringen i befolkningsfragan ar
darfor pa satt och vis en mycket intelligent reaktion. Allman-
heten har vunnit en ókad insikt om hur svart det ar redan att
faststalla, vad det hela rór sig om.

Vi ha, som redan inledningsvis berórdes, kommit mycket
langt bort ifran den klara doktrinara asiktsklyvningen fran
attiotalet och sekelskiftet. De mera djupblickande nymalthusia-
nerna bór ja med angslan fraga sig, vad det ar for sociala krafter,
som har aro i rórelse och som de tidigare i sin oskuld identi-
fierat sitt patos med. Kunna dessa fórlopp behiirskas och styras

80 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN

och i sa fali hur? Likasa i det andra lagret: de konservativt
lagda moralisterna bor ja finna den traditionellt awisande
installningen mot fódelsebegransningen ratt ohallbar och i alla
handelser otillracklig sasom fbrnuftig reaktion emot den fak-
tiska utvecklingen.

Nu ar det emellertid alls ingenting speciellt och markyardigt
med befolkningsfragan, att vi i stor utstrackning sakna l i 11-
fórlitlig ledning redan for begripandet av det saklage, vartill
vi ha att ta standpunkt. De stora politiska problem, diir vi ha
en mera fullstandig vetenskaplig kunskap om de djupare
sammanhangen, aro latt riiknade pa fingrarna. Dit hor inte
socialiseringsfragan, ej heller skatteproblemet, ej konjunktur-
och arbetslóshetsspórsmalen. Men det skali medgivas, att sa
dunkelt till sina ytterlinjer som befolkningsfragan star val
intet av de andra nyss uppraknade samhallsproblemen. Vilket
inte hindrar, att vi andock maste fatta standpunkt och egent-
ligen maste góra det oavbrutet, ty befolkningsspórsmalet sling-
rar sig in óverallt.

1 fuli yetskap om uppgiftens svarighet och slutsatsernas
osakerhet skali i de bada foljande kapitlen ett fórsók góras att
klara ut tendenserna i fraga om dels befolkningsutyecklingen
och dels asiktsbildningen i befolkningsfragan. Vi inskriiiika
hela problemstallningen till Sverige och till den narmaste
generationen. Aven om det av skal, som delvis redan antytts,
ar orimligt att konstruera allmanna befolkningslagar, ar det
icke lika ogbrligt att under hansynstagande till konkreta fak-
tiska fbrhallanden góra sig en fórestallning om ett problem,
som pa detta vis starkt begransats till tid och rum.

Till slut skali pa denna grundval det rent politiska pro-
blemet upptagas. Ett fórsók skali góras att ange linjerna for
en progressiy asiktsbildning i befolkningsfragan. Framfór alit
skali daryid framhavas, hur befolkningsfragan vaver sig in i
hela det socialpolitiska problemet. Uppgiften ar att, sedan den
sannolika befolkningsutyecklingen angiyits och sedan de bakom-

VAR PROBLEMSTALLNING

81

liggande orsaksfaktorerna analyserats, na en uppfattning om
vad den framtida befolkningspolitiska diskussionen kommer att
rora sig om och hur darvid de olika installningarna komma att
gestalta sig.

Aven om utrymmet och skriftens art medgave, skulle denna
undersdkning helt enkelt inte kunna goras ens i nagon man
fullstandig, vilket ma understrykas. Det enda vi kunna góra
ar att ge skal for vissa antaganden, vilka framsta sasom sanno-
lika. Dessa skal och dessa antaganden ha icke karaktaren av
mysteriósa principer och generella teorier utan besta i en viss
uppfattning om konkreta faktiska fórhallanden och om mansk-
liga institutioner och vardeskalor. Lasare som betvivla dessa
antagandens riktighet och tanka sig den framtida utvecklingen
annorlunda, ha darfór latt att óverfóra de praktiska slut-
satserna till annat sak- och asiktslage.

En vasentlig del av vart bidrag till den socialpolitiska
diskussionen i befolkningsfragan rór alls icke aktuell politik,
om man darmed menar dagspolitik. Den langsiktiga framtids-
politiken ar emellertid i djupare mening just nu an mera aktuell.
Vi behóva faktiskt litet mera perspektiv, om vi inte skola
snubbla och ga vilse bland de skenbart oviktiga socialpolitiska
dagsbekymren. Och icke minst i befolkningsfragan saknas det
dylika riktlinjer.

6. — M y r da l, Kris i bej olkningsj ragun .

82 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTYECKLINGEN

TREDJE KAPITLET.

Aktuella tendenser i den svenska befolknings-
utvecklingen.

De viktigaste forandringarna under de sista decennierna.

Sveriges befolkning har som bekant kraftigt ókats under det
sista arhundradet. Ungefar for jamnt hundra ar sedan upp-
nadde befolkningstalet de 3 millionerna och óverskred for
nagot mer an tio ar sedan det dubbla antalet. Under flertalet
ar anda intill varldskriget uppgick den naturliga folkbkningen
(óverskott av fódda óver doda) till atskilligt óver 10°/oo om
aret av hela befolkningen.

Frań och med sextiotalet bór jadę emigrationen bli av stórre
vikt for den faktiska folkókningen i landet. Under attiotalet,
som betecknar kulmen, emigrerade inemot 40,000 personer om
aret, vilket, trots en viss immigration och trots att den natur-
liga folkókningen under detta decennium óversteg 12 °/oo, tog
bort inemot 2/z av den folkókning, som eljest skulle ha agt
rum. Darefter nedgick emigrationen till omkring 25,000 per-
soner om aret i genomsnitt och immigrationen ókade till om-
kring 8,000 personer, men anda fram till varldskriget var dock
emigrationen en maktig broms pa folkókningen i Sverige.

Under kriget gick sedermera emigrationen kraftigt ned. Den
steg visserligen igen nagot under fredsaren, men fran varlds-
krisens bórjan kan den praktiskt taget sagas ha upphórt. Sedan
flera ar óverstiges den nu flerfaldigt av immigrationen, som i
stallet nagot ókats.

Halla vi oss fortfarande till decennierna fóre varldskriget, sa
stegrades folkmangden med i genomsnitt arligen omkring eller

NATIY1TETSMINSKNINGEN

83

óver 7 °/oo. Under det sista artiondet har folkókningen, trots den
minskade emigrationen, nedgatt till omkring 3 %o. Den starka
folkókningen fran fórkrigstiden ar ett passerat skede. Om ett
fatal ar kommer Sveriges folkmangd att kulminera och bór ja
mińska. Nar denna kulmination skali intraffa, om redan pa
40-talet eller senare, beror framfórallt pa nativitetsutvecklingen.

Den viktigaste fórandringsfaktorn bakom hela denna utveck-
ling ar naturligtvis den sedan lange pagaende nativitetsminsk-
ningen. Det allmanna fódelsetalet — antalet levande fódda barn
arligen per 1,000 invanare — har praktiskt taget under hela
1800-talet och annu langre tillbaka hallit sig óver 30 anda
fram emot attiotalet. Under attiotalet bór jar emellertid fódelse-
talet sakta falla: vid slutet av detta decennium rór det sig
kring 28. Vid sekelskiftet ar det nere vid 27, om ytterligare
tio ar 25. Omkring 1910 bórjar fódelsetalet falla alit hastigare;
vid slutet av kriget ar fódelsetalet redan nere vid 20. Efter en
hastig och besynnerlig stegring 1920 — 21 — avspeglande
den exceptionella efterkrigsinflationen och fredsoptimismen —
faller fódelsetalet alit hastigare. 1928 nar det ned till 16, 1931
ar det under 15. 1 f jol, 1933, registrerades siffran 13,69.

jamsides med fódelsetalet har nu visserligen aven det all-
manna dódstalet fallit. Under hela fórsta halften av 1800-talet
holi sig dódstalet nastan standigt hógt óver 20. Annu i bórjan
av attiotalet óversteg det 17, var emellertid redan fóre varlds-
kriget nere vid 14 och haller sig nu omkring 12. 1933 var
dódstalet endast 11,22.

Sasom en fóljd av i fórsta hand nativitetsutvecklingen under
denna tid ha vi just for narvarande medelaldrarna óverrepre-
senterade inom befolkningen. I och for sig tenderar denna
onormala aldersfórdelning att halla fódelsetalet hógre, an vad
som svarar till den verkliga fruktsamhetsnedgangen. Medan
fódelsetalet sjunkit blott nagot óver 50% fran 1870-talet till
1931, har antalet barn inom aktenskapet i fórhallande till 1,000
gifta kvinnor i aldern 15 — 45 ar sjunkit med 70% (fruktsam-

84 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN

heten utom aktenskapen har dock sjunkit mindre). Vid antaget
ofórandrad fruktsamhet skulle darfór fódelsetalet ytterligare
komma att sjunka ett gott stycke, i samma man de fruktsamma
aldrarnas óvertalighet fórsvinner. Da vidare dódsrisken ar
vasentligt stórre i de hogre aldrarna och likasa i de yngsta,
maste vid ofórandrade dodlighetsrisker i de sarskilda alders-
klasserna dódstalet komma att stiga hógst vasentligt. Inom en
konstant befolkning skulle nuvarande dódstal fórutsatta mer an
20 ars langre medellivslangd an den nu faktiskt radande.

Saval fódelse- som dódstalen aro saledes i viss mening
fiktiva: fódelsetalet ger en for hóg och dódstalet en for lag
fórestallning om de verkliga nativitets- och mortalitetsfórhal-
landena. Aven talet for den naturliga folkókningen, som nu
fran óver 10 fallit till omkring 2,5, ar da i samma mening
fiktivt. Ett tal for den naturliga folkókningen, som korrigerades
till att gaiła en befolkning med stationar aldersfórdelning men
med samma fruktsamhet och dódlighet inom de olika alders-
klasserna som nu, skulle bli negativt, vilket betyder att den nu-
varande nativiteten icke racker till att vid radande dódlighet
fullstandigt uppehalla befolkningsstocken.

Sasom ett enkelt matt pa den grad, vari en befolkning uppe-
haller sig sjalv, brukar man anvanda det s. k. nettoreproduk-
tionstalet, som kan definieras sasom det antal flickebarn, som
— under radande dódlighets- och fruktsamhetsfórhallanden
1,000 nyfódda flickebarn skulle komma att fóda under sitt
aterstaende liv. Blir detta antal 1,000 betyder det en pa lang
sikt uppehallen befolkning, blir det stórre an 1,000 betyder det
folkókning, blir det ater mindre betyder det folkminskning.

Under 1800-talet och fram emot 1910 — alltsa under den
hastiga folkókningens tid — holi sig reproduktionstalet uppe
inemot 1,500. Annu 1911 — 15 holi det sig omkring 1,300. For
ar 1924 med ett fódelsetal av 18, u nar emellertid reproduk-
tionstalet blott upp till 1,020. Redan det darpa fóljande aret
med ett fódelsetal av 17,58 faller under reproduktionsgransen;

FOLKSTOCKENS REPRODUKTION

85

1925 ars nettoreproduktionstal har beraknats till 985. 1928 var
fódelsetalet nere vid 16, 05 och reproduktionstalet 876. Redan
aret darpa ar reproduktionstalet nere vid 802. Det stiger ar
1930 tillfalligt till 828 men sjunker 1931 till 777. 1933 redo-
visas ett fódelsetal av endast 13,69; reproduktionstalet kan detta
ar beraknas ha kommit ner emot 725.

Detta tal skulle innebara, att under fóregaende ar i Sverige
fóddes endast nagot mer an 70 % av det antal barn, som skulle
behóva fodas for att pa lang sikt befolkningsstocken skulle
uppehallas utan okning och utan minskning. Skulle fruktsam-
heten stanna vid denna grans, skulle folkstocken sjunka till
halften av sin storlek pa blott nagot mer an tva generationer
och till fjardedelen pa nagot mer an fyra generationer o. s. v.
Om vi andock samma ar kunde redovisa en naturlig folkókning
av 2,17%, sa var detta mójligt blott pa grund av den ojamna
aldersfórdelningen. Denna, som i sin tur ar en fóljd av i
fórsta hand just den sjunkande fruktsamheten, dóljer under
ett óvergangsskede det faktum, att Sveriges befolkning nu ej
langre pa langa vagar uppehaller sig sjalv.

Den nuvarande langsamma befolkningsókningen maste dar-
for mycket snart vantas komma att eftertradas av en kraftig
folkminskning. Den ojamna aldersfórdelningen maste da rentav
komma att i stallet tillfalligt óverdriva denna minskning. Da
namligen de óvertaliga aldersklasser, som nu aro medelalders,
komma in i de hógre aldersklasserna, ger detta — aven vid
oforandrad fruktsamhet i den da fataligare fruktsamma alders-
gruppen — upphov till en tendens hos fódelsetalet att ytter-
ligare sjunka, medan dódstalet av samma anledning maste
komma att stegras.

For en fullstandigare redogorelse for har berorda befolk-
ningsstatistiska forhallanden hanvisas till Pensionsforsakrings-
kommittens utredningar samt till professor Sven Wicksells
skrift ”J7r befolkningslaran” (Stockholm 1931).

86 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN

Tendenserna for den narmaste framtiden.

Den viktigaste fórandringen i den svenska befolkningsutycck-
lingen under de allra senaste decennierna ar tydligen den, att
barnalstringen alit fullstandigare och inom alit flera social-
grupper blivit avkopplad fran driften och kommit under yiljans
kontroli. Barn aro numera icke sa ofta som forr en naturlig
fol jd av kónsumgange, da det vill sig sa val eller sa i 1 1 a . Ratt
sannolikt ar det yisserligen, att barn ofta komma till yiirlden
pa grund av siary eller ofullkomliga preventivmedel. Men alit
yanligare blir det, att de fódas, darfór att deras foraldrar
ónskat det.

Manniskor tyckas tydligen inte ónska sa manga barn, som de
tidigare fatt. Darfór ha fódelsetalen fallit. Att namligen den
sjunkande nativiteten star i detta direkta samband med en
ungefar i samma takt utstrackt anyandning av kontracepliva
metoder — och av fosterfórdrivning under redan p&bórjat
havandeskap — darom rader fóga tvivel. Den hypotesen
har visserligen framkastats, att ett proportionsvis stórre antal
man och kvinnor nu aro sterila an forr, eller att iiven de icke
sterila kvinnornas fysiologiska befruktningsfórmaga ar mindre;
nagon har aven framkastat det antagandet, att samlagsfrekven-
sen skulle vara lagre. Vetenskapliga stód for dessa hypoteser
saknas emellertid, och skillnaden mot forr kan i alla handelser
icke ha denna storleksordning.

For att bedóma befolkningsfragans frarntida lagę i vart land
under, sag, den narmaste generationen vore det till en bórjan
av ett synnerligen stort intresse att kunna bilda sig en fóre-
stallning om de aktuella tendenserna i fraga om fruktsamhetens
utveckling. Befinna vi oss i ett bottenlage? Kommer fruktsam-
heten harefter att halla sig nagorlunda konstant eller rentav
stigande? Eller kommer den att fortsatta att sjunka?

En mera yalgrundad prognos av fruktsamhetsutyecklingen
maste i fórsta hand bygga pa en analys av hela det komplex

DET PSYKOLOGISKA MOTIYSPELET

87

av for vederbórande sjalva mer eller mindre klarlagda motiv,
som gjort manniskor mindre benagna att satta barn till yarlden.
Detta motivkomplex ar i varje individuellt fali synnerligen in-
yecklat. Det har en i nagon man vaxlande innebord i olika
socialgrupper. Det beror av konjunkturens utveckling pa kort
sikt och an mer pa nagot langre sikt av utvecklingen av
ekonomiska och sociala institutioner samt vane- och ideal-
bildande levnadsmonster. Om alit detta vet man faktiskt ratt
litet, aven om man har en hel del pa kann. Att ange fruktsam-
hetsutvecklingens tendens for den narmaste tiden ar darfór inte
latt. Om vi nu likval ga over till att spa darom, gores det
under redan angivna mycket uttryckliga reservationer.

Sa mycket ar till en horjan klart, att den alltmer utbredda
fódelsekontrollen har ett alldeles bestamt samband med en ut-
yeckling till sekulariserad ”rationalitet” i nutidsmanniskornas
hela livsinstallning och livsforing, och att denna utveckling i
sin tur har ett lika bestamt samband med de fórandringar av
de materiella levnadsbetingelserna, som atfólja naringslivets
”industrialisering” och ”urhanisering”. Vi veta, att vi darmed
egentligen blott klistrat pa foreteelsen ett par relatiyt suddiga
associationer. Men dessa kunna dock leda till en del fortsatta
iakttagelser av viss vagledande formaga.

Det nymalthusianska aktenskapet har hittills kommit till ett
mera fullstandigt genomforande blott i vissa relatiyt begransade
folklager. Dit hora framst vissa intellektuella och halvintellek-
tuella medelklasskikt och vidare en viss del av industriarbetar-
klassen i storstaderna. Det ar emellertid god grund att anta,
att vad som skett i dessa socialgrupper blott fórebadar vad
som snart kommer att intraffa aven pa andra hall.

Enahanda psykologiska motiv aro namligen óverallt i verk-
samhet. Savitt man kan skon ja befinner sig i vart land dessa
socialgruppers levnadsstil och liysaskadning i fortsatt sprid-
ning. Detta sker delvis genom direkt psykologisk paverkan, i
det att dessa kretsar uppenbarligen alit fortfarande aro i viss

88 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN

utstrackning socialt mónsterbildande. Framfór alit sker dcl
emellertid indirekt och pa den grund, att de ekonomiska och
sociala miljófaktorer, som redan bestamma dessa kretsars lev-
nadsvillkor, mer och mer gripa omkring sig i takt med narings*
livets rationalisering och industrialisering. Fruktsamheten i dc*
socialgrupper dar den staller sig lagst, skulle saledes i viss
grad fórebada den fruktsamhet, som langre fram kommer att
rada i aven andra socialgrupper.

Landsbygdsbefolkningen har i genomsnitt fortfarande betyd-
ligt hogre fruktsamhet an befolkningen i stadem a och framfór
alit i de stórre staderna. Den saken framtrader an tydligare,
om man tar hansyn till den ratt stora skiljaktigheten i Alders-
fórdelning. Staderna och i synnerhet industristaderna ha ju
en vasentligt stórre del av sin befolkning i de fruktsanima
aldrarna. Andock aro dar fódelsetalen lagre. Ar 1933, da
fódelsetalet for hela riket var 13,69, var fódelsetalet for lands-
bygden 14,79 men for staderna blott 11, 19. For Stockholm var
det 10,3. Vissa stader ligga annu lagre.

Sarskilt vissa delgrupper av landsbygdsbefolkningen (norr-
lanningar, statare och torpare samt vissa kategorier inom
bonde- och smabrukarklassen m. fi.) ha ju fortfarande en
relativt hóg fruktsamhet. Anda fram emot kriget hade iiven
industriarbetarklassen pa landsbygden en mycket hóg frukl-
samhet, i sjalva verket en atskilligt hogre an den jordbrukande
befolkningen (aven med hansyn darvid tagen till den skilj-
aktiga aldersfórdelningen). Industrialiseringen yerkade, innan
den friyilliga fódelsebegransningen intradde, mest genom att
óppna nya arbets- och fórtjanstmójligheter. Folk fran landet
strómmade till de nya industriplatserna, gifte sig och fódde
barn i stor myckenhet.1

1 De i texten berorda forhallandena komma att belysas i en annu
icke publicerad undersokning fran Socialvetenskapliga institutet vid
Stockholms hogskola.

FRUKTSAMHETSDIFFERENSERNA

89

Men framfór alit industribefolkningen pa landsbygden har
under och efter kriget visat en starkt fallande fruktsamhet,
aven om denna icke natt fatt den alltjamt annu lagre fruktsam-
heten i staderna. Under denna utveckling har den jordbrukande
befolkningen, som fore kriget alls icke visade sa hoga fruktsam-
hetstal utan tvartom hade en for davarande forhallanden rela-
tivt lag fruktsamhet, kommit en smula pa efterkalken. Dess
fruktsamhetstal fólja visserligen avenledes en fallande lin je,
men denna lin je har — i synnerhet i bórjan — icke stupat
sa brant.

Det ar saledes landsbygdsbefolkningen och inom denna jord-
hruksbefolkningen, som faktiskt uppehaller det genomsnittliga
fodelsetalet for riket i dess helhet. Inom stadsbefolkningen ar
det framfor alit de sma och provinsiella staderna, som visa den
hogre fruktsamheten. Sjalva industribefolkningen och sarskilt
befolkningen i storstaderna har en alit lagre fruktsamhet. I
Stockholm ar ju fruktsamheten mycket lag, dar fods nu bara
omkring 40% av det antal barn, som skulle behóva fóaas
for att folkstocken skulle uppehallas vid konstant storlek. Om
Stockholm andock vaxer, beror det dels pa en valdig in-
flyttning fran hela landet och dels pa att de fruktsamma
aldrarna till foljd av denna pagaende inflyttning hallas starkt
overtaliga.

Det sagda ger anledning till en nagot narmare granskning
av sarskilt den jordbrukande befolkningen. Relativt sett har
den i modern tid oavbrutet befunnit sig i minskning. Under
1800-talets forsta halft och anda fram emot den begynnande
industrialiseringen var praktiskt taget stórsta delen av Sveriges
befolkning jordbrukande. Annu vid folkrakningen 1870 be-
raknas 72, t % av hela befolkningen ha vunnit sin forsórjning
fran jordbruket och dess binaringar. Vid folkrakningen 1920,
som ar den sista varifran siffror aro publicerade, utgjorde
motsvarande procenttal blott 44, o. Det finns anledning att fór-
moda, att det procenttal, som nu skulle ange denna relation,

90 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN

om det vore kant, skulle ga ned mot 40. Alltsedan 1880-talet
har jordbruksbefolkningen darvid avtagit ej blott relativt utan
aven absolut.

Den ekonomiska kris, vari vi nu befinna oss, betyder med
all sannolikhet icke mer an ett tillfalligt avsaktande av den
pagaende industrialiseringsprocessen. Jordbruksbefolkningens
relativa andel i totala befolkningen — och fóljaktligen aven
dess betydelse for den genomsnittliga fruktsamheten — maste
da aven i framtiden komma att minskas.

Manga halla visserligen fore att krisen ar ett tecken pa
”overindustrialisering” och att framtiden ligger i ett ater-
yandande till jorden. Utvecklingen kommer emellertid med all
sakerhet icke att ge dem ratt. Den svenska jorden kommer i
framtiden liksom hittills aven vid ett fórutsatt intensivare
brukningssatt — en fórutsattning, som hittills varit giltig men
som sjalv ar synnerligen osaker for framtiden — att kunna
odlas med ett alltfort sjunkande behov av mansklig arbets-
kraft. Det ar dock icke mojligt att, aven om man till aventyrs
skulle vilja det, góra sig urarva i fraga om sjalva den tekniska
utvecklingen, och den tenderar oavbrutet i denna riktning.

I fraga om den yarldsekonomiska utvecklingen ar det vansk-
ligt att gbra nagra mera bestamda fórutsagelser. Det ar klart
och tamligen allmant medgivet, att om vi skulle atervinna den
relativa frihet for den internationella handeln, som radde fore
kriget, och an mer om handelns frihet skulle bli storre, sa
skulle vi har i landet ha att sa snabbt vi kunde inskranka pa
vart jordhruk och ytterligare specialisera oss pa industrieli
produktion. Men man tycks inte i samma grad ha gjort sig
reda for att jordbruket ej kan fa expandera ens under den
dessvarre mycket sannolikare fórutsattningen, att vi for den
narmaste framtiden i stallet skulle ha att anpassa oss efter ett
internationellt system av ekonomiskt tamligen slutna national-
stater eller grupper av stater.

Vart jordhruk producerar namligen redan nu ungefar vad

JORDBRUKSBEFOLKNINGEN

91

vi har i landet behóva av jordbruksprodukter. Vi skulle kunna
konsumera atskilligt mera men skulle aven kunna producera
mera. Yi exportera en del jordbruksprodukter (framfor alit
animaliska), men vi importera ocksa en del produkter och pro-
duktionsfórnódenheter (framfor alit vegetabiliska produkter,
godningsmedel och fodermedel). En omstallning av jordbruks-
produktionen till storre nationell sjalvtillracklighet skulle icke
satta jordbruket i det laget, att det togę i ansprak en storre
andel av landets arbetskraft an den, som nu ar sysselsatt dari
— detta inte ens om vi kunde utvidga var konsumtion. Tvartom
maste denna andel aven da med all sannolikhet vantas sjunka,
och minskningen maste paskyndas av det tekniska frarnat-
skridandet, som i jordbruket for narvarande har en stark
tendens att vara arbetsbesparande.

Under badadera av dessa utvecklingsalternativ eller under
vilket som helst alternativ daremellan maste fóljaktligen den
befolkningsgrupp, som har den hógsta fruktsamheten, vantas
mińska i relativ vikt inom befolkningen sasom helhet. Vidare
har man emellertid att samtidigt komma ihag, att aven sjalva
landsbygdsmentaliteten befinner sig i snabb forandring. Denna
forandring, som star i intimt samband med kommunikationer-
nas utveckling (tidningar och tryckalster, bilar och bussar,
radio) och med skolvasendets sekularisering, organisations-
vasendets utbredning, kyrkans andliga sotdod m. m., forsiggar
nu med rasande fart och synes minst av alit avmattas. For har
narmast ifragavarande problem ar det darvid vart att marka,
att fbdelsetalets relativa fali for jordbruksbefolkningen under
tjugu- och trettiotalen varit nastan lika kraftigt som for andra
socialgrupper. Aven om detta fali for de andra stora social-
grupperna skulle avstanna, vilket i och for sig icke ar sanno-
likt, finns det ett gott stycke att aterhamta for jordbruks-
befolkningen innan den hunnit fatt stadsbefolkningen, och alit
talar for att dess fruktsamhet ytterligare kommer att nedga.

Landets fortsatta industrialisering skrider nu framat pa tva

92 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTYECKLINGEN

fronter: jordbruksbefolkningen minskas och industribefolk-
ningen vaxer, och samtidigt industrialiseras sjalva jordbruks-
befolkningen. Som redan óverallt har kunnat iakttagas, foljer
med industrialiseringen ett fórsvagande och utplanande av den
gamla naturbundna installningen till familj och fortplantning.
Den ersattes snabbt med industribefolkningens motiv och viirde-
skalor. Landsbygdens psykologi fórandras just nu kraftigare pa
tio ar an tidigare pa arhundraden. Sverige ar redan nu utan
tvivel Europas mest ”amerikaniserade” land och blir det an mer
om tio, tjugu ar. Den djupare familj esociologiska inneborden
av denna forandring skali mera utforligt beróras i vart sista
kapitel.

Det finns alltsa foga anledning att rakna med att fodelse-
kontrollens utbredning skulle hej da sig infbr vissa av de stora
socialgrupperna. Har och var kan visserligen, som Sven Wick-
sell understrukit, ett starkt fali i fruktsamhetstalen komma att
efterfoljas av en viss stegring. En fodelsebegransning, vilken
hastigt satter in i ett nytt folklager, dar de redan bestaende
familjerna aro fórhallandevis stora, kan tankas tillfalligtvis
bringa ned fruktsamheten i de aldre aktenskapen (och darmed
aven det genomsnittliga fódelsetalet) under den niva, som pa
langre sikt motsvarar uppehallandet av viss — mindre
familjestorlek. Man kan vara benagen att soka ett stod for en
sadan hypotes i det forhallandet, att fruktsamheten faktiskt
fallit sa mycket kraftigare i de hogre aldersklasserna iin i de
lagre. Ar 1931 uppgick fruktsamheten for gifta kvinnor i olika
aldersklasser till foljande andelar av motsvarande tal for 1870-
talet: for 15—20 ar 99%, 20—25 ar 60%, 25—30 ar 47%,
30—35 ar 38 ®/0, 35—40 ar 31 °/o, 40—45 ar 25 o/0 och 45—
50 ar 20 %. Den utomaktenskapliga fruktsamheten visar en
annu mera accentuerad tendens i samma riktning. Denna ut-
yeckling — som inom parentes sagt aven visar hur fodelse-
begransningen berórt hela socialgrupper och ingalunda som
man nagon gang antagit betecknat en generationsolikhet, i det

DEN UTOMAKTENSKAPLIGA FRUKTSAMHETEN 93

att ungdomen skulle vara dess barare — behóver emellertid
alls icke tydas pa angivet satt. Det ar faktiskt mera naturligt
att i barnafódandets koncentration till de yngre aldersklasserna
se en tamligen sjalvgiven och varaktigt bestaende tendens hos
en befolkning, som genomgaende inriktar sig pa ett mycket litet
barnantal.

En omstandighet att i detta samband sarskilt observera ar
den hoga andelen av utomaktenskapliga fodelser i Sverige. For
landsbygdens del har den under de sista aren uppgatt till in-
emot 15%. I staderna har motsvarande procenttal hallit sig
omkring 20 och i Stockholin overskridit 25. Dessa synnerligen
hoga siffror — som i fórbigaende anmarkt tillsammans med en
del andra data tyda pa att familjen som legaliserad fort-
plantningsinstitution inte precis arbetar sarskilt forstklassigt,
och som darfor i och for sig skulle vara fórtjanta av storre
uppmarksamhet fran de personers sida, som politiskt aro an-
svariga for de sociala institutionernas anpassning efter de for-
andrade betingelserna — ha for det har behandlade problemet
fóljande betydelse.

Aven om man kan antaga, att en viss del av foraldrarna
till dessa utomaktenskapliga barn, som forr i varlden kallades
”oakta”, leva i en varaktig fastan icke legaliserad livsgemen-
skap av aktenskapstyp, och aven om en viss del av de
ovriga foraldrarna till denna kategori av barn kunna tankas
ha onskat och frivilligt valt att fa dem, ar det overvagande
flertalet av de utomaktenskapliga barnen utan varje tvivel
olyckshandelser. I samma man som upplysningen om preventiv-
medlen sprider sig och i samma man dessa tekniskt fórbattras,
och i all synnerhet om preventivmedelshandeln reformeras,
sexualupplysningen fórbattras och fosterfórdrivningen legali-
seras, maste man vanta en relativ tillbakagang av dessa
fodelser.

De hoga talen for utomaktenskapliga fodelser ar vidare ett
av tecknen som tyda pa att den rationella fodelsekontrollen

94 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINCSUTYECK E1NGEN

annu ej pa langt nar natt sin slutpunkt ens inom uktenskapen.
Med dessa tal for ogonen maste man namligen saga sig, alt
det ar ytterst sannolikt, att inte bara utoni men aven inom
familjerna fódelsebegransningen annu har ett gott stycke liter,
innan den kan vantas av egen kraft góra stopp.

Lagger man samman alit det, som har framh&llits, syii(*s lill-
rackligt stod finnas for det pastaendet, att vi for de narmaste
decennierna med stórsta sannolikhet ha alt i Sverige motse ett
fortsatt fali av fruktsamheten och ett av delta skal orsakat an
starkare fali av fodelsetalen an det som redan pa grund av den
nu radande abnorma aldersfórdelningen maste intrada. Barn-
antalet kommer att minskas, bade emedan kvinnornas frukl-
samhet sjunker och emedan antalet kvinnor i den fruktsamma
aldern minskas.

Skola fruktsamhetstalen stanna i sitt fali ocli i su fali var?

Om denna fbrutsattning antages vara hallbar, vilket vi h&lla
for troligt aven av skal, som i denna boks fortsattning och
framfór alit i dess avslutningskapitel skola fullstandigare be-
róras pa tal om sjalva arten av familjestrukturens kraftigt pa-
gaende fórandring, blir nasta fraga, var fruktsamhetstalen
komma att stanna i sitt fali, om de nu overhuvudtaget stanna.

Nymalthusianerna pa attiotalet och kring sekelskiftet ha av
naturliga skal icke narmare sysslat med denna fraga. De be-
funno sig i en situation, dar de sago folk leva uselt och foda
orimligt stora barnkullar, och dar arligen tiotusentals drevos
till emigration. Infor denna aktuella situation bringades de att
propagera fódelsekontroll. Att denna befolkningspolitiska in-
stallning var behjartad och riktig, det inses nu av manniskor
langt in i det konservativa lagret. De gamla nymalthusianerna
fa antligen i efterhand den upprattelsen efter hatsk och tidvis
smutsig fbrfóljelse att finna sina teser fórsiktigt godtagna av
konservativa praster, journalister och moralister, eller i alla

NYMALTHUSIANERNAS OPTIMISM

95

handelser av den stora oartikulerade dver- och medelklass-
opinionen, som fórr bittert stod dem emot.1

Naturligtvis móttes nymalthusianerna ofta av den invand-
ningen, att en nation, som en gang bor jat tillampa fodelse-
kontroll i stor skala, knnde vantas fortsatta pa denna strat
anda intill ren sjalvfórintelse. Farhagan var emellertid ej
aktuell och avfardades av Wicksell sasom ett ”hjarnspóke”.
”Skulle ett stórre antal fódelser nagonsin visa sig onskvart ur
hela nationens, alltsa icke blott ur de harskande klassernas syn-
punkt, sa kunde ju samhallet rentav sla sig pa att pekuniart
understodja barnrika familjer”, sager Wicksell i den Verdandi-
skrift, varmed han ersatt befolkningskapitlet fran forsta upp-
lagan av sin larobok i nationalekonomi; och han tillagger: ”att
i sadant fali nativiteten kunde bli hur stor som helst, skali man
vara bra litet manniskokannare for att betvivla”. Detta Wick-
sells sista yttrande ar onekligen nagot lattsinnigt, men Wicksell
var ocksa egentligen alit annat an manniskokannare. Sjalv
hade han i grunden en religióst fargad, puritanskt moralisk
installning till tillvaron och han idealiserade sina med-
manniskor kraftigt i sarnina riktning. I fodelsekontrollen sag
han — vilket han i synnerhet i tidigare ar standigt under-

1 Unga teologer av den modernistiska skolan bor ja oversatta ”fodelse-
kontroll” med ”ansvarigt fbraldraskap” ocli utveckla hur den krislna
etiken godkiinner bruket av preventivmedel inom aktenskapen, blott
etiskt giltiga skal bestaende i hiinsyn till familjen, barnen och sam-
hallet aro for handen. Detta ljuder precis, som hordę man Wicksell
tala; vad giiller dennes ungdomsskrifter stammer det t. o. m. i fraga
om den kristliga rubriceringen. Man gór ofrivilligt den reflexionen, att
ett óppnare understrykande av denna succession skulle góra den nya
kristna etikens framtradande mera hederligt och trovardigt. Man skulle
vidare tillónska den teologiska etiken en stórre vilja och fórmaga att
inte bara i efterhand acceptera en socialmoralisk fórandring, sedan striden
redan statt och sedvanan for lange sedan fórskjutits, utan aven att styra
och leda den moraliska utvecklingen. En sadan vil ja och fórmaga har man
inte skadat pa arhundraden, och det ar i sista liand detta, som oavbrutet
fórsvagat och fórsvagar kristendomen s^som andlig kraft i modern tid.
Dessa moralister reagera i basta fali med ungefar samma hastighet och
mottaglighet som den genomsnittstróga borgerliga konventionen, vilken
genom dem far sin etiskt religiósa sanktion.

96 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN

stryker — en stor uppoffring fran fóraldrarnas sida: en fór-
sakelse, en ”avhallsamhet” fran en socialt skadlig handling.
En forsakelse ar det ju vanligen inte sa svart alt fa folk att
sluta med, menade Wicksell. Dessutom agnade han aldrig saken
allvarligare eftertanke: for honom och pa hans tid var ett ned-
bringande av fruktsamhetstalen det enda viktiga.

Vissa av de mera spekulativt lagda av dessa den gangna
generationens nymalthusianer tankte dock ibland pa framtids-
problemet. De anknóto darvid vanligen sina funderingar till de
i fórra kapitlet berórda statiskt-mekanistiska forestallningarna
om ett ”befolkningsoptimum”. Den underliggande tanken, som
emellertid blott sallan fick klart uttryck, var da narmast den,
att om manniskorna bara bleve tillrackligt upplysla om de
preventiva metoderna och om de sa standigt rationellt bestamde
sig for barn eller icke barn, sa skulle befolkningens storlek
sa smaningom bringas i ett jamviktslage, vilket dessutom
svarade emot ”befolkningsoptimum”. For att fórsta hur de
kunde fastna i denna egendomliga tankegang, maste vi erinra
oss, att de levde i den liberała epoken. Man var visserligen
som bast i fard med att avskaffa Gud, men alldeles utan
”fórsyn” kunde man inte leva. Darfór trodde man, liksom
redan pa 1700-talet de mera upplysta hade gjort, pa de natur-
liga krafternas harmoniska spel.

Rent teoretiskt ar emellertid denna fórestallning sa ogrundad,
som den óverhuvudtaget kan vara. I ett samhalle med nara
nog fullt genomford fódelsekontroll, och dar aro vi sannolikt
om nagot tiotal ar, styres fruktsamheten av de enskilda man-
niskornas privata familjeinstallning: deras personliga benagen-
het att satta barn till varlden, vilket ar nagot helt annat an
den samhallspolitiska installning, som tar sig uttryck i be-
jakandet av ett visst ”befolkningsoptimum”. Och det finns i
och for sig alls ingen anledning, varfor fruktsamhetstalen
nagonsin skulle stanna pa en sadan hójd, att ett jamviktslage

FRUKTSAMHETSTALEN FORTSATTA SITT FALL

97

intrader, d. v. s. sa att befolkningen icke oavbrutet minskas
utan vid viss niva halles konstant.

Man maste erinra sig, att det kravs en ratt hog genomsnittlig
aktenskaplig fruktsamhet for en konstant befolknings uppe-
hallande (motsvarande en familjestorlek av i medeltal inemot
tre barn). Befolkningsstocken uppehalles icke for narvarande;
det nettoreproduklionstal som motsvarar 1933 ars nativitetstal
kan, sasom redan angivits, uppskattas till blott omkring 725,
vilket betyder, att det skulle behóva fodas nastan 40 °/o flera
barn an i fjol for att uppehalla en stationar befolkningsstock.
An mindre kommer befolkningsstocken att uppehallas efter det
ytterligare fali av fruktsamhetstalen, varmed vi av redan an-
tydda skal ansę oss bora rakna. Professor F. J. Linders har i
en annu icke publicerad statistisk utredning for seminariesak-
kunniga sokt pa grundval av de iakttagna tendenserna góra en
prognos over barnantalet under de bada narmast fóljande
decennierna. Hans prognos — vilken naturligtvis maste bli
osaker, sasom han sjalv starkt betonar, men likval ar den sak-
raste vi ha — ar helt enkelt skrammande. Medan vart folk anda
intill kriget arligen fodde betydligt over 130,000 barn, ar 1926
over 100,000 och i fjol under 85,000, beraknar Linders, att vi
redan under femarsperioden 1936 — 40 skola komma under
73,000, 1941 — 45 knappt óver 60,000, 1946 — 50 bara en bit
over 50,000 om ens det. Antalet barn i skolaldern skali under
50-talet ha sjunkit till omkring halften. Detta ar avfolkning.

En vid ndgon storlek — oavsett har vilken — uppehallen be-
folkning i vart land skulle krava en mycket kraftig stegring
av fruktsamheten i efterhand, sedan befolkningen fórst ned-
bragts tillrackligt. Nar uppnas en sadan jamvikt? och varfor?
och varfor just vid ”befolkningsoptimum”? (Om den teoretiskt
suddiga karaktaren av sjalva begreppet ”befolkningsoptimum”
ha vi givit nagra antydningar redan i forra kapitlet.)

Studerar man narmare utvecklingstendensen for de under
fódelseminskningen liggande personliga motiven och install-

7. — My r dal, Kris i bejolkningsjragan .

08 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTYECK I.lNCEN

ningarna inom den nutida familjen och fórutsattas icke mycket
genomgripande socialpolitiska ingrepp av den art, sorn i senare
kapitel skali behandlas, tala tvartom alla 'skiil for att frukt-
samhetstalens botten- och jamviktslage icke bety der ctt jam-
viktsliige for befolkningsstocken utan tvartom en oavbruten och
sannolikt snart en relativt mycket liastig befolkningsminskning.

Icke ens om i en given situation varenda medborgare i sin
politiska vardering skulle onska en konstant eller stigande folk-
mangd, kommer detta att i och for sig paverka fruktsamhets-
talen avsevart. Ty dessa bestammas, som redan sagts, icke av
folks politiska vardering utan av deras enskilda handlings*
beredskap. Och daremellan existerar det foga av omedelbar for-
bindelse: att onska samhallet stigande befolkning verkar sal łan
till att man fórokar sin egen familj.

Detta ar en av de punkter, dar den liberała filosofi faller
samman, som genomgaende sóker bortforklara skillnaden
mellan dessa bada artskilda slag av varderingsmassiga install-
ningar till livet genom en mer eller mindre klart formulerad
och arligt genomtankt, metafysisk sammanslagning av de
for ovrigt alltfor rationalistiskt definierade — begreppen
”privatintresset’? och det ”allmanna intresset”. Denna liberała
sammanslagning ar falsk. Den politiska varderingen kan visser-
ligen paverka den enskilda handlingsberedskapen, men egent-
ligen blott indirekt: medelst samhallsingripanden , som skapa
eller forinta motiv. Och i detta sarskilda hanseende masie dessa
ingripanden fórvisso ga djupt, om de skola vara effektiva.

Man kommer har icke langt genom att harn isa till Frankrike,
som ju i langa tider haft en befolkning i viss jamvikt. Fodelse-
begransningen i Frankrike stracker sig ju ett arhundrade ti 11-
baka. Den satter dar ofta redan fran bórjan in i landsbefolk-
ningeu i stallet for som eljest huvudsakligen i stadsbefolkningen
och har óverhuvudtaget i denna varldens mest urkonservativa
nation haft en helt annan karaktar an i vart land, helt andra
sociologiska fórutsattningar. Yar och en, som tittat sig omkring

INGEN NATURLIG JAMYIKT

99

bland franska bónder och smaborgare begriper den saken. Och
skulle det moderna komplex av fórandrad familjestruktur och
forandrade installningar och vardeskalor, som i vart land fór-
knippat sig med industrialiseringen, pa allvar gripa aven det
franska folket, sa skali man sannolikt snart finna, att janwikts-
laget blott var ett tillfalligt resultat av en relativt egenartad
kombination av sociala faktorer och alls icke nagon slags
allman naturgiven balans mellan naringsutrymme och befolk-
ningsmassa.

En annan omstandighet, vartill man stundom hanvisat for
att stódja tron pa ”naturens sjiiMakande fórmaga”, visar sig
heller inte vidare respektingivande vid narmare granskning.
Man har pekat pa den ”sociala tyngdlagen” och framhallit, hur
fódelsebegransningen liksom flertalet andra konventioner och
levnadsvanor vanligen fórst bor jat i de bvre samhallsskikten
och darefter sjunkit ned i de lagre blott sa smaningom. Nar
den natt botten, skulle det tvartom bli fint att ha barn, och
aven den familjeinstallningen skulle sjunka nedat i folklagren.

Utan tvivel ligger det nagot i denna tankę. Men vi fa inte
forlora blicken for proportionerna. Det finns for det fórsta
ingen anledning att forvanta nagon vasentlig stegring av frukt-
samheten i óverklassen, icke ens om patriotiska motiv skulle
mobiliseras. Vad vi mojligen i Edins undersokningsresultat
kunna skbnja, ar ju endast en relaliv stegring i forhallande till
de annu lagre talen for de lagre inkomstskikten.

Och man bor vidare icke lita alltfór mycket pa den sociala
tyngdlagen i framtiden: hela den socialpsykologiska basen for
denna lag forskjutes snabbt. De ”lagre” klasserna bor ja skapa
sina egna konventioner och vardeskalor. Den sociala tyngd-
lagen arbetar slutligen blott pa basen av mera fundamentala
sociologiska forandringar av familjestrukturen. Och den familje-
sociologiska utvecklingen visar, som vi i sista kapitlet skola ha
anledning att berbra, alls icke nagon tendens att svanga utan
tvartom att forstarkas.

100 AKTUELLA TENDENSER I BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN

Slutsatserna bli alltsa dessa. Redan for narvarande ha frukt-
samhetstalen i Sverige avsevart underskridit den niva, dar de
skulle innebara ett uppehallande av en konstant folkmangd. De
komma med stórsta sannolikhet att sjunka an ytterligare. En
stegring av fruktsamhetstalen till sakrandet av janwikt i be-
folkningstalen vid nagon hojd, vilken den an skulle vara, in-
trader icke av nagra slags naturliga skal. Hela denna fdre-
stallning har aven folkpsykologiskt spelat ut sin roli, i den
man den liberała forsynstron avskaffas liksom tidigare den
religiósa. Vi sta fóljaktligen infór en alit hastigare avfolkning
av vart land, och det ar infor denna framtidsutsikt vi ha att
befolkningspolitiskt ta var standpunkt.

Till en bórjan borde man darvid kunna na omedelbar enig-
het om att sjiilva det befolkningsstatistiska saklaget och framfór
alit de sannolika utvecklingstendenserna borde skyndsamt och
ingaende utredas. Av utrymmesskal ha vi i detta kapitel blott
mycket ytligt kunnat skildra de fruktsamhetstendenser och
fruktsamhetsdifferenser, som aro av betydelse for den pabor-
jade avfolkningens beddmande. Redan pa grundvalen av nu
bearbetat och tillgangligt materiał kan man komma mycket
djupare. Annu djupare kan man komma genom en sarskilt
utifran denna synpunkt styrd bearbetning av det rikhaltiga
primarmaterial, som innehalles i var folkbokforing. Och delta
primarmaterial kan och bór utvidgas i vissa riktningar just for
denna yiktiga fragas klarlaggande.

Detta ar emellertid uppgifter som vida óverstiga enskilda
forskares och aven yetenskapliga institutioners resurser. Av-
folkningsproblemets undersókning maste upptagas av statsmak-
terna. Med hansyn till vissa sardrag i de statistiska ambets-
yerkens arbetsmetoder ar det darvid troligt, att avfolknings-
problemet liksom pa sin tid emigrationsproblemet bór sasom
en fristaende arbetsuppgift lamnas at en offentlig ulredning, som
yisserligen bór sta i nara samarbete med statistiska central-
byran — och bland annat i ratt riktning payerka ej blott plan-

DET STORA AYFOLKNINGSPROBLEMET

101

laggningen av 1940 ars allmanna folkrakning utan aven den
fortsatta bearbetningen av 1930 ars folkrakning — men i
huvudsak sjalvstandigt och obunden av den statistiska admini-
strationen upptaga det valdiga problemet pa ett intensivt och
realistiskt, sociologiskt fórdjupat satt.

En sadan utredning av saklaget i avfolkningsfragan skulle
komma att behóva utvidgas att gaiła ej blott de demografiska
utan aven de socialstatistiska och ekonomiskt statistiska falten.
Blott i belysning av de allmanna forsorjnings- och levnads-
standardfórhallandena i landet kan detta befolkningsproblem
riktigt stallas. Det ar mojligt att statsmakterna iinnu en tid
kunna skjuta ifran sig detta stora utredningsproblem. Men i
samma man som man mera allmant far pa kann vad som
haller pa att ske med var folkstam och i samma man som den
paborjade avfolkningens konsekvenser bli tydligare pa de mest
skilda omraden — nu senast: alderdomsfórsorjningen, skol-
politiken, jordbrukspolitiken, bostadspolitiken o. s. v. —
kommer ett krav pa mera ingaende kunskap om laget och ten-
denserna att resas i olika lager. Det skali da bli uppenbart att,
pa samma satt som emigrationen i fóregaende generation var,
sa ar nu avfolkningen vart stora befolkningsproblem, fastan
till omfattningen mycket storre och till verkningarna langt
ódesdigrare.

102 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE

FJARDE kapitlet.

Den narmaste framtidens befolkningspolitiska
asiktslage.

Fragan galler da harnast, hur manniskor i allmanhet poli-
tiskt komma att reagera infór avfolkningen.

En kort tid komma de fiesta kanske inte att fasta sig stort
vid det hela. Folk tanker av gammal vana mest pa sjalva
befolkningstalen och mindre pa deras rórelsekoefficienter. Och
da manniskan sa smaningom blivit ratt langlivad, paverka for-
andringsfaktorerna hlott relativt langsamt sjiilva befolkningens
storlek. For den allra narmaste tiden ha vi dessutom, som
redan papekats, att rakna med ett tillfalligt uppehallande av
sjalva fodelsetalen pa grund av den ojamna aldersfordelningen.

Men snart kommer befolkningsstorleken att na sitt h oj d lagę
och bór ja mińska och ungefar samtidigt komma fodelsetalen
att av den ojamna aldersfordelningen tillfalligt tryckas sarskilt
langt nedat. Om da dessutom fódelsekontrollen ytterligare kraf-
tigt gripit kring sig, vilket vi har antagit, kommer hela saken
snart att diskuteras livligare. Diskussionen kommer att popu-
lariseras genom berakningar av de tidpunkter, da svenska
folket kommer att ha minskats sa och sa mycket.

Folkhushallets sammankrympning och aldringarnas
óvertalighet.

En av fódelsekontrollens verkningar kommer dessutom prak-
tiskt att snart visa sig pa ett satt som ar kannbart for envar.
Aldersfordelningen ar, som redan flerstades papekats, kraftigt

ETT SENILARE SAMHALLE 103

forskjuten. I den man den overtaliga generation, som nu be-
finner sig i medelaldern, bor jar aldras, kommer landet att
fyllas av aldringar men inte av barn. Befolkningen vaxer nu
bara i de hogre aldersklasserna. Dessa komma att fortsatta att
vaxa, annu nar befolkningen som helhet bor jat minskas.

Anda fram emot attiotalet fanns det har i landet omkring 12
personer i aldern 15 — 65 ar pa varje person over 65 ar. Allt-
sedan nittiotalet har darefter detta relationstal hallit sig over
7 och kommer att góra det annu kanske ett decennium, var-
under de arskullar, som intrada i medelaldern alltjamt aro
relativt talrika. Men darefter kommer denna proportion att for-
samras for varje artionde till arhundradets slut eller annu
langre, om fruktsamheten ytterligare avtager. Aven vid rela-
t i vt optimistiska antaganden i fraga om fruktsamheten kommer
redan i slutet av 1970-talet denna kvot att ha sjunkit till 4,
vilket betyder att vi darefter ha nastan dubbelt sa manga ald-
ringar i forhallande till individer i de arbetsfora aldrarna
som nu.

Med denna óvertalighet av aldringarna foljer till en borjan
ett allvarligt forsórjningsproblem. En relativt storre del av vara
inkomster kommer att ga at for att draga fórsorg om alla
dessa gamla. Kostnaderna for den sociala och den individuella
forsorjningsplikten komma att trycka alit tyngre.

Det ar mahanda ett tecken pa en djupt i den manskliga
karaktaren rotad otacksamhet, men ett faktum ar, att saval i de
primitivaste som i de mest hogkultiverade samhallen ar det
ingen kostnad, som fornimmes mera outhardlig, om den vaxer.
Den framstar sa i egentlig mening ”improduktiv”. Folk for-
sakar ofta med gladje for sina barn — de se till och med dari
garna ett vardigt livsmal — men icke for sina gamla. Natur-
ligtvis aro de humana impulserna tillrackligt starka for att de
gamla skola bli forsorjda och val forsorjda. Men det kommer
att ske under en stigande kansla av olust over landet.

Denna olustkansla 6ver de onormalt manga aldringarna

104 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE

kommer att bli en icke oviktig bestandsdel i hela den sociala
atmosfaren i nasta generation. Konnner nu hartill en annan
sak. Vi ha under det sista halvseklets industriella utveckling,
som gatt oss alla i blodet och blivit en del av var personlighet,
haft att rakna med en standigt expanderande hushallning. Stader
ha byggts ut, industrier ha utvidgats: alla kurvor ha pekal
uppat. I sjalva detta faktum att vi levat i en sig vidgande hus-
hallning har legat ett eggande, utvecklingsdrivande moment.

Det har varit latt att genomfóra rationaliseringar och
moderniseringar, sa lange man samtidigt kunnat utvidga. Det
har funnits personliga mójligheter att komma in, komina fram
och komma upp i ett kvantitativt framatskridande sarnhalle.
Utvidgningen har underlattat den sociala klass- och yrkes-
cirkulationen. Sjalva produktionskapitalet har mast vaxa. Nu
skulle expansionen mera komma att gaiła konsumtionskapitalet,
sarskilt for de gamla: alderdomshem i stallet for skolor.

Man bor inte underskatta verkningarna pa stamningen i
landet av den expanderande ekonomiens efterfoljande av den
sammankrympande. Den tekniska utvecklingen och kapitalbild-
ningen ma aldrig sa starkt verka till att mójliggora en for-
hattrad forsórjning for oss alla, och den politiska organisa-
lionen av samhallet ma omgestaltas sa, att dessa mójligheter
battre an nu tillvaratagas. Fa vi emellertid blott planlagga for
en hopskrumpnande, sig sjalv awecklande samhallsekonomi,
kommer en vasentlig social eggelse att saknas.

Narvaron av alla de for manga gamla — och de bli som
redan sagts sarskilt manga, nar vi, som nu befinna oss i medel-
aldrarna, bor ja komma upp i de hogre aren — verkar i samma
riktning. Aven bortsett fran den del av var generation, som be-
hover fórsorjas av det allmanna eller av enskilda narstaende,
komma vi att verka i hbg grad tryckande pa livslusten i landet.
Nar lakarna och det allmant sundare levnadssattet numera
lyckats stegra de gamlas livslangd och halla dem fysiskt spans-
tiga upp i alderns sena host, ha de likval kunnat gbra foga

EN SAMMANKRYMPANDE HUSHALLNING 105

at den naturligt framskridande senilitetsprocessen. Denna flod-
vag av intellektuell senilitet i det sociala livet, vilken sasom
en foljd av den fórandrade aldersfórdelningen om ett par de-
cennier maste bor ja stiga i landet, kommer att kannas out-
hardlig for den generation, som da star i sin krafts dagar,
detta allra helst som vi ganiła da, sasom de gamla alltid gjort,
komma att segt hafta vid de sociala niaktpositionerna och vid
fórmógenhetsinnehavet. (Vid 1920 ars folkrakning innehades
63 % av formogenheten av personer over 50 ar sarnt 37 % av
personer óver 60 ar, trots att den relativa storleken av dessa
aldersgrupper samtidigt blott var respektiye 21 och 12%.)

Dessa harav utlosta stamningar komma att ge sin fargton ej
blott at den befolkningspolitiska diskussionen utan at hela den
sociala utvecklingen under detta framtida skede.

Befolkningstrycket utifran.

Trots den stigande kvoten av aldringar att fórsorja kommer
vart yalstand med all sannolikhet att — inom praktiskt be-
tydelsefulla granser alldeles oberoende av sjalva befolknings-
utvecklingen — pa langre sikt stalla sig alit hógre i jamforelse
med vad fallet blir i andra lander. For var del halla vi aven
fore, att landets yalstand kommer att kraftigt stegras aven
absolut taget, d. v. s. i forhallande till dess nuvarande niva.

De skal som trots krisen och allting annat góra, att vi rakna
sa optimistiskt, aro av alltfór yidlyftig och inyecklad art att
har kunna redovisas. Vi be vara liisare antaga detta pastaende
sasom en forutsattning for det fortsatta resonemanget och
understryka darvid, att den forutsattning vi ha bruk for egent-
ligen blott galler yalstandet i forhallande till andra lander.
Aven de som till aventyrs aro pessimister i fraga om den
absoluta valstandsutvecklingen, torde — bl. a. med hansyn till
folkets politiska kultur i detta gamla rattssamhalle — medgiva
troligheten av var forutsattning betraffande utvecklingen av
yalstandsrelationen till andra lander.

106 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISK A ASIKTSLAGE

Det internationella folkomflyttningssporsmalet kommcr da alt
stiga fram som en alit allvarligare sak i svensk politik. Det
kommer icke att saknas andra lander med lagre levnads-
standard, yarifran folk vill flytta óver. Vi ha bestamt pa kann,
att den svenska arbetarklassen i detta spórsmal kommer att
reagera sasom den amerikanska. I den man saken redan varil
aktuell, har detta aven faktiskt varit fallet. Budę genom silt
stdd at efterkrigstidens lagstiftningssparr mot immigrationen
och genom vissa direkta aktioner pa arbetsplatserna har den
svenska arbetarklassen redan visat klar farg i denna fraga.

Lagg markę till att de enda lander, som med storre sanno-
likhet i framtiden skulle kunna bjuda svenska arbetare battre
levnadsmójligheter, sasom Forenta staterna och vissa av de
brittiska dominierna och kolonierna, efter alit alt doma sjalva
komma att tillampa alit strangare immigrationssparrar. Del
kommer saledes knappast att av nagra slags bmsesidighets-
hansyn foreligga skal till att halla landets granser oppna for
utlanningar. (Vi rakna har icke med de andra skandinaviska
liinderna. Det ar mojligt att mellan oss och dem av andra skal
en storre rórelsefrihet kommer att kunna til lampas. Det fort
satta resonemanget kan lika garna gaiła de nordiska landerna
som enhet.)

Hur ser en arbetarimmigration till Sverige ut i det konkreta
fallet? Jo, helt enkelt som ett forsók av arbetsgivarna — eller
ett tillfalle for arbetsgivarna — att genom utsugning av friim-
mande arbetskraft pressa ned avtalslonerna inom landet. Detta
ar viktigt. Ty aven om man i det abstrakta lagstiftningsarbetet
eljest mójligen kunde vinna gehór for mera internationella
ideał, sa komma darefter oundgangligen de konkreta fallen,
och i fórhallande till dem reagerar man inte idealistiskt.

Hartill kommer att vi av olika skal — som likaledes aro
for vidlyftiga att narmare skildra — aven efter krisens over-
yinnande med all sannolikhet ha att rakna med en kanske
mycket avsevard arbetslóshet. Den permanenta arbetsloshetens

ARBETARIMMIORATIONENS problem

107

fruktansvarda problem kommer, enligt var mening, inte att
kunna lósas utom genom mycket djupgri pandę reformer av fór-
delningen och produktionen. Och da sadana aven i lyckligaste
fali icke genomforas i bradrasket, bora vi rakna med perma-
nentarbetsloshetens varaktighet for en avsevard tid framat.

Framfor alit under sadana fbrhallanden ter sig givetvis en
frammande invandring olaglig. Den framstar da ej blott sasom
ett tryck pa lónerna utan rentav sasom en stegring av arbets-
losheten. Den far en desto mera fórhatlig karaktar aven pa
grund av det forhallandet, att immigranterna till foljd av
sjalva den lagre levnadsstandard, som gor det onskligt for dem
att flytta over, komma att te sig sasom i forhallande till
svenska arbetare mindervardigt folkmaterial.

Ett jamfórande studium av hur arbetarklassen i Amerika och
i det brittiska valdet reagerat i en liknande situation ar har
mycket intressant. Att speciellt i Amerika arbetarna icke forran
relativt sent formadde genomdriva immigrationsrestriktioner.
berodde dels pa att man under sekler hunnit vanja sig vid in-
vandringen sasom ett normalt inslag i de sociala fórhallandena,
vilket vi i Sverige icke gjort, och berodde dessutom pa att
arbetarklassen dar, vilket icke ar fallet hiir, var svagt organi-
serad bade fackligt och politiskt.

Man far heller icke glómma, att ett nationellt utbyggt, tam-
ligen stelt lonesystem och en omfattande socialpolitik staller
landet i vad som inifran betraktat ter sig som en svag stallning
gentemot invandringstrycket utifran. Sjalva det socialpolitiska
systemet kommer sa att ”krava” ett immigrationsskydd.

Men om vi da sta i den situationen, att vart land bor jar bli
ett alltmera efterstravansvart invandringsland, sa kommer den
laga fruktsamheten att framsta sasom en nationell fara ocli
detta just ur arbetarklassens synpunkt. Denna instiillning ar
desto naturligare pa grund av den vagt nationalistiska install-
ning, som just odlas av immigrationskonflikten. Men lat oss
lamna detta senare spórsmal oppet. Ett misstag ar har icke

] 08 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE

utom mójligheternas grans. Mycket beror bland annat pa den
utveckling arbetarinternationalerna samt hela den internatio-
nella byrakratien i Geneve och det internationella fórhandlings-
vasendet kunna fórlana at den internationalistiska ideologiem
Man skali vara forsiktig med att spa om hopploshet for denna
rórelse, hur svarta konjunkturer den nu an genomlever. Men
vi skulle vilja vaga den fórutsagelsen, att utvecklingen i fbrsta
rummet kommer att ga ut pa en konsolidering inat av staterna
(och eventuellt smarre statsgrupper). Utvecklingen gar visser-
ligen i ”planhushallningens” tecken, men det ar annu egenlligen
blott de enskilda staterna, som erbjuda en tillrackligt homogen
kulturbas och som aga den behovliga lagstiftningsmakten for
dess genomtvingande.

Vi maste tro, att pa langre sikt pa denna grundval en inter-
nationell samverkan kommer att kunna grundas. Motsatsen
skulle betyda kulturell och ekonomisk undergang atminstone
for Europa. Men vi skola bara inte forestalla oss, att den
internationalisering, varpa den yasterlandska kultureliten icke
kan sluta att hoppas, nodvandigtvis kommer att innebara nagon
slags, i hogre grad an nu genomford fri och atomistisk rorlig-
het utan val snarare, i rnanga hanseenden atminstone, en stórre
fasthet och rentav stelhet. Det ligger i all organisations vasen.
Icke minst maste den fria internationella folkomflyttningen
sannolikt anses tillhóra ett forganget skede.

Vi understryka har, att det i denna fraga mycket litet galler,
vad vi i och for sig skulle vilja, om vi finge góra om hela
yarlden efter var ónskan. Forfattarna till denna skrift hata upp-
riktigt alla slags nationella skrankor och ha sannolikt i det han-
seendet oyanligt manga meningsfrander i just delta land. Men
vi kunna icke ljuga om yerkligheten vid skildringen av faktiska
forhallanden och sannolika utvecklingstendenser.

Internationella arbetsbyran i Geneve har yisserligen i hogst
seriosa direktórsrapporter diskuterat en friare arbetarmigration
(och det till pa kopet inte hara som ett langtidsprogram utan

INTERN ATIONALISM OCH SKANDINAYISM

109

sasom en aktuell krishjalp!). Aven andra instanser i det inter-
nationella livet ha nagon gang gjort lapptjanst infor denna ide.
Men i den harda verklighetens varld ar den pa avskrivning.

I vart problem betyder det redan sagda framfór alit och
huvudsakligen, att det i och for sig finns fullt fog for att —
som vi har gdra — behandla den svenska befolkningsfragan
sasom ett relativt internt problem. Emigration och immigra-
tion kunna antagas inom overskadbar framtid icke stora pro-
blemstallningen pa ett for slutsatserna yiisentligt satt. En tam-
ligen hard immigrationspolitik kommer sannolikt att foras aven
fran svensk sida. Att dock • — om avfolkningen blir mycket
kraftig — befolkningstrycket utifran kan bli sa starkt att det
spranger denna fórdamning och att da i vidrigt fali aven var
fred kan bringas i fara, ar en allvarlig fóljdsats, som har utan
kommentarer ma understrykas.

Det ónskemalet ma likval till slut frambaras, att en friare
omflyttning mójliggores atminstone mellan de tre i kulturellt
hanseende narastaende skandinaviska landerna inbordes. Sverige
skulle darvid med all sannolikhet for den narmaste tiden
komma att sta som den mottagande staten och bar darfor huvud-
ansvaret for hur denna fraga kommer att utveckla sig. Med
hansyn till tendenserna pa varldsmarknaden for jordbruks-
produkter — sarskilt i England och Tyskland — kan namligen
Danmark tankas komma att befinna sig i ett yiisentligt mycket
samre fórsórjningslage an Sverige, och en viss utflyttning fran
Danmark kan tillfalligtvis komma att te sig ónsklig. Aven det
norska folket kan genom yarldshandelns rubbningar befaras
komma i svarare fórsórjningslage an vi sjalva.

Fórutsatt att vi i Sverige med vara rikare och fullstandigare
naturtillgangar kunna organisera var produktion nagorlunda
fornuftigt, kan en immigration fran dessa bada liinder knappast
fran nagon synpunkt te sig oonsklig. En nagorlunda fri om-
flyttning mellan de tre skandinaviska landerna ar ocksa den
fastaste grundyalen — och sannolikt den fdrsta och nódvandiga

110 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE

forutsattningen — for en ekonomisk och politisk skandinavism,
vilken i sin tur ar starkt motiverad icke minst av al Imani
kulturella skłil. I langden kommer det med nuvarande tendens
till specialisering och differentiering pa alla livsomraden icke
att visa sig mójligt att uppehalla fullvardiga nationella k u I-
turer pa en sa smal befolknings- och hushallningsbas, som de
tre sma skandinaviska staterna var for sig erb juda. Dii viirlden
nu — atminstone for den narmaste epoken — spallas upp i
ekonomiskt och politiskt relativt avgransade omraden, giiller
det att hamna inom ett omrade av rdrelsefrihet, som ar moj-
ligast storre an nationen sjalv och som likval icke ar pa det
vis stamplat av kullurellt och politiskt barbari och darmed at-
fóljande hoggradig risk for instabilitet, som fallet dverallt ar
i Mellaneuropa.

Att landets granser dartill i mójligaste grad bora hal las
óppna for vara triingda landsman i Finland, i den man den
fińska nationalismen gdr dem livet sa surt, att de buska f 1 y t ta
over, ar lyckligtvis ett krav, som man i vart land iiven i delta
avstangningens tidevarv kan driva sasom praktisk politik. Helst
skulle vi vilja se hela den fińska nationen innesluten i denna
nya skandinavism, men utsikterna for Finlands inbegripande i
en nordisk gemenskap aro med radande utveckling i detta
land synnerligen sma.

Ett annat krav ar att vi i mójligaste man och med tacksamhet
bora taga emot — om inte hela flyktingstrommen fran diktatur-
landerna, vilket ar orimligt — sa likval den fataliga och fran
genomsnittssynpunkt individuellt overvardiga krets av veten-
skapsman och kulturarbetare, som nu pa grund av sin ras, sin
religion eller sin politiska overtygelse drivas ut och i sin nod
soka sig hit. Vi saga att detta ar krav, som annu praktiskt
kunna resas och forsvaras i detta land, men maste med sorg
och skam bekanna, att det ar mycket ovisst, i vad utstrackning
de faktiskt kunna genomdrivas. Icke minst de ”akademiskt bil-
dade” samhallsgruppernas fackforeningar — anda ned fran

INFOR AYFOLKNINGEN

111

studentfóreningarna — aro ivrigt verksamma i motsatt riktning,
och de ha redan producerat hogar av arkivalier, ur vilka det
morkaste trangsinne talar.

Den framtida befolkningspolitiska installningen.

Kvar star emellertid alltjamt den betydelsefullare fragan:
hur kommer det svenska folket att befolkningspolitiskt stalla
sig infór den fallande fruktsamheten, den alit hastigare sjun-
kande befolkningsmangden och den hotande relativa avfolk-
ningen av landet?

Det ar mójligt och kanske rentav troligt, att det stamnings-
liige, som atfoljer bade den forandrade aldersfordelningen och
den internationella migrationskonflikten, i och for sig och
i sin man kommer att verka till ett mera positivt intresse
for de egna befolkningstalens vidmaklhallande. Sakert ar det
emellertid inte, och dessa bada faktorer, viktiga i och for sig,
aro i alla handelser icke utslagsgivande vid besvarandet av
den fraga, som det nu galler att utreda.

Rent allmant kan man som svar pa huvudfragan val till en
bórjan vaga pasta, att personer av den allmanna politiska in-
stiillning, att de redan tidigare kanslomassigt motsatt sig ny-
malthusianismen, aven i fortsattningen bli benagna att se en
landsfara i den sjunkande fruktsamheten (atminstone tills de
mera klart se de socialpolitiska konsekvenser av en sadan poli-
tisk installning, som det ar denna boks uppgift att utreda).

Men den langt intressantare fragan ar: hur kommer det andra
lagret att reagera? Hur kommer man att stalla sig i de folk-
grupper, som tidigare asiktsmassigt mer eller mindre bestamt
stótt den nymalthusianska propagandan och som óverhuvud-
taget vant sig att lagga en radikal syn pa samhallsforeteelserna?
Framfor alit: hur kommer den socialistiska arbetarklassen att
se pa fragan?

112 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE

En lang tid komma de socialt radikala att i stor utstrackning
reda sig med den mojligtvis begripliga men ocksa absolut nega-
tiva satsen, att en stor befolkning i och for sig icke kan vara
ett samhallsvarde att efterstrava. Detta ar den garnla kamp-
signalen mot befolkningschauvinisterna vid tiden for ny-
malthusianismens egentliga genombrott. Allting ar dock rela-
tivt, och nar befolkningstalen ordentligt bor ja dala, kommer
hela den fdrkunnelsen att lata bra ihalig. For var del balia
vi for sannolikt, att opinionen kommer att sviinga, och att man
icke minst i de politiskt radikala socialgrupperna kommer att
bli intresserad av att finna medel att halla fruktsamheten uppe.
Vi tro sa av manga skal. Men det ar i forsta hand ett, som
har till en bbrjan skali framdragas.

Ett faktum ar, att de enda verkligt effektiva medlen att balia
fruktsamheten uppe besta i genomgripande fórdelningspolitiska,
socialpolitiska och produktionspolitiska reformer. Det liiger,
som redan av andra skal har hela sin stravan inriktad pa en
utveckling i denna riktning, kommer icke att kunna undga en
stigande forstaelse for ett syftemal, som dari maste soka sitt
enda medel.

I det motsatta lagret kommer heller inte i fortsattningen att
saknas personer, som grubbla óver hur fruktsamhetstalen skola
kunna bringas upp. Deras uppgift ar emellertid inte den
lattaste, savida de inte grundligt fórandra hela sin socialfilosofi.
Att hjalpa upp fódelsesiffrorna med preventivlagar och annan
strafflagsexercis, kommer att visa sig mer och mer orimligt.
Sjalva tanken att dylika metoder skulle vara resultatbringande
har blottat en fórvanande okunnighet om hur djupt de socio-
logiska orsakerna till det man vill andra aro rotade.

Orsakerna till att fódelsetalen sjunka ligga namligen narmast
i familjeinstitutionens fórandrade sociala struktur och fór-
andrade socialmoraliska innehall. Agitationen for och emot
barnbegransning har har kunnat spela rollen av utlósande
moment. Men i det vasentliga svarar, som redan i fóregaende

SOCIOLOGISKA PERSPEKTIY

113

kapitel antytts, denna fórandrade installning till an djupare
liggande fórandringar av sjalva den sociala och ekonomiska
grundvalen for familjebildningen, fórandringar som i vart land
fóljt industrialiseringen i sparen. De sjunkande fruktsamhets-
talen beteckna egentligen ingenting annat an svarigheterna att
anpassa den gamla, fran tidigare produktionsperioder nedarvda
familjeinstitutionen till dess nuvarande miljó, som ar det
moderna ekonomiska och sociala livet. Och om man icke ser
till att man battre anpassar denna sociala och ekonomiska bas
till familjebildningen, sa kan det mycket val handa, att rasen
gar det sjalymord till mótes, varom man profeterat.

Lat oss titta ett ógonblick pa dessa nya motiv och install-
ningar, sadana de, uttryckta i asikter och talesatt, kunna
studeras var som helst. Barn betyder utgifter i langt hógre
grad nu an fórr under sjalvhushallets dagar. Utrymmet ar dyr-
barare an fórr, kraven pa uppfostran aro stórre, utsikterna for
arbetsanstallning framsta ovissare, liksom givetvis aven det
nyttiga arbete barnen fórr utfórde i hemmet nu ar mindre pa-
kallat. Och utgifter vager man dessutom mera an fórr, vilket
ar annu viktigare.

Fórr hade vi ett stabilt standssamhalle med tamligen stel
social lagring och fóga kommunikation mellan de olika skikten.
Standssamhallet var vidare moraliskt bejakat sasom traditio-
nellt. Man levde sitt liv bland likar, och detta liv fórlópte
tamligen ofórandrat fran generation till generation. Industriali-
seringen har nu rórt om i det gamla standssamhallet. Man be-
finner sig i livlig kommunikation bade uppat och nedat. Man
stravar allmant att hója (och ej blott uppratthalla) sin rela-
tiva levnadsstandard, och barn aro darvid en horda. Gór man
mannę i allmanhet klart for sig, att denna stravan till alltjamt
stegrad leynadsstandard egentligen ar ganska ny? Den existe-
rade icke mera utpraglat i det gamla bonde- och hantverks-
samhallet; den existerar fortfarande knappast i statarklassen.

8. — M y r dal, Kris i befolkningsjragan.

114 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE

Det ar denna stravan efter stegrad standard, som ger grund-
ackordet i var tids sociala mentalitet. Inom detta av industriali-
seringen framdrivna utvecklingsfórlopp ha vi att liigga markę
till, hur framfor alit kvinnorna beróvats stórre delen av sina
ekonomiska funktioner fran det fórkapitalistiska samhallet. De
ha i stor utstrackning numera att soka dessa sina funktioner i
naringslivet. Och om de stanna i hemmet, sa góra de det trots
en dragning ut. Hemmet binder dem i sa fali mest genom
barnen och traditionen, men icke sasom tidigare genom vissa
direkt ekonomiska funktioner. Dessa ha namligen franlagits
kvinnorna i sarnina man naturahushallningen avlósts av modern
arbetsfórdelning och arbetsspecialisering.

Det fóreligger alltsa har ett nytt motiv for kvinnorna, ett
motiv som psykiskt ar i yerksamhet, vare sig det faktiskt fór-
mar driva dem ut i naringslivet eller icke. I rationaliserad form
kan man ge uttryck at detta motiv genom att saga, att det nu
fórnimmes langt ”hindersammare” for kvinnorna att fóda och
uppfostra barn; hindersammare namligen fran synpunkten av
denna nya, i sista hand tekniskt och ekonomiskt betingade vilje-
komponent. Med urbaniseringen, bosattningen i stadslika sam-
hallen, blir mójligheten att lamna barnen att skóta sig sjalva
dessutom mindre, vilket i och for sig ókar deras hindersamhet.
I de nagot hógre samhallslagren ha kvinnorna vidare ”eman*
ciperats”: stegrat sina krav pa sjalvstandigt socialt liv i an
vidare mening. Denna installning griper snabbt omkring sig.
Den lóper i takt med fórandringen av kvinnornas roli i det
ekonomiska livet.

Om man vill stoppa fódelsetalens fali, finns det darfór intet
annat medel an att sóka fórskjuta hela detta nya komplex av
psykologiska motiv for en nastan till barnlóshet driven fódelse-
begransning. Man maste nedbringa den extra kostnaden att ha
barn for att mińska det hinder barnen nu utgóra i familjernas
stiindiga stravan att fórbattra sin standard. Och man maste
góra barnen mójligast fóga hinder samma for kvinnorna i deras

FAMILJ OCH SOCIALPOLITIK

115

nya sociala liv. Delta ar en avsiktligt krass formulering av det
socialpolitiska problem, som den hotande avfolkningen reser.

Det galler helt enkelt att systematiskt fórandra familjeinstitu-
tionens sociala och ekonomiska basis och darmed aven dess
struktur och innebórd. Vi ma darvid dra oss till minnes, att
familjen redan har fórandrats pa grund av industrialiseringen ;
dar pa aro bland annat de sjunkande fruktsamhetstalen ett
tecken. Har ar blott spórsmalet, om man skali lata familjen
stanna i denna halva kompromiss mellan nedarvd tradition och
fórandrade ekonomiska yillkor.

Detta ar en sak, som vara konservativa moralister alltfór
ofta glómma. Det ar namligen fullkomligt omojligt att ga till-
baka — lika omojligt och av enahanda skal, som det ar omoj-
ligt att backa den kapilalistiska produktionsordningen till
bonde- och hantverksstadiet. Pa ett eller annat satt anpassa sig
de sociala institutionerna standigt efter de fórandrade ekono-
miska betingelserna. Men det finns manga slag av anpassningar,
och vissa benamna vi felanpassningar.

Lyckligtvis kunna vi inom vissa granser styra anpassnings-
fórandringarna. Man later icke ett brutet ben laka ihop bur det
vill; man spjalar det. Ali fornuftig politik ar nu djupare sett
ingenting annat an en oavbruten stravan att lappa ihop och
intelligent anpassa de sociala institutionerna till fórandrade
tekniska och ekonomiska fórutsattningar. Inriktningen av denna
stravan bestammes av de politiska installningarna. Det ar dar-
fór dessa maste studeras for att kunna tas till utgangspunkt.
Men har man dem sa givna, kan man komma tamligen langt
genom att resonera i termerna mai och medel.

Vill man stoppa fruktsamhetstalens fali, finns det ingen
annan vag an en mycket radikal fordelnings- och socialpolitik,
och denna kan i sin tur icke genomfóras annat an pa basen av
en radikal produktionspolitik, som stegrar produktionens effek-
tivitet till niva med de tekniska mójligheterna. Problemet skali
mera ingaende upptagas i de fóljande kapitlen. Har ma blott

116 FRAMTIDENS BEFOLKNINGSPOLITISKA ASIKTSLAGE

papekas, att den stigande politiska och sociala upplysningen
bland de breda massorna och den fórbattrade ekonomiska
grundvalen for nationens gemensamma liv i alla handelser och
helt oavsett det befolkningspolitiska motivet kommer att stegra
fordringarna pa en effektiv och darfór kostsam socialpolitik,
samtidigt som dc tekniska och organisatoriska forandringarna
komma att driva fram kraven pa en radikal omlaggning av
produktionen i socialistisk riktning. Har kommer utan tvivel en
sammankoppling av politiska motiv och intressen att aga rum.

Problemet om familjens nygestaltning kommer med andra
ord att vavas in i den fórdelningspolitiska, socialpolitiska
och produktionspolitiska diskussionen. Hela befolkningsfragan
kommer att stalla sig alldeles annorlunda, nar man mera all-
mant gjort klart for sig, att den mycket langt drivna barn-
begransningen, varemot utvecklingen bestamt pekar — det
barnlosa aktenskapet eller enbarnsaktenskapet — egentligen
omójligt kan te sig sasom ett mera allmant omfattat ideał for
ett fritt folk, som lever under lyckliga sociala och ekonomiska
forhallanden, ett folk, som har klokhet och kraft nog att sa
bestamma over sitt ekonomiska liv, att ingen redlig medborgare
behover leva i godtyckligt, klassbetingat beroende och i otrygg-
het for sin materiella existens. Denna tendens till standig och
hastig befolkningsminskning kommer da for alit flera med-
borgare att framsta sasom en del av den allmanna disharmoni
i den manskliga samlevnaden, som rader under sjalva det dyna-
miska overgangslaget fran patriarkalisk fórkapitalistisk tradi-
tion óver liberalkapitalistisk individualism till en mera plan-
massigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap pa bredaste demo-
kratiska grundval.

Och sedan nymalthusianismen sa lopt linan ut skali det visa
sig, att befolkningsfragan fórvandlats till det slagkraftigaste
argumentet for en djupgaende och radikal, socialistisk om-
gestaltning av samhallet. Befolkningsfragan kommer att maktigt
resa det politiska kravet, att de sociala fórhallandena i vart

SOCIALISM I BEFOLKNINGSFRAGAN

117

land skola fórandras darhan, att medborgarna pa nytt vilja
satta tillrackligt manga barn till varlden, for att vart folk icke
skali do ut.

Vi erinra om att Malthus, da han for ungefar ett och ett
halvt sekel sedan skickligt upprullade hela denna fraga, som
sedan dess burit hans namn, tvartom avsag och for en tid
verkligen lyckades att smida ett dódligt vapen emot den socia-
listiska radikalismen och till fórsvar for de borgerliga in-
stitutionerna familj, klasskillnader och egendomsolikheter. —
Sadana óden ha understundom de stora politiska stridsfragorna.

118

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

FEMTE KAPITLET.

Det svenska folkets levnadsstandard.

Barnbegransningens utbredning star saledes i narmaste sam-
band med en standig stravan inom alla folklager alt na en
stegrad levnadsstandard. Det ar denna stravan, som mer an
kanske nagot annat utmarker det samhallstillstand av alltjamt
pagaende industrialisering och rationalisering vari vi befinna
oss, och som skiljer det fran tidigare historiska perioder. For
att kunna forsta och socialpolitiskt vardesatta denna slravan
maste man till en bórjan aga nagon kunskap om den levnads-
standard, vara de breda lagren av det svenska folket for nar-
varande faktiskt ha att leva.

Loner och inkonister.

I forsta hand skulle det darvid vara av intresse att narmare
kunna ange familjeinkomstens storlek for olika samhallsklasser.
De statistiska mójligheterna aro emellertid mycket begransade.
Var inkomststatistik grundar sig som bekant pa de for beskatt-
ningsandamal fóreskrivna sjalvdeklarations- och taxerings-
forfarandena. Detta statistiska materiał ar icke det allra basta.
I allmanhet kan man utga fran att inkomstuppgifterna av olika
skal bli nagot for laga. I stort sett torde resultatet dock vara
nagorlunda rattvisande. Vid bedómandet av alla inkomstupp-
gifter har man emellertid att a andra sidan komma ihag, att i
vart land till skillnad fran t. ex. de anglosaxiska landerna, bade
den statliga och framfór alit den kommunala inkomstbeskatt-
ningen lagger beslag pa en avsevard del av aven de mycket sma
inkomsterna.

VAR INKOMSTSTATISTIK

119

Den sista tillgangliga fullstandiga analysen av inkomststati-
stiken finnes i 1920 ars folkrakning. Detta ar var dock i in-
komsthanseende foga normalt, och dessutom ligger det nu snart
ett och ett halvt decennium tillbaka i tiden. En liknande be-
arbetning gjordes yisserligen aven vid folkrakningen 1930, men
annu finnas dessvarre blott inkomstuppgifterna bearbetade och
publicerade for tolv lan och Stockholms stad.1 I brist pa annat
materiał fa vi emellertid tills vidare halla oss till resultaten
av denna begransade bearbetning, vilken for óvrigt aven den
bór jar bli fóraldrad. Det ar — detta anmarkt inom parentes —
ett genomgaende fel med den svenska officiella statistiken, att
i den man den óverhuvudtaget ger sig in pa en nagorlunda
omfattande och intensiv analys av sociala fórhallanden — och
var befolkningsstatistik ar verkligen sedan nara tva arhundra-
den fórebildlig for hela varlden — sa fardigstallas resultaten i
regel sa langsamt, att de hinna bli fóraldrade, innan de góras
tillgangliga for praktiskt bruk. Till nagon del ligger denna
langsamhet i sakens natur: ingaende undersókningar góras icke
óver en natt. Men till vasentlig del ar orsaken en bristande
tidskoncentration, vilken dock i hóg grad skulle kunna genom-
fóras utan stort ókade kostnader (och ofta rentav till lagre
kostnader beroende pa att de hógre kvalificerade tjanstemannen
kunde utnyttjas att pa en gang leda mer underordnad arbets-
kraft), lat vara att da dessa kostnader icke lika liitt skulle
kunna utspridas pa flera ar.

Av hela folkmangden i denna del av riket, som uppgick Liii
2,852,289, voro 1,006,750 man och 533,156 kvinnor redovisade
sasom ”yrkesutóvare”. Den sammanlagda inkomsten var
2,625,678 tusen kronor, medan fórmógenheten uppgick till
8,422,851 tusen kronor. Detta betyder, att inkomsten per person
i genomsnitt skulle ha varit óver 900 kronor, varemot svarar
en genomsnittlig fórmógenhet av ej fullt 3,000 kronor.

1 I Statistisk arsbok 1934.

120

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

Detta urval av Stockholms stad och tolv lan ger dock i sa
matto en skev bild, som de fattigare delarna av landet aro starkt
underrepresenterade. I 1920 ars fullstandigare analys visar det
sig aven, att den genomsnittliga inkomsten per person ligger
9 och den genomsnittliga fdrmógenheten hela 12 °/o lagre for
riket an for de tolv bearbetade lanen och Stockholm. Utga vi
fran att relationen skulle vara densamma 1930 som 1920, skulle
ar 1930 den genomsnittliga inkomsten i hela landet blott ha
varit omkring 840 och fdrmógenheten 2,600 kronor per person.
De i fortsattningen anfórda inkomst- och fórinógenhetstalen aro
erhallna genom en liknande extrapolering. Det bór papekas,
att den procentuella fórandringen blir betydligt mindre, da den
beriiknas for sarskilda yrkesgrupper. Stockholm och de tolv
lanens hógre inkomst- och fórmógenhetslage beror namligen
till vasentlig del darpa, att deras befolkning innehaller betyd-
ligt fler personer i yrken med genomsnittligt hógre inkomster
och fórmógenheter och farre personer i yrken med lagre in-
komster och fórmógenheter. Naturligtvis utgór emellertid den
omstandigheten, att ej fullt halva materialet ar bearbetat en
ytterligare anledning till alla de óvriga att taga dessa inkomst-
och fórmógenhetsuppgifter med mycket stor reservation.

Antaga vi nu, att befolkningen kunde uppdelas pa familje-
hushall bestaende av man, hustru och tva barn, skulle 1930 pa
varje sadan normalfamilj ha kommit en inkomst av omkring
3,350 kronor och en fórmógenhet av inemot 10,400 kronor. En
sadan berakning ar emellertid i och for sig alldeles fiktiv. Den
motsvarar icke den genomsnittliga familjestorleken. Av de per-
soner, som detta ar fórtjanade inkomster eller hade fórmógenhet,
voro vidare ett avsevart antal ogifta, ett annat antal voro visser-
ligen gifta men hade intet eller bara ett barn, medan samtidigt
nagra hade flera barn an tva.

Genomsnittsberakningen ar emellertid fóga upplysande aven
av ett annat och viktigare skal. Bade inkomst- och fórmógen-
hetsfórdelningen i samhallet ar synnerligen ojamn, i det att ett

GENOMSNITTLIG INKOMST

121

fatal personer ha mycket stora inkomster och fórmogenheter.
Den stora mangden av medborgare fa no ja sig med desto
mindre inkomster. Och blott en mindre del av dem ha óver-
huvudtaget nagon fórmogenhet. Av fórmógenhetsagarna ha i
sin tur det stora flertalet blott en mycket liten fórmogenhet.
Frań den har anlagda befolknings- och socialpolitiska syn-
punkten aro icke de personer av intresse, som sitta med de
stora fórmógenheterna och de stora inkomsterna, utan tvartom
den stora mangden av medborgare i sma omstandigheter.

Se vi darfór till de sarskilda yrkesgrupperna av folket, dar
inkomster och fórmogenheter icke kunna vantas vara sa hóga,
fa vi ocksa fram en helt annan bild. Till en bórjan skulle det
da vara av intresse att studera bondeklassens ekonomiska stall-
ning. I den nu publicerade statistiken for 1930 aro emellertid
hemmansagarna sammanslagna med godsagarna, varjamte bón-
dernas hemmavarande barn och anhóriga óver 15 ar blott redo-
visas tillsammans med en mangd andra kategorier. For ar 1920
ha vi visserligen mer differentierade uppgifter, men sarskilt for
bondeklassen ha de ekonomiska fórhallandena andrats sa vasent-
ligt, att dessa gamla uppgifter icke aro av stórre varde for
fragans belysande. Da dartill den pa taxeringsuppgifter grun-
dade inkomststatistiken sarskilt for bondeklassen av andra skal
maste antagas mindre rattvisande an for lóntagare, maste vi
dessvarre lamna denna viktiga socialklass at sidan i denna
inkomstóversikt. Vi papeka blott, att det ar allmant kant, att
bondeklassen trots alla statliga stódatgarder fatt sin levnads-
standard mycket hart pressad genom den allmanna jordbruks-
kris, vilken nu synes bli permanent for sa lang tid som man
óverhuvudtaget kan óverskada.

Inom jordbruksgruppen uttaga vi darfór blott den stora
gruppen ”óvriga jordbruksarbetare”, som omfattar hela mang-
den av icke sarskilt kvalificerade statare, drangar och pigor,
lósarbetare o. s. v. Denna folkgrupp uppgick 1930 inom de
undersókta tolv lanen till ett antal av 227,506 personer, varav

122

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

101,801 man och 11,219 kvinnor redovisades sasom ”yrkes-
utóvare”. Den sammanlagda taxerade inkomsten for denna
folkgrupp var 79,663 tusen kronor och fórmogenheten 25,405
tusen kronor, vilket i avrundade tal gór 350 kronor inkomst och
nagot óver 100 kronor formógenhet per person och ar. Siffrorna
fórandras blott mycket litet genom en extrapolation, som tar
hansyn till inkomstnivan i de uteslutna lanen. Kunde vi tanka
oss gruppen uppdelad i familjehushall om fyra personer, skulle
den arliga familjeinkomsten hli omkring 1,400 kronor. Uppen-
barligen ar det har fraga om en samhallsklass pa existens-
minimum.

Góra vi motsvarande sammanstallning for fiskare och deras
familjemedlemmar, komma vi for hela riket till en arsinkomst
per person av blott omkring 300 kronor och en formógenhet
av nagot óver 1,000 kronor. For yrkesgruppen skogs-, flott-
nings- och milkolningsarbetare blir efter en pa motsvarande
satt gjord utslagning den arliga medelinkomsten per person
omkring 350 kronor och fórmogenheten 100 kronor. Inkomst-
standarden for bagge dessa grupper óverensstammer saledes i
stort sett med lantarbetarnas. Till komplettering av dessa upp-
gifter ma omnamnas, att i den Pettersson-Steenhoffska bostads-
undersókningen for landsbygden ar 1926, som langre fram skali
beróras pa tal om bostadsstandarden, omfattande 5,671 hushall
i 19 utvalda socknar, karakteriseras niira en tredjedel av sarnt-
liga familjer sasom fattiga. Fattigstrecket hade darvid dock
satts sa lagt som till en inkomst av i allmanhet 300 kronor per
personenhet, varvid tva minderariga barn raknades lika med en
vuxen person. For att komma óver detta fattigstreck skulle sa-
ledes en familj bestaende av man, hustru och fyra minderariga
barn ha behóvt en inkomst av 1,200 kronor, medan en familj
med endast tva barn skulle ha behóvt blott 900 kronor. Denna
undersókning gallde en ldandad landsbygdsbefolkning bestaende
av jordbrukare-, lantarbetare-, fiskare-, skogsarbetare-, tjanste-
manna-, naringsidkare- och industriarbetarklasserna. Av den i

ARBETARNAS INKCMSTER

123

undersókningen ingaende gruppen av lantarbetarfamiljer an-
gives betydligt óver halva antalet falla under fattigstrecket, av
fiskarfamiljerna vid pass en fjardedel.

Den stora gruppen industriarbetare omfattade i Stockholm
och de bearbetade tolv lanen 1930 en folkmangd av 700,391
personer, varav 287,295 man och 63,878 kvinnor vilka redo-
yisades sasom yrkesutóvande. Deras sammanlagda taxerade in-
komst uppgick till 639,895 tusen kronor och deras formogenhet
till 207,526 tusen kronor. Detta gór en arsinkomst av óver 900
kronor per person och en formogenhet av nara 300 kronor. Per
yrkesutóvare blir den genomsnittliga inkomsten óver 1,800
kronor. Verkstalla vi en omrakning, som tar hansyn till in-
komstnivan i de óvriga lanen, blir den genomsnittliga inkomsten
per person omkring 850 kronor och fórmógenheten omkring
290 kronor. Per yrkesutóyare blir genomsnittsinkomsten for
hela riket 1,780 kronor. Industriarbetarna sta saledes pa en be-
tydligt hógre inkomststandard an lantarbetarna. Vid jamfórelse
med lantarbetarna bór man emellertid ta hansyn till att industri-
arbetarnas levnadskostnader ligga nagot hógre och aven till
att totalinkomsten for lantarbetarna av olika skal i hógre grad
kommit i underkant. Barnantalet i industriarbetarklassen ar
yidare nedbringat langt kraftigare, och gruppen har ett farre
antal mindre arbetsfóra aldringar, tva omstandigheter som
likaledes bidraga till deras hógre inkomststandard, vare sig
denna beraknas per person eller inkomsttagare.

Dessa berakningar gaiła som sagt ar 1930, som i synnerhet
for industriarbetarna var topp- och avslutningsaret pa var sista
hógkonjunktur. Sedan dess ha ju penninginkomsterna sjunkit
atskilligt. Sjalva berakningarna aro dessutom behaftade med
manga bade statistiska och principiella svagheter. Ett sakrare
stód for bedómandet av de breda folklagrens inkomststandard
far man i lónestatistiken.

I lónestatistisk arsbok for ar 1932 redovisas lónenivan inom
jordbruket under tjanstearet 1932 — 33. Stataylónade kórkarlars

124

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

kontanta arslón beraknas under angivna ar ha uppgatt till i
genomsnitt 617 kronor per ar, vilket jamte vardet av stat och
óvriga naturafórmaner tillsammans gór en arsinkomst av 1,213
kronor. Tjanare i husbondens kost och logi ha regelbundet
nagot lagre lón. Tillfalliga daglónare i egen kost hade en
genomsnittlig daglón av 4,43 kronor for sommardagsverke och
3,17 for vinterdagsverke. En beraknad genomsnittlig totalavló-
ning per ar for samtliga manliga lantarbetare ger 1,083 kronor.

Ur samma kalla kan inhamtas, att medelfórtjansten for skogs-
arbetare (huggare) vintern 1932 — 33 uppgatt till omkring 4,in
kronor per dag. Genomsnittliga timfórtjansten for vagarbetare
ar 1933 beraknas till 77 óre. Pa grund av den oregelbundna
sysselsattningen kan en arslón for dessa yrkeskategorier niippe-
ligen beraknas pa grundval av dessa uppgifter.

For hela den stora kategorien av arbetare inom industri och
hantverk, handel och transportvasen, allman tjanst m. m. har
totala lóneinkomsten per ar for vuxen (óver 18 ar) manlig
arbetare ar 1932 beraknats till 2,597 kronor. En preliminar
berakning for ar 1933 ger 2,612 kronor. For kvinnlig arbetare
aro motsvarande tal 1,583 och 1,556 kronor.

Men dessa kalla inkomst- och lónesiffror saga inte sa mycket.
Den viktigaste fragan aterstar: hur mycket kan man for dessa
inkomster kopa av de tjanster och fórnódenheter, en familj be-
hóver for att leva? I synnerhet personer inom den kvantitativt
fataliga men politiskt alltjamt betydelsefulla óver- och medel-
klassen, vilka sjalva ha ofta mangdubbelt hógre inkomster och
darfór kunna leva ett relativt bekymmersfritt liv, góra sig ofta
alldeles fantastiska fórestallningar om de faktiska mójlig-
heterna att dra sig fram pa de laga inkomster, vartill huvud-
massan av vart folk ar hanvisat for tackandet av sina konsum-
tionsbehov. 1 det fóljande skola vi darfór nagot narmare
studera, hur man har att leva for att fa dessa inkomster att
racka. Vi upptaga darvid blott de bada livsviktiga konsum-
tionerna: fórsórjningen med bostader och med fódoamnen, men

BOSTADSSTATISTIKENS FÓRFALL 125

skola aven berora arbetslóshetsrisken och jordbrukskrisens
tryck. Huvudvikten kommer att laggas vid bostadsstandarden
pa grund av dess sarskilt stora vikt ur befolkningssynpunkt.

Bostadsstandarden.

Genom att sa spór ja efter den konkreta innebórden av den
levnadsstandard, varpa vart folk har att leva, vanda vi oss till
sjalva grundvalen for hela socialstatistiken och darmed for all
rationell socialpolitik. Denna statistiska grundval ar dessvarre
for narvarande mycket svag.

Svagast ar kanske bostadsstatistiken, som under efterkrigs-
tiden oavbrutet fatt forfalla, ett resultat av missriktad sparsam-
het. Situationen har under de sista aren rentav varit den, att vi
lagt ner fórhallandevis mycket stora kostnader pa en hyres-
statistik, upplagd blott for att tjana den s. k. dyrortsgrup-
peringen — en i Sverige nara nog till lójlighet uppdriven
administrativ sysselsattning, vars nedskarande till rimliga pro-
portioner ar ett livsvillkor for att socialstatistiken skali fa vaxt-
rum och icke helt forkvavas. Bostadsstatistiken har inom denna
ram alltmera fullstandigt inriktats pa de i och for sig ytliga
marknadsfenomenen hyra och ledighetsprocent. Varje analys
av hur folk med olika stora familjer och i olika social- och
inkomstklasser faktiskt bo har sa smaningom fallit bort.

Nar vi darfór under de sista arens svara ekonomiska kris
haft att sóka med lykta efter mójligast produktiva sysselsatt-
ningar for de krisarbetslósa i landet, har — vid sidan av de
delvis anarkiska fbrhallandena pa byggnadsarbetsmarknaden
— den viktigaste anledningen, varfdr denna arbetskraft icke
kunnat i hógre grad och pa ett mera rationellt satt inriktas
pa den for folkets halsa och lycka livsviktiga bostadsproduk-
tionen, faktiskt varit att vi inte haft den nódiga kunskapen om
bostadsfbrsórjningen i landet.

Denna brist haller nu pa att bli botad, atminstone for
staders och stadsliknande samhallens del. lnom bostadssociala

126

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

utredningen fóretages for narvarande en omfattande bostads-
statistisk undersókning, som icke stannar vid de ytliga mark-
nadsfenomenen hyra och ledighetsprocent. Men till dess denna
undersókning ar fardig, aro vi for en skildring av de faktiska
bostadsfórhallandena hanvisade till ett mycket svagt och delvis
redan fóraldrat statistiskt materiał. I den efterfóljande skild-
ringen av den i vart land radande bostadsnóden behandla vi
fórst stadssamhallena och darefter landsbygden och skilja
vidare den art av bostadsnód, som bestar i óverbefolkning av
lagenheter (trangboddhet) fran den, som beror av liigenheter-
nas otillfredsstallande kvalitet (bofallighet).

Trangboddheten i svenska stader ar mycket stórre an i andra
lander med jamfórligt valstand och allman levnadskultur. Den
vanligaste familjebostaden ar ett rum och kok eller en annu
mindre lagenhet. For stader med óver 10,000 invanare utgjorde
vid slutet av 1928 dylika miniatyrlagenheter atskilligt óver 50 °/o
av alla uthyrda lagenheter. Denna genomsnittliga proportion
blir icke vasentligt annorlunda, om man tar med aven de detta
ar ej undersókta mindre orterna. I en stad som Norrkóping voro
nastan tre fjardedelar av alla hyreslagenheter av denna liten-
het; i Eskilstuna till och med nagot mer an tre fjardedelar.
Aven Gavle visar óver 70 % i denna storlekskategori. I Vasteras
och Trollhattan narmar sig ocksa procenttalet 70, i Góteborg
och Sódertalje ar det óver 60, i Órebro, Boras och Uppsala
óver 50. Stockholm och Malmó halla sig i underkant av 50 %.
Detta galler uthyrda lagenheter; tas hela lagenhetsbestandet
med blir i allmanhet proportionen nagot mindre.

Emot detta fórhallande, att omkring halften av alla bostads-
lagenheter i stader och industrisamhallen aro blott ett rum och
kok eller mindre, svarar det faktum att en ungefar lika stor del
av motsvarande befolkning bor i sadana lagenheter. Det genom-
snittliga antalet boende i speciellt lagenheter om ett rum och
kok, som ar den stórsta gruppen bland smalagenheterna, ut-
gjorde 1926 i 55 undersókta stader — varibland alla stórre

TRANGBODDHETEN I STADERNA

127

utom Stockholm — 3,4 personer. Vid delta tillfalle utgjorde
ensamt dessa lagenheter om ett rum och kok nara 40 % av hela
lagenhetsbestandet i dessa stiider, och i dem bodde aven nara
40% av hela befolkningen.

Det genomsnittstal for boendetatheten i dessa lagenheter om
ett rum och kok, som darvid framkommer, askadliggor emeller-
tid blott ytligt den i dem radande faktiska trangboddheten. En
del dylika lagenheter bebos namligen av ensamma personer och
av unga makar utan barn eller med blott ett barn, vilket trycker
ned genomsnittstalet. Det visar sig ocksa att av lagenheterna
om tva rumsenheter — en kategori som praktiskt betyder ett
rum och kok — voro 1926 23,2% bebodda av 5 eller flera
personer, vilket betyder att 41,3 % av hela den befolkning, som
bor i dessa slags lagenheter, var i denna grad trangbodd. En
vasentlig del av dessa lagenheter var i an hogre grad óver-
hefolkad, och eftersom de bverbefolkade lagenheterna inhysa
relativt flera manniskor, bodde en proportionsvis annu storre
del av befolkningen i dessa sarskilt overbefolkade lagenheter.

For att fa en uppfattning harom maste vi ga tillbaka till
1924 ars hyresrakning, som galler 220 orter, varibland alla
stiider och industriorter over 5,000 invanare (utom Stockholm)
uppgaende till ett antal av 72, jamte nara 150 mindre stader,
kopingar och municipalsamhiillen (i huvudsak de som hade
ett invanarantal óver 2,000). Man finner av denna undersok-
ning, att av samtliga lagenheter om ett rum och kok, som i
detta materiał avenledes utgjorde inemot 40% av hela lagen-
hetsbestandet inhysande niira 40 % av hela befolkningen, voro
óver 7 % bebodda av hushall med 7 eller flera personer, och
nara 17% av befolkningen i denna liigenhetskategori (86,503
av 518,314) var i denna extremt hóga grad trangbodd. Gor
man motsvarande berakning for den nastan otroliga grad av
overbefolkning, som ligger i inhysandet av 9 eller flera per-
soner i en lagenhet om ett rum och kok, finner man att likval
nara 2% av lagenheterna voro overbefolkade i denna grad;

128

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

storleken av den befolkning, sora bodde pa detta satt var over
5 % (26,498) av hela den befolkning, som bebodde lagenheter
om ett rum och kok.

For att riktigt kunna se det forfarliga i dessa tal, maste man
góra klart for sig, att den genomsnittliga familjestorleken pa
grund av fruktsamhetens nedgang ju starkt minskats, och att
darfór sa stora familjer i och for sig aro relativt sallsynta
inom befolkningen. Vid 1924 ars hyresrakning befunnos 72,3 %
av alla bostadshushall omfatta hógst 4 personer; for smaliigen-
heter (upp till och med tva rum och kok) voro 76,5 °/o sa sma.
Hushall om 7 eller flera medlemmar aro annu sallsyntare; vid
1920 ars folkrakning beraknades antalet hushall over 7 per-
soner i staderna uppga till blott nagot over 7 °/o av samtliga.
Dessa uppgifter aro visserligen ej fullt jamfórliga, men de aro
dock tillrackligt rattvisande for att illustrera det pastaendet,
att mangden av sarskilt stora familjer med nastan ofelbar nód-
vandighet tryckes ned i en fran socialhygienisk synpunkt
absolut fórdomlig trangboddhet.

Vi ha har tills vidare hallit oss till lagenhetskategorien ett
rum och kok sasom den i Sverige vanligaste familjebostaden.
Vi ha emellertid att lagga markę till, att sarskilt i norra Sverige
aven enrumslagenheterna (vanligen ett rum med spis) i bety-
dande omfattning anvandas sasom familjebostad. 1926 raknade
i Skónsmon 41,6 °/o och i Kiruna rentav 44,5 °/o av enkelrummen
3 eller flera boende, och respektive 65,2 och 66, x °/o av deras
invanare bodde i sa starkt befolkade rum. Fórhallandena aro
battre i sódra Sverige, dar pa ett flertal orter blott en tiondel
eller mindre av dessa lagenheter voro pa detta satt óverbefol-
kade. For de 1926 undersókta 55 staderna visar det sig dock,
att 19,7 °/o av enkelrummen voro belagda med 3 eller flera per-
soner, varvid 42,8 °/o av den befolkning, som bor i dylika lagen-
heter, var i denna grad trangbodd. Ga vi tillbaka till 1924 ars
mera omfattande undersokning, vari ju medtagits aven ett fler-
tal smarre orter med sarskilt stort ettrumsklientel, stallde sig

DE STORA FAMILJERNA I DE SMA BOSTADERNA 129

motsvarande procenttal 21,-, respektive 45,8. Góra vi vissa be-
rakningar for att na mera specificerade uppgifter, finna vi att
detta ar óver 10% av enrumslagenheterna rentav hyste 4 per-
soner eller flera samt nara 5 % 5 eller flera personer, vilket be-
tyder att respektive 29 % och 16 °/o av ifragavarande befolk-
ning var i denna ytterligt fórstarkta grad trangbodd.

Nast lagenhetstypen ett rum och kok utgór typen tva rum och
kok den vanligaste. Det vore ett fórsta och blygsamt bostads-
socialt ónskemal att góra den fórharskande som hem for famil-
jer, vilka man vantar skola fóda barn pa normalt satt. Medan
i de 55 staderna som undersóktes 1926, 12,2% av lagenheterna
voro enkelrum, enkelkók m. m. och 38,9 % ett rum och kok,
omfattade emellertid tva rum och kok blott 25,9 %, varjamte
23 % voro tre rum och kok och stórre. I tvarumslagenheterna
bodde da 27,8 °/o av befolkningen.

Men aven i dessa lagenheter om tva rum och kok fórekom
trangboddhet. I nara 9 % av dem bodde 7 eller flera personer,
och av hela befolkningen i dessa lagenheter var 18, i % sa
trangbodd. En annu hógre trangboddhet ar emellertid mycket
sallsynt i denna lagenhetskategori, eftersom sa stora familjer
lyckligtvis bórja fórsvinna. I 1924 ars undersókning beraknas
dock niira 1 % av dessa lagenheter rentav ha hyst 10 personer
eller flera, motsvarande nara 3 % av hela den ifragavarande
befolkningen.

Vi ha hittills blott matt lagenheternas óverbefolkning i fór-
hallande till rumsantalet. Betraffande golvyta och luftvolym
sta vi nastan utan all statistik. Ett par intensivundersókningar
for Góteborg och Lund stalla det emellertid sannolikt, att om
rummens dimensioner kunde medtagas i kalkylen óverbefolk-
ningen skulle framtrada iin fruktansvardare. De sma lagen-
heterna ha namligen i allmanhet iiven sma rum, och allra minst
aro oftast rummen i just de óverbefolkade lagenheterna. I lagen-
heter om tva rum och kok eller mindre, som beboddes av mer
an tva personer per rumsenhet (= rum eller kok), var saledes

9. — M y r da l. Kris i bejolkningsfragan.

130

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

i Goteborg det utrymme som kom pa varje person mestadels
mindre an 7 kvm. I motsvarande lagenheter om ett rum och kok
hade varje familjemedlem i regel bara 5 kvm. Uppstaller man
som absolut fysiologiskt minimikrav, att det skali komina 10
kbm. luftvolym per vuxen person eller per tva barn under
15 ar — ett krav som overhuvudtaget blott ar nagot sa nar till-
rackligt, om lagenheten ar fuktfri och ventilationen god — sa
skulle enligt denna norm 60 % av alla dessa lagenheter om tva
rum och kok och darunder vara mycket starkt bverbefolkade
redan ur denna rent fysiologiska synpunkt.

Den bild, som harigenom erhallits av den trangboddhet, som
forharskar bland vara staders och industriorters mindre bemed-
lade befolkning — den befolkning, som i hmudsak haft att
uppbara och intill senaste tid ocksa faktiskt uppburit dessa
orters barnafódande — bekraftas i stort sett av de uppgifter,
som innehallas i levnadskostnadsundersókningarna. 1923 ars
levnadskostnadsundersokning for stader och industriorter grun-
dar sig a rakenskaper fran 1,400 hushall spridda over hela
landet, varav nagot over halften hordę till industriarbetar-
klassen och resten till respektive lagre tjanstemanna- och medel-
klasserna. I flertalet fali voro hushallen uttagna sa, att de om-
fattade man, hustru och nagra minderariga barn. Familjestor-
leken rorde sig for de utsedda arbetar- och lagre tjanstemanna-
familjerna kring ett medeltal av omkring 4,5 personer. In-
komsterna vaxlade hogst vasentligt men hollo sig alldeles be-
stiimt i bverkant av vad som ar yanligt i respektive socialklasser.
I genomsnitt uppgick saledes familjeinkomsten for arbetare till
óver 3,500 kronor och for lagre tjansteman till inemot 4,500
kronor. Sjalva urvalet har dessutom nodvandigtvis den karak-
taren, att i huvudsak blott en óyernormalt skótsam och for-
hallandevis yalmaende grupp av hushall uttagas, vilka aro i
stand att óver ett helt ar fora for statistiskt bruk anyandbara
hushallsrakenskaper. Dessa hushall aro icke typiska for de
mindre bemedlades stora massa.

BOSTADSSTANDARDEN I OLIKA KLASSER

131

Det visar sig likval, att aven for dessa utvalda industri-
arbetarfamiljer den vanligaste bostaden var ett rum och kok.
Av 747 hushall bodde 436 i dylika lagenheter (medan blott
18 bodde i enkelrum och enkelkok; den linga utbredningen av
sistnamnda lagenhetskategori betecknar urvalet). Blott 252 hade
lagenheter om tva rum och kok (varjamte 39 och 2 hade respek-
tive tre och fyra rum och kok). Bland tjanstemannen ligger for-
hallandet omkastat. Av 445 lagre tjanstemannafamiljer hade
208 lagenheter om tva rum och kok (54, 3 och 1 respektive tre,
fyra och fem rum och kok), medan likval 176 hade endast ett
rum och kok (och blott 3 enkelrum). Denna skillnad ar tam-
ligen typisk, ehuru, som redan anmarkts, bada kategorierna
och i synnerhet industriarbetargruppen ligga for hógt i fór-
hallande till sina respektive socialklasser.

Av undersokningen framgar likaledes, att saval de lagre
tjanstemannen som i synnerhet arbetarna ej blott bebodde
lagenheter, som i fraga om rumsantal understeg medelklassens.
Aven rummens dimensioner voro betydligt mindre. Den genom-
snittliga luftrymden per rum var for industriarbetarbostader
42,3, for tjanstemannabostader 44,4 men for medelklassbostader
51,4 kbm. Det lagre ruinsantalet kompenseras darfor icke av
stórre rumsstorlek. Av det i denna undersókning bearbetade
materialet framgar, att 41,6 % av industriarbetarfamiljerna och
40,2 % av tjanstemannafamiljerna bodde i lagenheter, som med
avseende a de enskilda rummens dimensionsfórhallanden voro
att beteckna sasom mycket sma eller sina. For medelklass-
familjerna var motsvarande procenttal 13,5.

Betraffande fórekomsten av trangboddhet gor sig en markant
skillnad gallande mellan de tre socialklasserna. Antalet rums-
enheter (aven kok raknat som rum) per familj var i genom-
snitt for industriarbetarhushall 2, 13, for tjanstemannahushall
2,73 och for medelklasshushall 4,ie. Daremot svarar en boende-
tathet per 100 rum eller kok av respektive 187, 164 och 109. Av
arbetarhushallen bodde 55 % med en boendetathet av 2 per-

132

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

soner eller flera, 32% med 3 personer eller flera och 17%
med 4 eller flera personer per rumsenhet. Motsvarande procent-
tal for tjanstemannahushall voro: 39, 17, 8 och for medelklass-
hushall: 8, 2, 1. Det relativa antalet personer i dessa tre grader
trangbodda satta i relation till hela de undersokta befolk-
ningarna voro inom industriarbetargruppen: 64, 42, 21%;
inom tjanstemannagruppen: 46, 21, 13%; inom medelklass-
gruppen: 9, 3, 2 %. Rakna Yi en lagenhet overbefolkad om den
hyser mer an tva personer per rum eller kok (vilket betyder
3 eller flera i enkelrum, 5 eller flera i ett rum och kok, 7 eller
flera i tva rum och kok o. s. v. ) voro bland industriarbetarna
och de lagre tjanstemannen samtliga enkelkokslagenheter over-
befolkade, 40, x % av lagenheterna pa ett rum och kok och 9,i %
av lagenheterna pa tva rum och kok. 1 undersbkningen lamnas
nagra exempel pa trangboddheten sarskilt i lagenheterna om
ett rum och kok, som maste verka otroliga for den, som tidigare
icke rakat syssla med bostadsproblemet.

I denna undersokning lamnas ocksa nagra belysande upp-
gifter rórande sambandet mellan trangboddhet och inkomstniva.
Bestammes trangboddhetskriteriet pa sarnina satt som nyss,
finna vi att medan for industriarbetargruppen 49,9 % av bo-
staderna aro overbefolkade och 57, i % av personerna trang-
bodda inom den lagsta inkomstklassen (intill 1,100 kronor i
inkomst per konsumtionsenhet1 ), sa voro motsvarande procenttal
inom den hogsta inkomstklassen (1,650 kronor och darover per
konsumtionsenhet) blott 2,8 och 3,2. For gruppen lagre tjanste-
man ar forhallandet ungefar likadant. Dessa procenttal aro
varda begrundande framfór alit ur befolkningssynpunkt, da den
hogre inkomststandarden till fol j d av berakningsmetoden huvud-
sakligen bestammes just av barnantalet, vilket ju aven be-
stammer trangboddhetsgraden. Luftrymden per konsumtions-
enhet ar i genomsnitt nastan dubbelt sa stor for den hogre in-

1 Se om konsumtionsenhet not. siei. 155.

BOSTAD OCH INKOMST

133

komstgruppen som for den lagre, detta saval vad galler industri-
arbetarfamiljer som tjanstemannafamiljer.

Vid diskussionen av dessa fórfarande fórhallanden har man
ofta framhallit den tendens till oavbrutet sjunkande boende-
tathet, som man kunnat fórspórja vid de tid efter annan fóre-
tagna undersókningarna. For 53 jamfórelseorter, som varit
med vid olika rakningar — inneslutande flertalet storre stader
— var antalet i lagenheter upp till och med tva rum och kok
boende per 100 rum eller kok 1912 — 15 166, 1920 164, 1924
154 och 1926 151. Denna stadigt sjunkande sifferserie, som ar
genomgaende for alla stadssamhallen, har bedragit till och med
sakkunniga statistiker till en alldeles ogrundad optimism.

For fórstaendet av denna utveckling har man namligen att
ihagkomma ett par fórhallanden, som aro agnade att yasentligt
avkyla tillfredsstallelsen med utvecklingens tendens. For det
fórsta har man att minnas det minskade barnantalet i famil-
jerna. De hógre aldersklasserna ha oavbrutet ókats pa bekostnad
av barnaaldrarna. Antalet barn under 15 ar per 100 hushall i
smalagenheter var i Góteborg 1911 135, 1921 113 och 1931
endast 77. Dari ligger en felkalla, om man raknar boende-
tatheten i ’hoende” per 100 rumsenheter. De ”boende” utgóras
namligen till en yasentligt storre del nu an fórr av vuxna per-
soner med ett kvantitativt storre bostadsbehoy.

Antager man nu, att ett barn under 15 ar blott behóver
halften sa stort hostadsutrymme som en vuxen och raknar man
darfór ett sadant barn sasom blott en halv personenhet, tager
detta berakningssatt bort en yasentlig del av fórbattringen i
boendetathet. Halla vi oss fortfarande till Góteborg, dar fullt
jamfórliga berakningar exislera for en lang tidrymd, finna vi
att boendetatheten i lagenheter upp till och med tva rum och
kok matt i personer per 100 eldstader 1911, 1921 och 1931
voro respektiye 186, 179 och 149, vilket betyder en sankning
med 20%. Raknar man emellertid i personenheter bli talen
blott 154, 153 och 132, och minskningen ar reducerad till 14%.

134

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

Hur man a n raknar — och alla genomsnittstal for boende-
tatheten aro mycket ofullkomliga — ar det emellertid givet,
att den kvantitativa bostadsstandarden faktiskt fórbattrats avse-
vart i synnerhet efter kriget. Men den viktigaste erinringen
aterstar, ett papekande som ar sarskilt viktigt ur befolknings-
politisk synpunkt. Bostadsstandarden liar iche stigit genom att
hushcillen jdtt stórre bostader utan ndstan heli och hcillet genom
att hushcillen blivit mindre, genom att barnantalet avtagit. Den
minskade boendetathet vi ofta oreflekterat gladja oss at, ar
bara andra sidan av den i synnerhet fran och med krigstiden
intradande kraftiga nativitetsnedgangen. Och fortsatter den i
verkligheten redan nu pabórjade avfolkningen i Sverige, komina
vi att fa se boendetathetstalen sj unka an kraftigare.

I riktning att stodja detta pastaende talar redan det kanda
fórhallandet, att stórre delen av den livliga byggnadsverksam-
het, som pagatt under efterkrigstiden, faktiskt varit inriktad pa
produktion av smalagenheter, och framfór alit lagenheter om
ett rum och kok. Denna byggnadsverksamhet har i sjalva verket
inte betytt en mera vasentlig stegring av den genomsniltliga
familjebostadens storlek. Den har bara ungefar rackt till for
att forsę det pa grund av inflyttningen och den onormala alders-
fórdelningen kraftigt vaxande antalet nya familjer med bostader
ungefar lika stora eller rattare sagt lika sma, som de gamla
familjernas tidigare varit. Om boendetatheten samtidigt min-
skats, beror det inte pa att byggnadsverksamheten stallt stórre
bostader till familjernas fórfogande, utan beror pa att de nya
familjerna kraftigt inskrankt sin barnavling och darigenom
minskat sitt bostadsbehoY.1

Och vem kan fórtanka dem? Liksom inskrankt barnafódande
faktiskt minskat trangboddheten, sa skulle ett uppehallande av
fruktsamhetstalen aven ha hallit uppe trangboddheten ungefar

1 Vi stodja oss har pa en av docent Alf Johansson over detta problem
gjord mycket intressant iindersokning, som annu blott foreligger i
manuskript, men som inom den niirmaste framtiden skali publiceras
sasom en bilaga till bostadssociala utredningens fbrsta betankande.

HOGRE BOSTADSSTANDARD GENOM FÓDELSESTRE J K 135

pa fórkrigsniya. Fodelsekontrollen ar faktiskt de enskilda famil-
jernas metod att fórsóka ”lósa” trangboddhetens sociala pro-
blem (och samtidigt en hel del andra standardproblem, som vi i
fortsattningen aterkomma till). Den ar en liberalekonomisk los-
ning av problemet, dar det ”enskilda initiativet” fatt trada i de
offentliga regleringarnas stalle. Och i bostadshanseende ar den
pa lang sikt faktiskt ratt effektiv — atminstone om den far fort-
satta en bit till, som det ju efter vad vi visat ocksa finns goda
utsikter till att den gor.

Det ar klart, att noll- och ettbarnsfamiljer kunna leva skap-
ligt aven i lagenheter om blott ett rum och kok. Men det ar
val ingen som tanker sig, att ett hyggligt familjeliy med flera
barn skali kunna ordnas i sadana lagenheter. De alltjamt tal-
rika overbefolkade lagenheterna och de trangbodda gammal-
dags familjerna lamna askadningsundervisning. Flertalet unga
manniskor, som nu bilda familj, harstamma sjalva fran dylika
fullstoppade matlagnings- och sovhalor. De ha socialhygieni-
kernas ord pa att denna trangboddhet ar socialt och individuellt
skadlig. De veta sjalva att den ar olustig och personlighets-
hammande. Slutsatsen ar klar: i flertalet av de lagenheter, som
nu finnas och som byggas, skola barn bverhuvudtaget icke fódas
eller i alla handelser icke fodas mer an mycket sparsamt. Och
vart begavade svenska folk ar inte sent att fatta lardomen. I
tio ar och mer ha vi haft varldens lagsta nativitetstal, och vi
skola med all sannolikhet forvana varlden med annu lagre.

Det komrner i framtiden att intressera socialhistorikerna att
se, hurusom manga eljest klartankta och behjartade manniskor
under denna tid gatt och glatt sig at den sjunkande boende-
tiitheten, som de i sin okunnighet trodde i huvudsak ha berott
pa en livlig bostadsproduktion och en stegrad real familje-
inkomststandard, medan den i verkligheten nastan helt och
hallet varit blott en avspegling av den sjunkande fruktsamheten.
Det var under den tid, da till och med eljest socialt ansvars-
kiinnande personer ater bór jadę tro, att den enskilda fóretag-

136

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

samheten skulle lósa bostadsfragan. (Icke menade de val med
den enskilda foretagsamheten abortorerna och preventivmedels-
affarerna? Men ratt skali vara ratt. Det ar likval Iramfbr alit
den ?’fbretagsamheten”, som lóst bostadsfragan, i den man den
lósts.) Det var ocksa under den tiden, som de alltfór snala
och ofta illa planlagda och administrerade offentliga ingreppen
pa bostadsomradet inriktades pa att gynna produktionen av
just smalagenheter, och i synnerhet byggandet av lagenheter
om ett rum och kok. Och denna produktion av miniatyrlagen-
heter motiverades rentav ofta trohjartat med att man maste
bygga bostader at de ekonomiskt trangda barnrika familjerna,
stundom till och med for att uppmuntra till familjebildning
och stegrad fruktsamhet.

Det skulle fran dessa synpunkter vara av ett mycket stort
intresse att narmare studera familje- och boendefórhallandena
i de s. k. moderna lagenheterna. Blott tva allmanna papekanden
skola har góras. Alla tecken tyda pa att framfor alit i de storre
staderna sarskilt lagenhetstypen ett rum med kokvra befinner
sig i utbredning sasom familjebostad. Detta kan givetvis be-
traktas sasom en — lat vara mycket blygsam — standardfór-
battring i de fali da denna lagenhetstyp fatt ersatta enkelkoket.
I det sannolikt dvervagande antalet fali da den fatt ersatta ett
rum och kókslagenheten betecknar utvecklingen daremot en
alldeles bestamd fórsamring ur utrynnnessynpunkt. Rent all-
mant ma vidare framhallas, att de nyproducerade smalagen-
heterna pa grund av de hdga byggnadskostnaderna och av andra
orsaker betinga sa hdga hyror, att folk bara kunna flytta in
dar mot villkoret av en ytterligare sammantrangning. Vi pa-
traffa darfor mycket ofta den storsta trangboddheten just i
dessa nybyggda fastigheter, vilka pa grund darav trots den nya
putsen och det modernistiska byggnadssattet hastigt sjunka aven
i kvalitet. Detta galler vanliga hyreshus men naturligtvis i
synnerhet de bostadshus, som med subvention uppforts for
mindre bemedlade barnrika familjers rakning.

TRANGBODDHET 1 DE MODERNA HUSEN 137

I Stockholms s. k. billiga hus, vilka med understdd fran
kommunen uppfórts under aren 1929 — 33 och som motsvara
omkring en fjardedel av alla de bostader som under dessa ar
uppfórdes i Stockholm, var enligt en nyligen av fastighets-
kontoret yerkstalld undersokning boendetatheten i lagenheterna
om ett rum och kokvra 209 och i ett rum och kok 177 boende
per 100 eldstader (i stadens provisoriska bostadshus voro mot-
svarande tal annu mycket hógre). Storre delen av dessa lagen-
heter aro av denna miniatyrtyp. Bakom dessa genomsnittstal
dólja sig fullkomligt fórfarande fórhallanden for den mera
trangbodda delen av de barnrika familjerna. I trots av subven-
tionen och trots familjernas visade redobogenhet att tranga
ihop sig till det yttersta, har man likval icke lyckats na ned
till de ekonomiskt mest behovande samhallslager, for vilkas
rakning husen egentligen byggdes och subventionen lamnades.
Hyrorna ha stallt sig for hoga och den provning av hyres-
gasternas hjiilpbehov, som kommunen fórbehallit sig, har aldrig
pa avsett satt kunnat forverkligas. Dessa bostader bebos tviirt-
om av en relativt yalbestalld befolkning. I synnerbet det fatal
nagot storre lagenheter, som aven inrymmas i dessa ”billiga
hus”, ha mast betinga hyror som stallt dem alldeles oatkomliga
for just de barnrika fattiga familjerna. Subventionsplanen
stoppades slutligen sommaren 1933, vilket motiverades med ”det
forandrade laget pa bostadsmarknaden” men ocksa med en i och
for sig alldeles riktig uppfattning om att man icke ernatt precis
vad man efterstravat. Stockholms stad har aven som bekant
drivit en smastugerórelse i ganska stor omfattning, vilken lika-
ledes varit inriktad pa barnrika familjer. Da trots alit kost-
naden hal lit sig hóg, har man emellertid blott i mindre — och
med aren sjunkande — utstrackning yerkligen lyckats na det
asyftade klientelet. Det genomsnittliga barnantalet per familj i
under aret nyuppfórda smastugor, soni ar 1927 var 1,5, hade
1933 gatt ned till 0,s och siffran narmar sig alltmera den for

138

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

Stockholm sasom helhet genomsnittliga, sorn nu ar ett halvt
barn per lagenhet.

Det har sagda galler nu en mycket stor del av all subven-
tionerad byggnadsverksamhet i svenska stader under efterkrigs-
tiden. Man har icke lyckats komina ned till en bostadskostnad,
som gjort det mojligt att hjalpa de mest behbvande. Trots att
man fatt balia sig till en de faltigas ”medelklass”, har man ofta
mast tranga ihop familjerna pa ett satt som stundom till och
med efter gammalmodiga statistiska och hygieniska normer
maste karakteriseras sasom svarartad trangboddhet. I de fali da
kommunerna — genom fattigvarden eller i fórbindelse med
fattigvarden och mestadels med utnyttjande av vissa iildre bus
i kommunernas ago eller genom byggande av baracker —
verkligen fórsett de fattigaste barnrika familjerna med bosliider,
har vanligen bostadernas kvalitet hallits under all kritik och
trangboddheten tillatits overskrida alla granser.

Ett bade sakligt och politiskt binder bland alla de andra for
en mera rationell bostadssubvention har givetvis varit? att aven
de nagot battre stallda familjernas bostader varit mycket tranga.
Den nu pagaende bostadsstatistiska undersokningens prelimi-
nara resultat synas visserligen i allmanhet tyda pa en till rums-
antalet genomsnittligt nagot okad familjebostad, utom i Stock-
holm samt i sódra Sverige dar tendensen ar mera oenhetlig.
Den visar vidare en vasentligt minskad boendetathet, vilken
emellertid huvudsakligen beror pa minskade barnkullar (samt
en alltjamt pagaende hushallsklyvning, varvid dock ”inne-
boendesystemets” gradvisa aweckling numera synes spela en
mindre roli an tidigare). Men i det stora flertalet stader, dar
den vanligaste familjebostaden alltjamt ar ett rum och kok eller
en an mindre lagenhet, ar fortfarande ett rum och kok den
speciella barnlagenheten, i den meningen att dar procentuellt
sett patraffas det storsta barnantalet.

En allvarlig fraga reser sig har. I vad man ar den mycket
laga utrymmesstandard, som forharskar inom den svenska ar-

TYUNGEN ELLER SJALYFORYALLAD BOSTADSNOD

139

betarbefolkningen, direkt orsakad av ett hart ekonomiskt tvang
och i vad man ar bostadsnoden i stallet sjalvforvallad, d. v. s.
beroende icke pa fattigdom utan pa bristande intresse for bo-
stadshygien och pa daliga bostadsvanor óverhuvudtaget. Trang-
boddheten ar i bada fallen ett lika allvarligt socialt ont, fram-
for alit i den man dessa familjer ha barn. Men sarskiljandet
av de tva arterna av bostadsnod efter deras orsak ar lika fullt
viktig, icke minst ur socialpolitisk synpunkt. For att rada bot
pa bostadsnoden maste namligen samhallet i forra fallet trada
emellan aven genom en (tillrackligt stor) bostadssubvention,
medan i senare fallet bostadsnoden maste mótas genom upplys-
ning och genom halsovards- och barnavardsregler, vilka fór-
andra och i nodfall for barnens skuli tvangsvis bryta de socialt
skadliga vanorna.

Mellan dessa bada slag av orsaker till bostadsnod har nu
sarskilt under efterkrigstiden ratt en odesdiger vaxelverkan be-
roende pa hyresutvecklingen. Hyrorna ha oavbrutet stegrats
anda intill varldskrisen, varunder en svag tendens till sankning
kunnat skon j as. Om hyresnivan just vid ingangen till kriget
sattes till 100, skulle den 1923 ha stegrats till 169 (ett liknande
indextal for samtliga levnadskostnader visar da 177 och for
livsmedel 163). Darefter ha levnadskostnaderna oavbrutet be-
funnit sig i fallande och nadde i fjol ned till 154 (for livs-
medel blott 121 ), medan samtidigt hyrorna fortsatt att stiga till
206 ar 1932, varefter de dock fallit ehuru blott till 203 ar
1933. Frani till 1923 var nu byggnadsverksamheten mycket
liten, och en fórbattrad bostadsstandard var redan av hansyn
till den s. k. bostadsbristen omojlig att fórverkliga. Darefter
kom visserligen byggnadsverksamheten i gang, men de stadigt
stigande hyrorna stallde sig hindrande i vagen for de tendenser,
som aven i arbetarklassen gjorde sig gallande att lata den
stegrade reallonen till dels ta sig uttryck i en fórbattrad ut-
rymmesstandard.

I takt med hyrorna stego fastighetsYardena. Trots det pa-

140

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

gaende prisfallet ha dessa varden aven hal lit sig i krisen, delvis
beroende pa rantesankningen. Fastighetsagarna, som vanligen
sutto blott med toppvardena i sina hus, gjorde fabelaktiga
vinster, da fastighetsvardena stego medan inteckningsskulderna
stodo oforandrade. Ofta gjordes vinsterna icke av de mera
stadiga fastighetsagarna utan av spekulationshajar pa fastig-
hetsmarknaden som utnyttjade konjunkturerna. Atskilliga av
de nuvarande agarna till fastigheterna ha saledes kópt dessa for
hoga pris och ha sjalva inga vinster gjort. Det hor till de
skandligaste kapitlen i svensk socialhistoria, att samhallet lat
dessa i egentligaste rnening ”ofórtjanta” yinster ga i fastighets-
spekulanternas fickor. Men propagandan var skicklig. Ur den
liberała nationalekonomiens arsenał hamtades som vanligt
vetenskapliga argument for att vad som lag i kapitalisternas
intresse ocksa var nationalekonomiskt riktigt. HyresstegringS'
lagen lamnade redan under sin lillvaro utrymme for oerhórda
vinster. 1923 avskaffades den helt och hallet utan alt ens da de
hreda lagrens intressen pa nagot satt tillvaratogs, trots de redan
intjanta och alldeles patagliga spekulationsvinsterna. Med dessa
hundratals och tusentals millioner skulle eljest hela bostads-
fragan kunnat vara i ett annat lagę i dag. Till byggnadskostna-
dernas — och darmed hyres- och fastighetsvardenas — stegring
bidrogo monopolistiska organisationer bland materialleveran-
tórerna, misstag och oforstand i stadernas (och i Stockholm
dartill statens) tomtpolitik, byggnadsindustriens spekulaliva
organisation och finansiering, byggnadsarbetarnas lónepress-
ningsmetoder (i storstaderna) o. s. v. Alit som stegrade bygg-
nadskostnaderna hojde aven hyror och varden i hela mangden
av gamla hus. Samhallsorganen gjorde i Sverige inga ansprak
pa yare sig andel i de ofortjanta vinsterna eller pa rationell
kontroli over produktion och marknader. Under hela denna
svindeltid odlades i stallet en liberalekonomisk ideologi om att
”lagen om utbud och efterfragan” skulle reglera bostads-
marknaden. Om nagonsin den klassiska lermen utsugning har

DEN STORA FASTIG H ETSS VI NDELN

141

fuli tillampning, har den det a bostadsmarknaden i de stora
staderna. Delta anmarkt i forbigaende.

De stadigt stigande hyrorna ha saledes till stor del hejdat
ansatserna till en stegrad utrymmesstandard for arbetarklassens
familjer. De ha darvid haft en psykologisk verkan aven ulóver
den reellt motiverade: det ar alltid svart att fa konsumtionen
alt utvidgas av en vara som stiger i pris, aven oni inkomsterna
skulle raeka till. Bostadsvanorna hora dessutom liii de mest
konservativa. Vissa undersokningar i Goteborg och Lund1 ha
stall t det sannolikt att visserligen icke all men en vasentlig del
av trangboddheten ar sjalvfórvallad, d. v. s. bottnar i ett fran
social synpunkt felakligt konsumtionsval och icke i fattigdom.
Bostadssociala utredningens statistiska undersokning iii' upp-
lagd i syfte att mera allmant belysa detta viktiga problem. De
preliminart bearbetade uppgifterna fran vissa stader synas be-
krafta hypotesen.

I goteborgsutredningen framhalles sasom en forklaring liii
den aven i forhallande till familjeinkomsten laga bostadsstan-
dard, som utmarker den sjalvfórvallade trangboddheten, fram-
for alit arbetsloshetsrisken och overhuvudtaget den brist pa
ekonomisk trygghet, som trycker en stor del av arbetarklassen.
Men dar góres aven ett annat papekande av stor vikt for just
det har avhandlade problemet. De relativt goda inkomster, som
i och for sig skulle medgiva en forbattrad bostadsstandard
fastan sa icke blir fallet, tillhora i regel familjer med manga
i foraldrahemmet boende vuxna barn, som ha egna inkomster.
Dessa vuxna barn med egna inkomster bruka viil vanligen
betala nagot for sig i hemmet, men dessa bidrag till den
gemensainma hushallningen i foraldrahemmet synas vara otill-
rackliga. Det skulle i dylika fali icke blott vara de daliga hem-
forhallandena som driva ungdomen ut i ett kostsamt och ofta
nedbrytande uteliv, utan pa samma gang det dyrbara utelivet,
som fbrhindrar uppehallandet av ett tillfredsstallande hem- och

1 Se nedan noterna sid. 230 ocli 236.

142

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

familjeliv. Det foreliggande materialet, sages det, "kastar ett
bjart ljus pa en av de allvarligaste svagheterna hos lamii je-
organisationens funktionsduglighet inom det moderna sam-
hallet”.

Helt annorlunda staller sig bostadsproblemet for arbetar-
familjerna med de manga sma barnen. Som vi strax skola visa
ligger for dessa familjer vanligen den del av hela inkomsten,
som slukas av livsmedelskostnaden, sa hbgt — trots att den
absolut taget sammanpressats till det yttersta — att inkomsten
helt enkelt icke tillater fórhyrandet av en tillrackligt rymlig
och hygienisk familjebostad. Ett ungt par utan barn eller med
blott ett eller t. o. m. tva barn har visserligen inga extra-
inkomster utóver foraldrarnas inkomster, men ha de rad till en
battre bostad nu sa skulle de i alla handelser icke ha det efter
ett fortsatt barnavlande. Aro de forsiktigt kalkylerande man-
niskor blir det heller inga fler barn utan i stdllet mójligtvis en
battre bostad. Skon jer man sammanhanget?

Vi ha hittills behandlat den radande bostadsnoden blott ur
trangboddhetssynpunkt. Och detta ar aven sakligt motiverat:
var bostadsfraga ar i huvudsak en trangboddhetsfraga. Men
det far icke glommas, att en icke alldeles ovasentlig del av
bostadsbestandet aven ar kvalitativt undermaligt. Hur stor del
ar omojligt att med storre siikerhet avgora; i fraga om bo-
falligheten ar namligen statistik nastan obefintlig.

Man vet emellertid, att i nastan alla stader halsovards-
namnderna riikna ett antal bostader, som pa grund av fukt,
kyla, brist pa dager eller dylikt aro utdómningsbara, fastan
de likval av olika orsaker fa bebos. I Góteborg har vid en be-
rakning borat 6 °/o av alla smalagenheter klassificerats sasom
allmant bofalliga. I vissa andra stader ligger procenten hogre,
i ater andra vasentligt lagre. Pa grundval av vissa enqueter
kan den genomsnittliga bofallighetsprocenten i svenska stader
antagas halla sig mellan 4 och 8 % av hela bestandet sma-
lagenheter.

SLUMBOSTADER

143

1 fraga om bekvamligheter ha stora framsteg gjorts pa senare
tid. Hiilften av smalagenheterna i vissa distrikt av Góteborg
sakna dock tambur och i Lund finns tambur blott till var tredje
lagenhet i det undersbkta bestandet. Den bostadsstatistiska
undersbkning som nu genomfóres synes bekrafta, att i flertalet
stader mellan halften och tredjedelen av alla bostader sakna
denna viktiga bestandsdel. Annu samre ar det alltjamt med
garderober och kladskap. I vissa stader sakna upp till tva
femtedelar av lagenheterna vatten och avlopp. Ofta saknas aven
eget avtrade. I Góteborg hade 1931 blott 30% av arbetar-
lagenheterna vattenklosett. Flertalet av avtradena voro gemen-
samma for flera hushall : 85,8 % av avtradena delades av 3
eller flera hushall, 21,5 % av 4 eller flera hushall.

Man brukar saga att Sverige saknar ”slums” i den mening
termen flerstades har tillampning i utlandet — detta beroende
dels pa att de bofalliga eller eljest daliga bostaderna i Sverige
aro kringspridda i hela bostadsbestandet och saledes ej kon-
centrerade pa det satt, som ger slumkaraktar, och dels pa att
svenska familjer vanligen i det langsta uppehalla en viss bo*
stadskultur aven under ytterligt svara fórhallanden. Detta ar
sant, ehuru blott i viss grad. En hel mangd svenska stader ha
faktiskt utpraglade slumdistrikt, t. ex. Jónkóping och Malino
for att inte beróra de tva stórsta staderna. Som en kuriositet
ma namnas, att vara bada universitetsstader, som pa grund av
den myckna dar fórsamlade óver- och medelklassen eljest stata
med fina genomsnittstal, avenledes ha utpraglade slumkvarter

— Uppsala t. o. m. i det inre av staden, dar i bakgardarna
ofta inretts ruckliga bostader i gamla uthus och dylikt, och
Lund i bl. a. den gamla s. k. judestaden. Vi aro óvertygade
om att flertalet professorer, studenter och andra hyggliga man-
niskor kunnat promenera i aratal i dessa traditionsmattade,
vackra stader utan att marka detta fórhallande. Den svenska
fattigdomen och nóden ar ju ocksa ofta sa fórtjusande pittoresk

— betraktad utifran.

144

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

Ha vi inte heller statistik, sa kunna vi faktiskt inte marka
den. Dessa mira till hands liggande slumdistrikt rekommen-
deras emellertid till politiskt och socialt intresserade studenter
for studier. For Lunds del kunna de ta utgangspunkten i en
nyligen av andre stadslakaren Olof Johnsson utfórd intensiv-
undersdkning, som inom kort kommer att publiceras i Nordisk
Hygienisk Tidskrift. I Uppsala har hyresgastfóreningen gjort
en intressant undersókning, dar de bland annat visat upp, att
just de uslaste bostaderna, dit de fattiga och mycket barnrika
familjerna ofta samlas, ha de hógsta hyrorna per kbm. Det
finns ju sa manga fattiga, som behóva bo dar, och priset be-
stammes som bekant av tillgang och efterfragan, om sainhallet
icke stórande ingriper i prisbildningsprocessen.

Hela kvalitetssidan, vi upprepa det, ar emellertid trots alit
en mindre vasentlig detalj i bostadsnodens problem. Bofallig-
heten i svenska stadssamhallen skulle helt kunna avskaffas
med en extra bostadsproduktion motsvarande pa sin hoj d ett
par ars normal byggnadsproduktion. Svarare ligger kvantitets-
sidan till. Trangboddheten ar vart stora bostadspolitiska pro-
blem. I trangboddhetshanseende ligger Sverige mycket varre till
an nastan alla andra jamfórliga lander, och som vi redan an-
tytt har det nog sitt samband med att vi ocksa aro fóre andra
folk i fraga om fddelsebegransning.

Emot vart antagande, att nativitetsminskningen skulle ha
nagot att góra med bostadsnbden, talar skenbart det forhallan-
det, att familjerna med de manga barnen ofta patraffas just i
de sina och de daliga bostaderna. Gór man ater en rundvand-
ring i de hyggliga och rymliga bostaderna, skali man tvartom
finna, att de mycket ofta bebos av mera valstallda arbetar-
familjer, som varit synnerligen fórsiktiga i sin fortplantning.
Men denna motsagelse ar endast skenbar. De familjer, som
fatt de manga barnen och som skulle behóva de battre bo-
staderna, tvingas just genom de manga barnens krav i andra
hanseenden att sóka sig de samie, mindre och darfór aven

DE BARNR1KA FAMILJERNAS BOSTADSSYARIGHETER 145

billigare bostaderna. De familjer ater, som bebo de goda bo-
staderna, góra det oltast just tack vare att de sakrat sin in-
komststandard genom att lata bli att foda barn. Man kan tycka,
att detta ar upp- och nedviinda yarlden. Men sadan ar livets
lag i ett pa det ”individuella sjalvansvaret” uppbyggt kapita-
listiskt samhalle.

Till fórsamrandet av de barnrika familjernas bostadsforsorj-
ning bidraga ocksa fastighetsagarna pa ett mycket effektivt
ehuru alltjamt fóga obseryerat satt. Det ar mycket svart for
en fattig barnrik familj att fa hyra en hygglig bostad, aven
om den ar beredd att med fórsakelser betala den. For fastig-
hetsagarna med deras typiskt priyatkapitalistiska rentierinstall-
ning till sin ekonomiska uppgift aro barnrika familjer blott
fórbundna med obehag, ókade reparationer, spring i trapporna
o. s. v. Med fullkomlig uppriktighet konstatera de, att barn
aro besvarliga inte bara for sina fóraldrar utan aven for de
kringboende och inte minst for fastighetskapitalet. Hela bo-
stadsproduktionen och bostadsforvaltningen inriktas darfór till
forman for de barnlosa familjerna eller fabarnsfamiljerna och
till bestamd nackdel for de barnrika familjerna.

Ingen klandrar fastighetsagarna. Deras handlingssatt ar fran
deras synpunkt fullt naturligt: vad ansvar ha de for fattiga
familj ers manga sma barn? Vi sta har bara infor ett av de
talrika exemplen pa hur under nuvarande samhallsfórhallanden
i och for sig hyggliga och rattskaffens manniskor av sitt eget
yiilfórstadda intresse drivas att handla pa ett utpraglat
asocialt satt.

Alit det hittills sagda avser stader och stadsliknande sam-
hallen. Vad ater galler den egentliga landsbygdens bostader
har det lange varit kant, att deras kvalitet mycket allmant
varit undermalig. I allmanhet har man emellertid inte gjort
klart for sig, att flertalet bostader aven pa landsbygden aro
synnerligen tranga, och att trangboddheten pa landet rentav ar
mera forharskande an i stadssamhallena.

10. — M y r dały Kris i befolkningsfragan.

146

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

Den offentliga statistiken lamnar oss for landsbygdens del
nastan helt och hallet i sticket.1 Vi fa ga tillbaka till den
allra fórsta bostadsrakningen 1912 — 14 for att finna nagot
materiał fullt jamfórligt med det, som trots alla inskrankningar
dock finns for stadssamhallenas del. Av de 230 orter, som dar-
vid blevo fóremal for undersókning, voro 108 landskommuner,
fórdelade over hela landet och inrymmande omkring en tion-
del av landsbygdens hela befolkning. Fem landsbygdskommuner
blevo darvid fóremal for sarskilt ingaende studier, publicerade
i lokalmonografier.

I fraga om lagenheternas storlek voro skiljaktigheterna
mellan land och stad mindre stora. For de bada viktigaste
lagenhetstyperna stallde sig proportionerna nastan lika. Om-
kring 40% av bostaderna utgjordes aven pa landsbygden av
lagenheter om ett rum och kok och omkring 25 % av lagen-
heter om tva rum och kok. Aven i fraga om de enskilda
rummens dimensioner voro genomsnittligt sett fórhallandena pa
landsbygden i stort sett óverensstammande med stadsfórhal-
landena.

Trangboddheten var emellertid pa grund av den redan da
mindre genomsnittliga hushallsstorleken i stadssamhallena be-
tydligt hógre pa landsbygden. Anses en lagenhet óverbefolkad,
om det gar mer an tva personer per rum (eller kok), sa voro
vid detta tillfalle nara en tredjedel av alla lagenheter óver-
befolkade pa landsbygden, men endast omkring en femtedel i
stadssamhallena.

Sedan dess har sasom visats, i huvudsak pa grund av det
minskade barnantalet, boendetatheten sjunkit avsevart i sta-
derna. Familjestorleken har aven bór jat minskas pa lands-
bygden, men processen har icke gatt sa langt. Da aven av alla

1 For en utmarkt sammanstallning av fórefintligt materiał hanvisas
till ”Betankande med forslag rdrande andringar i vissa delar av lialso-
vardsstadgan etc. avgivet den 15 december 1933 av Bostadsutredningen
for landsbygden”, Statens off. utr. 1933: 37, sid. 13 ff.

TRANGBODDHETEN PA LANDSB Y GDEN 147

tecken att dóma byggnadsverksamheten varit relativt svagare
— aven med hansyn taget till den mindre starka folk- och
hushallsókningen — sa kan den slutsatsen med stor trygghet
dragas, att trangboddheten for narvarande ar vasentligt stórre
pa den svenska landsbygden an i staderna. Da dartill kommer
att den genomsnittliga bostadskvaliteten ar mycket lagre, maste
landsbygdens bostadsfórhallanden fran socialhygienisk och
socialpolitisk synpunkt anses hógst otillfredsstallande.

I synnerhet lantarbetarnas bostadsnód har varit sa skriande,
att fragan gang pa gang tvingat sig pa det allmanna intresset.
I 1920 ars levnadskostnadsundersókning for landsbygden, som
gallde 372 hushall inom olika lantarbetare- samt fórmans- och
yrkesarbetargrupper i olika delar av landet, ges en del upp-
gifter av vagledande art. Antalet familjemedlemmar haller sig
har i genomsnitt over 5 personer; fórman och yrkesman ha
nagot mindre familjer men i synnerhet tor parę och arbetar-
smabrukare ha i stallet desto stórre familjer.

Det alldeles óvervagande antalet av dessa familjer, 62 °/o,
bor i lagenheter om ett rum och kok, 30 % bor i tva rum och
kok. Denna proportion haller sig nagorlunda likadan for de
olika kategorierna. Egentligen komina blott arbetarsmabrukare
litet battre med blott 42 % av familjerna i lagenheter om ett
rum och kok och 40 % i tva rum och kok samt 18 % i tre
eller fyra rum och kok. I gengald bo 69 °/o av statarfamiljerna
i lagenheter om ett rum och kok och blott 30 % i tva rum och
kok. Det genomsnittliga antalet rumsenheter per familj blir for
alla kategorier 2,4 (kok raknat som rum).

Det bór har anmarkas, att lagenheter om tva rum och kok
huvudsakligen patraffas i sódra Sverige, dar dock lagenhets-
kvaliteten ofta ar usel och rumsdimensionerna sarskilt sma, sa
att antingen kóket eller det andra rummet och stundom bagge
knappast aro varda sitt namn. I mellersta och norra Sverige
dominera de allra minsta lagenheterna an fullstandigare, men
dar aro dimensionerna i genomsnitt nagot stórre. Av de under-

148

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

sókta lagenheterna hade blott inemot 60 % skafferi och blott
nagot over 40 % matkallare. Endast i 4 lagenheter var vatten-
ledning indragen, medan ovriga hushall voro hanvisade till
brunnar, vilka i omkring en tredjedel av fallen lago pa óver
100 meters avstand. Andra mera talande kvalitetsuppgifter
saknas i denna undersokning.

I dessa lagenheter bodde nu i genomsnitt 5, 12 personel* per
lagenhet. Mer an 2 personer per rumsenhet (kok darvid raknat
som rum) bodde i 47 % av alla lagenheter i mellersta Sverige,
i 60 % i norra Sverige ocli endast i 18 % i sódra Sverige (se
dock om sodra Sverige ovan). Mer an 3 personer per rum
bodde i 14°/o av lagenheterna i mellersta Sverige, i 32% i
norra Sverige och i 2 % i sodra Sverige. Detta bety der att av
den undersókta befolkningen bodde i mellersta Sverige 60 %, i
norra Sverige 73 % och i sodra Sverige 28 % i minst den fórst-
namnda trangboddhetsgraden och respektive 22, 45 och 3 % i
minst den andra trangboddhetsgraden. Den genomsnittliga luft-
rymden per person var blott 18 kbm. 16 % av den undersókta
befolkningen hade mindre an 10 kbm. luftrymd per person,
49 % mindre an 15 kbm., vilket brukar raknas som fysiologisk
minimistandard.

Pa enskilt initiativ gjordes 1926 en undersokning over bo-
stadsfórhallandena pa landsbygden i Sverige av Alfred Petters-
son och G. Steenhoff, varvid byrachefen Bertil Nystrom var
behjalplig vid den statistiska planlaggningen och bearbetningen.
Hela bostadsbestandet i 19 sasom representativa utvalda sock-
nar undersóktes sa langt mojligheter funnos. 5,671 lagenhets-
hushall med 22,497 personer och 17,857 boningsrum utgjorde
materialet. Det undersókta familjebestandet raknas med 33, i °/o
till gruppen jordbrukare, arrendatorer och jordbrukstjanste-
man, med 7,6% till fiskare, med 15,8% till jordbruksarbetare
och torpare, med 11,9% till naringsidkare och tjansteman, med
15,6 % till industriarbetare och med 16 % till pensionarer och
understódstagare. Undersókningen omfattar saledes en nagor-

BOFALLIGHETEN PA LAISDSBYGDEN 149

lunda normal landsbygdsbefolkning, och urvalet har icke gjorts
sa, att en stor del hor till de ekonomiskt samst stallda social-
grupperna. Undersokningen ar en intensiv bostadshygienisk be-
skrivning av mycket stort varde. Den skali har icke narmare
refereras, blott rekommenderas for studium. Endast ett fatal
uppgifter ma utdragas ur dess resultat.*

Av familjebostaderna voro 35 % ett rum och kok eller
mindre. Nara 6% av bostaderna hade en total golvyta mindre
an 20 kvm.; for lantarbetarbostader var detta fallet i nara
10%. Nara 7% hade en rumshójd under 2 m., 17% under
2,io m. Endast en tredjedel av bostaderna hade en takhojd av
2,50 m. eller mer. Den totala volymen var i 9 % av bostaderna
under 50 kbm. (I 45,e% var den utnyttjade sovluftvolymen
under 50 kbm.) For 21,5 °/o av de boende var totala luftrymden
per person mindre an 15 kbm., i lantarbetarhushallen var detta
fallet med nara halften av alla boende.

Tambur eller fórstuga fanns endast till omkring 60 % av
lagenheterna. Lantarbetarnas lagenheter saknade tambur i over
54 %. Bostadernas dagsbelysning befanns i stor utstrackning
otillfredsstallande ; i endast 40 % av bostaderna uppgick
fónsterytan till atminstone 12% av golvytan. I endast 24%
av lagenheterna lag golvet tillrackligt hogt óver marken for
att sakert utesluta fukt. Nara en tredjedel av bostaderna voro
fuktiga, kalla eller dragiga; i fraga om lantarbetarnas bo-
stiider var sa fallet med drygt halften. Inemot 5 % av alla
bostader betecknades sasom forfallna. For att bedóma bo-
stiidernas varde sinsemellan anvandes en for andamalet sarskilt
konstruerad poangskala, varvid en viss poang — som av fór-
siktighet sattes synnerligen lagt — fick beteckna gransen for
undermalighet. 14,5 % av samtliga de undersokta lagenheterna
hordę trots den laga gransen till kategorien undermaliga och i
dem bodde 17,8 % av hela den undersokta befolkningen.

Lunds studenters Clartesektion gjorde ar 1928 en undersók-
ning av statarbostader och drangkammare i vissa skanska

150

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

bygder. Stockholms Clartesektion och Stockholms socialistiska
studentklubb fóretogo 1930 en liknande men mera socialstatis-
tisk undersókning rórande statarklassen i Sódermanland. Dessa
bada undersókningar ha haft stor betydelse genom att bringa
till offentligheten en fórnyad paminnelse om den genomusla
bostadsstandarden sarskilt for lantarbetare. Ur den sistnamnda
undersókningen ma har endast ett par siffror aberopas. 47 %
av de undersókta lagenheterna hade en golvyta, som understeg
35 kvm. Den genomsnittliga boendetatheten var 191 boende pa
100 eldstader. Antalet lagenheter med mer an 2 boende per
rumsenhet uppgick till 30 % av samtliga, inhysande nara
halften av hela den undersókta befolkningen.

Vi skola icke trotta med flera siffror. Sammanfattningsvis
ma blott understrykas, att bostaderna pa landsbygden aro av
en vasentligt lagre genomsnittskvalitet an i staderna. Aven
trangboddheten ar storre. For lantarbetarna ar bostadssitua-
tionen under det manniskovardiga. Detta galler aven efter kris-
millionernas anvandning; en relativt ringa del har gatt till de
allra samst stalldas, statarnas, bostader. Men vi kunna samtidigt
konstatera, att aven landsbygdens befolkning ar pa god vag
att pa egen hand bór ja lósa sin bostadsfraga efter stadsbornas
metod, d. v. s. genom att sluta upp att fóda barn. Bór ja vi
góra mera regelbundna och allmanna bostadsrakningar aven pa
landsbygden, skola vi ocksa fa se hur trangboddheten kommer
att sjunka. Och underligt vore det annars.1

”Det ligger ingenting fantastiskt i tanken, alt ett folk och
en kultur kan ga under pa ofónnagan att lósa sin bostads-
fraga”, sager en av de framsta kannarna i vart land av det
har diskuterade problemet, docenten Alf Johansson, i en artikel
i tidskriften Tiden for ar 1930. Fragan ar om vi har i Sverige
inte befinna oss just i den situationen. Bostadernas storlek
och beskaffenhet ar namligen en av de vasentligaste betingel-

1 Det bostacbpolitiska problemet skali aterupptagas i sjunde kapitlet.

BOSTADSFRAGAN OCH AVFOLKNINGEN 151

serna for alit samhallsliy. Just for naryarande harmonierar
icke yanliga, nagot sa nar fornuftiga och ansvarskannande
manniskors anpassning till de yttre liysmójligheterna med in-
tresset av folkets eget fortbestand. Den som har panna dartill,
ma beskarma sig óver den moderna tidens materialism, som
bl. a. skulle yttra sig i att manniskor som bo i tranga, daliga
lagenheter ”icke med samma precision som i aldre, mera for-
andligade tider fol ja skriftens bud att forbka sig och uppfylla
jorden och i synnerhet kyrkogardarna”. I alla handelser skali
det visa sig praktiskt omojligt ”att moralisera folk fran yettet”.

Naringsstandarden.

Jamsides med behovet av en andamalsenlig familjebostad
star behovet av sund och tillracklig fóda sasom ett livsviktigt
krav. Bland de mera yalbargade ar det val yanligen en fast
trossats, att detta krav ar fullt tillfredsstiillt i vart land. Ingen
behover svalta i vara dagars Sverige, sages det. Hungersnod ar
en rent historisk foreteelse.

Denna uppfattning ar desto naturligare i de samhallsklasser,
dar man oftast har all moda att till efterfóljd av moderna lev-
nadsmónster halla sig mager och spanstig. Tidningarna ge rad
om svaltkurer och om olika slags medel, yarigenom fódan
mindre fullstandigt skali komma kroppen till godo. Att doma
av pressen skulle detta vara det yiktigaste problemet pa tal om
folkets naringsstandard. Men svalt ar ett mycket relativt be-
grepp, och vi ha i den socialvetenskapliga forskningen fatt an-
ledning att misstro alla slags allmanna omdómen. Det skulle
vara intressant att yerkligen fa siffror pa i vad omfattning olika
samhallslager faktiskt konsumera fódoamnen. Darvid far man
fran bórjan halla klart for sig, att de kroppsarbetande klas-
serna, sarskilt vid tungt arbete utomhus, ha en yasentligt stórre
kaloriforbrukning och behova mera foda.

152

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

Vanda vi oss till den offentliga statistiken for att fa upplys-
ning om naringsstandarden, finns atskilligt att hamta ur social-
styrelsens levnadskostnadsundersókningar. Dylika ha utfórts
aren 1913 — 14, 1920 och 1923. For narvarande ar en mycket
stor levnadskostnadsundersókning under genomfórande. Ett-
ariga hushallsbócker ha insamlats for omkring 2,500 familjer
inom industriarbetare- och lagre tjanstemannaklasserna, medel-
klassen, lantarbetare-, skogsarbetare- och bondeklasserna.

Det ligger ett vasentligt samhalleligt intresse i att social-
styrelsen far det stod av den socialpolitiska opinionen och av
statsmakterna, som behovs for att denna viktiga undersokning
icke skali fórfuskas. Fragorna om den nationella konsumtionens
storlek och dess inriktning inom olika socialgrupper aro av
grundlaggande betydelse for ej blott socialpolitiken utan aven
for naringspolitiken, sarskilt jordbrukspolitiken. Med hansyn
dartill framstar det sasom ett viktigt onskemal, att det vardefulla
och for det allmanna redan mycket dyrbara primarmaterial,
som fóreligger i de insamlade hushallsbóckerna, utnyttjas sa
fullstandigt och ingaende som mojligt. Bearbetningen behóver
darvid framfór alit fórdjupas genom ett rationellare anlaggande
av naringsfysiologiska och socialhygieniska synpunkter och
vidare genom ett mera intensivt studium av sambandet mellan
konsumtion, familjestorlek och familjeinkomst och mellan kon-
sumtionsinriktning och prisrorelser. Bearbetningen bor dessutom
icke dragas ut i det oandliga, sa att resultaten, nar de en gang
komina, gaiła delvis redan inaktuella fórhallanden.

Dessa hushallskostnadsundersokningar aro emellertid i sa
matto mindre talande, som de med nódvandighet gaiła en ut-
vald krets av familjer pa hog karaktars- och intelligensniva och
med en fórhallandevis god och valordnad ekonomi. Framfór
alit vid ett studium av naringsstandarden, som aven beror av
varornas kvalitet och sammansattning samt hushallningens
rationalitet i det hela, ar denna undersókningarnas bristande
representativitet synnerligen olaglig. Av detta skal och emedan

KONSUMTIONSSTATISTIK

153

dessutom det utvalda familjeantalet i dessa undersokningar
maste vara mycket litet, borde man for att kunna fa en mera
fullstandig kunskap om levnadsstandarden i landet egentligen
komplettera dem genom en allman konsumtionsstatistik och
framfor alit genom intensiva enquetestudier mera av faltnalur.

Sadana kompletterande undersokningar om den konsumtion
av fódoamnen, som svarar till viss inkomst, och om konsum-
tionens samband med halsostandarden saknas nastan helt och
hallet i vart land. Man kan inte lata bli att tanka, att hela
var diskussion om understódspolitiken skulle ha blivit mindre
abstrakt och sakligt vilseledd, om vi till grundval for fragans
behandling haft mera ingaende kunskaper av detta slag. Detta
har man forstatt i utlandet men inte i Sverige. En nyligen av
medicinalstyrelsen genomfórd socialhygienisk undersókning i
Vasterbottens och Norrbottens lan (den s. k. norrlandsunder-
sókningen) kan emellertid tjana sasom tankestallare rbrande
behovet av mera ingaende kunskap i fraga om naringsstandar-
den. Men den undersokningen skulle i sin tur ha varit langt
mera resultatgivande om de socialstatistiska synpunkterna blivit
battre lillgodosedda.

En storre forstaelse pa politiskt ansvarigt hall for de har
antydda socialstatistiska undersókningsuppgifterna har tidigare
icke varit for handen. Den forhoppningen ma uttalas, att de
resultat som norrlandsundersókningen givit och framfor alit de
praktiska behov, som under de senaste aren oavbrutet tratt
fram vid planliiggandet av var sociala och ekonomiska politik,
ma utgóra en anledning att ej blott pa ett snabbt och intensivt
satt genomfora de redan pagaende levnadskostnadsundersók-
ningarna utan aven att anyo pa allvar taga upp de vikliga pro-
blemen om upplaggandet av en allman lópande konsumtions-
statistik och framfor alit genomforandet av extensiva enquete-
studier av levnadsstandarden i olika socialgrupper. Vid sidan
av en forbattring av bostadsstatistiken betrakta vi dessa onske-
mal sasom den viktigaste syftlinjen for den genomgripande re-

154

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

form av hela socialstatistiken, vars forberedande icke utan vada
kan uppskjutas.

Ónskemal om reformer fórbattra emellertid icke det nar-
varande laget. Nar vi nu ga att uttala oss om naringsstandarden
i de mindre bemedlade familjerna i vart land, aro vi darfór
icke sa val rustade som onskligt vore. Sa mycket ar dock
sakert, att den bekvama forestallningen om att svalt icke fóre-
kommer i vart land ar oriktig, i synnerhet for barnens del.
Provinsiallakarnas rapporter bruka understundom vara ratt val-
taliga i detta hanseende. Socialt insiktsfulla skolman ha aven
en bestamd uppfattning om de ofta fórekommande bristerna i
barnens naringsstandard. Pa sistone har, som redan sagts, norr-
landsundersókningen givit fragan en bjart belysning. I namnda
undersokning framhalles det uttryckligen, att de konstaterade
oegentligheterna icke aro utmarkande blott for norrlandska fór-
hallanden utan tamligen typiska for stora socialgrupper bver-
allt i landet.

Brister i fraga om naringsstandarden aro desto svarare att
avhjalpa for de enskilda fattiga familjerna, eftersom utgifterna
for foda aro en sa vasentlig del av hela budgeten i alla mindre
bemedlade hushall och i allmanhet en desto storre del, ju
mindre inkomsten ar. Det finns med andra ord inte sa mycket
annat att spara pa om naringsstandarden ar otillracklig. Den
s. k. livsmedelsprocenten brukar rentav anvandas sasom ett av
de basta matten pa levnadsstandardens hojd, varvid ett hogt
procenttal for livsmedelskostnadernas andel av totala inkomsten
betecknar lag levnadsstandard och tvartom.

For de i 1923 ars levnadskostnadsundersokning studerade ut-
valda och relativt valstallda hushallen utgjorde den genom-
snittliga livsmedelsprocenten for arbetare 45,5, for lagre tjanste-
man (varibland ett flertal icke kroppsarbetande) 39,5, medan
motsvarande tal for medelklasshushall blott var 26,94 Annu in-

1 Den genomsnittliga livsmedelsprocenten for industriarbetar- ocb
lagre tjanstemannaklasserna ihopslagna var 1923 42,6. Enligt preliminara

LIYSMEDELSPROCENTEN

155

tressantare ar emellertid en uppdelning efter inkomstklass. For
arbetarhushall i den lagsta inkomstklassen (intill 825 kronor
per konsumtionsenhet1) ar livsmedelsprocenten 52,7. Den sjun-
ker darefter i varje hógre inkomstklass och ar i den hógsta
(óver 1,925 kronor per konsumtionsenhet) blott 35, 5; for
tjanstemannahushall stalla sig motsvarande yttergranser vid 50,2
och 32,5.

En hog livsmedelsprocent ar darvid beroende pa dels lag
inkomst och dels stort barnantal. For arbetarfamiljer med en
livsmedelsprocent under 30 ar genomsnittliga antalet konsum-
tionsenheter per familj blott nagot over 2 (noll- och ettbarns-

uppgifter fran socialstyrelsen ge de till ungefar halften bearbetade
hushallsbockerna for 1932 — 33 foljande livsmedelsprocenttal: for in-
dustriarbetar- och lagre tjanstemannaklasserna tillsammantagna 35,3
och for medelklassen 23,4. Livsmedelsprocenten for de forstnamnda skulle
alltsa nedgatt mycket kraftigt under det sista decenniet. Den reala
levnadsstandardstegringen sasom helhet uppgar till omkring 13 %,
vilket motsvarar den allmanna uppfaltning man far fran lone- ocli
levnadskostnadsstatistiken. Pa grund av nedgangen i levnadskostnader
skulle den 1923 till 3,810: 90 kronor uppgaende sammanlagda familje-
inkomsten per normalhushall inom de bada socialklasserna sammanslagna
blott ha behovt uppga till 3,292:60 kronor 1933 for uppehallandet av
en levnadsstandard motsvarande 1923 ars genomsnittliga konsumtions-
budget. Da inom levnadskostnaderna livsmedelsprisen fallit starkt (medan
i synnerhet hyrorna kraftigt stegrats) skulle inom en dylik ofbriindrad
realinkomst livsmedelsprocenten ha sjunkit till 36,9. Nedgangen av livs-
medelsprocenten fran 42,6 till (den fiktiva) 36,9 skulle darfor direkt
sammanhanga med livsmedelsprisens fali och icke i och for sig indicera
en stegrad real standard. Nu bar den genomsnittliga familjeinkomsten
i stallet faktiskt varit 3,711:70 kronor. Av denna realinkomststegring pa
419: 10 kronor har blott drygt en femtedel anvants for okade livs-
medelsutgifter medan resten anvants for andra utgifter, varigenom livs-
medelsprocenten nedbringats anda till 35,3. Skillnaden mellan 36,9 och
35,3 (plus verkningarna av vissa omlaggningar i livsmedelskonsumtionen
aven utover de som bero pa den okade reala livsmedelsutgiften) skulle
alltsa representera sjalva standardstegringen. — Uppgifter sarskilda for
industriarbetar- och lagre tjanstemannaklasserna var for sig och for
olika inkomstgrupper inom dessa ha annu icke kalkylerats.

1 Konsumtionsenhet ar ett statistiskt matt pa konsumtionsbehovet. En
konsumtionsenhet ar darvid definierad som konsumtionsbehovet hos en
man over 15 ar. En kvinna raknas sasom 0,9 konsumtionsenhet och barn
i olika aldrar i olika brakdelar: i aldrarna 0 — 3 ar 0,15, 4 — 6 ar 0,40,
7 — 10 ar 0,75, 11 — 14 ar 0,90.

156

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

familjerna) ; for arbetarfamiljer med en livsmedelsprocent
av óver 60 ar antalet konsumtionsenheter i genomsnitt óver
dubbelt sa stort, vilket, da barn blott raknas som brak-
delar av konsumtionsenheter, betyder familjer med relativt
stora barnkullar. Medan saledes livsmedelsprocenten kraftigt
stiger, i den man barnantalet okas och inkomsten minskas, sa
sjunker daremot den per konsumtionsenhet for livsmedel ut-
givna absoluta utgiftssumman, som motsvarar denna procent.
Denna utgiftssumma sjunker till genomsnittligt mycket mindre
an halften, om man gar fran arbetarfamiljer i hogsta inkomst-
klassen till familjer i den lagsta: fran 791 kronor per konsum-
tionsenhet i den hogsta till 372 kronor i den lagsta. I dessa tal
kan man tydligt utlasa bade de forsakelser av annan konsum-
tion, vartill barnalstring foranleder, och kanske aven fa en fore-
stallning om hur svart och ofta hur omojligt det maste vara
att uppratthalla en tillfredsstallande niiringsstandard, nar barn-
antalet vaxer och familjen blir stor, allra helst om inkomsten
ar liten. Fran den nu pagaende levnadskostnadsundersókningen
aro icke ens preliminara siffror beraknade for livsmedelsutgif-
ternas fórhallande till barnantal och familjeinkomst, men det
uppgives att de allmanna relationer, som har pavisats, fort-
farande synas gaiła.

For landsbygdens arbetarbefolkning staller sig livsmedels-
procenten i allmanhet an hógre. Enligt 1920 ars undersókning
utgjorde den for de dari undersókta familjerna i genomsnitt
62 och steg rentav for torparfamiljerna till 66,6, en oerhórt
hóg procentsiffra. Aven har konna vi iakttaga sarnina forhal-
lande, att ju fattigare en familj ar och ju stórre dess barnantal
ar, desto samre blir naringsbehovet tillfredsstallt, trots att en
storre del av inkomsten da anvandes till livsmedel. Fran hogsta
inkomstklass till lagsta stiger livsmedelsprocenten fran 48,7 till
66,9, samtidigt som livsmedelsutgifterna per konsumtionsenhet
sjunka med 45 %. Grupperas familjerna efter storlek med i
genomsnitt 2, no och 5,42 konsumtionsenheter i yttergrupperna

K0NSUMT10NEN AV LIYSMEDEL

157

blir livsmedelsprocenten respektive 52, i i de sma familjerna och
63,o i de stora. Livsmedelsutgifterna per konsumtionsenhet aro
emellertid genomsnittligt 58 °/o hógre i de fórra familjerna an
i de senare. — Samtliga dessa uppgifter gaiła blott arbetar-
familjer. For bondeklassen finns tills vidare ingen statistik;
den pagaende levnadskostnadsundersókningen kommer emeller-
tid att omfatta aven bondeklassen. Det framstar sannolikt, att
en icke obetydlig del av var bondebefolkning befinner sig pa
en levnadsstandard, som blott fóga overstiger lantarbetarnas.

Annu intressantare ar emellertid att studera konsumtionen av
vissa viktigare varor. Kvantiteterna visa darvid en nastan for-
vanande ókning i takt med inkomststegr ingen. Inom industri-
arbetar- och lagre tjanstemannahushall konsumerades 1923 per
konsumtionsenhet inom lagsta inkomstklassen : 31,8 kg. fiask
och kótt, 210 1. mjólk och gradde, 7,5 kg. smór, 117 st. agg,
och inom den hogsta inkomstklassen: 54 kg. fiask och kótt,
352 1. mjólk och gradde, 18 kg. smór och 288 st. agg. Mot-
svarande uppgifter angaende livsmedelsfórbrukningen a lands-
bygden ge i stort sett samma utslag. Den lagsta inkomstklassen
konsumerade salunda per konsumtionsenhet: 21,7 kg. fiask och
kótt, 338 1. mjólk och gradde, 5,7 kg. smór och 59 st. agg;
den hogsta inkomstklassen: 41,2 kg. fiask och kótt, 488 1. mjólk
och gradde, 11,9 kg. smór samt 142 st. agg.

Enligt uppgifter fran socialstyrelsen — vilka aro att betrakta
som mycket preliminara — skulle den nu pagaende levnads-
kostnadsundersókningen for stader och industriorter visa en
viss fórskjutning av den genomsnittliga livsmedelskonsumtionen
inom de i dessa preliminara berakningar sammanslagna indu-
striarbetar- och lagre tjanstemannaklasserna. Medan konsum-
tionen av bród och andra spannmalsprodukter avsevart minskats
och likasa konsumtionen av mjólk, synes konsumtionen av kótt,
fiask, agg, ost, smór och i synnerhet margarin ha ókat (marga-
rinkonsumtionen var lika stor som smórkonsumtionen). Likasa

158

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

synes konsumtionen av grónsaker och frukt ha ókats: ett genom-
snittligt normalhushall (tva vuxna och tva barn) skulle nu ar-
ligen konsumera omkring 4 kg. tomater, 10 kg. morótter, 4 kg.
andra farska grónsaker, 3 kg. bananer, 21 kg. apelsiner, 44 kg.
applen och paron o. s. v. Aven om skillnaden i fórhallande till
medelklassen fortfarande synes vara stor, skulle kosthallet i de
bada lagre samhallsklasserna genomsnittligt sett ha fatt en
nagot mindre ensidig sammansattning och aven ha inriktats pa
nagot hógre varukvaliteter. Den sedan 1923 intraffade steg-
ringen av reallóner har ju aven till icke ringa del orsakats
just genom lagre pris a livsmedel medan ju hyrorna i stallet
stegrats. Harvid far emellertid ihagkonmias, att de hittills
undersókta hushallen aro sadana, som icke berórts av arbetslós-
het och att de aven detta oavsett i levnadsstandardhanseende
genomsnittligt icke aro representativa for de bada social-
klasserna utan sannolikt ligga atskilligt i óverkant. De anfórda
uppgifterna ha vidare blott medeltalskaraktar. Belraffande de
nyss diskuterade konsumtionsskillnaderna mellan de bada
socialgrupperna inbórdes och mellan olika inkomstklasser inom
dessa ar bearbetningen ej genomfórd sa langt, att mera be-
stamda slutsatser kunna dragas. Det fórefaller dock, som om
skillnader av ungefar eller nara nog sarnina storleksordning
mellan de fattiga barnrika familjerna och de mera valstallda
och mindre barnrika familjerna aven nu skulle besta, lat vara
att hela konsumtionsnivan i viss grad fórskjutits uppat.

Inom finansdepartementet har en bearbetning gjorts av de
bada har omnamnda levnadskostnadsundersókningarna av 1920
och 1923 i syf te att fa fram lópande serier av konsumtions-
storlek vid vaxlande inkomsthójd.1 Resultatet sammanfattas i
nedanstaende tabla.

Av dessa tal framgar med all ónskvard tydlighet, vilket ut-
rymme som faktiskt finns for en stegrad konsumtion av de
viktiga arfimaliska produkterna. Skillnaderna aro i sjalva verket

1 Bearbetningen ar gjord av fil. lic. E. Lundberg.

LIYSMEDELSKONSUMTIONEN I OLIKA INKOMSTKLASSER 159

Konsumtion per normalhushdll ( 3,3 konsumtionsenheter ) av
animaliska produkter.

Inkomst pr
hushall

Kótt o.

• fiask

Mjólk o.
gradde

Smór

hs

(kr.)

(kg.)

(1.)

(kg.)

(st.)

1 000— 2 000

88

700

19

210

2 000— 3 000

108

810

26

400

3 000— 4 000

126

905

31

540

4 000— 5 000

140

975

36

660

5 000— 6 000

152

1 040

41

755

6 000— 7 000

162

1 085

45

840

7 000— 8 000

169

1 105

49

910

8 000— 9 000

174

1 125

51

970

9 000—10 000

178

1 140

52

1 020

10 000—11 000

181

1 145

53

1 060

11 000—12 000

183

1 150

53

1 085

12 000—13 000

184

1 150

53

1 200

rent fórbluffande. Gór man en jamfórelse mellan hushall med
en inkomst av endast 1,000 — 2,000 kronor och hushall med óver
10,000 kronors inkomst, finner man, att de ekonomiskt battre
stallda familjerna ata dubbelt sa mycket fiask och kótt, 60 °/o
mera mjólk och gradde, tva och en halv ganger sa mycket smór
och fem ganger sa mycket agg. Dessa skillnader skulle nu stalla
sig nagot mindre. Men aven med hansynstagande dartill maste
dessa konsumtionssiffror sagas vara talande nog. Tillsammans
med kannedomen om hur lagt inkomsterna faktiskt ligga
for de allra fiesta familjer i vart land kunna de mahanda
bidraga till ókad fórstaelse for de oerhórda och ofta oóver-
stigliga svarigheter det maste mota for husmodern i en stor
och fattig familj att uppratthalla en sund och tillracklig narings-
standard. Vid studiet av dessa tal har man darvid att komma
ihag, att de alla ha karaktaren av genomsnittssiffror, vilket

160

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

visserligen a ena sidan betyder, att somliga konsumera mera
aven i de lagre inkomstklasserna men a andra sidan att andra
konsumera annu mindre. Dessvarre ar det darvid just de barn-
rika familjerna som bli mest utan.

Man har vidare att ta i betraktande, att varornas kvalitet,
sammansattning och beredning ofta ar alit annat iin rationell
i de lagre inkomstklasserna. Detta gór den effektiva konsum-
tionsskillnaden bety dligt stórre an har redovisats. Man kan
diirfór nappeligen bortfórklara den konstaterade konsumtions-
skillnaden genom att antaga en stórre misshushallning i de
hógre inkomstskikten. I den man man kanner fórhallandena,
har man dessvarre tvartom anledning att fórmoda en lagre
fórmaga av rationell hushallning hos de fattiga barnrika famil-
jerna och i alla handelser icke en hógre. Man kan heller
knappast sóka en stórre del av orsakerna till konsumtions-
skillnaden i en ohalsosam óverkonsumtion i de hógre inkomst-
klasserna. Aven om en sadan skulle fórekomma, sa motvages
dess betydelse for den har genomfórda jamfórelsen sannolikt
mer an val genom dels det stórre naringsbehov, som de kropps-
arbetande klasserna i och for sig ha, och dels den. naturliga
tendensen till sporadisk óverkonsumtion da tillfalle yppar sig
(avlóningsdagen ! ), som utmarker just de fattigaste klassernas
1 ivsmedelsfórbrukning.

Knappheten pa fódoamnen ar uppenharligen fortfarande en
ganska fruktansvard realitet for fattiga barnrika familjer. Har-
vid ha vi dock blott kunnat studera konsumtionen av vissa pris-
billiga standardvaror av grundlaggande betydelse for folk-
naringen. Ingen tvekan rader om att skulle vi ha liknande tal
for fisk och grónsaker, kolonialvaror och viktualier etc. skulle
bilden blott ha blivit mera skarptecknad. Att rena lyxvaror av
olika slag nastan helt fa fórsakas i de fattiga barnrika famil-
jerna, ar daremot socialt mindre betydelsefullt. Det ma vidare
anyo paminnas om att hela detta materiał harstammar fran
hushall, som aro sa pass val organiserade att en dylik hus-

OTILLRACKLIG NARINGSSTANDARD

161

hallsbokforing kan genomfóras. Man kan med trygghet utga
ifran att hushall pa motsvarande laga inkomststandard men
med en mindre valskótt ekonomi fa pengarna att racka blott
till an mindre kvantiteter av dessa fódoamnen, varjamte aven
fódans kvalitet, sammansattning och beredning kan antagas vara
i genomsnitt an samre.

Fasta utgangspunkter for en naringsfysiologisk bedómning av
det svenska folkets kosthall saknas i vart land, dar óverhuvud-
taget socialhygienen sasom forskningsgren ar blott foga utveck-
lad. I andra lander, sarskilt i England, ha dessa fórhallanden
studerats ratt ingaende, och resultaten ha aven utnyttjats i den
praktiska socialpolitiken. I Sverige har foga intresse agnats at
dessa konkreta fragor: diskussionen om understodspolitiken har
darfór ofta forts pa ett komprometterande abstrakt, ointelligent
och sakligt oinformerat satt. Det ar emellertid att hoppas, att
den redan omnamnda norrlandsundersokningen skali forma i
nagon man uppfostra och omrikta den socialpolitiska opinionen
i vart land.

Dess huvudresultat styrka tyyarr en ganska pessimistisk
uppfattning betraffande naringsstandarden i Sverige. Man har
namligen i de studerade distrikten ofta funnit bade en starkt
undernormal kaloriforbrukning och en halsovadlig ensidighet i
kosthallet. Det har darvid visat sig att sarskilt kvinnorna samt
barnen i uppvaxtaldern bli lidande och utsattas for stora halso*
risker. Sambandet med barnrikedom och inkomststandard har
i denna undersokning icke narmare beaktats. Det framgar emel-
lertid av undersokningens detaljupplysningar, sammanstallda
med vad man eljest vet om barnantal och inkomststandard i
dessa bada lan, att — aven om man med fuli trygghet kunde
parakna ett vasentligt battre utnyttjande av matkostnaden, ifall
isoleringen och den skadliga traditionen brótes genom vidgad
upplysning i kostfragor och en ordnad halsokontroll — sa gar
det likval icke att halla uppe en fullt betryggande niirings-

11. — My r dal. Kris i bejolkningsjragan.

162

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

standard med de inkomster som sta till forfogande i manga av
de barnrika familjerna.

Standigt framhalles i denna undersókning, att en otillracklig
och ofordelaktigt sammansatt fódoamnesslandard ingalunda ar
att firma blott i Norrland. Uppmarksamheten maste emellertid
darvid fastas pa en viktig saregenhet for Norrland, namligen
dess alltjamt mycket hóga fruktsamhetstal. Annu i fjol 1933
stod fodelsetalet i Vasterbottens lan vid 19, 9 och i Norrbottens
lan rentav vid 22, 1, alltsa nastan pa den niva, som for riket i
dess helhet bestod fbre kriget. For riket var fodelsetalet 1933
blott 13,7. Om vi for flertalet óvriga delar av landet kunna
antaga en battre uppehallen naringsstandard, ar huvudorsaken
fbljaktligen det lagre barnantalet i familjerna. Men aven den
fattiga norrlandsbefolkningen ar pa god vag att bor ja losa sitt
naringsproblem pa stadsmaner, d. v. s. genom preventivmedel
och fosterfórdrivningar. Annu 1932 Yoro fodelsetalen for de
bada norrlandslanen 20,6 och 23,9 1922 voro de 26,7 och 29,2,
medan de under perioden 1911 — 15 voro 29, o och 32, 1. E11
nativitetssankning med en tredjedel pa tva decennier, det ar raskt
marscherat. Man kan ju vara glad over att om ingenting annat
gores for att trygga barnens forsbrjning, sa lagar nu vart folk
alit fullstandigare att de aldrig komina liii varlden.

I Norrland ar det framfor alit kvinnorna och aven barnen,
som ofta lida av en otillracklig naringsstandard. I andra delar
av riket kan man som sagt redan pa grund av det mindre barn-
antalet utga fran vasentligt battre fórhallanden. Mera om-
fattande undersokningar saknas emellertid: norrlandsundersok-
ningen ar i mycket bóg grad en pioniarundersókning.

Den allmanna omsvangning av levnadsstandard och levnads-
vanor, som industrialiseringen for med sig, kan man fa en viss
uppfattning om fran en nyligen publicerad, synnerligen varde-
full intensiv socialhygienisk undersókning over ett norskt indu-
stridistrikt i narheten av Bergen.1 Som vanligt visar forst aven

1 Gerhard Ilertzberg, ”Ernaering, helse, milj0”, Bergen 1934.

ORATTVISOR INOM FAMILJEN 163

denna undersóknings resultat, alt det rader ett bestamt samband
mellan inkomst- och naringsstandard. Samtidigt pavisas emeller-
tid det dynamiska i detta lagę: vilken variation av konsumtionen
av olika livsmedel, som blir fórsta resultatet vid en standard-
stegring, samt vad den socialhygieniska propagandan betyder
for omriktningen av konsumtionsvanorna. En detalj av alldeles
speciellt intresse for att belysa familjens omdaning i industriali-
seringsprocessen skymtar aven fram: mannen aro i allmanhet
lagom narda, medan kvinnorna ofta aro óvernarda fastan
barnen tendera mot undervikt (detta antagligen ofta mer be-
roende pa kvalitativ felnaring an pa kvantitativ undernaring).
Hertzberg skriver sammanfattningsvis: ”Kvinnene hadde, uan-
sett yrkesklasse, for det meste overvekt. Mennene var mest
middelsvektige med en tendens til overvekt hos funksjonaer-
klassens menn. Barn a var for det meste middelsvektige med en
tendens mot undervekt. Barn fra relativt darlig hygienisk
familiemiljp og med relativt mangelfull ernaering var i nogen
grad mere undervektige og reagerte fremfor alt mere tregt i
riktig retning pa soeialhygieniske impulser enn gjennemsnittet,
og spesielt i forhold til barn med relativt god familiehygiene
og kvalitativt riktigere kosthold.”

I de norrlandska smabrukarfamiljerna aro kvinnorna de
samst narda, dartill ofta overanstrangda av arbete ute och inne
och av barnsbórder. I Hertzbergs undersókning fa vi for fórsta
gangen ett visst belagg — om an byggande pa ett alltfór ringa
och ej tillrackligt representativt urval for att tillata bestamda
allmangiltiga slutsatser — for ett vardagligt erfarenhetsom-
dóme, som pa senare tid tvingat sig pa aven kritiska iakttagare
av leynadsstandarden inom olika sociala grupper: att det finns
olikheter inte bara mellan inkomstklasser utan aven mellan
kón. Hustrurna ha i den industrialiserade familjen vunnit i
ledighet fran produktivt arbete och detta synes ha till resultat,
att deras ”levnadsstandard” stegrats relativt kraftigare an
mannenś och barnens.

164

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

Vi tangera har ett ómtaligt men betydelsefullt problem sam-
manhangande med hela familjestrukturens gestaltning i det
mera fullstandigt industrialiserade samhallet, dar den gifta
kvinnan, berovad sina funktioner i produktionslivet, stanges in
i sin miniatyrlagenhet och da ofta fetmar och blir sio och
egoistisk. Att barnens naringsstandard darvid kan bli lidande
t. o. m. i familjer, dar inkomslen ar skaplig och barnantalet
litet, beror pa oforstand och okunnighet om elementara narings-
hygieniska forhallanden.

Det kan saledes icke fórnekas utan ma hellre starkt under-
strykas, att en rationellare matordning inom arbetarklassen
och en fórnuftigare inkomstanvandning óverhuvudtaget i och
for sig skulle innebara en avsevard reell stegring av levnads-
standarden. Detta sakfórhallande betecknar i sjalva verket en
mycket viktig socialpedagogisk uppgift, och statsmakterna borde
icke tóva att snarast mojligt góra hela fragan till foremal for
en ingaende utredning. Men det maste fasthallas, att, aven om
en dylik rationalisering vore mojlig att i viss man avagabringa,
skulle andock fódoamnesstandarden i de fattiga barnrika famil-
jerna bliva mycket lag. Och intill dess denna mycket svara
socialpedagogiska uppgift verkligen fyllts, ar det helt enkelt
fraga om en barnens undernaring inom relativt mycket breda
folklager.1

Arbetslosheten och jordbrukskrisen.

For att denna bild av de mindre bemedlade klassernas lev-
nadsstandard, som vi ernatt genom ett studium av deras bo-
stads- och livsmedelskonsumtion, skali vara fullstandig, maste
nu dartili arbetsloshetsrisken beaktas.

I flera ar ha de svenska fackfóreningarna nu i genomsnitt
redovisat en arbetslóshet, som haller sig kring och oyerskridit
20%. Under hela den period av god ekonomisk hógkonjunktur

1 Fragan om barnens naringsstandard skali aterupptagas fran social-
politisk synpunkt i sjunde kapitlet.

UNGDOMSARBETSLOSHETEN 165

fran omkring 1924 till 1930, som fóregick de sista arens eko-
nomiska varldskris, holi sig arbetslosheten kring 10 — 12%.
Dessa ars relativt laga arbetsloshetstal, som i sin tur óverstego
fórkrigstidens betydligt,1 sta nu for oss sasom ett efterstravans-
vart ideał, men det ar av olika skal tamligen klart, att aven
om den pagaende konjunkturforbattringen ytterligare skulle
fortskrida, ha vi mycket sma utsikter att ens for en kortare
period av ett par ar komma ner till en sa lag arbetsloshet,
savida icke en kraftig produktionspolitik inledes. Det ar har
vidare att marka, att fackfóreningstalen i sa matto aro minimi-
tal, som en hel del arbetare just pa grund av ihallande allman
arbetsloshet aldrig bli medlemmar av fackfórening. Detta galler
i synnerhet ungdomen — den arbetarungdom, som nu skulle
satta bo och foda barn.

Manga unga arbetare komma aldrig in i ordnat fórvarvs-
arbete. Enligt en undersbkning av arbetsloshetskommissionens
klientel i slutet av november 1933, som da uppgick till samman-
lagt 170,203 arbetslosa personer, voro av dessa 4,560 i ald-
rarna 16—17 ar, 17,731 18—20 ar och 35,121 21—25 ar eller
sammanlagt 57,412 arbetslosa i ungdomsaldern, vilket mot-
svarar 33,8 % av hela antalet.2 Dessa tal aro dock for sma,
da ett relativt mycket storre antal unga arbetare i synnerhet i
aldern 16 — 18 ar icke bli anmalda hos arbetsloshetskommis-
sionen. Under mera normala tider brukar procentuellt sett ung-
domsarbetslósheten vara an storre. Vid en liknande ehuru ej
fullt jamfórlig arbetsloshetsrakning 1927 befunnos 40,8% av
de arbetslosa vara 25 ar eller diii under. 1934 ars ungdomsarbets-
loshetskommitte skriver pa tal harom: ”Forhallandet torde
sammanhanga darmed, att de yngre och sist anstallda arbetarna
i regel forst avskedas (vid en uppkommande kris). Ju langre
en period av arbetsloshet varar, dess mer drabbas aven aldre

1 Se Arbetslóshetsutredningens betankande I, Stockholm 1929.

2 Se 1934 ars ungdomsarbetsloshetssakkunnigas betankande, Statens
off. utr. 1934: 11.

166

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

arbetare diirav. Den relativa ungdomsarbetslósheten torde dar-
fór vara mindre, ju mer omfattande den totala arbetslósheten
ar och tvartom. Att det absoluta antalet arbetslósa, iiven vad de
unga betriiffar, darvid ókas, ligger i sakens natur.”

Vid uppatgaende konjunktur stalla sig dock fórhallandena
nagot annorlunda. Da intagas vanligen i fórsta band yrkes-
utbildade aldre arbetare. Darnast intagas ofta de mycket unga
arbetarna. Ungdomsarbetslbshetsprocenten kan darvid — sasom
uppenbarligen nu under varen och sommaren 1934 — rentav
ga ned. De som daremot trots uppgangen latt bli stallda all-
deles utanfor aro de nagot aldre ungdomsarbetslósa eller de
arbetare, som just óverskrida 25-arsstrecket, de arbetare alltsa
som en gang tidigare under narmast foregaende uppgangsperiod
kanske just kommit in och fatt paborja sin yrkesutbildning
men som vid depressionens borjan aterigen kastats ut.

Det ar genom denna fruktansvarda konjunkturpumpnings-
process, som tiotusenden av unga arbetare fa sin yrkesutbild-
ning sonderbruten, och det ar darigenom som de i etapper
goras mogna att rekrytera den industriella reservarmen av mer
eller mindre permanent arbetslósa. Hur de d£irvid sa smaningom
i manga fali fysiskt, psykiskt och moraliskt brytas ned, bli
desperata och asociala, ar ett problem som skali beróras i
sjunde kapitlet. Aven om de mycket unga arbetarna nu under
en kort tid aterigen ha relativt latt att komma in i produk-
tionen, sa har den narmast hógre konjunkturgenerationen
uppenbarligen svarare, och deras anstallning ar vidare av det
allra osakraste slaget. I nasta kris kastas de ut igen, och i den
darefter fóljande uppgangen har en annu yngre generation
lattare an de att fa bór ja fran borjan. Dessa fórhallanden bora
hallas i minnet infór den korttankta optimism i fraga om ung-
domsarbetslóshetens problem, som nu ater haller pa att sprida
sig aven i socialpolitiskt insiktsfulla kretsar.

Fran synpunkten av de omedelbara verkningarna pa levnads-
Standąrden aro emellertid de aldre arbetarnas arbetslóshet an

ARBETSLÓSHETEN PRESSAR LEVNADSSTANDARDEN 167

viktigare. Da en familjefórsórjare blir arbetslós, sjunker nam-
ligen familjens levnadsstandard med nódyandighet. Ar da barn-
antalet stort ocli levnadsstandarden redan fórut lag, intrader
nód. Vi ha har i landet icke gjort nagra tillfórlitliga undersók-
ningar over arbetsloshetens verkningar pa levnadsstandarden,
Irots alt en kunskap darom borde framsta oundganglig for en
riktig anordning av samhallets hjalpatgarder. Av de till den nu
pagaende levnadskostnadsundersókningen insamlade, slutforda
och fullt bearbetningsbara hushallsbóckerna, som enligt uppgift
fran socialstyrelsen omfatta 1,685 bócker fran stader och indu-
striorter, harstamma inalles 218 fran hushall, dar familjefór-
sórjaren varit Hel t eller delvis arbetslós. Ett yasentligt intresse
ar da fórbundet vid att dessa — och sarskilt dessa — hushalls-
bócker bli underkastade en djupgaende analys. Antalet hushall
av denna typ ar visserligen inte stort men uppgifternas statis-
tiska noggrannhet och detaljrikedom iir i stallet desto stórre.
Da detta materiał blivit bearbetat, skola vi i alla fali veta
mera an nu om det har diskuterade problemet, som ar av vikt
aven vid bedómandet av arbetslóshetspolitikens kópkraftsókande
verkningar.

Fran vissa undersókningar, som vid olika tillfallen gjorts i
Tyskland, England och pa andra hall vill det synas som om
arbetsloshetens verkningar a levnadsstandarden — sedan fórst
praktiskt taget alla utgifter for nójen och fórstróelser, klader,
fóreningsavgifter och skatter m. m. slopats — framfór alit ga
ut óver familjens livsmedelskonsumtion, som fórst kvalitatiyt
fórsamras under bibehallandet savitt mójligt av kalorimangden
men darefter aven kvantitativt nedskares. Framfór alit ned-
pressas daryid konsumtionen av animaliska livsmedel sasom
smór, mjólk, agg, ost och fiask. Och man har dar fastslagit,
att en pa medicinska grunder uppstalld minimistandard for
kosthallet ej kan ekonomiskt uppnas pa de yanliga arbetslós-
hetsunderstóden. En systematisk fórsamring av folkhalsan ar da
resultatet for de arbetslósa och deras familjer. De ovan redo-

168

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

visade konsumtionssiffrorna for aven de lagsta inkomsttagarna
aro darfór dock for hóga, om de skulle tillampas pa hela
mangden aY de arbetslósa. I andra hand gar arbetsldsheten ut
over bostadsstandarden. Den ar i vanliga fali lag nog fórut,
men pressas nu ner ytterligare. Fattigvardsmyndigheterna och
arbetslóshetskommitteerna hjalpa harvid ofta till genom att fore-
skriva en sankning av bostadsstandarden sasom villkor for hjalp.

Frań levnadsstandardsynpunkt ar emellertid arbetslosheten
av betydelse ej blott sasom en faktisk standardpress, da den
intrader. Arbetslosheten ar kanske an mer betydelsefull sasom
arbetslóshetsrisk. I denna sin egenskap traffar den alla arbetar-
familjer nastan utan undantag. Denna risk att bli frantagen
de ekonomiska fórutsattningarna for fortsatt existens a viss
levnadsstandard fórsvarar en mera langsiktig och rationell
konsumtionsplanlaggning. Den skapar ett psykologiskt tryck
och en allman osakerhetskansla, som verkar forlamande. Och
att den hoga arbetsloshetsrisken inte precis kan verka beford-
rande pa villigheten att satta barn till varlden ar ganska givet.
Man har i detta samband att sarskilt komma ihag den tendens
som alltmer synes góra sig gallande till stegrad arbetslóshets-
risk i slutet av medelaldern, alltsa vid den tid da barnfórsórj-
ningsbórdan vanligen ar stórst.

I bondeklassen motsvaras denna arbetslóshetsrisk av de
enorma prisrisker, som atfólja den fortskridande och nu med
all sannolikhet for óverskadbar framtid permanenta jordbruks-
krisen. Uppratthallandet av denna ovisshet om de pris, till
vilka bónderna kunna avsatta produkterna av sitt arbete, tjanar
i landets produktion och konsumtion icke nagot fórnuftigt in-
tresse. Den omstandigheten att bónderna tvingas att upptrada
sasom spekulanter pa en marknad, som de i alla handelser icke
kunna óverskada, kan icke ha till fóljd att de i nagot han-
seende inrikta sin produktion pa ett rationellare satt.

Det ar i detta avseende en grundlaggande skillnad mellan
prisriskerna och produktionsriskerna. Bonden lóper aven risker

JORDBRUKSKRISENS YERKJNINGAR

169

for att det produktiva utbytet av hans jord och hans djur skali
bliva kvantitativt eller kvalitativt samre. Den risken finns det
viss anledning att lata honom sjalv lopa, ty den sporrar honom
att odia sin jord battre och varda sina djur rationellare; han
kommer pa grund av produktionsriskerna att i sin kamp med
naturen fórfara pa ett skickligare satt. Men nagot motsvarande
galler icke prisriskerna. Om han ar oviss nar han sar och nar
han planlagger, hur produkterna skola komma att betalas nar
han fatt skorda, kan den omstandigheten i intet hanseende góra
honom till en battre lantbrukare.

Frań levnadsstandardsynpunkt har den radande jordhruks-
krisen betytt en mycket vasentlig nedpressning for landets
bondeklass; hur stor ar omójligt att for narvarande angiva.
Stódatgarderna ha av naturliga skal icke kunnat giva fuli kom-
pensation: prisen ha i stort sett alltjamt fallit. Och vid genom-
fórandet av dessa stódatgarder ha de politiska partierna velat
binda sig sa litet som mójligt. De ha darvid aven lekt med tron
pa normala fórhallandens aterintrade. Jordbrukspolitiken har
fórts sasom en krispolitik pa kort sikt. Ovissheten har vidmakt-
hallits. Utom standardpressningen bar darfór var jordhrukar-
befolkning en standig inkomstrisk, som mahanda rentav ar mer
tryckande an sjalva standardnedskruvningen och som i sin man
ar jamfórlig med arbetarnas arbetslóshetsrisk.

Sambandet med fruktsamhetsutyecklingen.

De uppgifter, som i detta kapitel lamnats om den boslads-
och fódoamnesstandard, vartill de mindre bemedlade klasserna
i vart land aro hanvisade, torde góra stravandena att stegra lev-
nadsstandarden bade fórstaeliga och i och for sig fullt fór-
svarade. Beaktas dessutom arbetslósheten och arbetslóshets-
risken, den permanenta jordhrukskrisen och jordhruksinkomst-
risken, torde det framsta annu mera fórklarligt, varfór under

170

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

radande fórhallanden nativiteten fatt och i framtiden i annu
hógre grad kan vantas fa sitta emellan.

Det ar naturligtvis alldeles riktigt, att vart folk fórr fdlt upp
mycket stora barnkullar under annu mycket svarare ekonomiska
fórhallanden. En undersókning over bostads- och naringsstan-
dard pa mitten av 1800-talet skulle ha visat, att en mycket stor
del av hela befolkningen levde under fórhallanden som vi nu
skulle kalla ren nód. Anda var da fódelsetalet mycket mer an
dubbelt sa hógt som nu och fruktsamheten omkring tre ganger
sa stor. En lag levnadsstandard har i historien icke visat sig
fórhindra en hóg fruktsamhet; den har bara pa malthusianskt
satt fórhindrat en alltfór stor folkókning genom att halla uppe
dódstalen, framfór alit for spadbarnen.

Delta papekande ar som sagt alldeles riktigt, men det rubbar
i nte ett tecken i den nyss dragna slutsatsen. Det visar bara hur
man inte far dra lardomar ur historien. Vi fa minnas, att hela
befolkningens psykologi starkt fórandrats pa de bada sista
generationerna. Fruktsamheten har faktiskt minskats till stor
del pa grund av de enskilda familjernas stravan att stegra sin
levnadsstandard. Och levnadsstandarden har stegrats till stor
del pa grund av den minskade fruktsamheten. Sambandet
mellan en familjs levnadsstandard och dess barnanlal har ratt
ingaende belysts i det fóregaende.

Vi uppehalla for ndrvarande vdr relativa levnadsstandard
endast tack vare en nedsattning av fruktsamheten langt under
reproduktionsgransen. Skulle vi ha en fruktsamhet, som verk-
ligen vidmakthólle befolkningsstocken vid pa lang sikt ofór-
iindrad storlek, skulle ocksa levnadsstandarden stalla sig liigre.
Vi skulle namligen da behóva fóda omkring 40% flera barn
an i fjol och dessa barn skulle darefter behóva underhallas.
Skulle vi ha en fruktsamhet, som till och med medgave en folk-
ókning, behóvde fruktsamhetsókningen vara an stórre och lev-
nadsstandarden skulle tryckas nedat ytterligare ett stycke.

Det sagda kan tyckas motsaga ett pastaende, som tidigare

LEYNADSSTANDARD OCH AYFOLKNING

171

gjorts i denna bok, namligen att tillrackliga skal icke finnas
att (inom for svenska forhallanden relevanta granser) antaga
ett mera betydelsefullt samband mellan befolkningens storlek
och levnadsstandardens hojd. Men jamfórelsen ar darvid tankt
mellan tva olika stora befolkningar, vilka bada aro konstanta
eller bada i samma grad vaxande eller minskande, d. v. s. be-
folkningar med lika fruktsamhet och lika aldersfordelning.
Helt annorlunda ligger problemet till vid dynamiska overgangs-
lagen. Jgmfórelsen kommer ju da i stallet att gaiła befolkningar
med olika aldersfordelning: vid en pa lang sikt och vid viss
hojd konstant befolkning ar i forsta rummet barnantalet storre
bade i genomsnitt per familj och i procent av hela befolkningen
an vid en minskande befolkning (och mindre an vid en vaxande
befolkning). Da barnen maste fdrsbrjas av de vuxna betyder
saledes sjalya befolkningsminskningen sasom sadan (och alltsa
alldeles oavsett befolkningens storlek) en omedelbart forverk-
ligad levnadsstandardstegring. Denna levnadsstandardstegring
ar vunnen blott genom sjalva minskningsprocessen. Den ar till-
fiillig, i den meningen att den maste bortfalla om minskningen
upphór och befolkningen blir konstant, eftersom da det genom-
snittliga barnantalet maste stiga. Frań befolkningssynpunkt ut-
gor den darfor en ren kapitalfórtaring av engangsnatur.

Da fruktsamhetsnedgangen till stor del framdrivits just av
familjernas stravan att stegra sin levnadsstandard torde det
vara praktiskt taget alldeles omójligt att forma vart folk till en
stegrad eller ens uppehallen fruktsamhet, om detta skali ske
pa bekostnad av levnadsstandarden. En sadan utveckling skulle
inte ens kunna kommenderas fram genom en politisk diklatur,
aven om denna till det yttersta utnyttjade en tekniskt full-
komnad massuggestion. Man kan inte ”predika folk fran vettet”,
atminstone inte vad giiller fortplantningen, aven om det ar mój-
ligt i andra hanseenden — det kommer erfarenheterna i Tysk-
land att visa. Flyttar man da spórsmalet fran vad som ar moj-
ligt till vad som vore onskligt, vil ja vi klart ha sagt ifran att

172

DET SYENSKA FOLKETS LEYNADSSTANDARD

en pa bekostnad av de fattigas levnadsstandard uppehallen
fruktsamhet Heller icke framstar sasom efterstravansvard. Vi
hoppas att var analys av dessa klassers faktiska levnadsstandard
och framfór alit av denna levnadsstandards samband med barn-
antalet i familjerna gór denna befolkningspolitiska installning
forstaelig.

Men alldeles bortsett fran vad som vore ónskligt — en fraga
som i detta samband ma lamnas darhan — ar det i alla han-
delser klart att sa lange arbetares och bónders ekgnomiska
existens ar sa osaker, sa lange deras levnadsstandard ar sa lag
och darvid sarskilt barnantalet en sa vasentligt neddragande
faktor, sa lange kommer ocksa barnbegransningen att fortsatta.
Man har namligen lart sig kalkylera. En arbetarhustru i Fin-
spang skriver i Morgonbris: ”Det stórsta och naturligaste malet
ar nog hur arbetarklassen skali fa behalla och fórbattra den
levnadsstandard den nu besitter. Med manga barn foljer for
arbetarfamiljen fattigdom och sorg mer an gladje. Det ar min
erfarenhet fran bela min uppvaxttid. Den arbetarfamilj, som
endast har ett eller tva barn klagar sallan ... Jag tycker mycket
om barn, men jag fruktar oerhórt for fattigdomen. En arbetare
med en arsfórtjanst pa mellan 2,500 och 3,000 kronor kan leva
skapligt endast om han har hógst 2 barn, en arshyra pa 300
kronor och en skatt pa ungefar 6 — 7 kronor per bevillnings-
krona. Det ar min erfarenhet.” Alit oftare dras konsekvensen
ut mycket langre.

Unga, intelligenta, moderna manniskor fyllda av var tids
ideał, uppfostrade i en demokratisk anda, i kontakt med bild-
ningsrórelsen och de politiska och sociala folkrorelserna, gifta
sig visserligen, ehuru icke sa ofta som utomlands. Aven var
aktenskapsfrekvens ar och har alltid varit mycket lag. Men de
vilja i alla handelser inte ha barn. — Vem klandrar dem?

OM MAN ÓNSKAR EN KONSTANT BEFOLKNING

173

SJATTE KAPITLET.

Socialpolitiken ocli det ekonomiska produktions- och
fordelningsproblemet.

Genom sista kapitlets analys av det svenska folkets faktiska
levnadsstandard ha vi vunnit en bakgrund till forstaelse av den
alltjamt sjunkande fruktsamheten i Sverige. For att ha en ut-
gangspunkt for den fortsatta diskussionen av vissa centrala
socialpolitiska problem valja vi nu den arbetshypotes, som vi i
fjarde kapitlet redan sókt underbygga: att medborgarna i fram-
tiden mera allmant icke vilja motse en minskning av befolk-
ningen under en viss grans.

Denna nedre grans for befolkningens storlek kari utan fara
for resonemanget lamnas helt obestamd. Hur denna grans an
bestammes, ar inneborden av ett sadant befolkningspolitiskt
onskemal namligen det, att vi pa langre sikt vilja inrikta oss
pa ett barnantal av i genomsnitt upp emot tre barn per familj.
En konstant befolkning — hur liten eller hur stor den an ar
kraver namligen en sa hog genomsnittlig aktenskaplig frukt-
samhet. Da en del familjer pa grund av endera eller bada
makarnas sterilitet och av andra orsaker alltid komma att ha
ett mindre antal barn, betyder detta, att vissa familjer maste
ha mer an tre barn. Denna genomsnittliga fruktsamhet ar in-
emot 40 % stórre an den nu radande. Om var analys i tredje
kapitlet av fruktsamhetens utvecklingstendens ar riktig, kommer
den fruktsamhet, som skulle kunna stoppa avfolkningen, att
ligga annu mycket hogre i forhallande till den lagre faktiska

174 PRODUKTIONEN OCH FÓRDELNINGEN

fruktsamhet, som vi ha att rakna med inom en mycket nara
framtid.1

Utifran den sa valda befolkningspolitiska vardepremissen
framstar det da sasom en social livsfraga: vilka sanktioner —
i psykologisk, sociologisk mening — har barnafodandet? Yi
maste liksom borja inventera sjalva motiyen till att akta makar
frivilligt underkasta sig barnavling, trots att den ar forbunden
med obebag och risker for den kvinnliga parten, trots att den
Yallar avbrack i bennes arbete och ovriga livsforing, trots att
den ar tillfalligt bindrande for ett tillfredsstallande sexualliv
och medfór fara for trohetsfbrhallandet inom aktenskapet, och
trots att den innebar en mycket betydande kostnadsokning i
familjebudgeten samt allahanda uppfostringsbekymmer i fram-
tiden.

Aro vi befolkningspolitiskt intresserade av att barn fodas i
stórre antal, bli vi aven tvungna att soka forstarka de motiv,
som kunna óvervinna alla dessa svarigheter, samt att forsvaga
vissa av de avhallande motiven. Delta kan blott ske genom en
omgestaltning av de sociala och ekonomiska grundvalarna for
familjeinstitutionen, reformer vilka emellertid aro starkt pa-
kallade aven av andra och direktare skal.

En befolkningspolitisk installning med nyss antydd malsatt-
ning leder saledes, da den ar klarsynt och arlig, rakt fram till

1 For fullstandighetens skuli vilja vi vidare erinra om att darest man
onskar en konstant befolkningsstorlek, som oierstiger den som sa smaning-
om skulle installa sig sedan fruktsamheten ater natt upp till reproduktions-
gransen, sa skulle darefter ytterligare en fruktsamhetsstegring vara pa-
fordrad till dess att denna hogre konstanta folkmiingd sakrats. Den som
dessutom till iiventyrs rentav skulle onska ej blott en konstant befolkning
vid viss storlek utan en sa smaningom i viss grad stigande folkmiingd
skulle i motsvarande grad behova efterstrava att en dylik extra frukt-
samhet over reproduktionsnivan hdlle i sig iiven pa langre sikt.

Det skulle i hog grad oka klarheten i den befolkningspolitiska diskus-
sionen, om de hiir och pa andra stallen i texten angivna kvantitativa
relationerna i miijligaste man fastholles. Allmiinna kvalitativa omddmen
forvirra latt denna diskussion, och erfarenheten visar aven att de bi-
draga till att vidmakthalla sadana onodiga skiljaktigheter i befolknings-
politiska asikter, som icke aro av real karaktar utan bortfalla vid en
kvantitativ precisering av dessa asikter och deras kunskapsunderlag.

175

EN FÓRSÓRJNINGSPLAN

krav pa radikala samhallsreformer.- Man ma moralisera hur
mycket man vill (men med kannedom om de forhallanden, som
i sista kapitlet blottlades, fórefaller det i och for sig mera be-
svarligt alt moralisera) : tillfredsstaller man icke dessa reform-
krav, komrner man forgaves att soka overtyga manniskor att
de skola satta flera barn till yarlden.

Tryggandet av folkets fbrsorjning.

Det primara reforinkravet gar darvid ut pa, att familjernas
ekonomiska tillvaro maste tryggas. De fattiga familjernas nu
óvermattan stora risk for sin materiella existens maste minskas
till en brakdel, och deras allmanna levnadsstandard maste
stegras.

Delta krav tillfredsstalles icke pa langa vagar genom arbets-
lóshetsfórsakring, fattigvard och understod av olika slag, reserv-
arbeten o. s. v., hur nodvandiga an dylika atgarder kunna te
sig i ett samhallets nodlage. Vad galler familjernas formaga
och vilja att fóda barn, komma de namligen praktiskt taget
varken att góra fran eller till. Vilja vi na befolkningspolitiska
resultat ar forsta villkoret att vi lagga upp och darefter genom-
fbra en ekonomisk fbrsorjningsplan, som ger arbetarna produk-
tiv sysselsattning och som garanterar aven bónderna en rimlig
och nagorlunda saker inkomst. Endast om vi fa hela folket i
arbete kari trygghet och hojd levnadsstandard uppnas i den
grad, som fran befolkningspolitisk synpunkt ar nódvandig. —
Att lagga upp ytterkonturerna for en dylik svensk fórsórjnings-
plan skulle kriiva en bok for sig sjłilvt, och problemet maste
har lamnas oppet. Endast vissa anmarkningar skola goras, nar-
mast blott for att ge de praktiska fragestallningarna.

En vasentligt forsvarande omstandighet ar att vi stiillas infor
detta forsórjningsproblem just i en tid, da den internationella
handeln och arbetsfordelningen ar starkt desorganiserad. Och
det ar dessvarre ytterst sannolikt, att sa komrner att vara

176 PRODUKTIONEN OCH FORDELNINGEN

fallet for en praktiskt óverskadbar framtid. Yara mójligheter
att paverka den internationella utvecklingen aro starkt begran-
sade. Vi aro emellertid i vart land allmant eniga om att i den
mindre man sadana mójligheter existera, bora vi i vart eget
och hela varldens intresse utnyttja dem for att framja det
internationella samarbetets ateruppbyggande. En tur i oturen ar
i alla handelser, att vara viktigaste exportvaror aro fórhallande-
vis nódvandiga och begarliga utomlands.

Utrikeshandeln star sasom den givna ramen for en svensk
fórsórjningsplan. Ju stórre vart utbyte med frammande lander
— och narmast var export — blir, desto lattare blir det aven
att lósa fórsórjningsproblemet i landet. Desto stórre utkomst-
mójligheter erbjuda namligen da exportnaringarna. Aven vid
en fórhallandevis kraftig expansion av dessa naringar — och
tyvarr ar det sannolikt att en dylik expansion skali mota
hinder — maste emellertid, i synnerhet med nuvarande snabba
produktionsrationalisering, hemmamarknadsnaringarna aven-
ledes underga en mycket betydande produktionsutvidgning,
darest vi namligen vilj a bringa ned arbetslósheten inom landet
och f uli t utnyttja det produktionskapital som blir tillgangligt.

Denna produktionsutvidgning inom hemmamarknadsnaring-
arna fórutsatter en motsvarande konsumtionsstegring. Att en
konsumtionsstegring icke ar omójlig av hansyn till en real
”mattnad”, torde framga av sista kapitlets analys av svenska
folkets faktiska levnadsstandard. Daremot ar den for narvarande
omójlig pa grund av inkomsternas begransning. Genom en pro-
duktionsstegring ókas emellertid dessa inkomster i den grad
som erfordras. Liksom en stegrad konsumtion ar en nódvandig
fórutsattning for en ókad produktion, sa skapar just produk-
tionsstegringen sjalv fórutsattningarna for den erforderliga kon-
sumtionsókningen. Svarigheten ligger helt i genomfórandet av
denna likmassiga stegring av produktion och konsumtion. Frań
en annan synpunkt sett kan man saga, att den nuvarande pro-
duktionsordningens yasentliga brist ar, att den icke garanterar

BALANS MELLAN PRODUKTION OCH KONSUMTION 177

en jamvikt mellan produktionen och konsumtionen. Darav
komina kriserna och den allmanna otryggheten, darav den
permanenta massarbetslósheten. Den uppvaxande generationens
stora ekonomiskt organisatoriska uppgift ar att med bibehal-
lande av den genom industrialismen mój liggj orda, produktions-
stegrande arbetsfórdelningen dock góra produktionen till en
samhallelig behovshushallning, dar en maximal produktion ar
basen for en maximal konsumtion och vice versa.

Se vi till de sarskilda naringarna och vanda vi oss darvid
fórst till jordbruket, sa kunna vi till en bórjan konstatera, att
jordbruket for narvarande haller pa att bli nationellt balan-
serat. Import av jordbruksprodukter blir mer och mer óver-
flódig; aven import av produktionsvaror for jordbruket och
den med jordbruket konkurrerande margarinindustrien har
bór jat nedskaras. Nagra ókade exportmójligheter i framtiden
góra vi a andra sidan klokt i att inte rakna med; en hel del
av den export av smór, agg och fiask vi nu uppehalla ar i hóg
grad oekonomisk, och kan blott fórsvaras med att vi ha ett óver-
skott av dessa jordbruksprodukter, som vi maste avfóra fran den
inhemska marknaden, om prisen dar icke skola bli for lant-
bruket ruinerande. Sasom langsiktig jordbrukspolitik ar denna
” dumping” ofórsvarlig. Det galler att i stallet driva upp den
inhemska konsumtionen av smór, mjólk och andra animaliska
produkter och av frukt och grónsaker.

Som vi visat i fóregaende kapitel existerar aven en mycket
stor outnyttjad konsumtionsreserv just av dessa varor. De breda
massorna ha for narvarande icke pa langa vagar rad att ata
sa mycket kótt och fiask, mjólk och smór, ost, agg och i synner-
het grónsaker, som de skulle vilja och behóva. Sarskilt barnen
i uppvaxtaldern fa underkasta sig fórsakelser, som aro omójliga
att senare gottgóra; vi aterkomma langre fram till detta viktiga
problem om barnens naringsstandard.

For en vidgad konsumtion av potatis och bródspannmal finns
daremot ingen konsumtionsreserv. Den nu pagaende levnads-

12. — My t dały Kris i befolkningsfragan .

178 PRODUKTIONEN OCH FÓRDELNINGEN

kostnadsundersókningen synes visa en fullkomligt fórvanande
nedgang i konsumtionen av i synnerhet spannmalsprodukter
inom alla samhallslager. Enligt preliminara uppgifter fran
statens spannmalsnamnd skulle den sammanlagda fórbruk-
ningen av bród och mjól per konsumtionsenhet och ar for lant-
arbetarklassen ha minskat med omkring 7% fran 1920 till
1933. 1 Lantarbetarklassens levnadsvillkor ha emellertid under
det sista decenniet undergatt en relativt mindre fórbattring an
andra arbetargruppers. Det visar sig aven att en motsvarande
berakning for industriarbetar- och tjanstemannaklasserna fran
1923 till 1933 ger till resultat en med hela 21 % minskad fór-
brukning av bród och mjól. For medelklassen, som redan 1923
hade en mindre fórbrukning av bród och mjól, ar minsknings-
procenten likaledes 21 %. Hartill ar vidare att anmarka, att
dessa tal aro beraknade pa familjebestand med i stort sett ofór-
andrad familjestorlek. Befolkningen sasom helhet bar emeller-
tid kraftigt minskat sitt barnantal, vilket i sin man bór góra
nedgangen av den verkliga konsumtionen stórre an den kalky-
lerade utvisar. Av vissa andra skal ar det antagligt, att denna
stora konsumtionsnedgang framfór alit intraffat just under de
sista aren.

Man kan infór dessa siffror icke underlata den reflexionen
att hela var spannmalspolitik under de gangna aren skulle ha
framstatt i helt annan belysning, om vi redan tidigare haft
battre kunskap om de faktiska konsumtionstendenserna. Vi sta
har infór ett av exemplen pa hur en naringspolitik ar blind, om
den inte kan grundas pa en rationellt upplagd och analyserad,
fortlópande konsumtionsstatistik. 1'rots de goda skórdarna och
arealutvidgningarna skulle spannmalspolitiken icke nu digna

1 Vid beddmandet av denna siffra maste man erinra sig. att 1920
fran lonesynpunkt betecknade ett relativt gynnsamt ar for just lantarbetar-
klassen. Sarskilt kontantlonen var hóg och en nagot lagre fórbrukning
av spannmalsprodukter an vanligt torde ba varit fóljden. Procenttalet 7
torde darfor ligga i underkant sasom uttryck for den verkliga utvecklings-
tendenseri.

J ORDBRUKSPOLITIKEN

179

under orimliga óverskott, savida 1920 och 1923 ars konsum-
tionssiffror fortfarande voro riktiga. Det ar framfór alit kon-
sumtionsomlaggningen, som fort spannmalspolitiken till sam-
manbrott.

Spannmalspolitiken ar vidare ett exempel pa hur — utan
direkta produktionsregleringar, som svarligen lata sig genom-
fóra inom jordbruket — en prispolitik maste vara planmassigt
allsidig och innefatta en for jordbruksproduktionens alla pro-
dukter sa val awagd inbórdes prissattning, att resultatet verk-
ligen kan vantas ge den produktionsutveckling man ónskar vid
den konsumtionsutveckling man har att rakna med. Detta eko-
nomiska awagningsproblem har icke kommit till sin ratt i de
politiska kompromisserna. Men en ”planhushallning” utan en
rationellt ordnad information och utan en dara grundad plan-
massighet leder nodvandigtvis till misslyckande.

Det ar hóg tid att kriskoinpromisserna avlosas a\ ett genom-
tankt stódsystem, vari spannmalspolitiken infogas sasom en del.
Inmalningen far darvid bibehallas och ett visst prisstbd likasa,
helst givet i sadan form att prisens stadga om ej deras hójd
blir battre sakrad. Men framfór alit maste impulser ges till en
produktionsomlaggning, som gar i riktning fran odlandet av
bródsad och till ókad produktion av produkter, for vilka ut-
rymme fortfarande i viss man kan beredas genom importregle-
ringar (fodermedel) och for vilka konsumtionen inom landet
kan ókas (animaliska produkter och grónsaker). Och man bór
sóka finna avsattning for de animaliska slutprodukterna inom
landet och om mójligt ej fórdarva jordbrukets ekonomi och
vara utomlandsmarknader genom fortsatt planlós dumping.

Den andra slutsatsen ar: vilja vi sóka utnyttja konsumtions-
reserven inom landet, ar en jordbrukspolitik, som huvudsak-
ligen arbetar pa att halla uppe prisen, pa lang sikt ytterligt
oandamalsenlig. Det galler tvartom att fa ner prisen for att
stegra konsumtionen. Den nódvandiga jordbrukssubventionen
far da i mójligaste grad ges i andra former, bl. a. fórbilligad

180 PRODUKTIONEN OCH FÓRDELNINGEN

fastighets- och driftskredit och kanske genom skuldnedskrivning.
Óverhuvudtaget ar det ett gemensamt intresse for saval jordbru-
karna som livsmedelskonsumenterna att sa stor del av den nod-
vandiga jordbrukssubventionen som mójligt lagges in i nedsalta
produktionskostnader i stallet for i uppehallna produktpris. Da
livsmedelsprocentens storlek inom konsumtionsbudgeten stiger
med fallande inkomst, ligger dari aven ett fórdelningspolitiskt
intresse. Tryggar man dartill genom en rationaliserad mark-
nadsorganisation jordbrukarnas pris- och avsattningsfbrhallan-
den mot haftiga och andamalslbsa forandringar, kan krediten
aven hallas vasentligt billigare t. o. m. utan rantesubvention,
samtidigt som genom en dylik marknadsrationalisering jord-
brukets salupris kunna hallas relativt hogre utan i motsvarande
man stegrade inkópspris for konsumenterna.

Aven vid en kraftigt utókad avsattning for animaliska jord-
bruksprodukter samt frukt och gronsaker kommer andock jord-
bruksnaringen icke att i framtiden kunna sysselsatta den arbets-
kraft, som nu ar bunden till jordbruket (forutsatt att man inte
raknar med nu oanade exportmójligheter). Det ar for óvrigt
bekant, att redan nu ej blott en viss redovisad óppen arbetslós-
het utan darjamte en mycket storre oredovisad J?latent*’ arbets-
lóshet finns i jordbruket. Jordbruket har namligen nu kommit
in i en valdig teknisk utveckling, som motsvarar den industriella
revolutionen. Den nya tekniken ar kraftigt arbetsbesparande.
Denna tekniska rationalisering ar i och for sig ingenting att
sorja over. I sista hand ar den en nódvandig fórutsattning for
ernaendet av en hogre levnadsstandard for bonde- och lant-
arbetarklassen och likasa for mójliggórandet av laga pris pa
jordbruksprodukter utan alltfór stora subventioner. Men for
landets fórsórjningsproblem ar konsekvensen, att stadsmanna-
naringarna maste uppsuga ej blott hela den nu radande arbets-
losheten och den stora okning av arbetare i arbetsfór alder, som
inom den narmaste tiden alltjamt kommer att aga rum, utan
aven fran jordbruket sa smaningom frigjord arbetskraft.

HEMMAMARKNADSINDUSTRIERNA

181

For en kortare tid kan visserligen en del av detta óverskott
tagas i bruk for de kapitalinvesteringar i jordbruket, som just
pa grund av dess tekniska omlaggning aro erforderliga, och for
vagarbeten m. m., vilket vid en klok jordbrukspolitik upp-
skjuter den tidpunkt, da industrien har att upptaga stora
mangder av fran jordbruket frigjord arbetskraft. Strommen av
arbetskraft fran jordbruket blir da emellertid desto kraftigare,
nar den efter detta uppskov en gang kommer. Pa langre sikt
maste denna arbetskraft upptagas i industrien och darvid —
som yarldshandeln utvecklar sig — framfór alit i hemma-
marknadsindustrien. Vi ha vidare att ihagkomma, att denna
industri sjalv kommer att fortsatta att rationaliseras, vilket be-
tyder att en desto kraftigare produktionsokning blir erforderlig,
om vi yerkligen vilja utnyttja vara resurser. Sasom ett livs-
yillkor kommer da att framsta en starkt stegrad konsumtion av
en hel mangd industrivaror, som vi kunna tillverka har i landet.
Nagon ”mattnad” ar det som redan sagts inte fragan om pa
nagot omrade, sa fran den synpunkten rader det inga svarig-
heter. Svarigheterna aro belt av organisatoriskt ekonomisk och
politisk beskaffenhet, vilket dock icke betyder att de aro mindre.

Framfór alit behóva vi battre och rymligare bostader. Galler
det att utyidga var hemmamarknadsindustri, bór bostadsproduk-
tionen fa komma i fórsta rummet. Detta av flera skal. Ett
skal, som yidlyftigare skali utvecklas i fortsattningen, ar det
rent bostadshygieniska. Ett annat skal ar det handelspolitiska.
Bostadsproduktionen ar i sarskilt hóg grad en i sig sjalv
skyddad hemmamarknadsindustri. Man kan inte importera hus.
Vilja vi utyidga bostadskonsumtionen, behóva vi inga tullar
eller andra importrestriktioner for att fórbehalla oss sjalva den
darmed fóljande produktions- och sysselsattningsókningen. Vi
dra fuli nytta av sysselsattningsókningen utan att darvid riskera
att komma i krangel med andra stater och eventuellt fórsamra
v a ra exportmój ligheter.

Men det yiktigaste skalet har att góra med sjalva bostads-

182

PRODUKTIONEN OCII FORDELNINGEN

produktionens egen natur. Utmarkande for bostadsproduktionen
ar niimligen for det fórsta att den direkt bereder arbete i sa
relativt hóg grad. Ungefar halften av de totala byggnadskost-
naderna representerar arbetslóner. Indirekt beredes annu mera
arbete. Aterstoden av byggnadskostnaden utgór namligen efter-
fragan pa byggnadsmaterial av olika slag, och dessa aro i sin
tur nastan genomgaende av beskaffenhet att tillverkas i Sverige.
I sista hand utgór en stegrad byggnadsproduktion nastan helt
och hallet blott ett ókat iansprakstagande av svensk arbetskraft,
svenskl tra, svenskt jarn o. s. v.

Hartill kommer, att byggnadsproduktionen sasom en ty pisk
realinvesteringsindustri i sarskilt hóg grad bestammer hela vax-
lingen mellan allmanna uppgangs- och nedgangstider. Vilja vi
fa i gang naringslivet pa alla omraden, finnes ingen sakrare
metod an att stimulera byggnadsproduktionen. Detta blir sar-
skilt viktigt nu, om vi, sasom av alla tecken att dóma ar fallet,
ga emot en period av undernormal investeringsverksamhet pa
manga andra omraden. Fabriker och anlaggningar aro i stor
utstrackning uppbyggda for en stórre kapacitet, an den som
inom den narmaste framtiden kan komma till anvandning. Och
sa sarskilt mycket mer amna vi val heller inte kosta pa vara
vagar och óvriga kommunikationsmedel. Det ar da viktigt att
fa i gang byggnadsindustrien, om vi inte vilja se hela narings-
1 i vet stagnera. Har ha vi att erinra oss byggnadsindustriens
karaktar att vara en ”nyckelindustri”, med verkningar langt
óver dess eget omrade. Och eftersom det ar fraga om varaktiga
investeringar, dar den arliga konsumtionskostnaden for de nya
byggnadernas anvandande blott uppgar till en brakdel av hela
produktionskostnaden och en an mindre brakdel av totala in-
komststegringen i samhallet, utyidga sig dessa produktions-
stegrande, sysselsattningsókande och inkomsthójande yerkningar
sarskilt kraftigt till alla omraden av naringslivet.

En viktig bestandsdel av en svensk fórsórjningsplan ar en
fórbattrad organisation av alla slags marknader, ej blott varu-

BOSTADSPRODUKTIOiNEN SOM ARBETSRESERY

183

marknaderna utan aven kredit- och arbetsmarknaden. Detta
problem sammanhanger i hóg grad med fragan om produk-
tionens stabilisering i tiden, d. v. s. utslatandet av de konjunk-
tur- och i vissa fali sasongvaxlingar, som for narvarande ut-
góra en svar effektivitetslacka i var ekonomiska organisation.
For att har blott ta ett exempel anknytande till den sist be-
rórda byggnadsproduktionen, ar det klart, att om vi kunde
stabilisera denna produktion i tiden och tillforsakra byggnads-
arbetarna en stadigare sysselsattning, sa finge arbetsmarknaden
ett helt annat utseende. Yi kunde da tanka oss en vasentlig sank-
ning av de ackords- och timlónesatser, vilka bestamma arbets-
kostnaden, medan byggnadsarbetarnas samlade arslón, deras
arbetsinkomst, i alla fali stegrades. En dylik utjamning av
sasong- och konjunkturfluktuationerna inom byggnadsindustrien
ar tekniskt fullt mójlig, och vi ha blott att pa allvar borja
undersoka vagarna att aven organisatoriskt skapa fórutsatt-
ningar for denna utjamnings genomforande. Aven inom andra
industrier finnas dylika reformer att góra.

Yid genomtankandet av detta stora forsorjningspolitiska pro-
belm, vars ytterlinjer har blott kunnat antydas, galler det att
góra en klar skillnad mellan a ena sidan krisatgarder och a
andra sidan den langsiktiga produktionsplanlaggningen. Yi ha
redan understrukit, att arbetslóshetsfórsakring, fattigvard och
understód av olika slag, reservarbeten o. s. v. enbart aro moti-
verade sasom medel att óverbrygga ekonomiska kriser for indi-
viderna och sarnhiillet. De lósa daremot pa intet satt det stora
produktionspoliliska problemet. De skapa pa sin hójd ett rad-
ium for dettas utredning och for mera grundlaggande refor-
mers pabórjande.

Pa sarnina satt ligger den aktuella fragan om arbetstidens
fórkortning. Genomfórandet av lagstadgad attatimmarsdag var
visserligen pa sin tid pakallat ej blott av arbetarnas behov av
stórre fritid for personligt liv utan i stort sett aven av rent
produktionstekniska effektivitetsskal. Pa vissa omraden kunna

184 PRODUKTIONEN OCH FORDELNINGEN

ytterligare arbetstidsnedsattningar vara av motsvarande skal
motiverade. Framfór alit ar det naturligtvis ett ónskemal att
lantarbetarna, hembitradena och andra arbetarkategorier utom
arbetstidslagstiftningens ram fa sin arbetstid reglerad. I huvud-
sak ga emellertid reformkraven ut pa infórandet av ordnade
semesterfórhallanden aven for arbetare och lagre tjansteman i
det enskilda naringslivet och eventuellt pa en lampligare fór-
delning av helgdagarna 6ver aret och en battre lokalisering av
arbetstiden under veckans sex arbetsdagar i syfte att góra lór-
dagen mera fri o. s. v.

Allmanna krav pa en ytterligare fórkortad arbetstid — t. ex.
ned till en 40- eller 36-timmars arbetsvecka — bora daremot
just fran arbetarsynpunkt mótas med stor misstanksamhet
(darest de icke kunna motiveras ur effektivitetssynpunkt; dessa
fragor borde da góras till fóremal for mera ingaende och for
olika yrken differentierade psykotekniska studier). Sa lag som
var levnadsstandard faktiskt ar, góra vi med all sakerhet klokt
i att inrikta oss pa att verkligen alla fa arbeta just upp till
effektivitetsgransen. Det ligger darvid mera vikt pa att sóka
fóriindra sjalva arbetsfórhallandena darhiin, att arbetet blir vad
det naturligt bór vara for friska och lyckliga manniskor, nam-
ligen en kalla till gladje och en vasentlig del av vart livs-
innehall. I det hanseendet aterstar annu mycket att reformera
sarskilt inom var industriella produktion. Men góra vi bara
klart for oss, att arbetet alls icke behóver vara och ofta ej
heller ar ointressant och gladjedódande, och fa vi dartill upp
ógonen for hur viktig — bade med hansyn till personlig lycka
och till produktionens effektivitet — arbetsgladjens bevarande
inom naringslivet faktiskt ar, bora stravandena i denna riktning
icke te sig hopplósa.

En fórkortad arbetstid ar visserligen en mycket fórnuftig
krisatgard i syfte att fórdela en uppkommande eller bestaende
arbetslóshet, vilket ar en helt annan sak. Den ingar darfór i
en fórbattrad krisberedskap. Men vi fa darur icke dra den slut-

FORKORTAD ARBETST1D OCH FORTIDSPENSIONERING 185

satsen, att den skulle vara onsklig eller nodvandig i en lang-
siktig fbrsórjningsplan, som ju asyftar icke att fordela arbets-
lósheten utan att utrota den och att just darigenom stegra var
produktion sasom underlag for en stegrad levnadsstandard.

Nagot motsvarande galler de aktuella kraven pa en genom
understód fran dct allmanna mójliggjord tidigare pensionering
av arbetare, till och med mot deras onskan. I en tid med stor
arbetslóshet kan en sadan atgard vara lamplig i syfte att oka
arbetstillfallena for de unga pa de gamlas bekostnad. Men i en
planmassig produktionspolitik pa langre sikt motsvarar den
icke ett samhalleligt intresse. I synnerhet med den vaxande
overtalighet av personer i de aldre argangarna, som vi under
aterstoden av detta arhundrade ha att rakna med, skulle en
dylik fórtidspensionering av de gamla vara oss alltfór kostsam.
Har som i fraga om arbetstiden blir med radande mycket laga
levnadsstandard vart huvudinlresse att med fullt utnyttjande
av vara resurser kunna stegra produktionen sa mycket som
mójligt. De gamla bli sa manga och den allmanna levnads-
standarden ar sa lag, att vi icke utan att i mbjligaste man
utnyttja aven vara gamlas arbete kunna forsorja oss och dem
pa den standard som vi efterstrava.

En annan sak ar att i offentlig tjanst de hógre befattnings-
havarna lyckats tillskansa sig en sa sen avgangsalder, att de i
manga fali komma att kvarsta i tjanst, aven sedan deras arbets-
kapacitet sjunkit sa mycket att de faktiskt aro hinderliga for
arbetets effektivitet. Just de egenskaper som aro mest varde-
fulla i den ledande stallning, yartill det forharskande pa
anciennitet byggda befordringssystemet da ofta fort dem, nam-
ligen intellektuell rorlighet och kraft till inlevelse, framatblick
och initiativ, drabbas tyvarr ocksa allra mest av senilitets-
processen och góra dessa mans kvarstannande i tjansten dubbelt
skadligt. For lagre tjansteman har en tidigare avgangsalder
alltid motiverats med att dessa behóva bibehallen fysisk vigor.
De hogre, battre betalda tjanstemannen ater skulle utan fara

186 PRODUKTIONEN OCH FÓRDELNINGEN

kunna kvarstanna langre, da de hlott ha ”skrivbordsarbete”.
Men for j ust detta slags skrivbordsarbete behovs inte bara kraft
att sitta plus stor administrativ erfarenhet. En nedskarning av
de hógre befattningshavarnas avgangsalder ar nog pakallad —
arets reform ar blott en bórjan — men detta ar motiverat ur
arbetseffektivitetssynpunkt.

Framfór alit skulle det emellertid vara fórdelaktigt, om en
nagorlunda strangt tillampad fórtidspensionering kunde genom-
foras for ambetsman, som pa grund av fortidssenililet eller
andra orsaker uppenbarligen borde i arbetets intresse avkopplas
fran sin tjanst. En sadan reform ar emellertid sarskilt svar att
genomfora i vart land, dar just t janstemannen vetat att liii det
yttersta omgarda sina intressen och dar en allman tjanst i
fórsta hand betraktas sasom en enskild persons ekonomiska
rattighet. Var och en som kanner svensk fbrvaltning vet att
knappast nagon verksamhetsgren saknar en eller flera tjanste-
man, som det faktiskt skulle łona sig mycket val att avkoppla
fran arbete, t. o. m. om villkoret vore bibehallandet for honom
av fuli avloning, vilkel ju inte ar nbdvandigt, atminstone om
vi fa andra grundlagen en smula. A andra sidan ar det lika
uppenbart, att mangen iildre tjansteman lir fullt arbetsfór aven
over sin pensionsalder och att han med fordel for det allmanna
skulle kunna utnyttjas annu i atskilliga ar. Det fallet ar kanske
till och med betydelsefullare. Men da en i bada riktningarna
okad ind i vid uell smidighet vid reglerandet av avgangsaldern
nappeligen torde kunna infogas i svenskt fórvaltningsvasen, och
da vidare med hansyn till de okade effektivitetsanspraken aven
de nu gallande avgangsaldrarna ligga bogt ur genoinsnittssyn-
punkt, finnas starka skal for en ytterligare nedsattning.

Men detta ar en alldeles speciell fraga. Och det ar en mycket
liten grupp som pa grund av sin stallning och sitt inflytande
lyckats tillskansa sig en for bóg avgangsalder. Sa ar icke for-
hiillandet med den stora mangden av lagre tjansteman. 1 det
enskilda naringslivet regleras aven vanligen denna fraga enklare

INKOMSTSTANDARD OCH EXISTENSRISKER

187

och med direktare hąnsyn just till effektiviteten. For arbetarna
ar det praktiska problemet rentav det alldeles motsatta: hur
skali man kunna fórhindra ett for tidigt ratande av de arbetare
som hunnit óver medelaldern? Till det problemet skola vi
aterkomma i samband med den allmanna fragan om de skarpta
kvalitetskraven i det moderna naringslivet och de praktiska
svarigheterna att fórsvara aven de icke toppyardiga arbetarnas
ratt till delaktighet i nationens arbetsliv. Har ha vi blott velat
understryka, att en fortidspensionering icke ar ett onskemal ur
langsiktig fbrsórjningssyn punkt fastan mójligen en lamplig
krisatgard mot en arbetsloshet, som man icke genom produk-
tionspolitiska reformer tror sig om att tillrackligt kraftigt cller
snabbt kunna bemastra.

Det produktionspolitiska problemet maste efter dessa korta
antydningar i detta samband lamnas outrett. Det skali blott
anyo understrykas, att tekniskt och ekonomiskt fóreligga inga
oóverstigliga hinder for en sadan politik. Vi ha arbetslósa i
stora massor, vi ha óverflod av naturtillgangar att utnyttja.
Tekniken star pa en annu for en generation sedan oanad hojd.
Och nog finns det behov att fylla. Svarigheterna aro ute-
slutande av organisatorisk och politisk art. De aro stora men
de maste overvinnas. Ur befolkningspolitisk synpunkt ar detta
nódvandigt. De som stalla sig pessimistiska i fraga om mojlig-
heten av en produktions- och konsumtionsstegrande ekonomisk
politik ha att minnas, att de i sa fali icke kunna ange nagon
mbjlighet att bindra landets avfolkning. Ty den saken ar viss:
stegras icke realinkomsterna i landet vasentligt och minskas
icke arbetslóshets- och existensriskerna till en brakdel av vad
de i dag aro , konirna alla andra atgarder jor att uppehalla den
aktenskapliga jruktsamheten att vara gagnlósa.

I det fóljande tages sasom en vald fórutsattning att folkets
realinkomst kraftigt stegras och existensriskerna nedskaras, sa
att icke samhallets fattigdom star sasom ett alit annat óver-
skuggande motiv for extrem barnbegransning och sasom ett

188

PRODUKTIONEN OCH FORDELNINGEN

hinder for en radikal fordelnings- och socialpolitik. Den som
till aventyrs finner fórfattarnas fordelnings- och socialpolitiska
analys i fortsattningen val optimistisk i fraga om de ekono-
miska mojligheterna i landet, har att minnas denna grund-
laggande reservation.

Utjainning av de indiyiduella inkomsterna efter
b a r nf orsor j nin gsbor dan .

Det racker emellertid alls icke med produktionspolitik, det
racker inte ens om den atfóljes av en viss allman inkomst-
utjamning mellan samhallsklasserna. Inkomstutjamningen maste
ta sikte pa sjalva barnfórsórjningsbórdan.

I den psykologiska motivmekanism, som kan skon j as bakom
den kring sig gripande fódelsebegransningen, star sjalva den
med barnafodandet forenade familjeindividuella extrakostnaden
sasom framsta avhallande motiv. Det maste darfór gaiła att
mińska familjernas extra kostnader att ha barn. I synnerhet for
familjer pa en relativt lag inkomststandard men aven for
fainiljer pa en hógre — den ma vara aldrig sa tryggad — star
for narvarande tillvaron av mycket stora dylika extrakostnader
sasom huvudmotivet for fodelsebegransning. Man kan rentav
pasta, att det nu radande inkomst- och fordelningssystemet, som
nastan helt och hallet overlater at de enskilda familjerna att
bara de med barnafodandet och barnavarden forbundna kostna-
derna, ar sasom skapat for att i en tid som var med dess alit*
mer rationaliserade psykologi driva fódelsebegransningen fram
emot det barnlosa aktenskapet.

Vi ha alla skrattat at fórslag om ungkarlsskatter och frukt-
samhetspremieringar. Men lójliga ha dessa forslag mest varit
pa grund av beloppens obetydlighet (och stundom pa grund
av motiveringarna ). Fragan ar emellertid, om vi icke ga fram
emot en tid, da man mera allmant kommer att finna det
alldeles oriktigt och i grunden onaturligt, att var och en

NATIONENS CEMENSAMMA ANS V AR FOR BARNEN 189

skali sa fullstandigt bara den ekonomiska bórdan for sina
egna barn.

Vissa kostnader komma alit id att kvarsta och an mera vissa
bekymmer och ett visst ansvar. Men behova de verkligen vara sa
stora? De individuella lonerna och inkomsterna utga ju van-
ligen utan hansyn till barnforsórjningsbbrdan. Vore det inte
da naturligt, att det allmanna tradde in och óvertoge atminstone
en vasentlig del av den direkta kostnadsbordan? Borde inte
dessa kostnader fbrdelas pa hela folket efter vars och ens bar-
kraft? Blir man intresserad av att uppehalla fodelsetalen,
kommer man aven att kanna en fórpliktelse att ekonomiskt
stodja de familjer, som uppfóda folkets nasta generation.

Men inte endast hansynen till den eljest hotande oavbrutna
folkminskningen kommer att driva fram intresse for reformer i
denna riktning. Annu viktigare ar den omedelbara omsorgen
att trygga barnens existens och stal la denna i viss man obe-
roende av familjefórsbrjarnas inkomstbde. Nar barnen bli sall-
syntare, bli vi kanske mera benagna att kanna ett solidariskt
ansvar for att ta vard om den lyckosamma utvecklingen av de
barn vi fa.

Det framstar saledes icke rimligt och heller icke nbdvandigt,
att barnen skola helt folja familjen i dess ekonomiska berg-
och dalbana. Bisken for att familjefadern skali bli arbetslos
eller sjuk och familjeinkomsten darfór sina eller att han med
sarnina resultat skali bli alkoholist och familjetyrann, skali
bega brott och komma i fangelse eller helt enkelt óverge de av
honom beroende, far inte riskera aven barnens livsuppehalle.
Samhallet maste ansvara for att den stora sociala felanpass-
ning, som liggcr i den ojamna och otrygga inkomstfordel-
ningen, inte alltfór dyrt far uingiillas av de dock mest oskyl-
diga: barnen.

Fragan ar pa vilka vagar och i vilken utstrackning en sadan
utjamning av de individuella inkomsterna efter barnforsorj-
ningsbordan skali kunna vinnas. Innan vi ge oss in pa detta

190 PRODUKTIONEN OCH FÓRDELNINGEN

problem vilja vi emellertid upptaga till bemótande en allman
invandning, som man vid diskussionen av dessa spórsmal nastan
alltid móter.

Man brukar framhalla, att familjerna rned de mycket stora
barnkullarna icke aro socialt onskliga. Det stora barnantalet
sages i och for sig adagalagga en lattsinnig disposition hos
fóraldrarna. Dessa familjer, framhaller man, bli ej blott fattiga,
de aro i stor utstrackning misskotsamma eller rentav asociala.
Ofta anlagger man aven en rashygienisk synpunkt och pastar,
att dessa foraldrar till stora barnkullar aro mindervardiga arvs-
barare. Frań dessa premisser drar man da ofta den slutsatsen
att alla ekonomiska atgarder att latta barnfórsórjningsbórdan
for barnrika familjer aro betankliga. De liigga hyende under
lasten, de uppmuntra till en socialt skadlig fortplantning.

I sjalva premisserna till denna slutsats finns det en karna av
riktighet. Mycket stora barnkullar aro forvisso vanligen icke
onskliga. Aven om vi i hóg grad under latta barnfórsorjningen
skulle dessa barns vard och fostran ofta bli fórsummad. En
positiv befolkningspolitik bor icke inriktas pa att fa enstaka
fattiga familjer att fóda ett mycket stort antal barn utan att
forma det stora flertalet att fbda lat oss saga t. ex. 3 barn.
Det ma ocksa vara medgivet att ett mycket stort barnantal ofta
tyder pa bristande fórutseende och social ambition hos fór-
aldrarna. I all synnerhet kommer detta omdóme att vara be-
fogat, nar preventivlagen avskaffats och en ansvarig och om-
fattande sexuell upplysning och radgivning komrnit till stand.
Vi vilja emellertid papeka, att om de mycket stora familjernas
hem te sig slarviga och om barnen verka fórsunmiade och illa
uppfostrade, ar detta i fórsta hand blott ett direkt resultat av
just det stora barnantalet och den vanligen darav orsakade
fattigdomen, trangboddheten och nóden. Den rashygieniska syn-
punkten kan vara befogad i fraga om sinnesslóa foraldrar,
vilka aven utom iiktenskapet stundom avla stora barnkullar.
Den fragan skali beróras i nasta kapitel. En yederhaftigt grun^

MYCKET STORA FAMILJER ICKE ONSKVARDA ]91

dad bevisning for att flertalet fóraldrar till stora barnkullar
skulle vara mindervardiga arvsbarare foreligger daremot icke.
Av skal motsvarande dem som anfórts pa tal om de formenta
arvsbiologiska skillnaderna mellan socialklasserna har man all
anledning att stalla sig skeptisk (naturligtvis i all synnerhet
sa lange icke fódelsekontrollpropagandan lielt trangt igenom
och endast lamnat de ”lattsinniga” oberorda). De alltfór tvar-
sakra pastaendena om dessa fóraldrars minderyardighet som
arvsbarare hora l)lott till uttrycken for de ytliga och okritiska
rasbiologiska forestallningar som bverallt gbra sig gallande
och som pa senare tid fatt nya politiska impulser. Socialyeten-
skapligt beteckna de en art av bekvam tankelattja: fran otill-
fredsstallande familjeforhallanden sluter man sig - — utan
djupare social analys — till en ursprunglig vardeskillnad
mellan manniskorna. Detta ytliga betraktelsesatt patraffar man
tyyiirr ofta bade hos lakare och andra i socialpolitiken verk-
samma personer, vilka ju med sin vanligen otillfredsstallande
sociala utbildning och med sin benagenhet till statistiskt okon-
trollerade allmanna erfarenhetsomdómen stundom visa den
speciella yrkessvagheten att pa synnerligen komplicerade socio-
logiska problem langt utbver vad som ar yetenskapligt tillatligt
anlagga ett fórenklat biologiskt betraktelsesatt.

Det kan nu i och for sig vara likgiltigt av vilka skal man
anser de mycket stora barnkullarna oonskliga. Ar man bara
6verens om den saken borde man aven kunna bli overens om
atgarder att i mojligaste man forhindra deras tillkomst. Sasom
effektiva atgarder aro i fbrsta hand att rekommendera en vidgad
sexuell upplysning och radgiyning, kostnadsfritt tillhandahal-
lande av preventivmedel och i vissa fali astadkommandet av
( f ri vi 1 lig ) abort och sterilisering.

Den fraga vi har ha att diskutera ar emellertid denna: bar
man anledning att rakna med att atgarder till lattandet av barn-
fbrsorjningsbórdan skali uppmuntra tillkomsten av speciellt
dessa ur balso- och fostringssynpunkt alltfór stora barnkullar.

192 PRODUKTIONEN OCH FORDELNINGEN

Enligt var uppfattning ar detta icke utan vidare givet. Man har
ju just framhallit att det ar de fórtanksamma och fórsiktiga,
de ekonomiskt kalkylerande fóraldrarna, som nu inskranka sitt
barnafódande, medan de barnrika fóraldrarna karakteriserats
sasom lattsinniga, slarviga etc. Ar det da sa sakert att det just
ar det sistnamnda slaget av fóraldrar, som i forsta hand komina
att fórandra sin installning till fortplantningen pa grund av
en minskad barnkostnad? Ar det inte sannolikare att de andra,
de rationellt kalkylerande. skulle vara lattare att paverka genom
en atgard av denna ekonomiska beskaffenhet?

Framfor alit bero emellertid verkningarna i detta hanseende
pa den form vari denna fórdelningspolitiska omlaggning fóre-
tages. Det ar mójligt, att kontanta bidrag skulle i viss utstrack-
ning kunna uppmuntra till ett oansvarigt fóraldraskap. Gbres
emellertid denna omfórdelning av barnfórsórjningsbórdan i
form av konkreta socialpolitiska insatser, direkt inriktade pa
barnens eget basta och ombjliga att ekonomiskt utnyttja for
fóraldrarna, ar det an osannolikare att en dylik icke ónskvard
verkan skulle fólja. Detta ar for óvrigt ett extra skal till alla
de i slutet av detta kapitel angivna for att góra omfórdelningen
just genom profylaktisk, direkt pa barnavarden inriktad social-
politik. *

I sista hand maste man dessutom framhalla en huvudsak,
som besynnerligt nog ofta glómmes bort vid fragans diskussion,
namligen barnens och samhallets intressen. Har ha vi dessa
manga barn i de mycket barnrika familjerna. Lamna vi fór-
sórjningsbórdan helt at fóraldrarna, sa blir fóljden oftast ytter-
lig fattigdom, trangboddhet och alla slags fysiska och psykiska
umbaranden. Barnen bli da kanske aven undervardiga, ibland
rentav asociala. I synnerhet i det senare fallet bli de fram-
deles mycket skadliga och kostsamma for samhallet. Aven
om man skulle helt bortse fran dessa barns egna krav pa en
lycklig, socialt anpassad tillvaro — vilket man naturligtvis
icke far góra — skulle det anda łona sig att fórbattra deras

LON EFTER BEHOV

193

uppvaxtmiljó. Till och med i de fali da man skulle vara be-
nagen att tala om arvsbiologisk mindervardighet ar det ett stort
socialt intresse att dessa darigenom handikappade barns ut-
yeckling icke ytterligare nedpressas och snedvrides av de med
ekońomisk nód foljande forsamrade uppvaxtvillkoren. Redan
av detta skal ar det givet, att ej ens de mycket stora familjerna
— och de kanske allra minst — fa uteslutas fran fdrsóken att
na en jamnare fórdelning inom nationen av barnforsórjningen.

Nu har en dylik inkomst- och kostnadsutjamning for barn-
fórsorjningens tryggande ofta fóreslagits och pa sina hall aven
i mindre skala praktiserats. Men eftersom man vanligen inte
haft tillracklig insikt om den ekonomiska och sociala yerklig-
het, som man sokt reformera, har man sallan fórmatt spanna
in problemet i hela dess sociala rackvidd. Man har stannat vid
kravet pa en direkt kontantoverfóring av vissa utjamnings-
belopp, vanligen inom en mindre, i inkomsthanseende homogen
yrkesgrupp.

Vid behandlingen av detta problem har det namligen legat
narmast till hands att uppmarksamma sjalva lónesystemets
ofullkomligheter i detta avseende och att med reformfórslag
sóka gripa tillbaka till principen om behoyslon. Detta lone-
system ar ingalunda oprovat. Under gamla patriarkaliska fór-
hallanden, da foretagen i stor utstrackning kunde rakna med
att arbetarna fóddes och dogo pa platsen, plagade ofta vara
bruk genom ”barntillagg” gradera lónen efter barnantalet. De
gjorde det i viss grad aven i eget intresse, eftersom eljest latt
de barnrika familjerna skulle falla fattigyarden och i sista hand
de stora bruksfóretagen till last.

Vi veta aven, att lónerna for arbetare och tjansteman i
statens och kommunernas tjanst i viss utstrackning aro gra-
derade efter barnantalet. Pa satt och vis kan behovssynpunkten
rent allmant sagas vara tillvaratagen i de ”hogre” intellektuella
yrkena, dar arbetsgivarna kanna sig mer som sarnina slags man-
niskor som de anstallda, och dar — i viss man pa trots emot

13. — My r dal, Kris i bejolkningsjragan.

194

PRODUKTIONEN OCH FORDELNINGEN

konkurrensprisbildningens tendenser — en mangd manskliga
hansyn fa spela in, fastslagna i allmant respekterade konven-
tioner och institutionella villkor av olika slag. Salunda stiger
i dessa yrken oftast lónen med alder och tjanstear, och efter-
som barnforsórjningsbórdan atminstone till en tid foljer samma
kurva, ha vi har i viss man behovsprincipen tillvaratagen.

Sarskilt for kroppsarbetarna staller sig saken alldeles annor-
lunda. Naringslivet ar icke langre, och kan icke vara, patriar-
kaliskt ordnat. Arbetarna ha for ovrigt sjalva genom organi-
serade anstrangningar bekampat det patriarkaliska momentet i
arbetsavtalen, vari de med fuli ratt sett en delvis frihetsham-
mande och for lónekampen hindrande faktor. De inslag av
”familjelón” vi aven i Sverige hade under krigs- och krisaren,
voro narmast ett fórsbk fran arbetsgivarnas sida att mota de
stigande levnadskostnaderna utan att behóva hója lónerna all-
mant, och sa tolkades de aven av arbetarna.

Arbetslónen har sa alltmer blivit en ren marknadsfóreteelse,
och resultatet ar, att arbetaren hastigt kommer upp i hog lon.
Oftast far han rentav sin hogsta loneinkomst, innan han annu
har nagra barn att fórsorja, medan vissa svarigheter att uppe-
halla fuli arbetskapacitet och krava fuli arbetslón kunna
uppenbara sig redan da han star med den stórsta forsorjnings-
bordan. Och sa maste det nog vara. Yille man infóra behovs-
lón i okad utstrackning, ginge det mycket latt for sig i stat och
kommun. I ett socialiserat samhalle vore det aven en ratt natur-
lig sak att lagga in hela industriens lbnesystem under sociala
synpunkter. Men i det enskilda naringslivet gar det icke. Dar
maste arbetet betalas efter sitt produktionskostnadsmassiga
varde.

Bestammer man namligen hogre lonesatser for arbetare med
barn (genom en minimilónelagstiftning eller direkt i kollektiv-
avtalen), skapar man ett direkt ekonomiskt intresse for varje
fóretagare att blott anstalla ungkarlar eller arbetare med ett
eller tva barn. Familjefórsórjare med flera barn skulle bli

BARNFÓRSAKR1NG INOM LONESYSTEMET

195

handikappade i konkurrensen om arbetstillfallen. Denna verkan
skulle drabba desto hardare just nu, eftersom den tekniska ut-
yecklingen, soin vi i annat samband skola beróra, okat effek-
tiyitetsanspraken oerhórt och stegrat arbetsloshetsrisken for
arbetare i slutet av medelaldern. Genom att fórsoka aterga till
behovsprincipen kunde man raka fóryarra i stallet for battra
och verkligen góra barn till en faktiskt outhardlig ekonomisk
bórda.

Reformatorer, som fatt denna sak klar for sig, ha mast
fundera over mój liga metoder att fórena inkomst efter fórsórj-
ningsbehoy med konkurrensbestamda marknadslóner pa ett
sadant satt, att dessa fol j der icke intrada. Dylika metoder —
mer eller mindre val genomtankta — ha aven tid efter annan
framlagts i form av fórslag om familjetillagg, ”barnfórsakring”
eller ”barnkompensation”. Pa sina hall och sarskilt i Frankrike
har aven ett dylikt system i ganska stor utstrackning prakti-
serats inom vissa industridistrikt.

Den gemensamma innebórden av dylika fórslag ar i korthet
fóljande. For en yrkesgrupp, for ett stórre fóretag eller for en
sammanslutning av fóretag organiseras en barnfórsórjnings-
kassa. Till denna kassa avsattes en del av samtliga anstalldas
lón, oavsett om de aro ogifta eller gifta och oavsett barn-
antalet. Premieinbetalningen góres av arbetsgivaren, arbetarna
eller av bada i viss proportion — - detta ar emellertid blott en
bokfóringsteknisk angelagenhet utan ekonomisk betydelse.
Kassan gór sedan i sin tur utbetalningar till de arbetare, som
ha barn, och dessa utbetalningar sta i viss proportion till barn-
antalet.

Sasom en mera rent organisatorisk svarighet vid detta systems
genomfórande star det fórhallandet, att — aven om man tar
lagstiftningen till hjalp — det ar svart att fa in alla fóretag
inom systemets ram. Framfórallt galler som huvudinyandning
att alla ”sjalvstandiga” yrkesutóvare, som icke atnjuta sin in-
komst i form av lón, aro stallda utanfór och deras barn aro

196 PRODUKTIONEN OCII FORDELNINGEN

ohulpna. Det finns sa hela omraden av naringslivet, som icke
kunna tankas inordnade i systemet. Dit hor jordbruket, en stor
del av handeln och hantverket.

En fran barnfórsórjningssynpunkt synnerligen yasentlig brist
— eller i alla handelser en ytterligt svar organisatorisk not att
knacka — ar vidare, att barntillaggets (liksom lónens) ut-
betalande maste bli beroende av de ekonomiska konjunkturerna
och av indmduella vaxlingar inom familjefórsorjarens yrkes-
liv. Man maste ju overhuvudtaget ha arbete och atnjuta lon for
att kunna tillgodorakna sina barn dessa barntillagg. Och aven
om for irakad arbetsloshet en viss overskjutande tid stipu-
lerades, varunder barntillagget skulle utga fastan en lóne-
inkomst icke intjanades, sa kunde denna tid i alla handelser
icke góras tillrackligt lang, utan att detta i sin tur skulle
riskera hela systemets effektivitet for alla de andra delagarna
i kassan. Barntillaggen skulle darfór nodgas upphora, nar de
som bast behovdes.

Den nyss berórda omstandigheten, att stora omraden av na-
ringslivet skulle komma att sta utanfor, har emellertid en annan
och for hela systemet synnerligen farlig konsekvens. Ju mindre
del av naringslivet det omsluter, i desto lagre grad har man
namligen yerkligen undgatt lónekonkurrensen. Systemet kan av
detta skal inte tankas fórst genomfort i mindre skala for att
sedan vaxa ut — annat an mojligtvis for vissa filantropiskt
lagda fóretag med monopolvinster? som de valja att fordela pa
detta satt. Foretagen respektiye yrkesgrenarna utom systemet
kunna namligen av naturliga skal erbjuda ungkarlar och likasa
familjefórsorjare, som bestamt sig for mer an genomsnittlig
aterhallsamhet i barnavlingen, en hogre behallen inkomst an
dessa personer ha att parakna, om de taga anstallning hos
fóretag eller yrkesgrenar inom systemet. De fóretag och na-
ringar, som befinna sig inom systemet, maste darfór antagas
dra till sig barnrika fórsórjare och stóta ifran sig ungkarlar

LOSER ICKE PROBLEMET

197

och barnlósa, varvid i samma man barntillaggens storlek och
hela systemets effektivitet skulle betankligt minskas.

Men bortsett fran dessa och andra svagheter, sa ar den stora
och ofrankomliga bristen fran socialpolitisk synpunkt, att in-
komst- och levnadsstandardutjamningen blott ar horisontell.
Den ar tankt blott mellan familjer med olika barnantal inom
samma yrkesgrupp och pa samma inkomstniva.

Denna invandning ar desto viktigare, eftersom det genom-
snittliga barnantalet vaxlar betydligt fran grupp till grupp.
Medan t. ex. statarna ar 1920 hade mer an 2 barn per familje-
fórsórjare, sa hade textilarbetarna med sin lagre fruktsamhet
och flera kvinnliga yrkesutóvare knappt 1/,3 barn; murarna hade
ungefar jamnt 1 barn per yrkesutovare. Det finns alltsa be-
tydligt flera lóntagare per barn inom textilindustrien an inom
lantbruket, vilket i praktiken betyder, att barntillagget inom det
fórra omradet men ej inom det senare skulle kunna góras
relativt stort utan att likviil vara alltfor tyngande och darfór
komma aven de sma familjerna till godo. Ett rakneexempel :
om man ville ge varje barn 150 kronor per ar och sloge lit
denna kostnad pa alla lóntagare inom den sarskilda gruppen
genom ett lika stort avdrag, skulle en barnlós textilarbetare fa
ett arligt lóneavdrag pa 50 kronor, en barnlós statare daremot pa
300 kronor. Inkomstnettoókningen for en textilarbetare med 2
barn skulle bli 250 kronor, men for en statare med 2 barn jamnt
ingenting. En textilarbetare med 1 barn finge en inkomstókning
av 100 kronor men en statare med 1 barn en inkomstsankning
med 150 kronor. Man kan givetvis fórdela kostnaderna annor-
lunda: exemplet avser endast att visa, hur verkningarna bli all-
deles skiljaktiga for grupper med olika barnantal.

Men framfór alit ar det givetvis de olika gruppernas skilj-
aktiga inkomstniva, som gór hela det inkranglade systemet
socialpolitiskt tamligen nyttjelóst. Ett utjamningssystem, som
icke ger de fattiga och barnrika samhallsklasserna ett starkare
stód i barnfórsórjningen, an det som kan avagabringas genom

198 PRODUKTIONEN OCH FORDELNINGEN

deras uppsplittring i smagrupper och genom en darefter genom-
fórd omfórdelning av lóneinkomsterna inom varje sadan grupp
i fórhallande till varje arbetares stórre eller mindre forsórj-
ningsplikt, ar icke vart att vidare diskutera, atminstone icke i
detta samband och mot bakgrunden av de uppgifter som lam-
nades i fóregaende kapitel. Det ar ocksa fullt fdrstaeligt, att
man aldrig lyckats politiskt intressera arbetarklassen for experi-
ment i denna riktning.

Slutsatsen skulle da bli, att den onskade barnfórsórjnings-
utjamningen for att bli av socialpolitisk betydelse icke kan upp-
nas genom tekniska tricks med lonesystemet utan att reformen
maste avkopplas fran direkt fbrbindelse med arbetsmarknaden
och anstallningsfórhallandena och góras fullt allman och
obligatorisk samt framfór alit kombineras med ett vasentligt
moment av inkomstutjanming mellan de olika inkomstklasserna.

Sattet for finansieringen av en dylik offentlig barnpensione-
ring kan tankas vaxla, beroende pa om statsmakterna fdredra
att betala barnpremierna direkt ur den allmanna budgeten eller
genom sarskilda premieinbetalningar pafórda medborgarna.
Finansierades barntillaggen genom en sarskild beskattning av
ungkarlar och personer med liten fórsorjningsplikt, kunde de
barntillagg som sedan utbetalades givetvis goras i motsvarande
man mindre. I samma riktning skulle verka en stegring av de
skattefria inkomstavdragen for hemmavarande barn.

Det naturligaste vid ett dylikt system av statsgaranterad barn-
fórsórjning vore att tanka sig lika stora barnpensioner for alla
barn oavsett familjefórsórjarens yrke och kon och oavsett, om
han ar arbetslos eller blott har ringa inkomst, ja, oavsett om
det finns nagon familjefórsdrjare alls (ankor med manga barn,
hustrur till man, som aro sjuka, intagna pa anstalter o. dyl.).
Dar familjeforsórjaren har viss hogre inkomst kan man givetvis
inbespara barnbidraget. Vill man emellertid na en mera allman
stimulans till stegrad fruktsamhet i aktenskapen, bor man akta
sig att satta denna maximiinkomst for lagt. Det per barn ut-

ALLMAN OCH OBLIGATORISK BARNPENSIONERING 199

gaende barnbidraget kan vidare intill en viss grans stegras i
den man inkomsten per konsumtionsenhet sjunker.

Ett dylikt system for barnpensionering saknar alla de brister,
som angavos vidlada det nyss diskuterade lónetillaggssystemet,
och ar saledes klart att foredraga framfor detta.1 Givet ar, att
det forverkligat skulle innebara ett synnerligen betydelsefullt
framsteg framfor det nuvarande tillstandet. For att vara fullt
effektivt skulle det emellertid krava mycket pengar, och fragan
ar om de pengarna, anvanda pa armat satt, inte skulle kunna
tjana samma syfte an battre.

Ett stort flertal barnrika familjer i sma omstandigheter
komme otvivelaktigt att vinna en viss standardhójning. Men man
har a andra sidan inga garantier for att dessa bidrag verkligen
i mera vasentlig grad skulle komma barnen till godo. Har
far man noja sig med en fórmodan, att kvaliteten pa barnens
vard och fostran forbattras i viss takt med den allmanna hoj-
ningen av familjens standard. Barnen blevo fortfarande utlam-
nade at foraldrarnas vaxlande grad av fórstand och omtanke.
Eftersom barnbidraget knappast under nagra forhallanden
kunde bli ett kraftigare tillagg till levnadsstandarden, som ju
ar bestamd av den ovriga inkomsten (utom for familjer med
mycket lag inkomst, sasom statare och med dem ekonomiskt
jamstallda arbetarlager), bleve bostadens beskaffenhet, barna-
vardens andamalsenlighet, barnens utbildningsmojligheter o. s. v.
fortfarande i huvudsak beroende av foraldrarnas ekonomiska
klasstillhorighet och levnadsvanor.

1 1926 genomfordes ett dylikt system i New Zealand, diir ett visst
belopp tillfórsakrades varje barn fr. o. m. det tredje att utbetalas till
modern under forutsattning, att familjeinkomsten understiger visst maximi-
belopp. — For litteratur i principfragan hiinvisas sarskilt till en bok av
professor Paul Douglas, ”Wages and the Family”, Chicago 1925, samt
till en utredning av internationella arbetsbyran i Geneve, ”Family
Allowances” (serie D, nr. 13, 1924). En god framstiillning ger iiven
Eleanor Rathbone, ”The Ethics and Economics of Family Endowments”,
London 1927. Pa svenska foreligger en liten klargorande skrift av Eva
Wigforss, ”Arbetsinkomst och familjefbrsorjning”, Stockholm 1929.

200 PRODUKTIONEN OCH FORDELNINGEN

Vi bora vidare balia alldeles klart for oss, att det, som
redan antytts, ror sig om en óverflyttning av mycket stora
penningsummor, och detta aven om bidragsbeloppen skulle
góras mycket ansprakslósa. Antaga vi, att vi i Sverige skulle
noja oss med att betala 3 kronor per vecka till alla barn under
15 ar (156 kronor per ar), skulle dock for att finansiera dessa
bidrag kravas en summa av nara 235 millioner kronor arligen.
Skulle barnbidragen sattas sa hogt, att de kommo narmare den
yerkliga forsórjningskostnaden, stegrades den finansiella kost-
naden flerdubbelt.

Visserligen ar det harvidlag egentligen blott fraga om en
omfórdelning av inkomster. Barnen underhallas ju aven nu,
fastan med nłistan hela kostnaden lagd pa dem som rakat fa
dem. Men uppbringandet av sa hóga belopp móter fórvisso
stora svarigheter och man kan parakna ett hatskt motstand.
Stallda infor dylika konsekvenser skulle mahanda en hel del
samhallsbeyarande personer ta sig for huvudet och allvarligt
ifragasatta, om yerkligen det svenska folket har rad att halla
sig med sa manga barn, som vi trots den pagaende avfolk-
ningen dock foda upp med iansprakstagande till storsta delen
av mycket fattiga foraldrars forsakelser.

Utjamning av barnforsorjningskostnaden genom
socialpolitik.

Vore man nu saker att yerkligen vinna en maximal social-
politisk yerkan, borde emellertid icke dessa finansieringssvarig-
heter fa sta hindrande i vagen. Men infor beloppens storlek
yinner den fragan givetvis ókad vikt, om man inte kan na
langre genom att mera direkt inrikta anslagen pa ett sadant
satt, att de med fuli sakerhet och i hogsta grad yerkligen
komma barnen till godo. Man kan sóka vinna den behoyliga
utjamningen via en utvidgad socialpolitik. Sjalva utjamningen
kan da aven góras mera effektiy.

KONTANTA BARNBIDRAG I ENSTAKA FALL

201

Sa mycket bor dock yidmakthallas av barnpensionerings-
tanken, att man med barnpensioner bistracker ensanima módrar,
sorn pa ett eller annat siitt fórlorat sina familjefórsórjare ocb
som av nagon anledning icke sjalva kunna triida in som
familjefórsórjare. Overhuvudtaget bór den offentliga under-
stódsyerksamhet, som for narvarande rent faktiskt ar motiverad
av att barnfórsórjningsbórdan óverstiger inkomsten, avlyftas
fran fattigyarden. Skalet ar det vanliga: det fóreligger bar ett
objektivt faststallbart socialt fórhallande, som kan regleras
genom lagstiftning och vanlig fórvaltning och som icke er-
fordrar den deklasserande och ambitionskvavande art av kon*
tinuerlig behovspróvning, som ligger i fattigvardens vasen.
Regeringen har nyligen tillsatt en kommitte for att utreda denna
fraga och framlagga fórslag till reform i denna riktning.

Vidare bór moderskapsunderstódet pa ett rationellt siitt ut-
byggas. Detta utgar nu med ett alltfór litet och otillrackligt be-
lopp (i allmanhet netto 28 kronor) samt utbetalas endast
till mycket sma inkomsttagare. For att vara mera effektivt
maste det utókas sa, att det tacker alla kostnader for sjalva
fórlossningen samt dessutom ersatter moderns kostnader for
livsuppehalle under den tid hon pa grund av barnafódandet
star utan arbetsinkomst. Detta kan ju i viss man sagas ske
genom den till sjukkassorna knutna moderskapshjalpen, men
den behóver utókas bade till belopp och verkningsomrade. I
samband darmed — ehuru pa sidan om den kostnadsutjamning
vi just nu diskutera — borde atgarder yidtagas for tillfórsiik-
rande av tillracklig, frivillig arbetsledighet for barnafóderskor
samt tryggad ratt till ateranstallning i arbetet.

Vidare finns det naturligtvis, som ofta framhallits, mycket
goda skal for kraftigt utvidgade skattefria avdrag for heinma*
yarande ofórsórjda barn. Men nagot yidlyftigare óverfórande
av kontanta penningbelopp i stil med en allman barnfórsakring
kan knappast ifragasattas, sa lange vi inte hunnit langre pa
den egentliga socialpolitikens vag.

202 PRODUKTIONEN OCH FÓRDELNINGEN

De socialpolitiska atgarder, som i stallet skulle komma i
fraga, maste for att fylla sitt andamal vara vittsyftande re-
former med kraftiga verkningar att nedbringa den familje-
individuella kostnaden for barnen och maste da samtidigt astad-
komma en viss klassutjamning atminstone for just barnens vid-
kommande. Det kommer att gaiła till exempel:

bostadssubvention for barnrika familjer;

allman och koslnadsfri halsovard for alla barn (inklusive
psykisk halsovard, tandvard och rnedikamenter) ;

fri skollunch at alla barn;

prisrabatter a nódvandiga fodoamnen for hemmavarande
barn ;

alla kostnader for skolgang avlagsnade: fria skolbocker och
fri skolmaterial, skolskjutsar och skolhem dar sa behovas
o. s. v.;

fria offentliga barnkammarskolor, barnkrubbor, kindergarten,
eftermiddagshem, arbetsstugor, sommarkolonier etc. av hóg
kvalitet for att ge barnen en andamalsenlig tillvaro de
tider, da fóraldrarna behova avbryta bundenheten eller da
barnen for sitt eget basta behova en annan livsform;

utbildningsstipendier for ungdom med begavning och lamp-
lighet for sarskild utbildning, tillrackligt manga for att
mota behovet och tillrackligt stora for att verkligen betala
livsuppehallet under studiearen.

En viktig synpunkt i samtliga dessa hanseenden ar, att det
allmannas tillskott till barnavarden ej bor ges i sadana former,
att de fa en nedsattande karaktar av fattigvard. Dessa samhalle-
ligt bekostade barnavardsnyttigheter bora darfor i mojligaste
man komma alla barn till godo, oavsett fóraldrarnas ekono-
miska yillkor, alltsa utan behovspróvning. Eljest inista nyttig-
heterna psykologiskt i varde, och de kunna da ej heller vantas
ha de asyftade yerkningarna pa yilligheten att foda barn. Har
kommer den nya ideologien om nationens gemensamma ansvar

UTJAMNING GENOM SOCIAL BARNAVARD 203

for barnen att behóva pakopplas. — Aven rent tekniska barna-
yardssynpunkter tala i denna riktning. Ett flertal av de har
fóreslagna utvidgningarna av det allmannas yardnadsplikt —
t. ex. hela halsovarden, skollunchen, skolmaterialen, smabarns-
skolorna — aro av natur att ej heller bora formenas de mera
yalsituerades barn.

Socialpolitiken ger ej bara en mojlighet att sta sasom medel
till en radikal inkomstutjamning i syfte att fórdela inkomsterna
mera efter de verkliga behoven i samhallet. Inkomstutjamnings-
resultatet ar faktiskt mera en biprodukt. Socialpolitikens vik-
tigaste uppgift, dess omedelbara syftemal ar att organisera och
styra den nationella konsumtionen efter andra linjer an dem,
som det s. k. fria konsumtionsvalet inom de konsumtionstekniskt
ofta alltfór sma hushallsenheterna och under suggestionens och
massreklamens tryck eljest fólja. Och den saken kommer att
framsta desto viktigare i sarnina man standarden likval stiger,
ty i samma man utvidgas de individuella valmojligheterna vad
galler inkomstamandningen.

Det kommer i framtiden icke att framsta socialt likgiltigt
vad manniskor góra av sina pengar: vilken bostadsstandard de
halla, vad slags fóda och klader de kopa och framfór alit i vad
man barnens konsumtion blir lillgodosedd. Tendensen kommer
i alla fali att ga emot en socialpolitisk organisation och kon-
troli, ej blott av inkomsternas fórdelning i samhallet utan aven
av konsumtionens inriktning inom familjerna. Och det ar endast
genom att sóka fórstarka denna tendens och genom att styra
den i en viss riktning, som aven de for fruktsamhetstalen be-
stammande installningarna till familjebildning och fortplant-
ning kunna fórandras.

Denna utvidgning av socialpolitiken och dess inriktning pa
barnavard ar framtidslinjen. Nastań hela var socialpolitik ar
ju hitintills installd pa att bota symtom — hjalpa fattiga,
arbetslósa och sjuka, satta brottslingar i fangelse, sinnessjuka
pa hospital, alkoholister och lósdrivare pa yardanstalter o. s. v.

204 PRODUKTIONEN OCH FÓRDELNINGEN

— i stallet for att vara profyłaktisk och ga till de sociala miss-
fórhallandenas orsaker. Vi kunna emellertid fórebygga — tek-
niskt ar det mojligt i ganska hog grad — sjukdom, brottslighet
och asociala tendenser av olika slag. Ali socialteknisk expertis
ar installd pa en dy lik utveckling av socialpolitiken.

Denna nya profylaktiska socialpolitik maste i forsta hand
innebara en mycket utvid'gad social omvardnad om barnen och
de unga. Och i den man den blir genomfbrd, innebar den icke
blott en vasentlig kvalitativ stegring av det uppvaxande slaktets
levnads- och utvecklingsmójligheter — vilket i och for sig ar
en social investering, som fran samhallets synpunkt ar rantabel

— utan samtidigt ett avlyftande av kostnader och ansvar fran
de enskilda familjefórsórjarna till hela nationen. Icke minst ur
befolkningssyn punkt ter sig en dy lik .socialpolitisk utveckling
som en nodvandig fórutsattning for att vart folk skali leva.

KYANTITET OCH KYALITET

205

SJUNDE KAPITLET.

Socialpolitiken och folkets kvalitet.

Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift ar alt
framskapa ett battre manniskomaterial.

Kvalitetssynpunklen vinner okad vikl redan av den grund,
att befolkningen stagnerar och bór jar alit hastigare avtaga. Sa
lange en befolkning kraftigt tillvaxer blir kvalitetssynpunkten
latt tillbakatrangd. Det ligger da nara ti li hands att i mannisko-
materialet narmast se blott bransle for produktionen, som man
inte behóver vara sa sparsam med, eftersom det valler fram sa
rikligt: ”kanonfóda”. Men nar befolkningsstocken reagerar
emot de yttre levnadsvillkoren genom att sluta upp att fórnya
sig sjalv, ledes man till ingaende studier av fragan i vad man
dessa levnadsfórhallanden aven kunna bero pa folkmaterialets
beskaffenhet, och i vad man folkmaterialet kan fórbattras.

Det finns ett par andra faktorer i samhallsutvecklingen, som
for narvarande tendera att avenledes starkt oka intresset for
det befolkningspolitiska kvalitetsspórsmalet. Dit hor fórst den
stegrade vikt, som de rent humanitara kraven fatt i takt med
utvecklingen till politisk och social demokrati. Vi kunna inte
hantera de ekonomiskt svaga och socialt fórkomna pa sarnina
hardhanta satt som tidigare. Problemet om samhallets ansvar i
deras individualóden reser sig som en social samvetsfraga.

De skarpta kvalitetskraven i det moderna livet.

Till ett kraftigt fórstarkande av kvalitetssynpunkten pa be-
folkningsstocken verkar emellertid framfór alit sjalva den
tekniska utvecklingen. Produktionen kraver alit mindre av ra

206

SOCIALPOL1TIKEN OCH FOLKETS KYALITET

kraftutveckling i arbetet; elektrotekniken har givit oss oandligt
mycket billigare och effektivare kraftkallor an den manskliga
energien. Maskinerna bli alltmer ”automatiska”. Det ansprak
produktionen staller pa det manskliga produktionsmedlet ar i
stallet mera inriktat pa de intellektuella och moraliska kvalitets-
egenskaperna: omtanke och plikttrohet, fórmaga av snabb upp-
fattning, personlig beharskning och teknisk insikt — alltsa all-
mant uttryckt: karaktar och intelligens.

Hela det moderna samhallets livsrytm har intensifierats och
komplicerats; duglighetskraven ha skarpts. Detta głiller i stort
sett alla omraden, men den relativa skillnaden ar rentav stórre
vad galler kroppsarbctet an det intellektuella arbetet. Sarskilt
behover det kanske framhallas, att jordbruket icke hetecknar ett
undantag. Den som nufórtiden vill dra sig fram pa ett litet
jordbruk maste vara en kvalitetsmanniska pa ett helt annat
satt an for blott nagra decennier sedan, da ju fortfarande
storre delen av bondebefolkningen under hart slit kunde vege-
tera sig fram efter vanestamplade, mycket primitiva arhets-
linjer. Han maste ha huvudet pa skaft, góra noggranna kal-
kyler, ha kannedom om kringvarldens forhallanden i en mangd
hanseenden, ha fast fot i yrkesorganisationerna o. s. v.

Hela denna utveckling ligger alldeles i linje med tidens
levande ideał. Alla strava vi medvetet och omedvetet i sarnina
riktning: att rationalisera, komplicera produktionen och hela
manniskoliyet och darmed att stegra kvalitetskraven pa oss
sjalva och vara medmanniskor. Icke minst fackfóreningsrórelsen
har verksamt bidragit till denna kvalitelsuppskruvning.

Det var en viktig bestandsdel av den s. k. fackfórenings-
teorien redan pa den tiden, da fackfóreningsrórelsen annu var i
sitt framvaxande, att den kollektiya sammanhallningen och det
kollektiva avtalsslutandet skulle fórvandla arbetarnas inbórdes
lónesankningskonkurrens till en prestationsstegringskonkurrens.
Lónerna skulle fixeras hóga sa alt de motsvarade en maximal
arbetsinsats, och sa finge arbetsinsatsen stegras

DE SKARPTA DUGLIGHETSKRAYEN

207

I stort sett har fackfóreningsrórelsen — i mer eller mindre
klar yetskap darom — fullfdljt denna lin je. Arbetsintensiteten
och arbetseffektiviteten ar yaldsamt uppdriven pa flertalet av
vara arbetsplatser inom industrien. I takt med den begynnande
industriella revolutionen inom lantbruket och under trycket av
rantabilitetssvarigheterna haller samma effektiviseringsprocess
pa att tranga sig fram aven pa jordbrukets arbetsmarknad. Det
ar svart att uppleta ett enda omrade av naringslivet, dar kraven
pa arbetstakt och arbetskvalitet icke stegrats under den sista
generationen.

Denna utyeckling, som ar ett med tidens egen anda och som
ar innerligt bejakad av alla fullvardiga manniskor, maste
emellertid lamna en oavbrutet stegrad procent av befolkningen
sasom mer eller mindre arbetsoformógen. Den alltmer genom-
fórda standardiseringen av arbetsvillkoren och fbrstarkningen
av fóretagandets rationellt-ekonomiska installning — bortdoen-
det av det patriarkaliska inslaget i anstallningsforhallandet —
beroyar da dessa olyckliga óverblivna mer och mer varje moj-
lighet att, lat vara till en lagre lón, gbra en insats, som mora-
liskt fórsvarar deras liv och som skanker dem livets nódtorft.

Pa en lantgard i gamla tider fanns det mycket ofta en eller
llera mindre arbetsfóra personer. Ibland voro de litet mindre
vetande an folk ar mest; ibland voro de sjukliga, lytta eller
inte óver sig arbetshurtiga. De fingo bo i nagon óverlopps-
stuga och hanka sig med i arbetet sa gott de kunde mot en
undernormal arbetslón. De voro i alla fali inordnade i det
manskliga produktionslivet; den allra varsta nóden hólls pa av-
stand — eventuellt genom nagot mindre tillskott fran enskilda
idler socknen — och de forfóllo sallan till mera pataglig och
skadlig asocialitet.

I ett modernt, avpatriarkaliserat, industriellt lantbruk finns
ingen plats for dylika ”hjon” av olika slag. Bonden behóver
numera ett helt annat slags arbete. Detta oavsett, sa skulle
fackforeningen och arbetskamraterna med oblida ogon se pa

208

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

underbetalningen ; den vore i alla handelser svar att placera
in i avtalssystemet. Fa vi pa landsbygden antligen en ordnad
bostadsinspektion, sa kommer den kanske att dóma ut óver-
loppsstugan som fatt vara bostad, och arbetsgivaren har intet
intresse att reparera upp den, atminstone icke for detta bruk.

Likadant ar det pa andra hall i naringslivet. Det fanns aven
en art av patriarkalism i hantverket och i bruksindustrien, som
nu med liknande verkningar haller pa att fórsvinna. Arbets-
intensitetens uppdrivande och lóneyillkorens standardisering
undanrycker den ekonomiska grundvalen for de mindre val ut-
rustade individernas materiella existens och deras inordning i
nationens arbetsliy — driver dem darigenom ut i nód och
asocialitet.

I gamla tider voro ibland rentav hela yrkesgrenar inom den
sociala arbetsfórdelningen i hogre eller lagre grad fórbehallna
dessa mindre val utrustade individer (sasom t. ex. ofta visst
kommunalt arbete, en del mera oregelbundet grovarbete vid
hamnar och arbetsplatser o. s. v.). Darmed ar nu slut. Dessa
yrken ha fackligt upporganiserats pa yanligt satt, och det har
icke blott varit ett ekonomiskt intresse utan aven en social
ambition for dessa arbetargrupper att stegra lóneanspraken,
arbetsintensiteten och arbetsanspraken i niva med eller óver
annat industriellt arbete. Aven av produktionstekniska skal
kunna for ovrigt numera dylika osanerade led i produktionen
icke langre tillatas i den hógkapitalistiska epoken.

Men alit flera manniskor bli over och bli utanfór produk-
tionsliyet. Annu for ett par decennier sedan kunde en arbetar-
anka forma fastighetsagaren att góra om ett fónster till en dórr
och sa i en liten lagenhet pa nedre botten óppna en speceri-
handel eller mjólkbutik. Vara arbetarkvarter voro fyllda av
dylika ”magasin”, dar traktens arbetarkvinnor under flitigt
skyallrande inkópte sina fórnódenheter. Aven denna idyll haller
pa att fórsvinna: den konsument-kooperativa rórelsen rationali-
serar, industrialiserar och fórbilligar yarudistributionen, och

KVINNORNA ALLTJAMT MERA SKYDDADE 209

den privata handelsverksamhet, soin fórsóker halla stand i kom
kurrensen, maste rationalisera i sarnina riktning. Pa den arbets-
kraft, som kan finna anyandning i denna industrialiserade varu-
distribution, stallas numera alit storre ansprak i fraga om ut-
bildning, effektivitet, karaktar och allman intelligens.

Vad galler kvinnorna har visserligen denna allmanna ut-
yeckling tills yidare gatt mindre langt, och antalet kvinnor
under preventiv samhallsvard ar ocksa markbart mindre an
antalet man. Det finns tydligen inom det husliga arbetet —
bade sasom husmor och sasom tjanare — fortfarande mójlig-
heter for klena, imbecilla, indolenta och ambitionslósa eller i
óvrigt mindre val utrustade individer att stanna kvar och dra
sig fram. Dessutom ger hel- och framfór alit halyprostitutionen
en alltid óppen tillflykt. Óverhuvudtaget har det harda eko-
nomiska konkurrenslivet annu ej sa allmant drabbat merparten
av kyinnorna, som befunnit sig pa dessa skyddade livsomraden.
Effektivitetskravet har icke i samma grad uppdrivits. Framfór
alit har icke en prestationsstandardisering i samma hóga grad
gjort sig gallande. utsorterande de mindre dugliga. Sa lange det
konkurrensfriaste av alla fórsórjningsfórhallanden, namligen
iiktenskapet utan yrkesprestation, star sasom idealskapande i
alla samhallslager, fórlamas aven kvinnornas egen stravan att
bli yrkeseffektiva, skaffa sig yrkesutbildning och vinna yrkes-
befordran. De undvika darfór i stor utstrackning att trada in i
en duglighetskonkurrens liknande den som i mannens varld
framdriyits. Aktenskapet sasom lockande riktpunkt for stravan-
den har darigenom psykologiska yerkningar langt utóver de
faktiska mójligheterna till giftermal som yerkligen aro av den
idealbildande typen.

Men manga tecken tyda pa en bórjande hastig utveckling
harutinnan. I viss man haller den sociala vanan av livsvaraktiga
iiktenskap pa att avtrubbas och aktenskapsskillnadsfrekvensen
sliger, varfór aktenskapet icke langre med sakerhet betyder var-
aktig fórsórjning. Viktigare ar att aven hushallsarbetet alltmer

14. — My r dały Kris i bejolkningsjragan .

210

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

rationaliseras. For tjanarnas del haller hushallsarbetet vidare
pa att bringas in under facklig organisation, en faktor som
kommer att pa yanligt satt stegra och standardisera effektivitets-
kraven. I visst samband med rationaliseringen av hushalls-
arbetet (och industriens óvertagande av fórut vasentliga hus-
hallsuppgifter) minskas det aven rent kvantitativt, och en alit
stórre del av de gifta kvinnorna inordnas i produktionslivet.
Darmed fórsvagas ytterligare grundvalen for den sociala kon-
vention, som fortfarande i alla klasser staller mannen sasom
den, vilken ensam bar bela fórsorjningsbórdan. Med det opp-
nare och mer ómsesidiga sexuallivet blir prostitutionen over-
flódigare. Samtliga dessa pagaende fórandringar, framdrivna
av starka och ensriktade sociala krafter, som i nasta kapitel
nagot mera ingaende skola beskrivas, verka alla till att mińska
omfanget av de skyddade omradena och samtidigt till att góra
dessa omraden sjalva mindre skyddade.

I denna riktning gar otvivelaktigt tendensen. Nar den fatt
verka ut kommer den positivt att adagalagga en stegrad produk-
tions- och livsduglighet for ett flertal kvinnor, vilkas krafter
vuxit i samma man som de mast spannas hardare. Men utan
tvivel kommer da aven en vasentligt ókad befolkningskvot av
kvinnor att framtrada sasom i olika grad undermalig i fór-
hallande till en konkurrensbetingad, i det praktiska livet allt-
jamt skarpt kvalitetsstandard. Med arbetslósheten kommer
nóden och asocialiteten att framtrada. Kvinnornas fórman-
ligare stallning i kriminal- och annan asocialitetsstatistik skali
da med all sannolikhet visa sig ha berott, ej pa fastare social-
moraliska normer i och for sig, utan pa att deras asocialitet
fórut tagit former, som icke lika fullstandigt bokfórts i statisti-
ken, och i óvrigt legat latent beroende pa mindre tillfalle och
mindre anledning.

Tendensen till stegrade effektivitetsansprak synes saledes
vara helt allman. Det ar svart att finna ett enda livsomrade,
dar den icke haller pa att tranga sig fram eller star sasom

MAN ARBETAK NU EFFEKTIYARE

211

en sannolik framtidsutsikt. Den ar bejakad av oss alla. Och
aven oavsett vart gillande bestammer den i alla handelser ut-
yecklingslinjen. De sociala orsaker, som bilda drivkraften, aro
namligen starkare an vara individuella onskningar: de śpringa
fram ur tekniken och ur de av tekniken bestamda produktions-
och levnadsformerna.

Hur har da manniskomaterialet reagerat infór dessa skarpta
kvalitetskrav ? Utan varje tvivel i stort sett sunt och positivt:
den manskliga dugligheten har stegrats i takt med de okade
anspraken. Vid varje ritbord, bakom varje spak star nu en
man eller kvinna, som — alla individuella undantag till trots
— genomsnittligt ar dugligare, arbetar intensivare och effek-
tivare an sin fóretradare. Detta galler i alla yrken och alla
samhallsklasser, galler bade de intellekluella yrkena och de
manuella.

Den fórkortade arbetsdag, som undan for undan genomfóres
nastan óverallt — aven utomkring attatimmarsdagens egentliga
omrade — ger arbetaren en kompensation for den stegrade
arbetsintensiteten i en okad fritid, vars basta mój liga gestalt-
ning haller pa att bli ett av de yiktigaste individuella och
sociala problemen i var tid. For att bidraga till lósandet
av detta sista problem har framvuxit en bildningsrórelse pa
grundvalen av nygrundade eller utvecklade folkbibliotek, ett
idrotts- och friluftsliy och ett socialt nójesliy, vilket alit det
allmanna redan starkt kant fórpliktelsen att styra och leda i
socialpedagogiskt andamalsenliga banor. Aven det politiska
livets utveckling efter demokratiska lin jer bildar en maktig och
sund kraftutlósning for de av tekniken frigjorda personliga
krafterna.

Men denna utveckling har aven sin avigsida. De yaldsamt
uppdriyna kvalitetskraven pa det manskliga materialet inom
produktionslivet bortsóndrar fran mójligheter till arbete och
Ićirsórjning en alit stórre avfallsprocent av indiyider, som icke

212

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

orka halla takten. Vad blir det av dessa? Vad skola de ta
sig till?

Hjalpbehovet stiger helt naturligt. Sa lange samhallet icke i
storre utstrackning ger sig in pa verkligt uppbyggande at-
garder av natur att na sjalva orsakerna till den for laga man-
niskokvaliteten, stiger i alla handelser utgifterna for den sam-
halleliga hjalpverksamheten. Att darvid den s. k. understods-
tagarandan breder omkring sig ar sannerligen inte att undra
over. Mot nyss tecknade bakgrund ter sig denna understóds-
tagaranda aven i sina nagon gang fórekomniande svarartade
former sasom en i sjalva verket mycket mild form av asocialitet.
Det ar kanske mer att fórvana sig óver, att dessa ”fórkastade”,
de utsorterade, ej visa farligare ressentiment och storre
desperation, an de faktiskt i allmanhet góra.

Kvalitetssynpunkten i arbetsloshetsproblemet.

Det stora sociala problemet ligger i sjalva verket langt
bortom den mestadels — for ovrigt aven i vissa officiella
undersókningar — synnerligen ovederhaftiga diskussionen av
”understodstagarandan”. Problemet galler i sista hand: hur
skola vi kunna hója manniskomaterialets kvalitet i takt med det
moderna livets ansprak? Helt kunna vi sakert icke lyckas, och
det tar sin rundliga tid innan nagra som helst frukter av ett
sadant uppbyggande arbete kunna vantas visa sig. Det andra
och for ógonblicket lika viktiga problemet ar darfór: hur skola
vi pa ett nagorlunda tillfredsstallande satt kunna infoga fler-
talet av aven de mindre arbetsdugliga i ett arbetsliv, som —
aven om vi andra skulle ha rad att fórsorja dem i sysslóloshet,
vilket vi icke ha om vi vilja na en stegring av levnadsstandarden
— likval ar oundgangligen nodvandigt for att de sjalva skola
kunna fora en socialt lycklig, manskligt vardig tillvaro.

En allman anmarkning av alldeles grundlaggande vikt skali
diirvid goras. Det ar icke bara sa, att de mindre arbetsdugliga

ARBETSLOSHETEN SKAPAR ARBETSODUGLIGA 213

nu ha svarare att finna arbete och da latt av naturliga skal bli
asociala. Det ar aven tvartom sa, att de som av en eller annan
yttre anledning raka bli arbetslosa, just darigenom bli mindre
arbetsdugliga ocksa for framtiden. En langre arbetslóshets-
period fórsamrar arbetskvaliteten hos manniskomaterialet. Aven
en individ med prima livsforutsattningar utgar ofta sasom del-
vis asocial ur en dylik pers. Naturligtvis ar det harigenom,
som den for naryarande starkt utbredda ungdomsarbetslosheten
har sa fruktansvarda sociala skadeyerkningar. Det ar har icke
blott och icke i fórsta rummet fraga om ett mojligt produk-
tionsresultat, som icke kommer till stand pa grund av arbets-
kraftens tvungna syssloloshet, utan om en definitiv kvalitets-
nedsattning av manniskomaterialet. Och det just i fraga om de
ungą och i var tid med dess skarpta kvalitetskrav.

Det yiktigaste medlet i var hand att hoja manniskomalerialets
kvalitet ar darfor arbetsloshetens och i fdrsta hand ungdoms-
arbetsloshetens avskaffande. Darmed reses anyo det allmanna
forsórjningspolitiska problem, vars ytterlinjer tecknades i bor-
jan av fóregaende kapitel och som efter detta fórnyade under-
strykande i detta samband maste lamnas darhan. Det galler att
fa hela folket i arbete, bl. a. aven for att folkmaterialet icke
skali taga obotlig skada. Den basta terapien ar har som ofta
arbetsterapien.

Nar vi diskutera arbetsloshetsproblemet aro vi alla benagna
fiir en viss slags ytlighet, fastan denna tar olika riktning be-
roende pa politisk grundinstallning. De politiskt radikala aro
luniagna att resonera, som om de arbetslosa nastan helt och
liiillet aro alldeles vanliga manniskor, vilka pa grund av en
vii ldig desorganisationskris i den kapitalistiska ekonomien rakat
bli utan arbete. De arbetslosa framsta da latt till hundra pro-
cent sasom ”outnyttjade produktionskrafter”. De politiskt kon-
s«*rvativa ater aro lika benagna att i de arbetslosa till storre
dclcn se ”arbetsovilliga” individer. Orsaken till att det numera
linns sa oyanligt manga arbetsovilliga fórlagges av dem garna

214

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

till samhallets storre frikostighet emot de hjalpsokande och till
den pa grund darav kring sig gripande ”understodstagar-
andan”.

Mot bakgrunden av den bild som nyss tecknats framstar
ytligheten av dessa bada uppfattningar klar. Det ar verk-
ligen i viss man fraga om ett kvalitetsproblem; det kan icke
fórnekas. Tekniken och den moderna tidens livstakt ha nam-
ligen stegrat kvalitetskraven. Det ar alltsa en storre kvotdel av
landets totala arbetskraft, som ar av den lagre kvalitet att den
icke helt uppfyller de stegrade produktionskraven, och som
darfór vid arbetsloshet har svart att vinna anstallning. Denna
utveckling ar utan tvivel en av de underliggande, mera perma-
nent verkande tendenserna i den process, varigenom mass-
arbetslosheten framvuxit.

I huvudsak ar emellertid den radande massarbetslosheten och
naturligtvis framfór alit ungdomsarbetslosheten sammansatt av
i och for sig fullt arbetsdugliga personer, som haft fórutsatt-
ningar att fylla aven de stegrade kraven pa arbetsduglighet.
Till denna yasentligare del ar alltsa arbetslosheten orsakad av
den ekonomiska desorganisationen. Har bestar emellertid det
djupt tragiska sambandet, att en langre tids arbetsloshet sjalv
orsakar framtida lagre arbetskva!itet och darigenom stegrar i
forsta hand risken for alltjamt fortsatt arbetsloshet men aven
mójligheterna till en rent asocial utveckling.

Oavsett om arbetslosheten ursprungligen orsakats av eller
sjalv orsakat lagre kvalitet hos arbetskraften, ligger emellertid
det centrala orsaksfbrloppet bakom den lagre kvaliteten alls
icke pa ”viljans” omrade. An mindre kan fbrloppet pa ett for
foreteelsens fórklaring vasentligt satt ledas ned till att denna
”vilja” skulle vara snedvriden genom en sa naraliggande orsaks-
faktor som de offentliga understoden och ”understódstagar-
andan”. Utan understod eller med lagre understdd skulle under
nu radande fórhallanden den personliga nedbrytningsprocessen
yanligen fórsigga an snabbare och mera fbródande. Det ar

DE ICKE TOPPVARDIGAS LIVSPROBLEM 215

emellertid i sista hand sjalva sysslolosheten sasom sadan, som
ar socialt och moraliskt nedbrytande. Manniskomaterialets
kvalitet kan darfor blott uppratthallas och stegras genom att
massarbetslosheten sjalv óvervinnes, vilket i sin tur forutsatter
samhalleligt organiserande ingrepp i naringslivet av nyss an-
tydd art.

Hur framgangsrikt vi an lyckas utvidga produktionen och
sysselsattningsvolymen, och hur intensivt vi an fullfolja alla
de senare i detta kapitel berorda kurativa atgarderna, komma
vi dock alltid att fa rakna med en betydande kvot av fran
synpunkten av de skarpta kvalitetskraven lagvardiga individer.
Problemet ar da, vad vi skola taga oss till med dem.

Lamnade at sig sjalva maste de i stor utstrackning utveckla
sig till asociala existenser. Att blott genom olika slags under-
stód lamna dem medel till uppehallet hjalper darvid vanligen
ej langt; darom torde den senaste tidens socialpolitik lamna
god upplysning. Understód aro bade fran individuell och social
syn punkt ingenting annat an en hjalp for stunden i en kritisk
situation, som i basta fali uppskjuter och neddampar den per-
sonliga nedbrytningsprocessen. (Det ligger vikt uppa att de
politiskt radikala, som i den dagspolitiska situationen ha att
kampa hart for ekonomiskt bistand at de nódlidande, icke i
stridens hetta ledas att overdriva och idealisera de socialpoli-
tiska verkningarna av understódspolitiken.) Att isolera alla icke
toppvardiga individer i sarskilda anstalter blir for dyrbart och
ar alldeles onodigt grymt. For att forsvara deras egen levnads-
lycka och lika mycket for att forsvara samhallet mot deras
cljest hotande asocialitet, med de konsekvenser bland annat i
kostnadshanseende en sadan skulle medfora, maste da aven
dessa manniskor i storsta mojliga utstrackning inordnas i
folkets gemensamma arbetsliv. Pa ett satt, som svarar till deras
mindre fórmaga, maste de bli produktivt sysselsatta och ges
mojlighet att fórtjana en arbetslón, som kan vara ett visst
underlag for deras konsumtion.

216

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

Detta galler bade de lindrigt sinnesslóa och sinnessjuka, de
kroppsdefekta och klena, t. ex. tuberkulosa, kategorier vilka
alla nu tvingas till ofta onódig sysslolóshet. Samlidigt maste
overgangssysselsattningar kunna beredas dem, som efter en
gang adagalagd asocialitet ha svart att — trots att arbets-
formagan kanske ar hundraprocentig och den sociala prognosen
god — ater vinna anstallning pa arbetsmarknaden: t. ex. fri-
givna fangar och losdrivare, alkoholister och prostituerade.
Samma problem reses for de i framtiden alit talrikare ald-
ringarna.

Och fragan ar: hur? De gamla tillflyktsvrarna bli alltmera
fullstandigt stangda. For narvarande ar det ju till och med
svart att finna en nyttig sysselsattning for de i anstalter in-
tagna. Nar produkterna skola avsattas, klaga bade foretagare
och arbetare over illojal konkurrens.

Men detta problem maste pa ett eller annat satt lósas. Vi
kunna ej langre uppehalla fiktionen att arbetskraften ar an-
tingen hundraprocentig eller ingen alls — alla de mellan-
liggande graderna maste aven fa komma till sin ratt. Vissa
omraden av produktionen maste lósgoras, varinom en kvanti-
tativt och, i vissa fali men ej alltid, aven kvalitativt icke fullt
toppvardig arbetskraft skali kunna beredas utrymme. Da na»
ringslivet ej langre sjalvt sorjer for tillvaron av sadana om-
raden, maste vi efter rationella overvaganden medvetet till-
skapa dem. Denna speciella produktion maste darfor i hógre
grad an vanlig produktion samhalleligt organiseras och kon-
trolleras — detta redan av det skalet att enskilda foretagare
icke, atminstone icke utan sarskild stimulans, kunna tankas in-
tressera sig darfor.

Fackfóreningsrorelsen far har icke sta hindrande i vagen.
Gór den det, riskerar den sitt djupaste socialpolitiska ideał att
varna det arbetande folkets intressen. Ty dit hor, eller atmin-
stone: dit borde hora aven dessa individer av icke toppkvalitet.
En fackforeningsrórelse som i detta och andra hanseenden ut-

217

FACKFÓRENINGSRÓRELSENS ANSVAR

yecklade sig i riktning att utstóta de svagare och varna de
starkare skulle ha fórlorat sin sjal — den skulle bara sin egen
undergang innesluten just i sin storsta maktutyeckling. For var
del skulle vi helst av alit ónska, att fackfóreningsrórelsen sjalv,
medveten om fragans allvar, upptoge detta yiktiga socialpoli-
tiska problem till grundlig utredning.

Steriliseringsf ragan .

Vad kan da samhallet ytterligare góra for att mota den nya
tidens skarpta kvalitetskrav? Vad ar den narmare innebórden
av den profylaktiska socialpolitik, yars nódvandighet vi antytt
i fóregaende kapitel?

Vid besvarandet av denna fraga galler det att ta fasta pa
hela den mangd ay socialpolitiska ansatser, som óverallt fóre-
ligga eller halla pa att tvinga sig fram. Det praktiska pro-
hlemet ar att ge dem andamalsenlig gestaltning och samord-
ning. Den djupare sociologiska innebórden ay den genom den
profylaktiska socialpolitikens utbyggande framskapade sam*
hallsutvecklingen skali nagot narmare utfóras i nasta kapitel.
Det galler att se denna socialpolitik som organisatoriska led i
en enda stor sociologisk anpassningsprocess, och det galler dar-
fór aven att inte for de sma och enstaka mójligheterna glómma
de stora och gemensamma syftlinjerna for dessa samhallsatgar-
der. I detta kapitel ar var uppgift narmast att mera i formen
av valda exempel ge en konkretare fórestallning om de social-
politiska atgarder, som i fórsta rummet kunna tillgripas for att
tjana ett kvalitativt uppehallande och hójande av mannisko-
materialet.

I narmaste planet ligger da givetvis den radikala utsovring
av hóggradigt livsodugliga individer, som kan astadkommas
genom sterilisering. Denna korrektiva socialreform har i vart
land redan hunnit mogna fram till ett lagstiftningsbeslut vid
iirets riksdag.

218

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

Det ar tva syftlinjer, som korsa varandra i steriliserings-
fragan, en rashygienisk och en socialpedagogisk.

Den rashygieniska fragan ar svar: Vilka individer skola an-
ses som sa otvetydigt daliga arvsbarare, att de ej bora tillatas
fortplanta sig? Helst skulle man val pa den vagen vilja utrota
all slags fysisk och psykisk mindervardighet inom befolkningen,
bade sinnesslohet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och
daliga karaktarsanlag. Men arftlighetsforskningen staller oss
alltmer fórsiktiga. Det ar svart att veta, i vilken utstrackning
en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen ar utsatt for
arvshotet. Aven dar man vet att det ar fraga om arftliga anlag,
har man annu svart att skon ja arftlighetssammanhangen och
framfor alit svart att igenkanna barania av de oonskliga an-
lagen. Det ar namligen icke alltid mot just dem, dar defekten
framtonat, som en steriliseringsatgard skulle behóva rikta sig.
En del psykiska sjukdomstillstand aro a andra sidan alldeles
patagligen i hóg grad miljobetingade. Aven om darvid en arft-
lig disposition i manga fali ar sannolik, ar det dock ofta miljó-
orsaker som pa denna grundval framskapat en sjukdomsfas.
De fiesta kroppsliga sjukdomar och an mer de moraliska karak-
tarsdragen aro annu svarare att arvsmassigt komma at.

Vid diskussion av den praktiska fragan om sterilisering ut-
gar man fortfarande vanligen fran att denna ar en rashygieniskt
motiverad atgard blott om sannolikheten for allvarlig sjukdom
eller defekt gransar nastan till sakerhet. Bakom denna grund-
sats ligger ett erkannande av samhallets medskuld i miljó-
betingelserna och av samhallets plikt att — dar felet ligger
pa miljosidan — inskrida genom andra slags atgarder. Upp-
ratthaller man denna grundsats, blir omradet for steriliserings-
ingrepp i sjalva verket mycket trangt.

Tva omstandigheter kunna emellertid komma att verka i rikt-
ning mot ett utvidgande av omradet for steriliseringsingrepp.
Man har forst att rakna med att arftlighetsforskningen skali
góra framsteg och sakrare kunna klarlagga arftlighetsreglerna

RASHYGIEN OCH SOCIALPEDAGOGIK

219

for olika defekter och sjukdomsanlag. Darigenom lagges ma-
handa fast mark for ett fortsatt framskridande pa den inslagna
vagen. Vidare ar det val sannolikt, att den allmanna rattsupp-
fattningen skali fórandras att godtaga ingrepp, aven dar sjuk-
domsrisken icke ar fullt sa allvarlig.

Mycket langre kommer man emellertid, da aven den andra
huvudsynpunkten pa steriliseringsfragan, den socialpedagogiska,
tas med i beaktande. Denna synpunkt har pa sistone ryckt allt-
mer i forgrunden. I det nu godtagna fórslaget till svensk sterili-
seringslag har den aven givits en framskjuten plats; detta i
intressant motsattning till de sakkunnigas forslag sa sent som
1929. Dessa socialpedagogiska skal for sterilisering tala i och
for sig for en utvidgning av ingreppsomradet och for att
aven en mindre arftlighetsrisk skali godtagas sasom sterili-
seringsfórutsattning. De individer, mot vilka ett tvangsmassigt
steriliseringsfórfarande skulle behova vidtagas (och den fri-
villiga steriliseringen av rattskapahla individer ar lamnad utan-
fór lagbestammelserna), erbjuda vanligen sina barn en uppen-
bart olamplig uppfostringsmiljo och kunna darfór mindre
rakna med att samhallet skali ha fórsyn for deras ”ratt” att
ha dessa barn.

Under beaktande av dessa bada huvudsynpunkter, den
eugeniska (rashygieniska, sjukdomsutrotande) och den social-
pedagogiska (hansyn till uppfostringsmiljbns olamplighet),
har den nya lagen om sterilisering kommit att fa foljande av-
fattning: ”Kan med skal antagas att nagon, som lider av sinnes-
sjukdom, sinnesslohet eller annan rubbning av sjalsverksam-
heten, ar pa den grund for framtiden ur stand att handhava
vardnaden om sina barn eller kommer att genom arvsanlag pa
avkomlingar bverfbra sinnessjukdom eller sinnesslohet, ma
utan hans samtycke sterilisering enligt denna lag a honom
fóretagas, dar han pa grund av sin rubbade sjalsverksamhet
varaktigt saknar fórmaga att lamna giltigt samtycke till at-
giirden.”

220

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

Hur langtgaende verkningar pa befolkningsstockens egen-
skaper denna lag kommer att fa, ar givetvis svart att forutspa.
Det beror ju forst och framst pa hur strangt den tillampas,
det vill saga hur ofta steriliseringsmójligheten tillvaratas.
Ett ónskemal bade fran socialpedagogisk och arvsbiologisk syn-
punkt ar darfor till en borjan en sa striing lagtillampning som
mójligt. I de fali dar rattskapacitet icke kan fórnekas, trots att
eljest fórutsattningarna for sterilisering aro for handen, bora
lakare och sociala myndigheter vara yerksamma for att forma
vederbórande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar
sig denna patryekning i alltfór manga fali ineffektiv, sa bór
en skarpning av steriliseringslagen óvervagas, innebarande ratt
for samhallets organ att ocksa emot deras vilja sterilisera aven
rattskapabla. Vidare bór steriliseringsfórfarandet for ett helt
skikt av individer, som man icke anser sig kunna sterilisera,
kompletteras genom en effektiv kostnadsfri spridning av preven-
tivmedel och — dar likval havandeskap kommer till stand —
genom abort pa eugeniska och sociala indikationer.

Aven om man sa smaningom kan komma ratt langt pa dessa
vagar ar det tamligen givet, att fórvantningarna om resultat
icke fa óverdrivas. Vad forst galler bortrensningen av de olamp-
liga liarnuppfostrarna genom inskrankning av deras fortplant-
ningsfrihet, kommer denna med all sakerhet icke att bli full-
standig i den grad man skulle ónska. Samhallet kommer aven
i framtiden att fa nója sig med att i ett flertal fali skilja
barnen fran olampliga fóraldrar och darmed fran skadliga
miljóinflytelser. Det stora problemet om en reform av sam-
hallets barnavardsatgarder kvarstar darfor som alltjamt lika
aktuellt.

Verkningarna pa befolkningsstockens arftlighetskvalitet aro
iinnu svarare att óverskada. Alla sakkunniga framhalla emeller-
tid, att man ej skali góra sig óverdrivna fórestallningar om
steriliseringens fórmaga att rensa ut oónskliga arvsanlag
fran befolkningsmassan. Aven en relatiyt utstrackt sterilisering

STERILISERINGENS VERKjNINGAR PA FOLKMATERIALET 221

har i detta hanseende en mycket svagare effekt an man i all-
manhet antar.

Detta har sitt samband med en hel mangd av for olika sjuk-
domar och defekter vaxlande rent arftlighetstekniska forhallan-
den. Vissa arftliga sinnessjukdomar ga i arv efter sa inveck-
lade och svarberakneliga regler, att det annu i flertalet fali ar
omojligt att tillrackligt noggrant berakna avkommans sjuk-
domsrisk. Vad speciellt galler den stora huvudgruppen schizo-
freni synes den rashygieniska effekten bli ringa, diirfor att an-
laget till denna sjukdom ar mycket allmant utspritt bland be-
folkningen, ehuru det ligger latent, och man givetvis ej kan
tanka sig att sterilisera stora delar av vart folk blott for att
komma at anlag, som i olyckliga kombinationer kunna ge
upphov till sjukdom. Den andra stora huvudgruppen bland
sinnessjukdomarna, den mano-depressiva, ar visserligen latt-
atkomligare for sterilisering, i det att anlagen aro dominanta
och arvsbararna darfór i storre utstrackning sjalva sjuka. Men
mot denna sjukdomsform kommer man med all sakerhet ej att
kunna ga alltfor strangt fram. Sjukdomen ar namligen i och for
sig ganska godartad, med god prognos och langa friskhets-
perioder. Dessutom anses anlaget sa ofta vara forenat med
vardefulla egenskaper, att de sociala skaleń for sterilisering
sallan komma att synas tillrackligt starka.1

Vid fórsok att gissningsvis berakna verkningarna a sjukdoms-
anlagens forekomst i befolkningsmassan och darmed sinnes-
sjukdomarnas framtida frekvens kommer man darfor till en
ganska pessimistisk uppfattning. Man har harvid att beakta den
olika fruktsamhet, som redan hittills gjort sig gallande hos
friska och sinnessjuka. Docent Gunnar Dahlberg har gjort vissa
mycket intressanta undersokningar till just detta sporsmal. Han

1 En utmiirkt kortfattad framstallning av hithdrande sakfdrhallanden
finns i ”Steriliseringsfragan fran rasbiologisk synpunkt” av Nils von
Hofsten (N:r 5 i Svenska Fdreningens for Psykisk Halsovard Sma-
skrifter), Stockholm 1933. Utforligare behandlas problemen i ”Betankande
med forslag till steriliseringslag”. Stat. off. utredn. 1929: 14.

222

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

har studerat fruktsamheten hos ett antal sinnessjuka kvinnor
och funnit, att denna ligger avsevart lagre an inedeltalet for
befolkningen i dess helhet.1

Nagon ”degenerationsfara” — atminstone i avseende a
sinnessjukdomar — ar befolkningen darfór knappast utsatt for
ens nu, fastan vi icke ha sterilisering av sinnessjuka. Det ókade
antal sinnessjuka, som registreras i statistiken, beror sannolikt
pa dels att vi nu ha reda pa vara sinnessjuka i helt annan om-
fattning an tidigare och dels — mójligen men mera tvivelaktigt
— pa att det moderna livet ar mera agnat att utlósa latenta
anlag. Men av de skal som nyss antytts kan man ej heller
sasom verkan av steriliseringen fórvanta nagon vasentlig ned-
gang av sinnessjukdomarnas vanlighet inom overskadbar
framtid.

I viss man annorlunda ligger det rashygieniska problemet
till vad galler sinnesslbhet. Arftlighetsgangen for sinnesslóhet
ar visserligen mycket osakert kand. Man vet inte ens med
stórre bestamdhet vilka former av sinnesslóhet, som verkligen
aro arvsbetingade. I viss utstrackning ar sinnesslóheten emeller-
tid tydligen arftlig; uppgifterna vaxla mellan en femtedel och
fyra femtedelar. De arvsbiologiska utsikterna sammanfattas av
von Hofsten i allmanna ordalag salunda: ”sterilisering, om den
fóretas i sadan omfattning, att den óverhuvud kan tankas ha
nagon verkan, maste vantas ha en gynnsam effekt och med-
fóra en verklig tillbakagang av den arftliga sinnesslóheten,
ehuru man knappast kan hoppas att denna skali kunna ut-
rotas”. Dessa anlag aro sa regelbundet av odisputabelt nega-
tivt varde och fórekomma sa sallan, ja, val aldrig, i kombina-
tion med vardefulla arvsanlag, att en skonsamhet ej heller av
dessa skal kommer att te sig pakallad.

Steriliseringsfórfarandet kommer darfór med all sannolikhet
att mycket oftare tas i bruk mot sinnesslóa. De socialpedago-
giska skaleń for sterilisering aro ju har aven sarskilt starka.

Sinnessjukas fruktsamhet” i Nordisk Medicinsk Tidskrift, 1933.

STERILISERING AV SINNESSLOA

223

Det kan knappast fran nagon synpunkt fórsvaras, att barn fa
fódas och vaxa upp hos sinnesslóa fóraldrar. ”Varje fali ar
ett fali for mycket.” Ett ytterligare skal for ett ganska skonings-
lóst steriliseringsfórfarande har man i det av forskarna fram-
dragna fórhallandet, att just de arftliga fallen av sinnesslohet
oftast torde finnas, ej bland idioterna och de svarast imbecilla,
utan bland dem som befinna sig utanfor anstalterna och darfór
nu ha en av varken fornuftet eller samhallet reglerad fort-
plantningsfrihet.

Samhallet ar dessutom rent ekonomiskt intresserat i en in-
skrankning i dessa de lindrigt sinnesslóas fortplantningsfrihet.
Ater och ater traffa vi t. ex. pa stora kullar av barn till ogifta
imbecilla módrar, dar hela skaran maste underhallas av det
allmanna och dar deras ofta forekommande asocialitet och
brottslighet i framtiden kommer att valla ytterligare bekymmer.
Att ett antal dylika individer hindras att komma till varlden
medfór alltsa i och for sig en betydande social lattnad, all-
deles oavsett vilken verkan pa befolkningsstockens framtida
kvalitet en sadan inskrankning kan tankas medfóra.

Ett uppresande av hinder for de mindervardigas fortplant-
ning brukar kallas den negativa eugeniken. Den positiva
eugeniken, som i fórsta rummet skulle innebara ett framjande
av overvardiga individers fortplantning, bildar ett annu svarare
kapitel. Rent allmant kan det sagas, att arftlighetsforskningen
iiimu icke givit en saker grundval for praktiska atgarder i detta
syfte, aven om den kan komma att góra det i en framtid.

Medan det ar relativt latt att ange vissa personliga egen-
skaper som bestamt oónskliga (sjukdom, idioti etc.), ar det
bety dligt svarare att gradera de onskliga egenskaperna. Och
om det redan ar svart att ange arftlighetsgangen av de forra
egenskaperna, sa aro de senare egenskaperna — vilka redan i
och for sig aro mera komplicerade, for en biologisk definition
syargripbarare, psykologiska fóreteelser — alltjamt nastan oat-
komliga for arftlighetsforskningen. Det viktigaste, som pa den

224

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

positiva eugenikens omrade ar att framhalla, ar darfor tills
vidare framfor alit en negatiy sats, en varning. Man far av
skal. som redan i andra kapitlet utvecklades, noga akta sig
for det yanliga och synnerligen lattsinniga fórsoket att utan
einpiriskt stód och pa rent spekulatiy bas anknyta rashygieniska
rekommendationer till pastadda skillnader i arftlighetshan-
seende mellan sociala grupper och speciellt samhallsklasser.

Bortser man namligen fran den bottensats av psykiskt under-
maliga individer, vars fortplantning det ar ett samhallsintresse
att fórebygga ur de synpunkter som nyss angiyits, sakna vi
helt och hallet tillfórlitlig anledning att draga upp arvsbio-
logiska yardeskillnader mellan samhallsklasserna i vart land.
Fran rasbiologisk synpunkt framsta de olika folkgrupperna —
tills skal givits for ett motsatt antagande — sasom ett lik-
yardigt arysmaterial. Inskrankning eller eventuellt i framtiden
utvidgning av fortplantningsmójligheterna i rashygieniskt syfte
maste ta sikte pa de enstaka individerna och deras egenskaper.
Ingen socialgrupp ager den enhetlighet, den hiologiska over-
eller undervardighet, som man ibland i sitt folkfórbattringsnit
velat antaga.

Aven efter inforandet av steriliseringsforfarandet och till och
med efter en i framtiden genomford utvidgning av omradet
for detta fórfarande samt dess komplettering i de hanseenden
som angiyits, maste man saledes kanske under generationer
rakna med en nara nog konstant proportion av imbecilla,
moraliskt defekta eller i annat hanseende arftligt svart be-
lastade individer i befolkningen. Ett stort antal av dessa indi-
vider maste hallas pa anstalter. Aven de ovriga krava mycket
omfattande samhalleliga omsorger for att deras liv skali for-
flyta pa ett for dem sjalva sa lyckligt och for samhallet sa
oskadligt satt som mójligt. Pa motsvarande satt ligger problemet
for hela den miingd av individer, som utan arftlig belastning
blivit yaraktigt arbetsoformogna eller asociala. I detta han-
seende aterstar annu mycket att góra. Samhallsvarden bade

DET STORRE KYALITETSPROBLEMET

225

inom och utom anstalterna uppfyller ej pa langa vagar ratio-
nella krav, och tiden synes ha mognat for kraftiga reformer.
Socialpolitiskt helt hopplósa aro ej ens alla de arftligt be-
lastade individerna, eftersom man genom metodiskt avpassade
miljoimpulser faktiskt kan lanka deras liv i onskligare banor.

Men det stórre socialpolitiska problemet galler ej dessa svar-
artade fali av defekta individer. Problemet galler, som har flera
ganger framhavts, alla de icke fullt toppvardiga individer, som
under moderna fórhallanden ha svart att klara sin existens,
denna tiondel eller rentav femtedel av befolkningen, som riske-
rar att ga under i den harda konkurrenskampen. Vid behand-
lingen av detta storre problem ha vi att minnas, vad redan
tidigare starkt understrukits, namligen att den tekniska utveck-
lingen och den darmed likriktade samhalleliga organisationen
oavbrutet tenderar att stegra intelligens- och karaktarskraven.
Av praktisk betydelse ar vidare, att en vasentlig del av dessa
undervardiga individer maste antagas ha i och for sig till-
rackligt goda arvsanlag att icke behova duka under ens infór
dessa skarpta kvalitetskrav, fastan olyckligt yerkande yttre om-
standigheter — varibland aven hor olampligt inriktade eller
oskickligt genomfórda samhalleliga motatgarder: ,:skyddsupp-
fostran”, fangelsestraff, forodmjukande fattigvard etc. — fy-
siskt, psykiskt och moraliskt brutit ned dem. Sasom ett rent
preventivt samhallsintresse i deras hójande ma vidare erinras
om den stora risk till en asocial utveckling, som for dessa
individer standigt foreligger.

Genom att blott nodtorftigt sórja for deras uppehalle medelst
ekonomiska understod vinna vi ej stort; darom torde nu alla
vara ense. Mycket viktigare ar det da att genom olika metoder
bringa dem in i lampligt produktivt arbete. Se vi problemet
fran profylaktisk synpunkt ha vi emellertid i forsta hand att
lita till en fórbattrad halsovard och uppfostran. I samma man
de rent tekniska mójligheterna inom dessa bada omraden verk-
ligen konmia att socialt utnyttjas, kunna vi framdeles skorda

15. — My r dal , Kris i bejolkningsfrdgan.

226

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

betydande yinster i hójd kvalitet hos folkmaterialet. Det galler
har att dels utstracka de hygieniska och pedagogiska tjansterna
alit vidare i folklagren, sa att ingen lamnas ohulpen av eko-
nomiska skal. Framfór alit galler det att kasta in utvecklingen
pa mera malmedvetet utstakade fórebyggande banor. Detta sista
innebar bl. a. en an bestamdare inriktning av dessa anstrang-
ningar pa barnen och de unga.

Barnens naringsstandard.

Det elementara socialhygieniska kravet ar darvid, att barnen
skola, oavsett foraldrarnas inkomststandard, tillfórsakras en
tillracklig och halsosam fóda samt en sund och utyecklings-
beframjande bostad. Det bostadshygieniska problemet skali
strax upptagas. Vad galler barnens naringsstandard ma har
anyo understrykas, att den for naryarande icke ar tryggad.
Vissa slutsatser i denna riktning kunna dragas av de uppgifter,
som lamnades i femte kapitlet.

Barnens otillfredsstallande naringsstandard beror av tva in-
timt samverkande orsaker: a ena sidan foraldrarnas och i forsta
hand husmódrarnas bristande fórstand och omtanke, a andra
sidan de otillrackliga familjeinkomsterna. Den forstnamnda or-
saken ar fórvisso icke den oviktigaste. Men darav far icke den
slutsatsen dragas, att samhallet ar utan ansvar. Daliga vanor
maste yridas ratt, de oforstandiga maste upplysas, de ansvars-
lósa vackas. Det ar har utrymme for en onrfattande, samhalleligt
organiserad folkuppfostrings- och propagandaaktion, yilken, om
den skali komma till nytta dar den biist behóvs, maste vara
intensiy och pockande och sóka utnyttja alla slags kanaler till
fóraldrar, vilka eljest kanske blott ha tranga fórbindelseleder
med den sociala yttervarlden. Bland annat maste skolan ut-
nyttjas som propagandamedel : detta ej blott for att skapa mera
kunniga och ansvarsmedvetna fóraldrar i nasta generation,
yilket ar yiktigt nog, utan aven for att omedelbart lata barnen

KOSTNADSUTJAMNING OCH UPPLYSNING 227

uppfostra sina egna fóraldrar, en metod som faktiskt ofta visat
sig ratt effektiy.

Men vad galler barnens naringsstandard racker det ej med
enbart forskning, upplysning och propaganda. Hindret ar ofta
av ekonomisk art, och da maste hjalpen aven vara det. Barn-
bespisning i skolorna ar ett trangande ónskemal. Genom en fri
skollunch for alla barn — som skulle vara verklig ”halsomat”,
sammansatt med utnyttjande av var naringsfysiologiska expertis
— kan i yasentlig grad barnens naringsstandard tryggas, aven
om fódan i hemmet pa grund av fóraldrarnas fattigdom eller
ofórstand skulle vara otillracklig eller olamplig. Genom sin
sammansattning skulle denna skollunch dessutom vara en det
basta slagets askadningsunderyisning for barnens och fóraldrar-
nas hygieniska uppfostran i detta hanseende och i viss grad
verka vanebildande i ratt riktning. Hela denna fraga har haft
besynnerligt svart att arbeta sig fram till en lósning i detta
land. I vara grannlander bade till óster och vaster ar reformen
i hógre grad fóryerkligad.

Barnen fóre skolaldern kunna emellertid icke nas pa denna
vag. I den man skolan, som sedermera i denna bok skali disku-
teras, kommer att utbyggas nedat genom barnkammarskolor av
olika slag, bór systemet emellertid kunna komma att hjalpa en
alit stórre del av alla barn. For att trygga naringsstandarden
for barn, som varken pa den ena eller andra vagen kunna
direkt fórses med ett mai halsomat, har man att lita till upp-
lysning och darjamte fórmedling av och prisrabatter a livsnód-
yandiga fódoamnen. En dylik prisdifferentiering ar i sjalva
yerket ratt enkel att administrera, om man bara en gang óver-
vunnit sin tanketróghet och kommit till fórstaelse av det
trangande socialpolitiska behovet darav.

Den socialhygieniska expertisen bór jar bli alit enigare om
nódvandigheten av radikala reformer i denna riktning. I den
redan omnamnda norrlandsundersókningen framhalles: ”Ej
minst med hansyn till att denna undersókning adagalagt vissa

228

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

typiska brister i fraga om bade mangden och sannnansattningen
av norrlandsbefolkningens kost maste janwal uppmarksamheten
fastas pa den mojlighet till fórandring och fórbattring av kost-
hallet, som kan vinnas genom skolorna. Pa sina hall har man
redan gatt in for en viss form av barnbespisning i skolorna, nar-
mast da med sikte pa de fattigaste barnen. Da det emellertid
framgar av de utforda kostundersókningarna, att brister i
kosthallet fórefinnas ej blott inom de fattigaste befolknings-
lagren, bjuder sig ur balso vardssynpunkt osokt den fragan, om
det icke vore tillradligt att atminstone under en fóljd av ar
framat, till dess vikten av ett andamalsenligare kosthall blivit
allmant insedd och hemmen inrłittat sig darefter, genom skol-
bespisning av samtliga barn , framfor alit i landsbygdens skolor,
medverka till rationaliseringen av barnens koststandard och
darmed indirekt aven atminstone i nagon man av hemmens.”

I detta yttrande liksom i var diskussion har ovan har reformen
motiverats uteslutande fran socialhygienisk synpunkt. I samma
riktning tala emellertid starkt de grundlaggande fórdelnings-
politiska och befolkningspolitiska synpunkterna: man kan av-
lasta en icke betydelselds kostnad fran den enskilda familjen.
Aven en f jarde synpunkt, den forsorjningspolitiska, forstarker
motiveringen. Det har namligen visat sig, att vad barnen i
forsta band ha behov av ar vissa inhemska lantbruksprodukter :
mjolk, smór, agg, kott och icke minst frukt och gronsaker.

Nu befinner sig som vi redan understrukit det svenska jord-
bruket i den situationen, att det i en med den snabbt framat-
skridande jordbrukstekniska utvecklingen stegrad grad ar i
stand att producera alltmer av just dessa produkter. En fór-
battrad avsattning ar i sj alva verket ett livsvillkor for jord-
bruket, allra helst svarigheterna aro mycket stora att inom den
industriella produktionen bereda sysselsattning for den arbets-
kraft, som i alla fali kominer att bli óverflodig i jordbruket.
Laget ar ju faktiskt det, att for narvarande jordbruksprodukter

BARNBESPISNINGEN OCH J ORDBRUKSPOLITIKEN

229

lagras eller slumpas bort pa frammande marknader till pris.
som kraftigt understiga de inhemska prisen.

Dessa utlandska marknader for svenska jordbruksprodukler
aro likval for framtiden synnerligen osakra. Vart intresse att
behalla dessa marknader ar sjalyklart, men vara mójligheter
att verkligen lyckas harutinnan genom just dessa metoder
aro synnerligen tvivelaktiga. I detta lagę later man landets
egna barn i stor utstrackning vara i avsaknad av de nódvan-
digaste livsmedlen! Skulle vi verkligen icke kunna administra-
tivt bemastra de atgarder, varigenom barnen i forsta hand
skulle fa ata sig matta pa dessa ”óverflódiga” jordbruksalster,
innan de yraktes bort eller genom snava produktionsbegrans-
ningar motades undan fran marknaden?

Det bostadshygieniska problemet.

Lika yiktigt ar onskemalet om en hójd bostadsstandard.
Sunda och tillrackliga bostader at hela folket bilda en nod-
yandig grundfórutsattning for kroppslig och andlig halsa. Om
ej denna fbrutsattning uppfylles, komma alla vara anstrang-
ningar att intellektuellt och moraliskt, socialt och ekonomiskt
hoja vart folks standard att bli i stor utstrackning yanmaktiga.
Bostadspolitiken ligger darfór som ett bottenkrav i all profylak-
tisk socialpolitik, i varje strayan att hoja befolkningens kvalitet.
Liksom vid alla de andra socialpolitiska reformkraven blir dar-
vid aven i bostadsfragan barnavardssynpunkten den utslags-
giyande. Bostadsfragan galler framst sundheten hos de bostader,
vari nationens barn skola ha sina hem.

Var redogórelse i femte kapitlet for de breda lagrens bo-
stadsstandard i vart land ger en sorglig bild av efterblivenhet
pa detta yiktiga omrade, och tillstandet utgór en maning till
skyndsamma och kraftiga samhallsinsatser i syfte att na en
yerklig bostadshygienisk uppryckning. Statsmakterna ha aven
lid efter annan uppmarksammat detta problem.

230

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

Nar man studerar den radande bostadsstandarden i vart land
och darvid speciellt faster uppmarksamheten pa vissa stundom
fórekommande alldeles skriande missfbrhallanden, maste man
fraga sig hur det ar mojligt, att nagot dylikt overhuviidtaget
kan fa forekomma. I nastan alla de fali, da en enkel sanitar
kontroli kan fórebygga uppenbara halsovador, ha vi dock van-
ligen eljest kommit ratt langt i Sverige. Var fódoamneskontroll,
var kontroli av dricksvatten, yttre renhallning, var epidemi-
kontroll o. s. v. ar god. Och vi ha ju en bostadslagstiftning
inskriven i var halsovardsstadga; vara halsovardsnamnder aro
alagda inspektionsplikt av bostaderna i sina kommuner.

Bostadslagstiftningen ar emellertid vag, mangtydig och till
mycket litet forbindande.1 I handerna pa en kraftfull halso-
yardsmyndighet visar den sig dock har och var i landet fullt
anvandbar for de varsta missfórhallandenas utrotande. Den
svaraste bristen ligger emellertid i bostadsinspektionens in-
effektivitet. Pa landsbygden finns for narvarande bverhuvud-
taget ingen ordnad bostadsinspektion vard detta namn. Kon-
troli óver bostadsfórhallandena skali visserligen aligga halso-
yardsnamnden. Landskommunerna aro emellertid icke fórplik-
tade att halla sig med halsovardsnamnder; i sa fali fungerar
kommunalnamnden sasom overvakande instans. Det torde med
viss trygghet kunna pastas, att flertalet av ledamóterna i dessa
namnder óverhuvudtaget knappast aro medvetna om att de
fungera sasom bostadsovervakande myndighet (atminstone voro
de det icke fóre den millionhjalp, som lamnats under krisen

1 Se hartill ocli for det foljande Myrdal och Aliren, ”Undersdkning
rdrande behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken jamte vissa dar-
med forbundna bostadspolitiska fragor”, Statens off. utr. 1933: 14, sid.
55 — 65 (aven utgiven i distribution genom Kooperativa forbundets forlag
under titeln ”Bostadsfragan sasom socialt planlaggningsproblem”; bar
kallad ”gdteborgsutredningen,’) samt ”Betankande med forslag rorande
andringar i vissa delar av halsovardsstadgan, anordnande av bostads-
inspektion pa landsbygden m. m. avgivet den 15 december 1933 av Bo-
stadsutredningen for landsbygden”, Statens off. utr. 1933:37. I ovrigt
hanvisas till bostadssociala utredningens forsta betiinkande, som for-
vantas inom arets lopp.

231

BOSTADSÓVERVAKNINGEN AR SLAPP

och som i vissa trakler verkligen lyckats effektivisera dem). Pa
landsbygden aro ju som vi visat bostadsfórhallandena sarskilt
usla for statare och andra lantarbetare. I socknar med stor lant-
arbetarbefolkning utgóres emellertid ofta kommunalnamnden
av godsagare och storbónder: det vore omanskligt att begara
att de av sig sjalva skulle stimuleras att kontrollera egna eller
varandras arbetarbostader. Blott i ett par lan finnas ansatser
till en lansvis ordnad bverinspektion.

I staderna finnas atminstone regelbundet halsovardsnamnder
och stadslakare. I ett trettiotal stader har bostadsóvervakningen
fatt en mera speciell organisation (bostadsinspektion) . Men inte
heller dar fungerar bostadsóvervakningen effektivt. Framfor
alit góres praktiskt taget aldrig inskridanden mot lagenheters
óyerbefolkning, aven om trangboddheten gar over alla rimliga
granser (utom stundom, da trangboddheten beror pa ”inne-
boende”). For sadant ingripande kraves namligen i gallande
halsovardsstadga ej blott sasom yanligt ”fara for halsan” utan
”stbrre fara for halsan”, ett uttryck som i synnerhet med allt-
jamt radande fysiologisk-materialistiska uppfattning om vad
”halsa” ar, tolkats sasom praktiskt innebarande fórbud for
ingrepp mot trangboende.

Vill man forsta det djupare orsakskomplexet under denna
tolerans och vaghet hos lagstiftningen och denna praktiska in-
effektivitet hos bostadsinspektionen, har man att ta hansyn till
ett flertal olika omstandigheter. Pa botten ligger som yanligt
den 1800-talsliberalistiska fórestallningen, att var och en
skali fa góra som han kan och vill med sina inkomster, sa
langt de racka. Vill han sjalv bo — och lata sin familj bo —
pa ett uselt satt, sa bor det vara hans ensak. Yar och en lever
pa sin egen risk. Denna falska individualism har emellertid
redan mast vika pa omrade efter omrade, och den kommer
iiven att fa góra det i fraga om bostadsfórsórjningen. Det ar
ingalunda socialt likgiltigt, vad folk gór av sina inkomster —
framfor alit icke om de ha barn. Barnen ha dock icke gjort

232

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

detta daliga val (om nu orsaken till den laga bostadsstandar-
den verkligen skulle ligga i ett socialhygieniskt felaktigt kon-
sumtionsval) . Och det ar ganska naturligt, att de fórslag om
skarpt bostadslagstiftning och effektiviserad bostadsinspektion,
som nu framlagts och som vantas bli framlagda under nar-
maste tiden, i forsta hand komma att bedómas sasom barna-
yardsfragor.

Bidragande till bostadsóvervakningens ineffektivitet har
vidare pa manga hall varit en for liten och otillrackligt ut-
bildad personal. Pa sina* hall brister det aven betydligt i led-
ningens kompetens och framfór alit i dess intresse och tid for
uppgiften. Ledningen av bostadsinspektionen ar ofta sasom en
bifórtjanst anfortrodd at en person, som icke kan agna over
sig av intresse for saken, eller ingar sasom en bland manga
andra plikter for en tjanstelakare, som pa grund av anstall-
ningsform och tjanstelon stundom ar tvungen att betrakta
samtliga sina tjansteplikter som en bórda, vilken ej far berova
honom mer an nódvandigt av den tid han behóver for den
privatpraktik, som han till stor del skali leva pa. En annan be-
tydelsefull omstandighet som yerkar i samma riktning ar det
underhaltiga satt, varpa stadskommunerna sjalva mycket ofta
skóta sina egna fastigheter och den trangboddhet de tillata eller
rentav fóreskriva for de fattigunderstodda. Staderna fol ja i
dessa bada hanseenden mestadels trangt ekonomiska hansyn,
och den kommunala bostadsinspektionen kan nappeligen ga
hardare fram emot enskilda fastighetsagare och icke hjalp-
sokande familjer an emot stadsfdryaltningeń sjalv och de av
denna beroende familjerna. Sasom en bidragande orsak i
synnerhet i vissa mindre samhallen framtrader aven óverdrivet
stora hansyn till agarna av de underhaltiga bostaderna.

Men huvudorsaken ligger dock pa ett helt annat plan, nam-
ligen i det fórhallandet, att en stor del av de familjer, som
bo i daliga bostader eller som bo for trangt, aro dartill
tvingade av ekonomiskt nódlage. De ha icke inkomster till-

BOSTADSNÓDENS SKADEVERKNINGAR 233

rackligt stora att hyra battre och rymligare bostader. Da bo-
stadsóvervakningen icke kan hanvisa de fatliga barnrika famil-
jerna till bostader, som fylla de hygieniska matten ocb som
samtidigt aro tillrackligt prisbilliga, hammas harigenom hela
dess verksamhet. En skarpning av bostadslagstiftningen och en
effektivisering av bostadsóvervakningen kraver darfór med nod-
vandighet ekonomiskt stod fran det allmannas sida i syfte att
bereda dessa familjer mojligheter att skaffa sig battre bostader.
Och skali detta stód verkligen bli effektivt, maste det vara till-
rackligt stort. I det hanseendet har den hittills bedrivna kommu-
nala subventionspolitiken givit oss lardomar, som bora till-
varatagas.

En grundlaggande synpunkt vid de fórestaende reformerna
av bostadslagstiftningen maste bliva den socialpolitiskt profy-
laktiska och sarskilt den mentalhygieniska. Intet hem- och
familjeliv kan pa ett lyckligt satt gestaltas i en osund eller en
bverbefolkad lagenhet. Det icke minst skadliga fran synpunkten
av den psykiska halsan och den sjalsliga harmonien ar lagen-
heternas overbefolkning. Det finns ett samband mellan trang-
boddhet a ena sidan och psykisk ohalsa, allman mindervardig-
het och asociala tendenser a andra sidan. Trangboddheten fór-
kvaver eller snedvrider det aktenskapliga samlivet mellan
makarna och fbrdarvar fórhallandet mellan foraldrar och barn
och mellan syskon inbordes.

Trótthet och irritation uppkommer pa grund av bristen pa
ensamhet. Barnen fa ej tillrackligt med sómn; ofta klaga de
pa trótthet och rentav kroppsliga smartor pa grund av triingseln
i den sang de dela med andra. Barnens lekar, de vuxnas fri-
tidssysselsattning, framfór alit studier och intellektuellt liv
omójliggoras. Sarskilt har man kunnat konstatera hur ofór-
manlig trangboddheten ar for skolbarn, som helt enkelt av
hemforhallandena hindras att utfóra det arbete skolan alagger
dem eller att fullt utnyttja bildningsmojligheterna.

Mest patagligt framtrada de olagenheter, som aro fórenade

234

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

mecl det s. k. kónssamboendet. Det ar psykiskt i hóg grad pa-
frestande for halvvuxna barn att dela sovrum med fóraldrarna
eller med syskon av motsatt kón (for att inte tala om ”inne-
boende”). (I norrlandsutredningens skolbarnsundersókningar
hade endast 27% av barnen egen badd; halften sovo dartill i
rum med 4 eller flera personer. I doktor C. A. Ljunggrens
undersókning av 12,000 skolbarn sovo i staderna icke halften
och pa landsbygden icke ens en tredjedel i egen sang.) Man
kan harvid hanvisa till det allbekanta sakfórhallandet, att
incestuósa handelser mellan syskon och mellan fóraldrar och
barn aro talrika i trangbodda familjer. Aven homosexuella
handlingar beframjas av trangboddheten. Frań moderna,
mindre dogmatiskt bundna kónsmoraliska synpunkter behóvde
man kanske inte ta alla dylika foreteelser alltfór allvarligt.
Men farliga bli de bland annat pa grund av de faktiska fóljd-
yerkningarna : straffradsla, skuldmedvetande, psykiska span-
ningar och hamningar av stundom svarartad beskaffenhet.

Vad trangboddheten bety der for uppkomsten av alkoholism,
prostitution och andra familjedesorganiserande levnadsvanor,
for deras utbredning och deras sociala verkningar pa omgiv-
ningen, ar dessvarre annu fóga utrett, men att ett patagligt
samband bestar ar yalkant av experterna. Óverhuvudtaget har
man att góra klart for sig, att en mycket trang, óverbefolkad
bostad nastan med nodvandighet ar ett smutsigt, oordnat, otrev-
ligt hem, yarifran ungdomen flyr. Barnen i lek- och skolaldern
hamna pa gator och bakgardar, dar en alltfór stor del av deras
lediga dag fórflyter utan vard och óvervakning. De vuxna
barnen drivas till kafeer och dansbanor. Den borgerliga fóre-
stallningen om ”hemmet” som en plats for uppfostran, um-
gange, vila och aterhamtning saknar for narvarande varje till-
lampning for en mycket stor del av svenska folket.

Overhuvudtaget bór man vid diskussionen av bostadsnóden
i hógre grad an tidigare skett beakta de psykiska och moraliska
yerkningarna av trangboddheten och ej blott de fysiologiska,

SAMHALLET OCH BARNENS BOSTADSNOD 235

hur yiktiga dessa sistnamnda an aro. De psykiska skadeverk-
ningarna redovisas i allmanhet blott sasom ”otrevnad” och
denna anses sa naturligt forbunden med fattigdom att det utan
vidare antas att fattiga manniskor bade kunna och bora for-
draga den. Med denna svepande term har man lyckats tacka
óver de djupgaende psykiska och moraliska yadorna av fattig-
domen i allmanhet och bostadsnoden i synnerhet.

Pa samhallets ansvar falla nu framfor alit de vador, som
pa grund av trangboddheten uppsta for barnen och de unga.
For psykiskt labila barn betyder trangboddhet regelbundet en
yasentlig fara. For det stora flertalet barn betyder den lika
regelbundet om inte en uppenbar halsofara sa atminstone en
onaturlig, psykiskt och moraliskt snedvridande uppvaxtmiljó,
som sarskilt ofta yttrar sig i sexuell bradmognad. Riskerna for
det uppvaxande slaktets psykiska och moraliska kvalitet aro sa
stora, att det icke ar socialt fórsvarligt att tillata trangboddhet
over en viss grans. Och denna grans far icke sattas alltfor lagt.

Sasom ett bostadspolitiskt mai framstar fran dessa synpunk-
ter, att vi kunde tillforsakra varje familj en lagenhet, som
utom kok och ett rum for foraldrarna inrymde ett rum for
pojkarna och ett for flickorna. Detta betyder, att en familje-
lagenhet skali vara minst tre rum och kok. I England, dar, i
trots av de ohyggliga slumkvarteren, den genomsnittliga lagen-
hetsstorleken ar mycket stórre an i Sverige, har den bostads-
politiska syftlinjen inriktats pa en minimilagenhet om fyra
rum och kok.

Det ligger annu langt utom mojligheternas ram att inom en
narmare framtid fórverkliga ett dylikt bostadspolitiskt ideał,
aven om vi standigt maste halla det levande. Sasom praktiskt
minimiprogram maste vi inrikta oss pa den allra viirsta bostads-
nódens avhjalpande. Detta skulle innebara dels utdómning av
de halsovadliga bostaderna, dels utrotandet av de svarare for-
merna av trangboddheten. Enkelrum eller enkelkok bora sa-
ledes icke langre tillatas sasom familjebostader. For familjer

236

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

med tre eller flera hemmavarande barn, bora tvarumslagen-
heter fóreskrivas. Genomforandet av ett dylikt minimiprogram
kommer att halla oss sysselsatta atminstone de narmaste tio
aren.

Men da komma vi tillbaka till fragan: hur skali det ekono-
miskt kunna genomforas? Flertalet av de familjer, som leva i
uppenbar bostadsnod, ha icke inkomster nog stora och nog
sakra att betala de erforderliga hyrorna for battre och rym-
ligare lagenheter, om de icke skola forsaka fóda. Det ar som
redan sagts alldeles givet, att det allmanna har maste trada
emellan och i en eller annan form giva bostadssubvention.

Denna hjalpaktion bor helt inriktas pa familjer med barn.
Aldre ensamma personer aro av naturliga skal mera sallan
trangbodda. De leva visserligen ofta i osunda lagenheter, men
under den overgangstid, varunder sadana lagenheter annu maste
bebos, maste aldringarna vika i konkurrensen med barnen.
Aldringarna aro fardiga; de aro som de aro. Barnen danas
daremot i viss riktning, och riklningen bestammes i mycket av
hemmiljón. Barnen skola bygga upp det framtida samhallet
medan aldringarna enligt naturens ordning skola dó. Darfor ar
bostadsfragan inte narmast ett fórsórjningsproblem utan just ett
problem om folkets framtida kvalitet.

Det racker emellertid icke med reformerad bostadslagstift-
ning, effektiviserad bostadsinspektion och bostadssubvention
fran det allmannas sida for fattiga familjer med barn. Sam-
hallet maste darjamte genom sina organ trada in for en energisk
bostadsupplysning. Gjorda undersókningar1 ha klart adagalagt,
att en vasentlig del av slumbostadsklientelet icke ar tvingat till
bostadsnod av ekonomiska skal, utan bo trangt och uselt pa
grund av dalig bostadskultur. Och for kanske stórre delen av

1 Den forut omnamnda offentliga utredningen, som bearbetat ma-
terialet fran Goteborg (se sarskilt dess kap. 3), samt en liknande
undersdkning for Lund av andre stadslakaren, med. d:r Olof Johnsson,
som inom kort kommer att publiceras i Nordisk Hygienisk Tidskrift.

PROPAGANDA MOT DALIGA BOSTADSYANOR

237

alla familjer i vart land galler det, att de med mera insikter
och omtanke dock skulle kunna fa mycket mera ut av sin
bostad.

18 % av rummen i de undersókta lagenheterna i Lund hade
t. ex. alldeles igenklistrade fonster; de familjer, som bebodde
dessa lagenheter, hade saledes frantagit sig sjalva mojligheten
till lagenhetens genomluflning. Ohyreproblemet ligger likaval
som yentilationsproblemet nastan helt pa upplysningens om-
rade. For att har inte tala om de hygieniska vinster, som skulle
kunna góras genom en andamalsenligare móblering och diirvid
framfor alit en battre fórdelning av sovplatserna inom lagen-
heten.

De har antydda forhallandena tas ofta av de reaktionara till
intakt for att ingenting behover goras fran det allmannas sida.
Denna argumentering ar falsk av tva skal. Det finns for det
fórsta aven ekonomiska orsaker till bostadsnbd. Framfor alit
galler detta barnrika familjer. Dessa orsaker undanskaffas icke
genom upplysning. Men vidare ar det de offentliga organens
plikt att yerkligen pa allvar gripa sig an med bostadsupplys-
ningen. Att manniskors oforstand ar stort det ar sannerligen
icke ett giltigt skal for offentlig passivitet.

Vi ha redan i fóregaende kapitel antytt bostadsproduk-
tionens plats i vart nationella forsórjningsproblem sasom den
viktigaste ”arbetsreserven”. Vid de anstrangningar som nu
goras att yerkligen tillvarata denna arbetsresery avslójas en
hel mangd ekonomiska och organisatoriska problem, som har
blott kunna kortfattat uppraknas utan forsbk till den behand-
ling, de i och for sig aro varda. En huvudfraga vid varje
fórsók att mera allmant stegra bostadsstandarden ar saledes
problemet, hur de i Sverige alltfor hoga byggnadskostnaderna
skola kunna nedbringas. Delvis bero de hoga kostnaderna pa
de krav pa bostaderna som klimatet staller. Delvis bero de
emellertid pa en oandamalsenlig organisation av arbetsmarkna-
den, av finansieringen och av tomtpolitiken m. m. Vad speciellt

238

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

galler arbetsmarknaden, sa ar har den abnormt stora arbets-
loshetsrisken att beakta. Den driver upp iónerna sasom pro-
duktionskostnad langt óver den niva, som vore nodvandig for
uppnaendet av t. o. m. en mycket hógre inkomstniva for bygg-
nadsarbetarna. I detta och andra hanseenden star samhallet
infor ett rationaliseringsprobleni, som maste losas. Riksdagen
har aven i varas pa fóranledning av ett enhalligt utskotts-
yttrande begart utredning av dessa viktiga rationaliserings-
problem och regeringen har just tillsatt en sakkunnig beredning
for deras upptagande.

Pa landsbygden star bostadspolitiken i nara beroende av den
allmanna jordbrukspolitiken. Dess lin jer kunna klarna blott
genom inordnandet i en langsiktig allman jordbrukspolitik. I
staderna sammanhanger den med tomtpolitiken, stadsplane-
ringen och beror av expropriationslagstiftningen. En ny hyres-
lagstiftning maste genomfóras, som tryggar hyresgasternas in-
tressen och i forsta runimet de barnrika familjernas. Sjalva
fastighetsagandet maste óverhuvudtaget ges en socialt betryg-
gande organisation. I alla dessa hanseenden paga utredningar.

Bostadsfragan ligger i sa matto battre till just for narvarande
an flertalet av de ovriga har berorda socialpolitiska problemen,
i det den nu antligen pa allvar tvingat sig fram till den offent-
liga opinionens intresse och fóranlett statsmakterna att igang-
satta ingaende utredningar. Lat oss hoppas att utrednings-
kvarnen icke mai forgaves.

Fysisk och psykisk halsovard.

Vid sidan av de hittills behandlade socialpolitiska kraven pa
att familjernas och i forsta rummet barnens rent elementara
livsbetingelser — sund och tillracklig fbda samt sunda och
rymliga familjebostader — skola tryggas, framstar ett fortsatt
utvecklande av var sjukvard och framfbr alit var halsovard
sasom den viktigaste socialpolitiska reformen av profylaktisk,

SJUKHUSYARDEN AR SOCIALISERAD

239

kvalitetsstegrande innebórd. Samhallet maste alltmera fullstan-
digt dverta ansvaret for sjukdomars botande och sjukdomars
fórebyggande. Varden maste utstrackas till alla samhallsklasser,
maste i ókad utstrackning bli av sjukdomsfórebyggande art och
maste goras i mójligaste man kostnadsfri. Halsans ratta var-
dande far ej vara ett onskemal, vars uppfyllande betingas av
enskilda familjers ekonomiska resurser. Detta ar innebórden i
kravet pa sjuk- och halsovardens socialisering.

Av naturliga skal har darvid sjiilva sjukvardens organisa-
tion fatt komma i fórsta rummet. I sjalva verket har under
de sista decennierna en oavbruten socialisering och samtidigt
en utvidgning och fórbattring av sjukvarden agt rum. Sarskilt
utvecklingen av den del av sjukvarden, som sker a sjukhus,
har varit gladjande snabb i vart land och gatt i bestamd social
riktning. Sjukhusorganisationens utbyggande och det offentligas
óvertagande av stórre delen av sjukhuskostnaderna har befriat
de enskilda familjerna fran en stor personlig och ekonomisk
horda och har samtidigt effektiviserat sjalva sjukvarden i en
grad, som paverkat dódstalen.

Resultatet ar, att om nagon i vart land blir sjuk och behover
sjukhusvard, kan han i allmanhet parakna en tekniskt forst-
klassig vard till en kostnad, som icke óveranstranger familjens
ekonomi. Genom sjuk- och olycksfallforsakring och pa andra
viigar ha vi samtidigt sokt i viss man skydda familjen for det
inkomstbortfall, som fol jer med en sjukdom som drabbar
familjefórsbrjaren. Mycket aterstar har annu att góra, men ut-
vecklingslinjen ar klart stakad, och redan nu ha vi skaffat
oss en betydligt battre och billigare sjukhusvard an den som
erbjudes de mindre valsituerade i t. ex. de anglosaxiska
och de fiesta andra lander.

Hela denna utveckling har markvardigt nog kunnat genom-
fóras utan alltfór stora politiska slitningar. Det har i vart land
mycket lange framstatt tamligen klart i alla lager, att sjuk-
husvarden ar en samhallets angelagenhet och icke en uppgift

210

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

som ekonomiskt kan óvervaltras pa de enskilda medborgarna
och pa valgorenheten. Skatteutgifterna for dessa andamal ha i
allmanhet burits utan knot. Ty det har fórstatts vara en fór-
nuftig form av ekonomisk riskfórsakring och inbórdes social
hjalp, att vi i man av inkomster aven nar vi aro friska skola
hara var del i den ekonomiska horda, som sjukdom ar for
den som drabbas darav.

Nasta viktiga etapp i denna pagaende socialisering av sjalva
sjukvarden ar ett rationellt utbyggt poliklinikvasen. Vi ha i
olika gestaltningar redan nu vissa ansatser till ett offentligt
poliklinikvasen, ehuru dessa ansatser vanligen icke fatt ett
sadant genomfórande att de framsta helt forebildliga. Upp-
byggandet av ett system av val utrustade, entusiastiskt skótta,
offentliga polikliniker ar den naturliga fortsattningen av vart
framgangsrikt inledda arbete pa sjukvardens fórbattrande och
socialiserande. I framtiden maste de bli det normala radfrag-
ningsstallet, dit folk vander sig vid sjukdoinsfall. I allmanhet
maste de ligga i staderna och ofta anslutas till sjukhusen, men
de skola vara organiserade att betjana aven den kringliggande
landsbygden. Behovet av ett poliklinikerna kompletterande falt-
arbete i hemmen av lakare och sjukskbterskor skola vi strax be-
rora i annat samband.

Systemet med enskilda privatpraktiserande lakare, som halla
mottagningar i sina vaningar, ar i stor utstrackning ett for
liinge sedan foraldrat system. Sa redan fran rent teknisk syn-
punkt. Genom att ett flertal lakare sannnanbringas i en gemen-
sam poliklinik kan en fullstiindigare utrustning med olika slags
instrument, apparater och lokaliteter bekostas och aven ut-
nyttjas langt mera ekonomiskt. En mangd registerfóring, prov-
tagning och annat assistentarbete kan goras snabbare, biittre
och billigare. En rationell arbetsfórdelning och specialisering
mellan de i polikliniken arbetande liikarna kan genomforas.

De tekniska fórdelarna aro i sjalva verket sa betydande, att
lakarna i Amerika, som ju mindre tyngas av en traditionalis-

ETT RATIONELLT POLIKLINIKVASEN 241

tisk installning till sina yrkesfragor, i stor utstrackning pa
egen hand ordnat ett poliklinikvasen, lagt pa rent affarsmassig
bolagsbas och ofta fórenat med ett sjukhus. I stallet for att
som hos oss konkurrera med varandra om praktiken sla de
sig ihop om en privatklinik med gemensam lokal, utrustning
och assistentpersonal och med en inbórdes arhetsfdrdelning be-
stamd efter andamalsenlig specialisering. En farmare fran
Middle West, som kommit till Sverige och uppsókt en privat-
praktiserande lakare, maste understundom bli forundrad óver
att se dennes primitiva utrustning och assistens, att se metoderna
for enkla provs tagande eller se att de helt enkelt icke utan
stort besvar och tidspillan kunna tagas. Det finns naturligtvis
privatpraktiker med lyxutrustning; detta ar flerstades rentav
regel, i synnerhet i storstiiderna. Men i denna utrustnings laga
utnyttjandegrad ligger da ett slóseri, som maste ga ut over
klientelet om lakaren icke ar en valgórare.

Pa grund av dessa tekniska fórdelar kan ett system med
polikliniker drivas till betydligt billigare taxor, aven om de
icke skulle fa ekonomiskt stód fran stat och kommun. Det
hander saledes rentav, att vissa offentliga polikliniker med
mycket laga taxor faktiskt lamna óverskott. Ofta ar det
emellertid da fraga om en i avseende a lokaler och lakarkrafter
snalt skott poliklinik, stundom ar dess skotande lagd sasom en
extra horda pa unga underhetalda lakare under deras utbild-
ningstid. En sadan ordning ar forvisso icke lycklig.

I sjalva verket ar det mycket latt att ange arten av det
offentliga polikliniksystem, som bór uppbyggas i vart land.
Personalen och framfór alit lakarpersonalen skali vara till*
rackligt stor, for att patienterna skola kunna parakna en in-
gaende individuell undersókning. Personalen skali vidare vara
ordentligt utbildad for sitt arbete och fast anstalld med sa
goda lóner, att aven poliklinikkarriaren lockar goda fórmagor.
Pa grund av den personella och tekniska utrustningen bór da
polikliniken kunna erbjuda sina klienter en battre tjiinst an de

16. — M y r d al> Kris i befolkningsfrdgan.

212

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

privatpraktiserande lakarna kunna. Taxan kan likval faststallas
lagre, aven om den halles fullt i niva med de verkliga
kostnaderna.

Óverhuvudtaget kan det starkt ifragasattas, om icke poli-
kliniksystemets ekonomi bór hallas pa klar kostnadsbas, at-
minstone under dess fórsta utvecklingstid. Personer som ha
tillrackligt stora inkomster skulle da betala fuli kostnadstaxa,
medan stat och kommun skulle betala mellanskillnaden blott
for de óvriga.

Man maste halla klart for sig, att de mindre bemedlade sam-
hallslagren i vart land for narvarande icke pa langt nar at-
njuta lakarhjalp i den omfattning de skulle behóva det. Detta
galler bade stad och — framfór alit — landsbygden; dari
ligger bl. a. fórklaringen liii att vi kunna halla oss med ett
sa onormalt lagt antal lakare per tusental invanare. Det vik-
tigaste sociala skalet for ett offentligt polikliniksystem ar just
mójligheten att bereda dessa mindre bemedlade medborgare en
fórstklassig lakarhjalp sa billigt, att de utan tvekan kunna sóka
den. Vidare bór redan fran bórjan all sjukvard av barn góras
kostnadsfri. Detta barnens sjukvardsbehov maste befrias fran
varje konkurrensstallning inom en familjebudget. Barnens ratt
till sjukvard maste skyddas redan av den grund, att den i sa
utpraglad grad ar profylaktisk, ar halsovard i egentlig mening.
Ett annat yiktigt skal ar det befolknings- och socialpolitiska
ónskemalet att mińska den familjeindividuella barnuppfód-
ningskostnaden.

Men principiella hinder behóvde inte i sarnina man mota
ett utkravande av fuli kostnad fran vuxna patienter óver viss
inkomstgrans. Och sannolikt borde darvid for redans skuli hela.
poliklinikens ekonomi laggas pa ren kostnadsbas, varvid det
allmannas bidrag for barn och mindre bemedlade debiterades
och uppbars i proportion till antalet behandlade fali av denna
karaktar. Skalet for en sadan upplaggning av reformen skulle
vara de stora praktiska svarigheter, som faktiskt resa sig for

SJUKYARD OCH SOCIALPOLITIK

243

ett fórstklassigt poliklinikyasens uppbyggande direkt pa offent-
liga bidrag i form av byggnads- och materialkostnad och
tjanstelóner inom sjalva kommunalstaten. Erfarenheten lar oss
namligen, att det i sa fali finns en stark tendens att poli-
klinikerna bli ett slags fattigyardsinrattningar, snalt skótta och
illa utrustade — icke avsedda for alla manniskor utan blott
for dem som icke ha rad att ga till privatpraktiserande lakare
och som darfór fa halla till godo med forlangda yantetider,
hafsig undersókning och en oindividuell behandling. Sadana
polikliniker kompromettera sjalva den stora reformen, vilket
ar desto beklagligare da poliklinikerna, oavsett understóds-
momentet, aro tekniskt och ekonomiskt oyerlagsna.

Men ett poliklinikvasen pa detta vis upplagt pa individuell
kostnadsbas motsvarar likval icke vart slutliga framtidsmal.
Vi se fram emot den tid da man mera allmant kommer att
finna det naturligt, att stat och konnnun skola halla fórst-
klassiga polikliniker for hela allmanheten till kostnader, som
i huvudsak skattevagen betalas av oss alla friska och sjuka
medborgare i man av var formaga — pa sarnina satt och av
samma skal, som vi redan nu halla hela sjukhusorganisationen
pa denna bas.

Denna reform har aven — vid sidan av de tekniska, ekono-
miska och sociala fordelarna — en lakarmoralisk innebord av
visserligen svargripbar men vasentlig betydelse. Sjalva bindan-
det av lakarens inkomst genom betalningssattet per fali och
patient ar otillfredsstallande och har alldeles bestamda skade-
yerkningar. Det ligger i och for sig nagot for bada parterna
fóródmjukande i detta, att lakaren for en hogt kyalificerad
och personlig fórtroendetjanst skali behova sta och ta upp en
individuell avgift for att sarnia ihop till sitt leyebrod. Men
bortsett fran denna sakens mera ovasentliga socialestetiska sida,
sa kan inkomstsattet icke undga att i viss man paverka lakarens
hela installning till sitt kall.

244

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

I lakarkretsar ar man naturligtyis fullt underkunnig om hur
elt antal kolleger vanja sig att lagga en val affarsmassig syn
pa sin praktik, och fragan diskuteras ju mycket ofta. Aven
om de ibland horda yerkligen upprórande fallen av praktik-
mjolkning aro sallsynta i den svenska lakarkaren, vet varje
lakare, att arvodessysteinet aven mera allmant icke har en helt
lyeklig inverkan pa lakarnas yrkesarbete att hjalpa de sjuka.
Dessutom har hansynen till klientelets yantade reaktion stundom
visat sig binda lakares omdóme i allmanna fragor — bade
deras satt att tanka och an mer deras yillighet att offentligen
ge uttryck for sina uppfattningar — detta icke minst vad galler
reformer inom deras eget arbetsomrade.

Inkomst- och arbetssystemet ar icke ułan skuld till att lakare
ofta visa en pataglig svarighet att se socialt pa sitt kall och
sina problem. De aro installda pa enskilda individers be-
kymmer men skónja mestadels blott ofullkomligt sociala or-
saker och sociala yerkningar; se i alla handelser dari sallan
fragor, som i hogre grad komma lakarkallet vid. Denna socialt
begransade installning beror till viss del pa brister i lakar-
utbildningen, som ju for naryarande ger en alldeles otillracklig
social orientering. Men den sammanhanger utan tvivel aven
med det faktum, att lakaren av det fórharskande systemet ar
satt sasom i fórsta hand en privat fóretagare i stallet for helt
och hallet en samhallets fórtroendeman. I synnerhet unga
lakare, som annu icke hunnit inpassa sin personlighet sa smal-
sparigt och som heller inte sjalva hunnit upparbeta en lónande
praktik, aro ocksa stundom starkt missnójda. De krava — en-
ligt var inening med storsta ratt — att aven lakarna skola till-
fórsakras sina inkomster pa ett satt, som i hogre grad svarar
till deras yiktiga uppgift i samhallet.

Den ibland uttalade farhagan, att ett offentligt poliklinik-
system icke skulle garantera patienterna en lika omsorgsfull
onwardnad, kan blott gaiła de i fraga om personal illa ut-
rustade klinikerna, icke det system vi har fórordat. Ty det

LAKARMORAL, POLIKLINIKER OCH PRIVATPRAKTIK 245

vore en fórolampning mot var lakarkar och i sista hand en
dódande kritik emot den sociala och moraliska fostran de unga
lakarkandidaterna skola mottaga under sina universitetsstudier
och i sin praktiska utbildning att ens ifragasatta, att lakare
— i motsats till larare, domare etc. — under eljest likartade
forhallanden skulle lagga ner mindre omsorger pa sina patien-
ter bara darfor, att de icke atnjote arvode per fali. En viss
slags overdriven hansynsfullhet mot sarskilt hypokondriska
patienter, vilka helt enkelt krava att fa betraktas sjukare an
de verkligen aro, kan mahanda uppammas genom ett indi-
yiduellt arvodessystem. Men det kommer naturligtvis alltid att
finnas privatpraktiker for deras och andra patienters hjalp.
Det kan i alla handelser omójligt vara ett samhallsintresse
fran nagon synpunkt att for deras skuli underlata en eljest av
bade tekniska, ekonomiska och sociala skal motiverad reform
av den polikliniska sjukvarden.

Med alit erkannande av att annu mycket aterstar att refor-
mera aven inom den egentliga sjukvarden och att dessa re-
former aven i fortsattningen aro av den stórsta betydelse for
folkhalsans hojande, maste man emellertid ge den moderna
lakaropinionen ratt i att viktigast av alit ar sjukvardens ut-
byggande till halsovard. Hur val vi an komma att taga vard
om vara sjuka i alla samhallsklasser, kommer sjukdom dock
alltid att bli en personlig olycka for de sjuka och deras an-
hóriga och likasa en ekonomisk bórda for dem och for det
allmanna. Kravet ar darfor, att sjukdom i mojligaste grad bor
fórebyggas. Och det rader allman enighet om att mycket i den
vagen aterstar att góra i vart land. En fórbattrad halsovard
ar ett av de viktigaste medlen att pa lang sikt hoja folk-
materialets kvalitet.

Alla slags tjanstelakare fa vid en utvidgning av den sociala
halsovarden mycket ókade uppgifter. Vi bora satta oss in i att
dt^ssa halsovardande uppgifter ha den omfattningen och be-
tydelsen, att det behóvs en tjanstelakarkar, som helst helt kan

246

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

agna sin tid och sina krafter darat. Den nya halsovardsorganisa-
tion, som nu genom olika utredningar bor jar ta fasta former,
kommer eljest att svava i luften, och forordningarna komma
att stanna pa papperet. Tjanstelakarna maste da avlónas och
anstallas pa ett sadant satt, att de yerkligen forbehallas at
sin tjanst, och icke som nu ofta hanyisas till att ha tjansten
som en bisyssla eller rentav blott sasom en skylt for privat-
praktik.

Vi tanka darvid i fórsta hand pa stadslakare och provinsial-
lakare. Om sjalva sjukvarden alltmer dras óver till sjukhus
och offentliga polikliniker, blir det aven naturligt och mójligt
att ta dessa tjanstelakares tid mera helt i ansprak for de egent-
liga halsovardsuppgifterna. Forutsattningen ar da ytterligare,
att i nara anslutning till sjukhus och polikliniker sarskilda
sjukvardslakare och sjukskoterskor bli anstallda for att góra
sjukbesók i hemmen och dar ge sjukvard, i de fali den sjuke
icke kan uppsóka poliklinik, respektive anses icke bora intagas
pa sjukhus. Detta skulle betyda en okad specialisering genom
utbyggandet av parallella balso vardstjanster och sjukvards-
tjanster. Forst darigenom skulle de nuvarande tjanstelakarna
kunna frikopplas for mera ren halsovard.

Sasom assistenter at de till halsovardslakare fórvandlade
tjanstelakarna bora sta halsoskoterskor med en for halsovards-
uppgifterna andamalsenligt lagd utbildning. Medicinalstyrelsens
forslag om distriktsskoterskor, som skulle ha hand om viss
hemsjukvard, barnavard, bostadsvard, dispensarvard o. s. v.,
fortjanar i detta samband att understodjas sasom ett steg i ratt
riktning. For att dessa distriktsskoterskor yerkligen skola kunna
agna sig at halsovardsuppgifterna, ar det emellertid darvid ett
onskemal, att sjukvarden sa smaningom i mojligaste man lagges
pa andra, ambulerande sjukskoterskor.

Det ar givet att en dylik omorganisation kommer att ta viss
tid. Framfór alit i de folkfattiga trakterna av landet kommer,
trots de fbrbattrade kommunikationerna, tuspaltningen av sjuk-

HALSOYARDENS OMORGANISATION

247

och halsovarden att mota ekonomiska och organisatoriska
svarigheter. Provinsiallakarna och distriktsskóterskorna maste
dar lange ha kvar en viss mangd sjukvard aven utóver den
som direkt ger sig i halsovarden. Men da icke minst i dessa
trakter halsovardsuppgifterna kraftigt ókas, far man i stallet i
viss utstrackning sóka frigora provinsiallakarna och distrikts-
skóterskorna for dessa uppgifter genom att ytterligare mińska
distriktens storlek.

Far man pa detta vis landet indelat i distrikt — for lands-
hygden vanligen betydligt stórre an kommunerna — utrustade
med halsovardslakare och hiilsoskóterskor, blir det en natur-
lig utveckling att vid halsovardslakarnas sida stalla sarskilda
halsovardsnamnder och helt avkoppla primarkommunerna fran
deras befattning med och ansvar for halsovardsarendena. Vara
landskommuner aro for sma for att pa ett tillfredsstallande satt
kunna fungera sasom ”sanitary districts”. Halsovardsuppgif-
terna aro i landsbygdskommunerna hittills ocksa fullkomligt
fórsummade. Deras halsovardsnamnder — vanligen kommunal-
namnderna — ha aldrig varit ens i ringa man effektiva.

Kommunerna aro óverhuvudtaget for sma sasom administra-
tiva enheter for den moderna profylaktiska socialpolitiken. I
stort sett kunna darfór motsvarande synpunkter laggas pa
nykterhetsarbetet, barnavarden, skolvasendet och i viss ut-
strackning aven fattigvarden. A andra sidan finns det ett all-
deles motsatt krav som aven gór sig starkt gallande, namligen
en rationell samordning av de olika grenarna av det sociala
arbetet. I grunden ar namligen detta arbete ensriktat och upp-
delningen a olika instanser betyder i praktiken splittring,
dubbelarbete och ineffektivitet. Sasom ett framtidsmal star dar-
fór en enhetlig ”social namnd” — i ett stórre distrikt — for
saval halsovardsarendenas behandling som de har antydda óv-
riga sociala uppgifterna. Betraktade sasom i fórsta hand social
profylax aro de alla ”halsovardsfragor” i ordets yidstracktaste
mening, och finge vi verkligen en gang socialt utbildade halso-

248

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

yardslakare, borde dessa naturligt kunna overta den hógsta led-
ningen i distrikten av hela det sociala arbetet.

Kostnaderna for halsovarden — inklusive de okade lóne-
kostnaderna — bora sa smaningom laggas helt pa statens
budget. En sadan reform ligger fullkomligt i linje med de
moderna stravandena till skatteutjamning och administrativ
centralisering. Hellre iin att till skattetyngda kommuner ut-
dela kontanta skatteutjamningsbidrag, som, hur ingaende kon-
trollen an góres, latt verka sasom en uppmuntran till finansiell
vanvard i kommunerna, bora sjalva de offentliga uppgifterna
och i samband darmed utgifterna 6verfóras till storre distrikt
och kostnaderna helst till staten. Detta kan utan risk for skad-
ligt slóseri ske sa ofta utgifterna, sasom fallet ar vid halso-
varden, kunna bindas av objektiva kriterier. Skaleń for centrali-
sering aro emellertid sarskilt starka, vad galler just halsovards-
uppgifterna. Med nuvarande starka inrikes omflyttning maste
profylaktiska atgarder lagda pa lang tidssikt anses vara i hóg
grad en statsuppgift och icke en kommunaluppgift. Som redan
sagts ha kommunerna vidare visat sig i ovanligt hóg grad in-
kompetenta sasom barare just av halsovardsuppgifterna.

Vid den effektivisering av sjukvarden som nyss behandlats
och vid den har berórda utvecklingen av den offentliga halso-
varden ar det tamligen uppenbart, att vi ocksa fa anvandning
for det ”lakarproletariat”, som besynnerligt nog eljest sages
hota i ett land med en i fórhallande till folkmangden ovanligt
liten lakarkar. Ett yiktigt krav, som aktualiseras just genom
halsovardens utbyggande, ar vidare en genomgripande reform
av lakarutbildningen. Vara blivande tjanstelakare maste redan
under sina uniyersitetssludier utrustas med de socialhygieniska
insikter de nu sasom kar ofta fatt vara i avsaknad av, och
den fortsatta praktiska utbildningen far icke ha den ensidiga
sjukhuskaraktar den nu har. Sasom en bestandsdel i under-
yisningen i socialhygien hordę aven inga en — lat vara mycket
elementar — orientering i socialpolitik, socialratt, socialstati-

LAKARUTBILDNINGENS OMLAGGNING 249

stik och socialekonomi. Det maste laggas upp en socialhygie-
nisk studie- och utbildningslinje, som leder fram till just dessa
tjanster. 1 vara tjanstelakare maste vi sa smaningom skaffa
oss en kar av specialutbildade halsovardslakare. Med hansyn
till de praktiska behoven i vart samhalle just nu da halso-
varden skali byggas ut, ar det ganska beklagligt att denna
sarskilt viktiga specialitet skali vara sa fóga tillgodosedd bade
i undervisning och praktisk utbildning. Denna fraga ar emeller-
tid av mycket invecklad natur: den beror bela det ej blott
medicinskt utan aven socialpolitiskt viktiga problemet om en
rationalisering av lakarutbildningen óverhuvudtaget. Sa mycket
ma har blott framhallas, att medicinalstyrelsens nyligen gjorda
fórslag om anordnandet av tvamanaders fortbildningskurser i
socialmedicin och socialhygien for tjanstelakare visserligen ar
att valkomna sasom ett tecken pa en yaknande fórstaelse a an-
svarigt hall for de har patalade bristerna i lakarutbildningen.
Men det kan inte i rimlig grad losa problemet. Dessa kurser
skola mahanda ha sina lyckligaste yerkningar just i det de
aktualisera det stórre reformkravet pa en omlaggning av hela
lakarutbildningen och av lakarkarriaren.

Vari besta da de nya halsovardsuppgifter9 som, for att kunna
planmassigt genomfbras, krava denna omorganisation av tjanste-
lakarnas arbete och utbildning? Dit hor till en bdrjan all slags
sanitar inspektion och kontroli, alit det som redan nu i vart
land raknas till praktiskt genomfórd halsovard, ehuru varje
med de faktiska fdrhallandena fortrogen person vet, att det i
stora delar av landet huvudsakligen motsvaras av fromma
onskemal i balso vardsstadgan och i andra fórfattningar och
instruktioner av olika slag. Sarskilt bostadsinspektionens ut-
byggande kommer att betyda en kraftig okning av arbetsupp-
gifterna. Bostadsóvervakningen ar, som redan berorts, for nar-
yarande ytterligt forsummad ej blott pa landsbygden utan aven
i flertalet stader. Efter preventivlagens avskaffande och de van-
lade refonnerna i fraga om fosterfórdriyningens tillatlighet och

250

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

dess lłiggande under social kontroli kan man vidare icke und-
vika att lagga upp en ordnad sexualradfragning, vilken aven-
ledes natur ligt faller under halsovardslakarens ansvar. Framfor
alit kommer emellertid hans och distriktsskoterskans arbete att
fa inriktas pa barnens och den vaxande ungdomens halsovard
— en uppgift som, ratt bedriyen, skali komma att visa sig gaiła
familjens och skolans hela liv.

Pa alla dessa omraden galler det att leda och óvervaka men
framfor alit att upplysa, vacka och fostra. Vi behova en lands-
omfattande, propagandamassigt lagd upplysningsverksamhet i
halsovardsfragor, och det ar halsovardslakaren och distrikts-
skoterskan som har skola vara de lokala organen. Vi talade
om behoyet av en dylik upplysningsverksamhet, da vi behand-
lade fragan om barnens naringsstandard, fragan om bostads-
hygienens hójande o. s. v. Hela problemet om en fórbattrad
barnavard ar overhuvudtaget till en vasentlig del en upplys-
ningsfraga. Behovet av vederhaftig sexualupplysning ar vidare
i princip allmant medgivet. Pa alla omraden saknas for nar-
varande andamalsenlig och tillracklig upplysningsverksamhet,
och avsaknaden darav har kiinnbara yerkningar pa folkmateria-
lets kvalitet.

Frań profylaktisk synpunkt ligger naturligtvis huvudvikten
vid varden av barnens och de ungas halsa. Vad man redan, i
synnerhet pa vissa orter, kunnat astadkomma i fraga om spad-
barnsvarden, visar vagen. Genom upplysning och annan sjuk-
domsforebyggande yerksamhet har man lyckats pressa ned
barnadodligheten yasentligt. Man har intresserat stora delar av
vart folk for en mera rationell spadbarnsuppfodning och for
riktigare metoder i spadbarnens vard óverhuvudtaget. Barnen
óver den spada aldern ha emellertid annu icke fatt tillgodo-
njuta sarnina nitalskan, sarnina propaganda och samma offent-
liga halsokontroll. I synnerhet ha alla psykiskt hygieniska syn-
punkter fatt sta tillbaka for de trangt pediatriska. Det ar gott
och val med ett levande intresse for idealiska mjólkblandningar,

HALSOYARD AR I FORSTA HAND BARN A YARD

251

men detta intresse far inte skymma blicken for barnaarens
otaliga andra hygieniska problem.

Stravandena inom spadbarnsuppfódningen maste med andra
ord forst och framst komma alla stader och hela landsbygden
till godo samt vidare kompletteras med motsvarande anstrang-
ningar for de hogre barnaaldrarna. Vi behova — for de orter,
som aro stora nog att kunna bara en sadan organisation —
valutrustade och specialiserade barnpolikliniker for sjukdoms-
fall och radgivning samt i nara forbindelse darmed heltids-
anstallda skollakare och skoltandlakare. Dar sadana kliniker
sta till buds, bora de aven kunna tjanstgóra sasom centraler
for sjukvard och specialradgivning for den kringliggande lands-
bygdens behov. Men sjalva halsovardsarbetet, faltarbetet, maste
i synnerhet pa landsbygden laggas annorlunda. Det galler ju
att skapa en savitt mojligt kontinuerlig kontroli av barnens
halsotillstand och dartill fordras en standig kontakt med famil-
jerna och skolan. Halsovardslakaren och distriktsskóterskan fa
har sin centrala uppgift.

Den tanken har fran flera hall framkastats, att barnavards-
centraler skola inrattas runtom i landet i syfte att systematiskt
ta tjanstelakarnas och distriktsskoterskornas krafter i ansprak
for moderns for- och eftervard vid forlossning samt for spad-
barnsvarden. De har diskuterade betydligt vidstracktare arbets-
uppgifterna kunna darvid smidigt infogas i denna plan. Det
bor vara naturligt nog att behalla halsokontrollen over barn,
som en gang kommit under tjanstelakarens vard.

Jamte tanken pa dylika barnavardscentraler star den icke
mindre viktiga skollakarfragan redan pa det aktuella reform-
programmet. Den skollakarinstitution vi nu ha stadgad for laro-
verk och hogre flickskolor kan i de fiesta fali icke innebara
mer an ett formellt uppfyllande av en mycket summarisk kon-
troli utan storre profylaktiskt varde — nagra hundralappar om
aret at en liikare, for att han skali titta óver en skolas hundra-
tals elever och bestamma, vilka som ska fa vara med i gymna-

252

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

stikunderyisningen, samt vid lasarets slut avge ett omdóme om
skolans ”halsotillstand”.

I folkskolorna aro fórhallandena ojamnare. Nagra fa distrikt
kunna uppvisa en yalordnad och kontinuerlig eftersyn av skol-
barnens halsa, men flertalet aro sorgligt forsummade pa grund
av kommunal oforetagsamhet och snalhet. Landsbygdens skol-
distrikt aro sarskilt forsummade. Vi ha regelbundna lakar-
undersokningar i blott 10 % av distrikten, och dessa under-
sókningar intraffa aven dar sallan och aro i allmanhet ej at-
foljda av nagot eftervardande arbete. Provinsiallakarna fór-
pliktas visserligen genom sin instruktion att utóva viss tillsyn
over halsovarden i skolorna. Men da dessa lakare yanligen
aro óyerlastade med sjukvardsarbete, blir for narvarande denna
halsovardsuppgift i praktiken lika fórsummad som de 6vriga,
vilka formellt aligga dem.

Betecknande for myndigheternas ansvarslosa installning till
skollakarfragan ar aven, att i skolóyerstyrelsen finns fort-
farande ingen medicinsk representant. En skoloverlakare som
organisator for skolhygienen och skolbarnens halsovard i landet
synes vara ett uppenbart och dartill mycket rimligt anslags-
krav. Det nuvarande tillstandet ar ett ungefar lika groteskt
missforhallande som det inom den sociala barnavarden radande :
det finns inom varje lan en titel ”barnavardskonsulent”, men
den betecknar ingalunda nagon barnavardssakkunnig instans
utan titeln bara tillagges en fattigyardsman i vissa av hans
funktioner.

Alla skolor maste nu i en snar framtid utrustas med skol-
liikare eller del i skollakare. Skollakaren skali ha att folja
varje barns individuella fysiska och psykiska utyeckling, vakta
pa alla sjukdoms- och missanpassningssymtom, remittera till
lampliga sjukhus alla de fali han inte hinner eller inte kan
bota pa egen hand. Han skali dessutom ge rad om matordning
och yilotider, vara med och besluta om skollokaler, skol-
program och arbetsmetoder fran hygieniska synpunkter, vaka

DEN FÓRSUMMADE SKOLHYGIENEN

253

over att barnens elementaraste behov av fóda och bostad bli
tillgodosedda samt slutligen sta sasom radgivande instans for
bade fóraldrar och larare i barnens alla hygieniska bekymmer.

Finge vi sa smaningom i provinsiallakarna en kar av fran
rent sjukvardsarbete i mójligaste man befriade halsovards-
lakare, eller gjordes distrikten tillrackligt sma att trots viss
sjukvardsverksamhet mójliggóra for provinsiallakarna att pa
ett mera intensivt satt fullfolja de yidstrackta halsovardande
uppgifterna, bleve uppgiften att vara skollakare en naturlig och
yasentlig del av deras halsovardsarbete. Och har tjanstelakaren
sa fatt hand om spadbarnsvarden och om skolhygienen ar det
en mycket naturlig tankę att han aven far ansvaret for de
ovriga pediatriska uppgifterna inom sitt distrikt, d. v. s. att
han far varden om barnen aven i lekaldern, som annu ej bor jat
skolan. Halsovardslakaren blir da i fórsta rummet en barn-
lakare, vilket ar fullt naturligt, eftersom profylaktisk halsovard
vasentligen ar barnavard. Med denna inriktning av halsoyarden
pa barnen — fran fodelsen till mogen alder — ar det givet
att till den specialutbildning i socialhygien m. m., som vi nyss
for halsovardslakarens rakning payrkade, aven bór fogas en
specialutbildning i pediatrik (naturligtvis inklusive en obliga-
torisk och tillrackligt djupgaende kurs i barnpsykologi) .

Att barnens halsovard pa detta vis bór liiggas under bredare
synvinkel an hittills ar tydligt. Det kan endast tolkas som ett
tecken pa den allmanna splittringen i vart sociala reformarbete,
att program framlaggas for organiserande av olika delar av
barnens halsovard men utan att sammankopplas med yarandra.
Pediatriska sektionen inom Svenska lakaresallskapet har t. ex.
utarbetat ett projekt (1923) om ett nat av barnavardscentraler
i vart land, dar spadbarnens vard samt módrarnas for- och
efteryard vid fórlossning skulle omhanderhas (statsanslag har
utgatt for fórsóksverksamhet a vissa valda orter). Senare har
skolóverstyrelsen utarbetat fórslag (1931) — yisserligen ett
mycket snalt och fórsiktigt fórslag — for skollakarinstitu-

254

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

tionens reformering. Men dessa program maste komina att
hanga i luften eller att mynna ut i onódigt tungrodda, óver-
organiserade apparater, som mahanda endast hindra en verklig
lósning av problemet i stort, sa lange de for det fórsta ej aro
rationellt sammankopplade med varandra och sa lange de
vidare lamna barnen i den yiktiga smabarnsaldern mellan 1
och 7 ar alldeles utom samhallelig vard och halsokontroll.
Att intresset for barnavardscentraler och for skollakarvard hor
hemma hos olika myndigheter och organ isationer har varit den
omstandighet, som skuggat for utblicken over barnens hela
halsovardsproblem. Men endast om de foreslagna reformerna
ses som delar i ett och sarnina stórre socialpolitiska program
blir det mójligt att góra dem sa effektiva, som de framtida
generationernas yalfard kraver.

Alla dessa organisatoriska fragor aro sa nara sammankopp-
lade med mójligheterna att óverhuvudtaget na en utvidgning
och effeklivisering av det profylaktiska halsovardsarbetet, att
de icke kunnat fórbigas, aven om halsovardens framtidsinrikt-
ning naturligtvis icke kan fa góras beroende av om en viss
administrativ ordning genomfóres eller en annan. Vi ha endast
velat pęka pa en fórenkling och rationalisering, som synes
socialpolitikern naturlig, och darvid knutit an vid uppslag, som
vunnit fóresprakare bland de progressivt tankande lakarna. En
sak iir saker: alla dessa stora fragor om sjukvardens reforme-
ring genom ett rationellt poliklinikvasen, om halsovardens ut-
byggande, om sjukvardslakare och halsovardslakare, om lakar-
utbildningen etc. maste tagas upp till utredning i ett enhetligt
sammanhang. Eljest komma smareformerna att vaxa oss óver
huvudet och bli inbórdes hindersamma for varandra.

Dessa spórsmal maste diirvid — liksom tidigare skett i fraga
om militarvasendet och delvis aven skolvasendet — fóras ut i
den óppna medborgerliga diskussionen. De hora alldeles icke
till lakarkarens privata angelagenheter, som fa lósas intra
muros i nagon slags fórlamande trekamp mellan lakarfack-

EJ ETT LAKARNAS FACKPROBLEM 255

fóreningarna, medicinalstyrelsen och de medicinska lararkol-
legierna. Sasom alla avgransade yrkesgrupper aro lakarna ofta
benagna att forbehalla sig fragorna om hur de sjiilya och
deras verksamhet skali inordnas i samhallet sasom ett slags
medicinska ”fackproblem”. Delta kan sa mycket mindre vara
lampligt som alit det har avhandlade ingalunda ar endast
medicinska saker utan socialpolitiska, fordelningspolitiska och
administrativa fragor. Och vi erinra om att var lakarkar. alla
enskilda och ofta lysande undantag till trots, inte besitter over
sig av sociala kunskaper, detta till stor del just pa grund av
brister i lakarutbildningen, som inga fortbildningskurser kunna
avhjalpa. Dartill kommer att lakarexpertisen i vissa av dessa
fragor — t. ex. offentlig poliklinik i konkurrens med privat-
praktik, tjanstelakarnas anstallnings- och avlbningsfórhallanden
och, vad galler den redan utbildade liikarkaren, aven lakar-
utbildningen och lakarkarriaren — icke ar och icke kan vara
opartisk utan tvartom maste vara starkt ekonomiskt intresserad;
en sak som i och for sig ar sjalvklar och vars papekande inte
pa minsta satt innebar en fórebraelse. Ju fórr lakarkaren inser,
att dessa problem aro allmant medborgerliga sociala problem,
ju mer skali det stora reformyerket gagnas. De komma da aven
att klarare se betydelsen av att den socialpolitiska opinionen
och i sista hand hela vart folk góres intresserat att medarbeta
i dessa reformer, vilka trots den ringa plats de for narvarande
intaga i den offentliga debatten aro val sa betydelsefulla som
en hel del andra politiska fragor, som nu sta alldeles i for-
grunden.

Ett sarskilt yiktigt krav inom denna allmanna ram galler
den psykiska halsovarden. Utan óverdrift kan det sagas, att den
i vart land ar skamligt forsummad. De senaste decenniernas
psykologiska forskning ger oss ingen ro, da den lar oss hur
mycken brottslighet och allman asocialitet, neuros, fórkommen-
het och bristande personlig effektiyitet i olika hanseenden, som
skulle kunnat fórebyggas. Rika ateryinningar av pa riktigare

256

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

satt socialt anpassade individer skulle kunna góras, om barn
som i ett tidigt skede visade oroande awikelser fran en normal
utveckling da komme imder lamplig behandling. Dessa mental-
hygieniska arbetsuppgifter bór ja nu uppmarksammas runt om i
yarlden, och vi ha aven pa ett par stallen i Sverige fatt sar-
skilda radfragningsbyraer for ”problembarn”.

Men sjalva det psykiska halsovardsarbetet ar av mycket vid-
stracktare art. Det maste fa góra sig gallande i det sarskilda
barnets hela uppfostringsmiljó, maste genomsyra bade hem och
skola. Ofta bestar den nódvandiga behandlingen just i en art
av pedagogisk rekonstruktion: det fordras ett talmodigt och
sakkunnigt uppfostringsarbete for att upplósa komplexen,
minderyardighetskanslorna, angestinstallningarna. Stundom
fordras kanske blott en sardeles lugn och fórstaende psykisk
omgivning kring det barn. som vant sig att reagera pa ett óver-
yardigt satt i olika slags vardagssituationer.

Sarskilt nar malet sattes sa hógt, att ett beaktande av den
psykiska halsovardens krav anses bora komma alla barn till
godo for att effektivisera deras uppfostran till fullt livsdugliga
individer, blir det klart, att det inte racker med nagra fa
specialfullandade kliniker, som ju huvudsakligen maste arbeta
med botandet av svarare fali. Den vidare, och mer profylaktiska,
uppgiften kraver i och for sig kontinuerlig kontroli óver alla
barns psykiska utyeckling och sakkunnig paverkan av barnens
hela miljó via rad till fóraldrar och larare. Nar denna psykiska
halsovard darfór en gang skali góras allman och effektiy,
maste den has om hand av nagon sakkunnig i nara kontakt
med barnets hela liv.

Om denna expert bór vara en specialutbildad psykolog eller
en lakare, ar en senare lamplighetsfraga. Sa sma utbildnings-
mójligheter som vi ha i vart land synes det tills yidare vara
naturligast att i halsovardslakaren sóka den for detta faltarbete
lampligaste ledaren. Att denne darvid bór ha en viss barn-
psykologisk utbildning har redan framhallits.

DEN PSYKISKA HALSOYARDEN

257

Den psykiska halsovarden som socialt arbetsprogram ar
emellertid ingalunda avhangigt av om lakarna bli de, som
komma att upptaga de mentalhygieniska uppgifterna. Den
psykiska halsovarden kan aven .tankas overlanmad at barn-
psykologiska experter (och at specialutbildade pedagoger; jfr
t. ex. ”visiting teachers” i Amerika och ”Heilpadagogen” i
Tyskland), anstallda som konsulenter vid skol- eller halsovards-
organisationer. En dylik utveckling forsiggar i vissa andra
lander, dar lakarna ej lyckats som har fórhindra all utveckling
genom att a ena sidan resa monopolkrav pa den praktiska
psykologien och a andra sidan ingenting utratta. Skulle tjanste-
lakarna icke — som har fórutsatts — i vasentlig man frikopplas
fran det rena sjukvardsarbete, som nu vanligen tar huvudparten
av deras arbete, vore en dylik fristaende utveckling av den
psykiska halsovarden det enda riktiga och naturliga. Ty att
tanka sig att en och samme man skali ha kvalifikationer att
skóta all sjukvard, all socialhygien, all barnavard och all
psykisk halsovard inom sitt distrikt vore en farlig illusion, som
endast kan resultera i slentrian och kvacksalveri pa alla om*
raden och i synnerhet det mentalhygieniska.

Hur an den radgivande psykiska halsovarden praktiskt orga-
niseras, kommer den att krava ett nara samarbete med hem och
skola. Pa bada dessa hall fordras fórdjupade psykologiska
insikter och ett finkansligare pedagogiskt handlag. For att
kunna góra fóraldrarna battre agnade att medverka till denna
kvalitetshojande uppfostran behovs en landsomfattande ’?fór-
iildrauppfostran”. Samtidigt maste vi sórja for en betydligt fór-
battrad praktisk-psykologisk utbildning vid seminarier av olika
slag jamte ett sakrare urval av lararaspiranter efter deras
liimplighet som verkliga uppfostrare, ej endast undervisare.
Den forestallningen maste utrotas, att var och en duger till
liirare, som har bokliga kunskaper till óvers i undervisnings-
ainnena.

17. — My r dały Kris i bejolkningsfragan.

258

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

Alldeles sarskilt skarpt maste fórkastelsedomen óver liiro-
yerkslararnas urval och utbildning uttalas: dar fórekommer
icke pa ett tidigt stadium nagot som helst urval efter lamplig-
het eller ens efter intresse for vare sig uppfostran eller under-
yisning. Och denna brist pa malmedvetenhet i yrkesvalet upp-
vages icke till nagon del genom sarskild utbildning for yrket.
Efter vissa akademiska studier, lagda helt allmant, teoretiskt,
kunskapsmassigt, blir man helt enkelt larare om man inte blir
nagot annat. Formellt fordras visserligen aven en kortare ”kurs
i psykologi samt pedagogikens teori och historia”, men denna
ar blott ett tillskott i den akademiska kunskapsmangden och
ar ej avsedd att ge yrkestraning. Forst langt i efterhand, som
jasten efter bródet, nar den unga mannen eller kvinnan lagt ner
manga, dyra ar av studier for yrket och oftast praktiskt under-
visat i langa tider som extralarare, kommer visserligen det
s. k. provaret. Det ar dyrt och kommer synnerligen olagligt for
den unge lararen, som vid denna tid redan har eller borde ha
bildat familj. Det skótes av facklararna och ger en hel del
“undervisningsteknik” i olika skolamnen, yilket ar en hogt upp-
driyen specialitet i provarslaroverken. Men det tillskott prov-
aret ger i yerklig uppfostringspsykologi ar magert och aven
dilettantiskt. De som undervisa vid provarslaroverken och dar
handleda lararkandidaterna sakna ju yanligen sjalva varje ut-
bildning i pedagogik och praktisk psykologi.

Efter proyarets slut far sa lararkandidaten betyg i underyis-
ningsskicklighet, som for det fórsta inte ar tillf orlitligt annat an
i fraga om ”undervisningsteknik” och for det andra inte alls
sorterar bort de svaga lararna utan blott forsvarar deras mójlig-
heter att fa ”bra platser”. En utsortering pa detta seria stadium
av efterutbildningen vore naturligtvis aven onódigt grym och ar
darfór praktiskt ogenomforbar. Vill man ha mojligheter att
valja ut larare efter anlag och intresse for yrket, maste man
tillvarata dem tidigare; helst vid intradet till studier for
lararbanan.

LARARUTBILDNINGENS BRISTER

259

Mot dessa brister i den yrkesmassiga utbildningen kunna nu
yanligen larare aberopa sitt sunda fórstand och sin ”erfaren-
het”, vilket for all del inte ar det samsta, om det bara i nagon
man vore grundat pa saklig, systematisk kunskap. Det ar nu
otvivelaktigt sa pa alla omraden, att sunt fórstand och per-
sonlig erfarenhet ofta leda vilse, om de inte tyglas av verk-
liga insikter. Larares ”personliga erfarenhet” ge ocksa ofta van-
fórestallningar om barnen, darfór att man inte tagit veten-
skapens samlade erfarenhet till hjiilp och aldrig tranats i yerklig
psykologisk obseryation. Det ar dessutom en lang och onódig
omvag att lata var och en pa egna yagar leta sig fram till
yrkesskicklighet i en t id da tekniska resurser for en systematisk
utbildning ingalunda saknas; samtidigt som det privata initia-
tivet till lararens fortbildning och intresse ju ingalunda ar
garanterat.

Laroverkslararna maste darfór snarast mojligt tillgodoses
med nagon art av yerklig seminarieutbildning, direkt inriktad
pa yrket. Men dessutom maste alla slags seminarier pa ett
genomgripande satt reformeras for att battre kunna svara mot
tidens krav. Framst galler det att infóra den praktiska psyko-
logien, ”manniskokunskapen”, pa en central plats i lararutbild-
ningen. Underyisningen i psykologi far inte som hittills yara
endast ett ytligt skummande av ett akademiskt — spekulativt
eller experimentalpsykologiskt — kunskapsstoff. Den maste
laggas om, sa att den ger psykologisk fórstaelse; maste
komma yerkligheten narmare och mera direkt inriktas pa sjalva
uppfostringsproblemen. Praktisk barnpsykologi blir darfór ett
huvudstudium. Men aven psykopatologien maste ges ett visst
utrymme for att vanja den bliyande lararen att igenkanna de
yiktigaste awikelserna fran den normala utvecklingen. Av
stórsta vikt ar darvid, att dessa harnpsykologiska studier inte
endast bli bokliga utan stódjas av ingaende obseryationer och
djupgaende analyser direkt av barn.

Men aven med en omlagd seminarieutbildning for alla larare

260

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

maste nya garantier kravas vid sjalva urvalet av lararkandi-
dater. Om mójligt redan vid intradet till seminarierna men
eljest pa ett tidigt stadium av utbildningen bór en gallring ske,
en gallring som icke blott gar efter betygsresultat i kunskaps-
amnena utan efter lararlamplighet i en vidstracktare och
djupare mening. Att lata sekunda doktorer, licentiater, kandi-
dater, som inte kunna bli nagot annat, blott pa grund av sina
akademiska lardomsmeriter fa fóretrade till intrade i folkskole-
seminarierna ar t. ex. ett alldeles felaktigt system. I alla han-
delser bora de fran seminarierna utgaende lararaspiranterna
vara gallrade efter andra synpunkter. I den fortsatta karriaren
bór ett formalistiskt raknande blott med betygssumman ut-
dómas an bestamdare iin hittills skett. De óverordnade skol-
myndigheternas óvervakning av lararnas arbete i skolorna bór
vidare i hógre grad inriktas pa deras visade fórmaga i fostrande
och halsovardande riktning. Jamsides med kontrollen ville man
garna se mera av livgivande impulser, fórmedling av nya rón
och metoder, psykologisk radgivning och handledning. Bleve
detta alit genomfórt och praktiserat, skulle det betyda nagot
mycket nara en ny anda i hela vart skolvasen.

Skolans uppfostringsmal.

Darmed ha vi i sjalva verket kommit langt in i det stórre
problemet om skolan sasom ett socialt organ for barnens upp-
fostran till livsanpassning. Denna fraga ar intimt sammanvavd
med fragan om skolans framtida omdaning; med dessa tusen
och ett specialproblem, som tillsammans bilda den alltid lika
brannande ”skolfragan”.

Vad man framfór alit saknar vid alla skoldiskussioner i detta
land ar kultursociologiska perspektiv. Man saknar en framsynt
och insiktsfull uppfattning om skolans avhangighet av den
sociala utvecklingen, om skolans socialpedagogiska uppgift att
lyckligt inordna och anpassa individerna i denna utveckling

SKOLAN SKALL INPASSA BARNEN I SAMHALLET 261

och att stegra deras mojlighet av fullvardigt medlevande i det
nya samhallet — kort sagt: om skolans ej blott ”medel” utan
aven dess ”mal”. Skolans ”mal” ar nu emellertid i alldeles
sarskilt hog grad en sak, som inte ostraffat kan fa lamnas att
bestammas av sig sjalvt eller av traditioner. Skolan maste vara
den levande kraft, genom vilken varje ny generation danas for
att ta sin plats i ett samhalle statt i oavbruten fórandring.

Hos oss ha organisationsfragor lange legat i forgrunden:
fyraarig eller sexarig bottenskola, klassindelning, kursplaner
o. s. v. Det ar sant, att da folkskolan 1927 gjordes till botten-
skola, skedde en sak av djupliggande socialpolitisk verkan, och
vid den tiden diskuterades vissa skolans principfragor, speciellt
skolans ”demokratisering”. Men trots alla ansatser har skolans
fortgaende demokratisering egentligen endast komrnit att betyda,
att tillfalle till boklig bildning utstrackts till alit stórre befolk-
ningsgrupper. Skolan sjalv har daremot fortsatt att mest till-
handahalla kunskaper efter vissa medelklassbestamda konfek-
tionsmodeller och fóga tagit hansyn till sin viktiga uppgift att
fostra och anpassa individerna till den totala livs- och kultur-
situationen.

For att stalla problemet om skolans ”mal” pa enklaste och
allmannaste satt kan man fraga: vad ar det egentligen for slags
manniskor vi behóva i det moderna samhallet och som vi be-
gara att skolan skali ge oss? Bora de vara allvetare eller
specialister; formellt tranade eller praktiskt kunniga; auktori-
tetstroende eller óppna for problemen; historiserande konserva-
tiva eller framatblickande nutidsmanniskor? Framfor alit: bora
de vara individualister eller kollektivister ; skola de vara fór-
tryckta eller fria; ensamma och angsliga eller tillgangliga och
fóretagsamma; undergivna och lydaktiga redskap i ”ledarnas”
tjanst eller modiga, myndiga och sjalvstandigt tankande med-
borgare? Och sa vidare. For att avgóra dessa val racker det
varken att lita till tradition eller nagon auktoritativ morał. Den
ena manniskotypen ar for ovrigt icke absolut och i och for sig

262

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

samie an den andra. Det beror alldeles pa i vilken varld hon
skali leva — och vilken varld vi vill forbereda for henne
och genom henne. Det fordras darfór i fórsta hand kannedom
om de krav samhallslivet staller pa nutidsmanniskorna: den
manniskotyp ar den basta, som pa ett personligen mest harmo-
niskt och for samhallet mest effektivitetsskapande satt fórmar
anpassa sig till det sociala livet.

Efter denna pragmatiska malsattning har skolan sedan att
anordna sitt arbete. Om vi da fórst fraga vilken manniskotyp,
som faktiskt beframjas av skolan sadan den just nu ar, sa finna
vi att skolarbetet annu alltjamt i huvudsak ar inriktat pa att
ge oss lydiga, oreflekterade feodalmanniskor och sjalviska
privatkapitalister, alltsa manniskotyper anpassade till redan
forgangna samhallstillstand. Skolans — oftast omedvetna —
uppfostringsideal av i dag rymmer en hógst olycklig samman-
laggning av dessa bada historiska manniskotyper. Den gynnar
de lydaktiga egoisterna, vilka ocksa faktiskt hast passa in i
skolarbetets organisation och bereda lararna de minsta be-
kymren. Vad vi daremot skulle vilja fórmena vara det riktiga
anpassningsidealet i var tid: manniskor med fórmaga bade till
individuell sjalvstandighet — i motsats till den medeltida lyd-
nadsmanniskan — och till kollektivt samarbete — i motsats
till den privatkapitalistiska konkurrensmanniskan — ar annu
i stort sett frammande for skolmentaliteten.

Skolans hela arbetssatt ar salunda till en bórjan installt pa
att ge oss manniskor, som sporras till arbete endast av trangt
individuella motiv: individuell tavlingsiver och behov att per-
sonligen góra sig gallande. Det ar ju aldrig annat an den indi-
viduella prestationen som varderas. Och den uppskattas dess-
utom ganska mekaniskt och summariskt efter det ytliga resul-
tatet. Arbetet ar installt efter betyg och snedvrides genom de
oupphórligt narvarande hansynen till fórestaende examina. Det
standiga inbordes vardesattandet av uppnadda resultat fórdar-
var bade de fa t i 1 lfredsstallda och de manga otillfredsstallda

SKOLAN FÓRLANGER 1800-TALSMENTALITETEN 263

och bortleder lararens blick fran skolarbetets socialt fostrande
uppgift.

Detta skolans odlande av en óverdriven och falsk indi-
vidualism, dess undertryckande av den naturliga sociala in-
stallningen ar ett farligt resultat, i den man skolan verkligen
formar riktningsbestamma den framtida manniskotypen. Man
borde lęka nagot forsiktigare med den liberalistiska ideali-
seringen av konkurrensidealet. Inbórdes tavlan maste alltid ges
ett rum bade i skolan och i livet. Men det ar skolans uppgift
att i samhallets intresse tamja och fóradla de ungas tavlings-
lusta, att sakert inrikta deras anstrangningar pa prestationen
sjalv och icke dess matt, pa saken och icke pa skenet, och
slutligen att inordna tavlandet under en social idealitet, som
vidgar intresset langt over den individuella insatsen. Det far
inte glómmas, att hela den liberalistiska ideologien, med dess
óverbetoning av konkurrenssynpunkten, individens eget ansvar
etc., bara ar en rationalisering av en i grunden asocial install-
ning, som i viss man — aldrig helt och hallet — praglat den
sociala utvecklingen endast under en i hog grad dynamisk och
fran historisk synpunkt relativt kortvarig upplosnings- och
genombrottsperiod, den privatkapitalistiska, vilken nu tekniskt
och socialt star infór sitt slut.

Skolan forlanger 1800-talsmentaliteten, den falska individua-
lismen. Sarskilt borde socialister beakta detta. Socialistisk pro-
duktionsordning och planhushallning betyder ej blott en central,
socialt inriktad och demokratiskt bestamd ledning av samhalls-
livet utan darjamte och framfór alit samordning. Och den
socialpsykologiska faktor man har att bygga pa heter upp-
fostran till samarbete. Fórmagan att samordna sig andra samt
att identifiera sig med gemensamma ideał och intressen blir av
nóden, om icke svarartade personliga och sociala missanpass-
ningar skola uppkomma. Endast den skola, som ser som sitt
viktigaste mai att uppfostra barnen till individuellt starka
kollektivister med ett socialt patos som djupaste personl i ghets-

264

SOCIALPOLIT1KEN OCH FOLKETS KYALITET

grundval, att astadkonnna den sammansmaltning av eget initia-
tiv och hiinsyn till andra, som kraves for individuella insatser
inom ett kollektivt saniarbete, endast den skolan kan góra
barnen skickade for den sociala tillvaro, vari de skola ha del.
Ali moralisk fostran har hittills, framst kanske pa grund av
sin anknytning till kristendomsundervisningen, varit alltfbr in-
tresserad i den egna sjalens fralsning. Framtidens, och redan
nutidens, patos galler emellertid inte framst jaget.

Men i skolan, barnens fórsta egentliga arbetsplats, kallas
saniarbete fortfarande fusk. Skolarbetet ar i sjalva verket till
hela sin inriktning och anordning mera trangt individualistiskt
an de vuxnas arbetsliv nagonsin varit ens under den korta
privatkapitalistiska epoken under industrialismens genombrott.
Denna tradition maste brytas. Inse skolmannen av facket icke
tillrackligt snabbt och fullstandigt det trangande behovet av en
ny anda i skoluppfostran, fortsatta de att oda merparten av
sin reformiver at undervisningsteknik och organisationsfragor,
ha vi andra desto storre skal att verkligen fórvandla skolfragan
till en kulturpolitisk fraga av grundlaggande social vikt.

Det nya kravet galler ”uppfostran till en ny varld”. Det efter-
triider det i reformpedagogikens nyss forflutna skede alltfbr
starkt betonade kravet pa ”individuell fostran'’ och ”frihets-
uppfostran”. Det kraver i stallet en omriktning av manniskorna
sjiilva till battre social installning. Vi ha borjat upptacka, att
den individens isolering, som bade hem- och skoluppfostran nu
bidraga till och vars sociologiska orsaker skola mera berbras i
nasta kapitel, foryisso inte behover ytterligare forstarkas —
vilket den s. k. ”nya (eller fria) skolans” program omedvetet
syftat till — utan att den tvartom ar i grunden bade asocial
och aven gladjedodande.

Det kan darfor icke undandoljas, att det har havdade kravet
pa en social fostran ej blott kommer i strid med den gamla
skolslentrianen utan i viss man och pa en central punkt aven
forutsatter en omstallning av de allra fiesta av de reform-

AVEN DEN ??NYA SKOLAN” GAMMALMODIG 265

stravanden, som inom skolan just nu halla pa att arbeta sig
fram. Den insikten behóver nu tranga igenom att individernas
sociala inpassning ar skolans framsta mai, varvid de ensidigt
drivna reformfordringarna om att hindren for ”individens fria
vaxt” skola undanskaffas, bli underordnade detta mai. Den ”nya
skolan” visar sig saledes overmogen for reform redan innan
den annu i stórre utstrackning forverkligats. De verkligt levande
representanterna for den inse nódvandigheten darav och manga
av deras mera insiktsfulla motstandare komma att stalla sig
i hogre grad fórstaende, sedan perspektivet sa vidgats fran
individualpedagogik till socialpedagogik.

For att fórsta bade den gamla skolans efterblivenhet och den
”nya skolans” nódvandigt pockande ensidighet har man att
erinra sig med vilken tróghet just skolan sasom institution fór-
andrar sig och reagerar infór nya reformtankar och nya sociala
situationer. Comenii pedagogiska program daterar sig fran
mitten pa 1600-talet, men trots att han hyllas sasom den moderna
pedagogikens grundlaggare ha hans krav — framst att skolan
skali vara oppen for alla och asyfta allmanbildning samt att
undervisningen skali vara realistisk i stallet for verbalistisk,
avse sakkannedom och icke ordkannedom — bór jat praktiskt
fórverkligas fórst i olika etapper under 1800-talet. Lockes och
Rousseaus ideer om en ”naturenlig” uppfostran och om indi-
videns ratt till fri utveckling av de naturliga anlagen pragla
annu den allra modernaste reformpedagogiken. I strid med den
gamla auktoritativa skolandan fran medeltiden bórjar denna
antligen langsamt fórverkliga sina i sa mycket vasentligt all-
deles berattigade reformkrav, ta dód pa klassexercisen, indi-
vidualisera undervisningen efter elevernas olika utvecklings-
grad. bereda plats for sjalwerksamheten — en 150 ar gammal
modernism som vi knappast annu tyckas vara helt mogna for.

Men just detta ar farligt, att den ”nya skolan” salunda har
sin ideologiska grundval i 1700-talets upplysningsfilosofi.
Yłirlden har fórandrat sig en hel del sedan dess. Frihetsidealet

266

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

i denna individualistiska form hor ihop med den da fram-
vaxande borgerliga revolutionen och den begynnande industria-
lismen. Med hansyn liii nutida sociala fdrhallanden och till de i
dessa faktiska fdrhallanden grundade sociala behoven ar denna
frihetspedagogik redan yerklighetsframmande. Den ar i sin
grundstravan naivt naturrattslig. Den har en alskvłirt optimistisk
tro att individerna kunna fostras sasom fristallda individer —
i ett slags lufttomt socialt rum — medan i sjalva verket sam-
hallskraven i stallet maste forlanas ett riktningsbestammande
inflytande pa sjalva uppfostringsidealen. Det racker icke sasom
malsattning att saga att man vill góra manniskorna lyckliga
och goda. Fragan ar: i forhallande till vad? \ar tid har fak-
tiskt vuxit ifran 1700-talsidealen, den liberała indiyidualismen
och den naturrattsliga tron att det fritt och natur ligt vaxande
ocksa blir det i och for sig goda och riktiga. Det vore lyckligt
om denna omsvangning snabbare paverkade skolidealen, sa
att vi inte aven for framtiden skola behova rakna med sekel-
langa efterslapningar i fraga om skolans anpassning. Skolans
malsattning maste bli klart social: ett planmassigt styrande av
individernas utveckling och skolans kunskapsunal enligt sam-
hallets intresse. Vi kunna icke lanma denna viktiga uppgift att
forma skolan och i sista hand samhallslivet vare sig at gammal-
dags slentrian eller at den ”nya skolans” harmoniliberala for-
trostan pa att samhallet ar nagot som ordnar sig sjalvt om
man bara slapper loss de naturvuxna och ohammade indi-
viderna till nagot slags fritt samspel.

Det har blivit en internationell allmanuppfattning i kultur-
kretsar, att vi i vart land kommit att praglas sarskilt hart av
personlig isolering och inbordes rivalitet — den personlighets-
installning, som i dagligt tal omtalas sasom den svenska
”avundsjukan”, den svenska trakigheten”, ”stelheten”, ’ blyg-
heten”, bristen pa personlig intensitet och varme i vart urn-
giinge med manniskor, samt sisl men icke minst vart envisa
ratthaveri, var formalism, var avsaknad av psykologiskt for-

DEN SYENSKA AYUNDSJUKAN OCH ENSAMHETEN

267

stand och praktisk manniskokannedom. Alit det fria och fló-
dande i manniskosjalen blir hammat och snedvridet.

En nationalkarakteristik ar naturligtvis svaratkomlig for exakt
bevisning. Men i detta fali aro erfarenheterna och iakttagelserna
tamligen enstammiga. Den slutsatsen synes ofrankomlig, att har
fóreligger en faktisk skiljaktighet mellan oss och andra folk
om an bade graden och innebórden darav kan vara svar att
fixera. Antagligen beror denna asociala, avundsjuka, gladje-
fattiga och effektivitetshammande personliga isolering pa sjalva
kulturmiljón i vart land — da ar det blott uppfostran som pa
lang sikt kan gbra om oss. Mycket mindre troligt ar, att den
iiven ar en raspsykologisk arvsfóreteelse — kanske beroende
pa en stórre utbredning av schizoida egenskaper — men till
och med om sa skulle vara fallet, kan dess framtonande mildras
genom en dar pa malmedvetet inriktad uppfostran. Var orsaken
an ligger drabbas hem- och skoluppfostran av ett tyngre ansvar
an de hittills kant. Och har maste just skolan ga i ledningen
och genom att ge utrymme for nya, sociala principer i upp-
fostran bringa dessa till klart framtradande, sa att de darefter
kunna verka aven inom de mindre yrkesbetonade uppfostrings-
miljóerna, framst hemmet.

Det forsta kravet ar darvid, att grupparbete, arbetsfordel-
ning, omsevis ledning och underordning, gemensam planlagg-
ning, hjalpsamhet och hansynstagande till de andra inom
gruppen maste komma till utveckling redan i skolan. Den
tavlan, som fortfarande skali ha en plats som sporre i skol-
arbetet, maste mer och mer bli en tavlan om gruppens, klassens,
skolans resultat, ej om de individuella betygen. Huvudsaken ar
emellertid att samarbetsvanor och naturliga sociala relationer
utvecklas saval inom gruppen, d. v. s. klassen, som i fórhallande
till ledaren, d. v. s. lararen. Sjalva anordnandet av skolans
sociala 1 i v behóver fordenskull aven ”demokratiseras” och det
spontant sociala odlas.

268

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

Da vi nyss talat om den falskt individualistiska installningen
inom skolarbetet, syftade vi pa den óverdrivna konkurrens-, be-
tygs- och examensanda, som staller barnen ensamma mot var-
andra och mot lararen, och som aldrig utvecklar deras fórmaga
och vilja till samordning och samarbete. Men det finns en
annan art av individualism, som varje medborgare icke minst
i ett pa utvidgat samarbete inom en fórdjupad demokrati grun-
dat samhalle maste tranas till, namligen sjalvstandighet och
fórmaga till egna initiatiy och beslut samt karlek till arbetet
sasom arbete. Det slagets individualism framjas daremot icke.
Skolan ar namligen i sa matto personlighetskuvande som den
portionerar ut sma arbetsuppgifter, vilka barnen sedan pa ett
ganska mekaniskt satt fa lósa. Det egna intresset, det egna
planlaggandet, den egna trial-and-error-processen tas alltjamt
fóga i bruk. Arbetet fóljer darvid endast det ideał, som praglar
hela skollivet: att reagera men aldrig handla, att svara men
knappast fraga, att łyda men aldrig valja, for att inte tala om
att bestamma. Intellektuellt betyder detta, att egentligen endast
den reaktiva intelligensen uppodlas men daremot ej den aktiva.
Ur karaktarssynpunkt betyder det, att andrahandsmanniskan,
underklassmanniskan av den lydiga uppatblickande typen fram-
odlas. Aven en riktigare arbetsinstallning maste alltsa utbildas.
I detta hanseende ha de moderna skolreformatorerna gjort en
fulltraff i sin kritik. Prestationen far nu icke behalla tillrack-
ligt av sitt eget varde, far ej ge sin arbetsgladje. Det ytliga
”uppfyllandet av kursplanens fordringar” vagra vi emellertid
att langre godtaga sasom mai for barnens arbete i skolan.

Detta skolans uppfostringsresultat skulle nu nagorlunda ha
motsvarat en gangen tids sociala behov. Skolans uppfostran av
i dag vore faktiskt i detta avseende mera andamalsenlig for det
stabila standssamhallet. Att emellertid det moderna naringslivet
framfór alit kraver en aktiv, papasslig intelligens ha vi redan
i inledningen till detta kapitel framhallit. Det bjuder atminstone
sina basta chanser at indiyider med andra dygder an de gammal-

STARKA INDIY1DER MEN I SAMARBETE

269

dags. Lydnadsidealet ar fóraldrat: den passiva lydnaden var en
mer andamalsenlig dygd i det feodala samhallet, an det nagon-
sin kan vara i demokratier. Nu ar kravet i stallet en aktiv
social idealitet: inordning och ej blott underordning.

Var tids samhallsordning bygger namligen pa sjalvbestam-
mandefórmagan, i det den ger medborgarna en kollektiv sjalv-
bestammanderatt. Och aven i andra hanseenden an det politiska:
varje manniska i vart moderna samhalle star ensammare an
fórr — hon bar icke langre en intim, solidarisk trangre krets
att lita till som fórr till slakten, bygden och kyrkan. Hon
maste darfór kunna pa ett helt annat satt planera for sitt
handlande och ha utblick óver sina livsmójligheter samt ta
langt flera beslut pa eget ansvar. Men samtidigt har den nu-
tida manniskan en rikare variation av sociala relationer till en
yidare krets: hon har flera arbetskamrater, hon deltar i yrkes-
och intresseorganisationer och i ideella och politiska rórelser,
hon har i sista hand medansvaret for hela samhallet. Overallt
behóvs det att hon ar uppfostrad till óppenhet och fóretagsam-
het, till individuell aktivitet inom ett vidstracktare samarbetes
ram. Tag som exempel bara detta enkla: man behóver kunna
tala, men i skolan lar man sig bara att svara. I just detta han-
seende skilja sig, som bekant, svenska barn ofórdelaktigt fran
utlandska. Att skolan har atminstone en del av skulden bevisas
darav, att unga arbetare i sina fóreningar lart att uttrycka
sig mycket battre och ledigare an jamnariga studenter.

Denna den allmannaste sidan av det stora kvalitetsproblemet
inom befolkningsfragan tillhór alltsa socialpsykologien och peda-
gogiken. Den manniskotyp som kraves for nasta generation, be-
stammes av samhallslivets fordringar. Om uppfostran, och dar-
vid i fórsta hand skolans uppfostran, ger oss en annan mannisko-
typ, blir fóljden personliga slitningar och social ineffektivitet.

Ur var skoltids skarseld komma nu visserligen de allra fiesta
igenom utan alltfór markbara skador. Det hindrar inte, att en
skol uppfostran mer i anslutning till den malsattning vi ovan

270

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

skildrat skulle kunnat góra dem an mer livsdugliga, effektiva
och harmoniska. Varre ter sig emellertid resultatet for de indi-
vider, som ha en svagare konstitution eller speciella miljó-
svarigheter, och som darfór riskera att utvecklas till livsodug-
liga. For dem betyder skolan oftast icke den hjalp till anpass-
ning och till forstarkande av livsdugligheten, som skulle vara
pakallad, utan ofta raka motsatsen: ett definitivt snedvridande
och nedpressande av personligheten. Var och en som har till
uppgift att handleda vuxen ungdom — t. ex. studenter — har
rika tillfallen att studera de fula intelligens- och karaktarsarren
fran skoltiden.

Rent allmant ar det svart att saga, vilken kategori som
drabbas hardast av skolans speciella skadeverkningar : de be-
gavade, som pa grund av klassundervisningens anordnande
sallan tvingas utnyttja hela sin energi och kapacitet och darfór
demoraliseras och ofta for hela livet fa daliga arbetsvanor,
eller de obegavade, som i skolan hart pressas redan genom
medvetandet om sina svarigheter och jamfórelser med kam-
raterna, stundom aven genom han, fórmaningar och snubbor,
dessa som stamplas med mindervardighet och som darfór sallan
kunna fóras fram till att utveckla den skicklighet, de dock pa
nagot omrade och i begransad grad besitta. Alla dessa indi-
viduellt skiftande, ofta svarartade felanpassningar, som skolan
nu medverkar till, aro av den art, att en friare, en pa en gang
mer individuell och samtidigt mer social fostran samt framfór
alit tillampandet av den psykiska halsovardens krav kan komma
att vasentligt mińska riskerna. Hartill fordras emellertid en
grundlig omstópning av lararutbildningen, sa att manskligt-
psykologiska intressen komma i fórgrunden.

Men aven om vi skulle lamna ur rakningen dessa kultur-
sociologiskt och individualpsykologiskt betingade nya malsatt-
ningar for skolans uppfostringsarbete och bara halla oss till
det som ar gammalt och vant, skolans kunskapsmeddelelse, sa
kan man allvarligt stalla fragan om dess effektivitet. Gór var

KUNSKAPSRESULTATET EJ TI LLRACKLIGT 271

svenska skola det mesta mo j liga lor att at hela folket ge den
basta mojliga kunskapsutrustning? Eller ha vi en kvalitets-
okning av folkmaterialet att vanta, om vi kunde reformera aven
i detta hanseende?

Med var sedvanliga blygt nationella overskattning av vara
egna institutioner, som hor ihop med den sprakligt, kulturellt
och psykologiskt begransade horisonten. ha vi svenskar ofta
for oss, att vart folkskolesystem ar nagonting internationellt
sarskilt hógtstaende. Vi bygga darvid pa den gamla erinringen,
att vi pa sin tid fingo allman skolplikt relativt tidigt och att
vi snabbt kunde hringa ned procenttalet analfabeter. Sedan dess
har man emellertid utomlands flerstades for lange sedan hunnit
om oss.

Sarskilt behover det framhavas, att vart skolvasen pa lands-
bygden ganska allmant laninar mycket ovrigt att onska. Om en
landspojke kan łasa en tidning pa fyra sidor, sa tar det ofta
en hel sondagseftermiddag, och han star i allmanhet mycket
frammande for de foreteelser, ulom de lokala, som dar avhand-
las. Han kan i allmanhet inte skriva ett enkelt brev, vars
komposition och stavning inte stamplar bonom som underklass.
En mera invecklad rakneoperation skulle han aldrig vaga ge
sig in pa.

Felet ar inte liirarkarens utan undervisningens daliga anord-
ning. Forst och framst slapper folkskolan barnen vid en alder,
da deras mer abstrakta och sociala tankande annu ej vaknat
(fortsattningsskolan ar dock ett fórsók alt battra pa denna hrist).
Men dessutom aro de sex skolpliktiga aren ej heller val till-
varatagna. Samundervisning av olika klasser ar nastan regel pa
landet, och det darvid och aven annars ofta alltfór stora elev-
antalet lagger nastan ooverstigliga hinder i viigen for en effek-
tiv och individualiserad undervisning. Det moderna systemet,
som nu haller pa att langsamt arbeta sig fram, ar att centrali-
sera skolorna med hjalp av skolskjutsar och darigenom na
en cffektivitetsskapande arbetsfordelning mellan flera larare.

272

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

Framfór alit vinner man darmed mojligheten att óverallt till-
lampa skolformen A: en lararavdelning en klass. Vi borde ej
heller kunna tala om lararóverflod, sa lange vi halla oss med
sa ohanterligt stora klasser. Det ar sloseri pa tva fronter:
larare ga arbetslósa och barnens uppfostran eftersattes. Har ar
sarskilt att hoppas att da barnantalet i framtiden minskar, de
ledigblivna lararna och skollokalerna utnyttjas for delning av
klasser, sa att ej den j ust da billiga kvalitetsfbrbattringen
omojliggóres av missriktat sparsamhetsnit.

Rent allrnant behover dessutom den reguł jara skolplikten ut-
strackas, till en borjan atminstone sa att skolan blir sjuarig.1
Darom motioneras nu ivrigt i riksdagen, och den socialpolitiskt
ledande opinionen synes sa allrnant vara vunnen for skoltidens
fórlangning, att denna reform troligen snart ar i hamn. Detta
krav tranger sig just nu desto starkare fram pa grund av den
radande ungdomsarbetslósheten. Folkskolans pabyggande med
larlings-, yrkes- och verkstadsskolor, praktiska realskolor o. dyl.
ar ocksa en utvecklingsform, som bor kraftigt stódjas och ut-
vidgas. Vi maste namligen satta oss in i att den ungdomstid
samhallet har att svara for oavbrutet kommer att utstrackas
upp emot 20-arsaldern, och att darvid utbildningsmbjligheterna
under denna tid maste mer an fórr tillvaratagas.

Manga resonera ofta sa, att denna utókning av vart skol-
vasen ar ganska onódig for landsbygdens vidkommande, att
dess barn ej behova sa mycket ”larda” kunskaper, samt att
landsbefolkningen vidare mycket val kan ta vara pa sina barns
arbetskraft i hemmen aven vid tidig alder, varfor den farliga
sysslolosheten ej heller hotar dem. Mahanda ligger det nagot
riktigt i tankegangen, men da narmast sasom en kritik av den
art av undervisning skolorna nu faktiskt ge. Liknande tanke-
gangar ha fort till att man t. ex. i Amerika pa vissa stiillen
har tva skilda skolsystem for lands- och stadsbefolkningen.

1 Om skolans utvidgning aven nedat se i nasta kapitel.

SKOLAN I STAD OCH PA LAND

273

”Urban” och ”rural schools” ha dar olika kursplaner, olika
organisation och aven helt olika fordringar pa lararna, som
darfór utbildas vid olika seminarier. Detta ar dock icke den
vanligaste utvecklingstendensen i U. S. A., dar man ofta tvart-
om medvetet arbetar pa att inlemma aven landsbygdsungdomen
i den sanitida starkt stadsbetonade kulturen.

Det ar mojligt, att en dylik sarutveckling av lands- och stads-
bygds respektive skohasen i vissa fali kan vara lycklig. Men
det fórutsatter da en stabilitet i befolkningsfórhallandena, som
synes oss for svenska forhallanden ganska osannolik. Om man
inte tror sig om att kunna halla lands- och stadsbefolkningen
skilda at i vattentata skott utan fortsatter att rakna med den
kraftiga inre omflyttning och den klass- och yrkescirkulation,
vi vant oss vid, da blir det ocksa farligt att góra utbildningen
alltfór olika. Farligt bade med hansyn till ónskvardheten att
folk skali kunna róra sig fritt mellan stad och land, men
ocksa darfór, att landsbefolkningen latt da kan finna sig vara
en hammad och asidosatt del av folkel.

En sak hor till slut understrykas. I en medborgares upp-
fostran bór regelbundet inga en politisk, social och kullurell
orientering i nutidens vikligaste samhallsfragor. Han maste fa
ett underlag for sitt omdóme i de samhallsangelagenheter, for
vilka han skali bara delansvar, och en hjiilp till den med-
borgerliga personlighetsutveckling och den sociala sjalvhild-
ning, varpa hela samhallsutvecklingen i sista hand beror. Han
maste ha fatt góra de sociala institutionerna sjalva till fóre-
mal for studier och framfór alit darvid ha fatt ógonen óppnade
for vad som skali ses sasom fakta och vad man kan ha tycken
om, vad som ar fast och vad som ar fóranderligt, ha fatt de
politiska intressena och asikterna inordnade i det sociala sam-
band, varinom de aro verkande krafter, och ha vackts till kansla
for medborgerligt ansvar.

Alldeles bortsett fran hur vi praktiskt organisera skolvasen-
det pa landsbygden och i staderna och aven om vi bygga pa

18. — My r dal. Kris i bejolkningsfragan.

274

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

folkskolan ytterligare ett eller rentav tva ar, kan denna upp-
fostringsuppgift blott i ringa grad tillvaratagas i folkskolan.
Folkskolan maste under alla fórhallanden slappa barnen pa
ett sa tidigt utvecklingsstadiuin, att de icke aro mogna for en
dylik mer an kunskapsmassig medborgarfostran. 1 de praktiska
fackskolornas kursplaner kan och bor daremot den medborger-
liga fostran kunna fa vasentligt stórre utrymme.

Det ligger nara till hands att sasom ett socialpedagogiskt
ónskemal uppsatta ledighet for ett ungdomsskolear med huvud-
syfte att ge denna medborgarfostran. Den frivilliga bildnings-
rorelsen fyller redan i stor utstrackning detta krav. Pa lands-
bygden har folkhógskolan arbetat sig fram. Kravet ar nu att
folkhógskolan matte góras tillganglig for de allra fiesta. Lands-
bygdens barn skola i fórsta band ha en battre folkskola men
darefter en forbattrad fackutbildning — vara lagre lantbruks-
skolor aro for klent utrustade, for snalt understódda och be-
sokas av ett alldeles for ringa antal av landsbygdens ungdom
— och jamsides darmed en till ett storre flertal utstrackt folk-
hógskoleundervisning. Det ar mójligt att den ratta vagen har
ar en rationell samordning av fackutbildningen och medborgar*
undervisningen inom folkhogskolans ram; denna vag ar ju
redan flerstades i landet betradd. jamsides darmed bora folk-
bibliotek och ungdomsrdrelsernas egen bildningsverksamhet
kraftigare understodjas.

Folkhógskolan framstar som sagt sasom en mycket anda-
malsenlig lósning for landsbygdens del av det har diskuterade
problemet, men denna skolform har aven bórjat uppmark-
sammas for den stadsungdom, som inte tillgodogór sig de spe-
ciella óverbyggnaderna pa bottenskolan. I staderna ha dess-
utom under de sista aren biblioteksvasendet och framfór alit
de frivilliga bildningsrórelser, som arbeta med kurser och
studiecirklar, tagit de nya och viktiga bildningsuppgifterna sa
pa allvar, att de numera utgóra en mycket betydelsefull del
av vart uppfostringsvasen. Fórelasningsverksamheten daremot

DEN FOLKLIGA BILDNINGSRORELSEN 275

forlorar alltmer i betydelse, da den icke bygger pa nagon
sjalwerksamhet fran de deltagandes sida. Dess rika utveekling
for nagra deeennier sedan var ett utslag av liberalismens huma-
nism och óvertro pa passivt tillagnad, osorlerad 5?upplysning”.

Det ar salunda mójligt, alt arbetar- och bondeungdomen pa
egen band kommer att organisera den medborgerliga fostran
som kraves, om de bara fa tillrackligt ekonomiskt stod fran
det allmanna. Denna frivilliga bildningsrorelse — och vi in-
begripa dari med stor ratt aven folkhógskolorna — ar i sa
matto marki ig, som den star i viss man fri fran den skol-
pedagogiska traditionen ocli faktiskt narmare de moderna peda-
gogiska idealen. En mycket stor del av denna bildningsrorelse
traffas 6verhuvudtaget icke av en kritik liknande den vi riktat
emot skolan. Den har fórblivit mera obunden av den orga-
niserade konservatismen i sj[ilva skolvasendet och varit ange-
lagen att varna sin sjalvstandighet. Den har icke bundits av
kursplaner och examenskrav. Dess undervisning har aven
kunnat uppbyggas pa de undervisades sjalvarbete, den har haft
ett urval av de mest intresserade att undervisa och har óver-
huvudtaget burits av ett socialt patos, som forenat larare och
elever. Bildningsrorelsens mai har naturligt blivit en social
fostran, fostran till sjalwerksamhet och i viss man till sam-
arbete; detta senare galler sarskilt studiecirkelformen, dar del-
tagarna ofta kommit fram till ett fruktbart samdiskuterande
och samtankande. Dess utvecklingstendens ar att ga annu langre
i.samma riktning: folkhogskolan har ju t. ex. aven bor jat
arbeta med studiecirkeln som undervisningsform.

Trots fattiga resurser representerar darfor den folkliga bild-
ningsrórelsen i manga hanseenden ett modernare skolideal an
det samtida skolvasendet i ovrigt. Om vi i denna dag icke heller
misstrosta om det organiserade skolvasendets snara reformering,
dess narmande till den sociala verkligheten och dess okade be-
tydelse for livsorienteringen — om vi icke tro att det ater
kommer att ta hundrafemtio ar innan nutidens behov omsattas i

276

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

skolreform — sa ar det mycket just pa grund av den folkliga
bildningsrórelsens starka vaxt; dess bevisade framgang. Vart
land styres redan nu i stor utstrackning av denna bildnings-
rorelses gamla elever och koimner att góra det an mer om tio
ar. De komma att fórsta de nya kraven, som ha sa mycket
gemensamt med deras egna bildningsideal. Och da komma
kanske ocksa skolmanniskorna av facket att marka, hur en ny
tid kraver utrensning hland uppfostringsidealen, kraver nya
sociala mai for indiyidernas fostran.

Den sociala cirkulationen mellan yrken och klasser.

I ett narmare samband med skolfragan an under hela var
socialhistoria nagonsin tidigare varit fallet, star for narvarande
det yiktiga problemet om klass- och yrkescirkulationen i sam-
hallet. Framfór alit fóreter en jamfórelse med slutet av 1800-
talet en bjart motsats.

Mójligheterna att vaxla yrke och att arbeta sig upp sasom
egen foretagare voro da exceptionellt stora. Den begynnande
industrialiseringen karakteriseras socialt sett genom denna kraf-
tiga omroringsprocess. Den jamsides forsiggaende utvecklingen
till politisk demokrati och till socialt och ekonomiskt organisa-
tionsyasen óppnade avenledes en mangd kanaler for social fór-
flyttning uppat.

Nu har genom olika slags sociala mattnadsprocesser och
genom storforetagandets framtrangande, genom arbetsmarkna-
dens alltmer genomforda fackliga organisation och icke minst
genom utbildningsvasendets egen utveckling den sociala spalt-
ningen anyo i viss man stabiliserats pa helt nya linjer. ’The
selfmade man” — denna óvergangsfbreteelse pa en hel del ont
men aven mycket friskt och sunt — ar i forsvinnande.

Den sociala cirkulationen minskas yisserligen inte; den pagar
sannolikt rentav kraftigare an till och med under genombrotts-
skedet. Men den sker alltmer uteslutande genom olika slags

SOCIAL CIRKULATION SKER NU GENOM SKOLAN

277

skolor och utbildningsanstalter. Skolvasendets ansvar for hela
den sociala cirkulationen — bade den horisontala, mellan olika
yrken, och den yertikala, mellan olika klasser — bar darfór i
samma man vuxit. Detta ansvar stegras genom att den sociala
baning, som i ungdomsaren ges individerna, tenderar att bli
mer definitiv. Óyergang till annat yrke senare i livet moter alit
stórre svarigheter.

I sjalva skarven mellan generationerna blir ett friast mojliga
yrkesval i var tid desto viktigare, eftersom normalt foraldrarnas
yrkesmiljó nedaryes i sa mycket lagre grad an tidigare. Da var
faktiskt ett traditionellt yrkesarv naturligare och mindre frik-
tionsskapande : barnen hade ofta vunnit en tidig fortrogenhet
och traning i foraldrarnas yrke, och ett yrkesary var da rent.av
effektivitets- och harmonibeframjande. Nu sta barnen i detta
hanseende mer frislallda, ti lis ungdomsutbildningen ger dem en
bestammande inriktning. I detta som i andra hanseenden trader
skolan i hemmets plats.

Aven den sociala cirkulationen kan och bor ses sasom i
framsta rummet ett anpassningsproblem. Det ar ett utomordent-
ligt stort socialt intresse, att var och en i mójligaste man
kommer pa ratt plats i livet, dar han har friaste utrymme for
en mot anlag och intressen svarande livsinsats, och det ar sam-
tidigt ett grundlaggande individuellt lyckokrav. Den sociala
cirkulationen och problemet om dess riktiga styrande hor dar-
for med liii det stora kvalitetsproblemet.

Det finns, som redan antytts, tva sidor pa denna sociala
cirkulation: en horisontal, som galler valet mellan yrken i och
for sig, och en vertikal, som bar klasspragel och som i sista
hand beror pa att vissa yrken aro betraktade sasom ”hógre”
och under nu radande fórhallanden ge mójlighet till stórre in-
komster och hógre social stallning. Numera bór jar det dock
bli mer allmant erkant, att den vertikala sidan av den sociala
cirkulationen och darmed hela den nedarvda klasskillnaden och
klassmotsattningen inom folket, betecknar ett fratande gift i det

278

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

sociala livet. Aven individuellt och t. o. m. for de sarskilt
gynnade bór jar detta fenomen alit oftare framtrada sasom en
olycka. Det har saledes blivit uppenbart, att det inte uteslu-
tande ar en tjanst man gór sina barn genom att óver deras fór-
maga pressa in dem i de ”hógre” yrkena, dar de i sa fali ofta
bli utan sysselsattning eller i alla handelser aldrig vinna den
personliga tillfredsstallelsen att vara helt i niva med sitt
arbetes krav.

Produktionens demokratisering har darfór bór jat framsta sa-
som ett alltmer allmant omfattat socialt ideał. Langst bort
skymtar det klasslósa samhallet, dar hela den sociala cirkula-
lionen uteslutande ar en ren yrkescirkulation. Ett efterstravans-
vart socialt anseende kommer visserligen alltid att fórenas med
det arbete, som innefattar moment av andras ledande, och mój-
ligtvis behóvas aven darutóver vissa smarre skillnader i arbets-
ersattning for att vidmakthalla en socialt ónsklig ambition hos
medborgarna. Men de nu radande prestige- och inkomstskillna-
derna ga langt utóver vad som kan motiveras av dessa sociala
skal. De ba bli vit sjalvandamal, klassintressen och bora med
alla medel bortarbetas.

En fortsatt relativ nedpressning av lónerna i óverklassyrkena
— eller bellre, om man sa vill, en fortsatt relativ stegring av
lónerna i de ”lagre” yrkena, vilket ar samma sak — bór darfór
malmedvetet understódjas. Bland annat av detta skal bór klass-
cirkulationen, sa lange annu fórutsattningar fóreligga for denna
synpunkt pa yrkesvalet, understódjas. Ty klasscirkulationen ar-
betar pa upphayandet av sin egen fórutsattning: klasskillnaden;
sa bl. a. genom sin verkan att rattvrida lónesystemet. En
hammad klasscirkulation for oss daremot narmare det sociala
stands- och kastvasendet, skarper med andra ord klasskillnaden.
Att en hammad klasscirkulation dartill, liksom varje hinder for
all slags yrkescirkulation, sanker den sociala effektiviteten och
minskar individernas mójligheter till ett harmoniskt arbetsliv,
fórstarker slutsatsen ytterligare.

YRKESYALETS RATIONALISERING

279

Det allmannare och det socialt yiktigare problemet ar yrkes-
rorligheten. Inom skolans och ungdomsutbildningens ram ha vi
darfór att metodiskt sóka utróna den personliga lampligheten
och fallenheten hos varje individ for att darefter spara honom
• in i ett yrke, dar han har de basta mojligheterna ti 11 maximal
effektivitet och levnadsanpassning. Denna anlagsprovning ar
svar. Vi kunna emellertid ej vaja ur dess vag, blott emedan
den ar svar. Ansvaret for den sociala cirkulationen dr redan
kastat pa skolan och utbildningsanstalterna. Pa ett eller annat
satt maste yrkesvalet traffas. Och risken, att valet gdres fel,
blir dock icke stórre utan vasentligt mindre, om man darvid
gar rationellt till vaga och tar i anvandning de hjalpmedel
som sta oss till buds.

En dylik anlagspróvning ar numera aven i relatiyt hog grad
tekniskt mojlig, och metoderna forbattras just genom att an-
vandas. Direkt genom skolresultaten och vissa begavningspróv-
ningar kunna till en bórjan de mera rent teoretiska talangerna
urskiljas och deras forhandemaro góras till fórutsattning for
intrade i de hogre teoretiska skolorna. Denna metod ar mer
eller mindre skickligt tillampad i arhundraden och erbjuder fa
principiellt nya problem, aven om den pedagogiskt psyko-
logiska skarpblicken hos lararna aven i detta hanseende be-
hover en battre utbildning samt behover kompletteras med de
nya tekniska mojligheterna av olika slags intelligens- och
prestationsprov.

For valet mellan de praktiska yrkena kunna psykotekniska
prov av olika slag komma till flitigare anvandning. 1 vart land
har hittills mycket litet gjorts for att utnyttja denna sovrings-
mójlighet; redan vara grannlander aro betydligt langre konina.
1 bade Kopenhamn och Oslo finnas val utrustade psykotekniska
institut for dylika provningar.

Varje psykoteknisk uttagning av for viss sysselsattning liim-
pade individer maste givetvis fórenas med rad angaende yrket
i fraga och med utrónande av den unges egna intressen och

280

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

onskningar. Nagon mekanisk uppsortering kan aldrig fa komma
i fraga; endast en viss hjalp att utróna var de individuella an-
lagen bast kunna komma till sin ratt. Hur denna psykotekniska
próvning skali organiseras ar i viss man en bisak. Ibland
brukar den fórenas med skolans yrkesvalsradgivning ocli alltsa
aven administrativt sortera under skolmyndigheterna. Ibland
anknyter den till arbetsfórmedlingen eller till foretagen och na-
ringsorganisationerna sjalva, om dessa aro tillrackligt intres-
serade, vilket de mycket ofta aro i utlandet och borde kunna
vara aven har, t. ex. vid larlingsanstallande. Ett onskemal ar
i varje fali en mójligast intim samverkan mellan skolan,
hemmen och naringsorganisationerna.

Det finns dartill annu en part med de starkaste intressen att
tillvarataga i den viktiga fragan om ungdomens yrkesval, nam-
ligen den fackligt organiserade arbetarrórelsen. Har och var i
den svenska fackfóreningsrórelsen patraffar man visserligen
nagot, som brukar kallas ”trang fackfóreningsmonopolism” och
som tar sig uttryck icke minst i overdrivna omsorger att skydda
det egna yrket fran alltfór manga patrangande unga arbetare,
vilka krava utbildnings- och arbetsmojligheter inom facket.
Denna tendens ar betecknande for en splittrad och decentrali-
serad fackfdreningsrórelse. En fackfóreningsrórelse som ser till
hela arbetarklassens och till samhallets intressen har en helt
annan installning till de unga arbetarnas problem. Den be-
gransar sig icke till det negativa syftet att hindra óverbefolk-
ning inom vissa yrken utan uppstaller det positiva malet att
leda de unga ratt i deras yrkesval. Nar framsynta fackfórenings-
man numera alit allmannare payrka en maktcentralisering inom
fackfóreningsrorelsen - — byggd pa den representativa demokra-
tiens principer — ar syftet icke minst att nedsla de grupp-
egoistiska tendenser, som annu i vissa fack góra sig gallande
och vari de med ratta se en fara for arbetarnas solidaritet och
hela rorelsens mójligheter att besta och att utvecklas till etl
instrument for produktionens demokratisering.

281

YRKESVALET OCH FACKFORENINGSRORELSEN

Ungdomsarbetslóshetens utbredning utgór har en varning,
som icke far bli obeaktad. Fackforeningsrorelsen far icke ut-
vecklas till en los sammanfogning av sarskilda yrkesorganisa-
tioner och till forsvar for privilegierade arbetargrupper : ett
forsvar mot de arbetslosa och i fórsta hand mot de unga yrkes-
losa. En sadan utveckling skulle betyda fackfóreningsrórelsens
dod och samtidigt en fara for det demokratiska samhallets be-
stand. Fackfbreningsrbrelsen maste i narvarande lagę utvecklas
till en med hansyn till hela arbetarklassens intressen enhetligt
inriktad organisation av arbetsmarknaden. Den maste komma
att yerksamt sóka styra arbetsutbudets anpassning till produk-
tionens krav i olika naringar och olika distrikt — en anpass-
ning som just nu pa grund av de pagaende yaldsamma om-
laggningarna ar sarskilt svar och omfattande. I denna anpass-
ningsprocess blir ett rationellare yrkesval ett nódvandigt medel.
Aven om detta betyder en fórandring av vissa fackfóreningars
avoga installning, kan yrkesvalet icke langre fa bli lamnat att
skota sig sjalvt. Ty i denna fraga kunna mojligen enskilda
fackforeningar men aldrig fackforeningsrorelsen sasom belhet
ha intressen, som skilja sig fran samhallets och fran den upp-
vaxande ungdomens.

Det racker emellertid icke med ett rationaliserat yrkesval i
och for sig. Darefter maste var och en aven yerkligen ges mbj-
ligheter att utbilda sig till det yrke han agnar sig for. Det
torde numera i princip rada allman enighet om att hela lar-
lingsviisendet maste organiseras pa ett salt, som battre svarar
till de ungas utbildningskrav. Vagarna ut i yrkeslivet fa icke
vara stangda. I vissa fali maste de unga ges ekonomiska mój lig-
heter att kosta pa sig en utbildning, om denna icke ger dem
inkomster under utbildningstiden. Alldeles sarskilt yiktigt ar
naturligtyis detta sociala krav vad galler de hógre teoretiska
studier, som forutsatta en mycket lang och kostsam skolgang.
Har maste samhallet ekonomiskt trada emellan: ej blott halla

282

SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KYALITET

utbildningsanstalterna kostnadsfria utan aven betala levnads-
kostnaderna under studietiden.

Forst da detta fonerkligats, ar bottenskoleidealet genomfort.
Att blott lagga studiegangen óppen fran smaskolan och uppat
ar, som alla val erkanna, halygjort arbete.

Vi bebóva alltsa manga och tillrackligt stora studiestipendier
for att lata begavningarna ur alla samhallsklasser komina fram
till de studier, som de aro sarskilt agnade for och intresserade
av. Darvid avlyftes aven en yasentlig del av den familjeindivi-
duella kostnaden for dessa barn. Och genom att gbra regel av
undantagen, skulle vi da vidare pa ett yasentligt siitt bor ja
bryta sjalva den skadligt otidsenliga klassdifferentieringen
mellan yrkena. Det racker darvid icke att ge nagra fattiga barn
friplatser i laroverken, ett fatal studenter sma studiestipendier
och ej heller att lamna ut ett mindre antal rantefria studielan.
Stipendierna behóva góras stora nog att yerkligen bekosta uppe-
hallet under studietiden. En ”friplats” garanterar ej, att en
fattig pojke eller flicka ocksa far undandra sig plikten att fór-
sórja sig sjalvr.

Kostnaderna borde principiellt ej avskracka: dessa utbild-
ningsstipendier fran det allmannas sida kunna yerkligen ses
som en inyestering — det galler ju att satta dessa unga i till-
falle att gbra i motsvarande man yardefullare arbetsinsatser
senare — och borde kunna utga som ”lon for studiearbete”
hellre an som lan. Detta ar sa mycket mera onskvart, som
”lanemojligheten” inte fritar fran forpliktelsen att skaffa goda
borgensman, vilket kan vara latt nog i over- och medelklassen
men stundom omojligt i arbetar- och bondeklassen. Studie-
mojligheterna for dessa sarskilt begavade borde t. o. m. goras
oberoende av familjens samtycke och aven av detta skal goras
bade tillrackligt stora och tillrackligt fritt atkomliga. En ideo-
logi om ”befordran till studiearbete” vore har pa sin plats.
Att den mest programenligt praktiserats i Soyjetryssland far
inte utgora nagot skenhinder; aven det konservativa England

FRI UTBILDNING

283

arbetar malmedyetet pa en liknande utveckling av kontinuer-
liga stipendier fran laroverkens fórsta klass och upp genom
universitet och specialskolor.

Reformer i denna riktning aro kanske just for naryarande
inte sarskilt populara infór utsikterna till ett studentproletariat
och med trangsel i de larda yrkena. For var del tro vi emeller-
tid, att till och med om det allmanna fullstandigt óvertoge
levnadskostnaderna for de studerande vid de statliga hógre
skolorna och utbildningsanstalterna — en reform, som i den
utstrackningen for den narmaste framtiden ar alldeles utom
rakningen — detta icke skulle oka utan snarare mińska denna
trangsel. Lagę de studerande vid de hógre skolorna helt pa det
allmannas bekostnad, sa skulle lararna — bland annat av de
sjahklara hansynen till konkurrensen om de med nódvandighet
begransade platserna — icke visa samma underlatenhet att i
tid hanvisa de lata eller obegavade till annan utbildning. I
synnerhet uniyersitetslararna klaga standigt óver den botten-
sats av for studiearbetet olampliga individer, som for nar-
yarande tynger i undervisningen, och de skulle i allmanhet icke
ónska battre an att utan samvetskval kunna fa stegra intelligens-
och karaktarskraven. Man skulle da kunna genomdriva den be-
gransning, som ar ónskvard, och samtidigt góra denna begrans-
ning till en yerklig sallning av begavningen och ambitionen.

De socialpolitiska reformer, vi tidigare gjort oss till fóre-
sprakare for, komma vidare att resa ansprak pa en alit stórre
mangd hógt utbildad arbetskraft. Det kan kanske komma att bli
fraga om att yerkligen fullt utnyttja vart duktiga, utbildade
folk. Men bortsett darifran, sa ar det orimligt att tappa till
sjalva kanalerna for den sociala cirkulationen. Det ar redan in-
ledningsvis framhavt, att klass- och yrkescirkulationen numera
alit fullstandigare inskrankts till att bero pa skolornas fórmaga
att vara sadana kanaler. Fórstarker man det monopol pa de
”hógre” yrkena, som den fataliga ekonomiska óyerklass ager,
yilken alls ej hindras ay kostnadshansyn, och dammer man upp

284

SOCI ALPOIJTIKEN OCH FOLKETS KYALITET

denna standscirkulation, sa konseryerar man de alltfor stora
klasskillnaderna och sanker dartill effektiviteten pa sjalva de
sociala och ekonomiska nyckelpositionerna. Det gór man icke
ostraffat i ett samhalle, som tekniskt, ekonomiskt, organisa-
toriskt och ideologiskt befinner sig i en nastan explosionsartad
utveckling.

Sammanfattning.

I den ónskestyrda skildring av framtida socialreformer, som
givits i detta kapitel, har den ledande synpunkten fatt vara
befolkningskvaliteten — fragan, hur vi kunna mota de skarpta
kvalitelskraven genom att forbattra vart folkmaterial. Tva andra
i huvudsak med varandra sammanlopande synpunkter ha emel-
lertid samtidigt legat under hela framstallningen : behovet av
en ekonomisk utjamning i proportion till barnfórsórjnings-
plikten i syfte att mińska den familjeindividuella extrakostna-
den att fóda upp barn och det diirav harledda men ayen i och
for sig motiverade behovet av ekonomisk utjamning mellan
klasserna.

Mangt och mycket av detta kostar stora pengar. Alldeles icke
alit. En hel del innebar bara en mera andamalsenlig organisa-
tion och samtidigt en bnskvardare kostnadsfordelning: en kost-
nadsóverflyttning fran den enskilda familjen till samhallet,
d. v. s. till oss alla. Storre delen av de foreslagna reformerna
innebar emellertid otvivelaktigt en betydande kvalitetsstegring
av den barnavard vi halla oss med. Men den inyesteringen be-
talar sig sannolikt battre an ett flertal andra vi kunna góra i
denna varld, dar mott och mai fórtara och dar konjunktur-
vaxlingar fórvandla stabila bórsvarden till luftvarden. Var
rikedom ligger i vara naturtillgangar och dessutom i var be-
folkning, i dess moraliska halsa, dess intellektuella spanstighet
och fysiska motstandskraft. Icke bli vi fattigare darfór att vi
varda oss battre om yart befolkningskapital.

KRAYET PA SAMHALLSREFORM

285

Det ar emellertid alldeles givet, att vi maste producera mera
for att kunna góra denna for vart folk livsviktiga investering.
Den inskrankning av óverklassens lyxkonsumtion, som kan till-
gripas, racker inte langt for att betala dessa soeiala reformer
— den saken bór man halla klart for sig. Men vi maste organi-
sera produktionen mera rationellt, vi maste producera mera
redan for att kunna utrota massarbetslósheten. Den konsekven-
sen ha vi taga. En samhallsordning, som, fastan fruktsamhets-
talen fallit langt under reproduktionsgransen och fastan tenden-
sen alltjamt pekar nerat, icke har rad att ge barnen tillracklig
och sund fóda, fuktfria och rymliga bostader, betryggande
halsovard och en god uppfostran, och som samtidigł saknar
bruk for en stor del av sin arbetskraft, vilken far ga arbetslós —
den samhallsordningen ar orimlig, ofórnuftig och omoralisk,
och den ar genom ett sadant medgivande redan dómd. Ett folk
som vill leva kommer aven att genomfóra domen, kommer att
reorganisera samhallet.

Den stora politiska grundfragan om organisationen av sam-
hallets produktion och av produktionsresultatets fórdelning
mellan medborgarna galler i narvarande lagę ej liingre blott
fragan, hur vart folk skali leva, utan galler den langt ódes-
digrare fragan, om vart folk óverhuvudtaget skali leva. Detta
ar den djupare innebórden av den befolkningspolitiska syn-
punkten pa socialpolitiken.

286

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

ATTONDE KAPITLET.

Socialpolitiken ocli den familjesociologiska
utvecklingen.

En radikal omlaggning och utvidgning av den profylaktiska
socialpolitik, som inriktar sig pa barnens vard, fostran och ut-
bildning, ar nu nódvandig redan emedan familjen sjalv sasom
social institution undergatt och undergar genomgripande fbr-
andringar.

Moralisterna veklaga over familjelivets ”fórfall”. Den gam-
maldags familjesolidariteten efterlyses som nagot \ardefullt, vi
fórlorat. Aktenskapsmoralen anses sjunka, darfor att akten-
skapen visat en viss tendens att bli kortvariga och mindre indi-
yiduellt bindande. Orsaken ses i en ”moralisk upplósning”, som
man predikar och i man av formaga aven sóker lagstifta emot.

Pa samma y tliga diskussionsplan róra sig de populara anti-
moralisterna. Sjukligt ressentimentsbundna och darfor med elt
egenartat destruktionspatos prisa de den moraliska upplosningen
sasom en frigórelse fran gangna tiders socialmagiska fordomar
och se stundom framtidsperspektivet i en fortsatt och alltmer
fullstandig ”frigórelse” i meningen av en atomistisk anarki pa
sexuallivets omrade: ett tillstand av tillfalliga och opersonliga
sexualfórbindelser. Barnen — om de óverhuvudtaget fa rum i
dessa utopier — skulle fa dvertas helt av samhallet pa ett satt,
som en kort tid propagerades i Sovjetryssland men aldrig t i 1 1 -
lampades och nu heller icke langre dar star sasom idealiskt.
— Den moraliska diskussionen nu till dags har stundom starkt
slakttycke med den religiósa diskussionen for ett par decennier

MORALISTERNA OCH AN T I M ORA LI STERN A

287

sedan. Mot de moraliskt ”troende” sta de ”otroende” lika nega-
tivistiskt entusiastiska, som en gang ateisterna — i kraft av en
numera uppenbar religiós fixering — da stodo mot de guds-
troende.

Vad som sker ar emellertid nagot vasentligt djupare, an
moralisterna och antimoralisterna vanligen ana. Det ar i sista
hand ej fraga om en ”moralisk upplosning” eller en ”moralisk
frigorelse”, galler saledes ej nagonting, som i hógre grad kan
paverkas vare sig genom moraliserande predikningar eller anti-
moralisk propaganda. Och moralisterna kunna vara trygga:
moralen sasom sadan bestar. Den har starka rótter i socio-
logiska nódvandigheter. Den aterkommer alltid ehuru inte all-
deles likadan; den fórandras. Men det borde man val ha lart
sig fran historien och den antropologiska forskningen, att
moralen skiftar med fórandringarna i samhallets struktur.

Den ”moraliska upplosningen” och den populara diskus-
sionen om denna sak aterspegla blott en sociologisk omvand-
ling av familjeinstitutionens struktur. Denna omvandling fram-
drives i sin tur av an djupare liggande forandringar i produk-
tionstekniken och darmed i sjalva betingelserna for mansk-
ligt liv. Detta djupare och aven vetenskapligt sannare perspek-
tiv pa fóreteelserna vinner man, om man upphór att betrakta
familjen sasom ett av Gud eller manniskor alldeles fritt valt
och instiftat forhallande och overgar ti 11 det sociologiska be-
traklelsesattet, dar familjens organisation framstar sasom en
form for mansklig samlevnad, mer eller mindre lyckligt an-
passad till givna ekonomiska och sociala betingelser.

Fran denna synpunkt ligger det tamligen uppenbart, hur fel-
aktig den fórestallningen ar, som regelbundet moralisterna och
oftast aven antimoralisterna góra sig, da de tro att iiktenskapets
* och familjens problem i fórsta rummet galler de enskilda man-
niskornas installning — den ”etiska” relationen mellan deras
natur- och andesida, som teologerna brukat uttrycka saken —
och forst i andra rummet den sociala institution som uppbygges

288

SOCIALPOL1TIKEN OCH FAMILJEN

genom dessa enskilda aktenskap och familjer. I verkligheten lir
tvartom institutionen det socialt primara och dess beskaffenhet
betingar de enskilda manniskornas installning. Moralen ar
vasentligen en funktion av institutionen och icke tvartom. Och
institutionen ar i sin tur i huvudsak en funktion . av den
totala samhallsutvecklingen, vilken i sista hand framdrives av
tekniken.

Star man infór uppgiften att forsoka genom praktiska at-
garder ”losa” problemet i meningen av en stórre social och
personlig harmonis uppnaende, ar en sadan sociologiskt institu-
tionell vetenskaplig betraktelse av familjen mera pessimistisk
an den moraliska — eller antimoraliska — i det den icke ger
stód at den moraliserande illusionen, att man skulle pa ett lang-
siktigt och djupgaende satt kunna omskapa samhallet genom
att vacka och omvanda de enskilda manniskorna. Men den
sociologiska betraktelsen ar aven mera optimistisk och det i ett
hanseende som borde intressera alla moralister. Genom en for-
andring av institutionen, av samlivets yttre betingelser, for-
andrar man namligen de enskilda manniskorna och darmed
aven deras moraliska installning. Man kan inte sa tan ja och
vrida manniskorna, att de kunna leva lyckligt i en livsform,
som sjalv genom traditionens troghet alldeles kommit ur jam-
vikt med den i sista hand utslagsgivande faktom: den tekniska
och ekonomiska utvecklingen. Men man kan soka styra och leda
institutionens anpassning till storre harmoni med samhalls-
utvecklingen i dess helhet och darigenom bortskaffa sjalva
orsakerna till aven de enskilda manniskornas moraliska fel-
anpassningar. — Dessa abstrakta satser ha fórutskickats, ehuru
de icke i och for sig aro mycket sagande for den som icke
sjalv lart kanna det sociologiska betraktelsesattet. De kunna
icke utan stor vidlyftighet gbras innehallsrikare. Den fortsatta
framstallningen skali emellertid soka fylla dem med ett mera
konkret innehall, om an endast for ett begransat omrade.

FAMILJENS UTYECKLINGSSKEDEN

289

Familjens omvandling.

Familjen sasom samlevnadsform maste fran denna synpunkt
oavbrutet antagas ha forandrat sig i takt med den totala sam-
hallsutvecklingen. Man kan illustrera denna fórandringsprocess
med antropologiska och historiska exempel: nomadfarniljen som
en typ vitt skild fran Sóderhavsóarnas familj, den orientaliska
familjetypen lika skiljaktig fran bada och aven fran t. ex. den
islandska slaktfamiljen o. s. v. 1 vart eget land har familje-
institutionen tid efter annan undergatt genomgripande forand-
ringar. For vara behov i detta samband racker det om vi fatta
i sikte tre utvecklingsskeden, varav vi ha tydliga relikter annu
i vara dagars familjeorganisation: den patriarkaliska familjen
fran bonde- och hantverkssamhallets dagar, den desorganiserade,
halvpatriarkaliska, individualistiska familjen under industriali-
seringens genombrott och slutligen den fullt moderna familje-
typ, som nu langsamt bór jar ta gestalt i en slags mera slutlig
anpassning till de av industrialiseringen forandrade ekonomiska
och sociala betingelserna.

Det ar denna standiga anpassningsprocess vi se fortga under
vara ogon, och det ar den som vallar sa manga personliga slit-
ningar och reser sa manga nya sociala problem. Den gammal-
dags stabila och med den havdvunna moralens patina fdr-
skónade patriarkaliska familjetypen ar namligen lika omojlig
och oandamalsenlig i vara dagar som en riddarrustning for en
ingenjor. Aven den moderna familjetypen kommer val en gang
att vinna sin popularmoraliska vardestegring, da traditionen
fórgyllt den, fastan olyckligtvis sannolikt fórst da den ytter-
ligare skali behova fórandras i nagon riktning, som vi nu inte
kunna urskilja. Den moraliska idealiseringen kommer da pa
nytt att verka utvecklingshammande och moralupplósande.

Den patriarkaliska familjen, som vi utan att ta hansyn till
alla dess variationer fatta som en ”idealtyp” — i Max Webers
mening av en for analysen vald, standardiserad abstraktion,

19. — M y r d al, Kris i befolkningsfragan.

290

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

vral att skilja fran ett samhallspolitiskt ideał - — var i viss man
ćindamalsenligt anpassad till gamla tiders produktionsordning
och sociala organisation. Familjen var en celi i samhalls-
kroppen; den var i dessa sjalvhushallets dagar en produktions-
enhet och samtidigt en konsumtionsenhet. Familjen var ett full-
standigt och i viss grad slutet ekonomiskt hushall. Man hjalptes
at att producera det som man inom familjen skulle konsumera.
De olika familjemedlemmarnas arbetsinsatser voro visserligen
olika med hansyn till bade tradition och individuell funktions-
duglighet, men de voro dock tarnligen likvardiga.

Speciellt i den gamla bondefamiljen var sammanhallningen
betingad av arbetsfórdelningens nódvandighet: mannen plójde
och sadde, hustrun beredde lin och mjolkade, barnen rafsade
och plockade sten, alla togo med visst undanskjutande av andra
plikter del i skorden, som betecknade en under kort tid samman-
pressad stegring av nódvandigt arbete - — detta bara ett exempel
pa en arbetsfórdelning, som i och for sig icke medfórde nagon
maktkoncentration hos ena eller andra parten. Hur arbetet fbr-
delades ar darvid ovasentligt med hansyn liii familjestruklurens
grundtyp; det har aven vaxlat efter de yttre betingelserna och
traditionen i olika trakter och olika tider.

Vasentlig var blott familjens karaktar av produktions- och
konsumtionsenhet, yarinom viss arbetsfórdelning tillampades.
Det patriarkaliska momentet i familjeorganisationen beteckna-
des mest av den nagot myndiga omsorg, som fran de iildres
sida lades i dagen och som var sanktionerad av tradition och
religion, samt dartill av husfaderns legała maktstallning, en
makt som fóre penninghushallets dagar emellertid knappast
gjorde sig i hógre grad kannbar i det dagliga livet.

Man gór sig ofta alldeles óverdrivna fórestallningar om hus-
fadersdespotism i denna gamla patriarkaliska familj. I sjalva
verket hade husmodern utrymme for en nastan fullt likvardig
maktutóvning, och hon hade i sina produktionsfunktioner en
fast grundyal for denna makt. Man glómmer vidare, att livet

DEN PATRIARKALISKA FAMILJEN

291

inom denna organisationsram var stationart, och darfór hunnit
bli in i detal jer fast regelbundet av ”folkways and mores”, av
pliktfórbundna, allmant respekterade sedvanjor och traditioner.
Dessa tedde sig sasom yttre bud och de minskade mójligheterna
till personligt nyckfull maktutóvning fran nagon parts sida.
Den patriarkaliska familjen utgór i sjalva verket kollektivi-
tetens urbild — en stangd, hammad, ofri och stillastaende
kollektivitet visserligen, men dock en ganska stabil form av
intressegemenskap och funklionsdelning.

Till den sociala janwiktens och den patriarkaliska ordningens
vidmakthallande bidrog pa ett vasentligt satt, att familjens
tilharo var nara fórknippad med jordbesittning. De gamla
bondeaktenskapens varaktighet och bondefamiljernas inre sam-
manhallning far nog i hog grad lillskrivas medlemmarnas in-
tresse i den gemensamma egendomen. Denna kunde vanligen
inte bekvamt fórvandlas i pengar och delas upp, sa att var
och en kunde dra sina farde med sitt. Jorden maste brukas,
och brukningstekniken forutsatte att detta skulle ske med
fórenade krafter. Nar den personliga erotiken och det sam-
fallda egendomsintresset kommo i strid, fick erotiken vika.
Skilsmassa kom darfor sallan i fraga. Nagon dramatisk upp-
losning av erotiska fórvecklingar var knappast att tanka pa.
Troheten var kanske inte stórre da an nu, men man blundade
hellre for snedsprangen, eftersom en aktenskapsupplósning
skulle ha vallat alltfor stor oreda och alltfor manga ekonomiska
svarigheter.

I viss inan hanga ju dessa ekonomiska hansyn i an i dag.
Att 1800-talsaktenskapen varit fastare an 1900-talsaktenskapen
berodde sakerligen till storsta delen pa att den tidens hustrur
— utan egendomsratt och utan egen fórsórjningsmojlighet —
inte vagade och kunde havda sina moraliska eller personliga
krav. Eller det berodde tvartom pa att den part, som fort in
hela eller storsta delen av formógenheten i boet eller som
besatt den storsta inkomstmójligheten — vanligen mannen —

292

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

inte var beredd att i den omfattning lagen fóreskrev skilja
sig fran dispositionen óver fórmógenhet och inkomst. Ty nagon
mycket fastare grundval av trohet och omsesidiga hansyn
byggde man knappast pa fórr an nu. Daremot reste givetvis
konventionen starkare hinder. Men sociologiskt ar konventionen
huvudsakligen en regelbindning av sedvanjan och darfdr i sista
hand till stor del en funktion av de nyss berorda, samman-
bindande ekonomiska intressena.

Den stabila sociala organisation som forelag i den patriarka-
liska familjen kom pa mangahanda satt aven barnen till godo,
och det ar sakert med den gamla famil jęty pen som en mónster-
bild infbr ogonen vi ofta annu i dag fora med oss och tro pa
talesatten om hemmet som barnens hela varld och naturliga
livsmiljb. I denna den fórkapitalistiska familjen levde barnen
i intim narhet till de vuxnas hela varld. Alldeles sarskilt galler
detta bondefamiljerna, som verkligen kunna sagas ha bjudit
sina barn en naturligt idealisk uppvaxtmiljb.

Aven om barnen i bórjan inte gjorde sa mycken nytta, togo
de dock del i alit. Och de hade verkliga ting omkring sig. De
iakttogo naturprocesser och de vuxnas stravan att styra dessa
efter sina intressen. De fingo handskas med alla de redskap
och grejor som de i framtiden skulle komma att bruka. Natur-
ligt gick leken bver i arbete, naturligt mognade deras varlds-
askadning. Och den bibeholl sin jamvikt, ty varlden runtom-
kring dem var fast och fullstandig, den var mer eller mindre
en sluten social organisation. De vaxte upp i just den arbets-
och livsmiljb de for framtiden skulle tillhora. Alla deras varde-
skalor blevo fasta.

Hela deras varld var statisk. Sa ocksa deras manskliga rela-
tioner. Man umgicks med sin slakt och socknen ; aven som
vuxen och gift utokades eller fórandrades icke namnvart kretsen
av ens sociala kontaktmójligheter. Detta betyder en oerhord
— hiir naturligtvis nagot overdriven men ”idealtypisk” — olik-
het mot var tids fórhallanden. Man kan har verkligen tala om

BARNEN I DEN GAMLA FAMILJEN

293

en uppfostran, som var andamalsenlig for den tidens sociala
fórhallanden. Familjeorganisationen var andamalsenligt av-
passad ej blott for den av naturfórhallandena och tekniken be-
stamda produktionsordningen, utan darmed aven for det
vaxande slaktets fostran till de fardigheter och livsvarden de
skulle ha behov av sasom vuxna.

Detta ar icke en reaktionar skónmalning av gamla tiders
fórhallanden. Vi veta hur uselt och fattigt folk levde fórr, vi
kanna den stank av smuts, nód och instangdhet, som stiger ur
havderna. Vi ónska oss icke tillbaka, och en sadan stravan
vore for ovrigt omójlig att uppfylla. Men for att fórsta den
sociologiska utvecklingen och de nutida problemen maste man
halla klart for sig, hur mycket friare fran slitningar en dylik
statisk tillvaro kunde vara, samt hur den sociala institution,
som genom arhundraden nagorlunda andamalsenligt anpassat
sig efter de bestaende fórhallandena, sedan far en traditionens
makt óver vart tankande, som det vill starka ansatser och nya
sociala insikter till for att kunna kampa sig fri fran.

Vad sarskilt galler barnens fostran ar darvid ett markligt
faktum vart att i detta samband sarskilt understryka. Nagol
yasentligt i de pedagogiska program, som nu kampa for fór-
staelse, var den tiden tillgodosett. Saken illustreras kanske hast
genom det papekandet, att t. ex. programmet om ”funktionell
uppfostran” var overflodigt, eftersom detta krav pa ett sjalv-
klart och fullstandigt satt redan var uppfyllt, utan att man
behovde utstudera sarskilda lek- och undervisningsmetoder.
Disciplinproblemet lag ocksa alldeles annorlunda, eftersom da
merparten av alla vardagshandlingar pa ett helt annat satt voro
reglerade genom ett system av andamalsenliga, traditionsfasta,
pliktfórbundna sedvanjor, och eftersom daryid ”lydnaden” var
sjalyklarare, psykologiskt lattare och aven nódvandigare ur
iindamalsenlighetssynpunkt. De nya pedagogiska programmen
ha i sjalva yerket huvudsakligen kommit till for att skapa en

294

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

ersattning for sociala miljofaktorer, som familjeinstitutionen
tidigare inrymt men icke langre inrymmer.

I denna pa ekonomisk intressegemenskap fast grundade form
for den manskliga samlevnaden, som den forkapitalistiska
familjen utgjorde, vallar den sa smaningom intradande indu-
strialiseringen svara slitningar. Med industrialiseringen fol jer
namligen penninghushallningen och inom denna en utvidgad,
en hela samhallet omfattande arbets- och funktionsdelning, som
splittrar familjen sasom enhetlig produktions- och konsum-
tionsenhet.

Dessa sociologiska fórandringar kunna foljas efter vaxlande
linjer, beroende pa den synpunkt man valjer vid sin analys.
I det foljande studera vi narmast de verkningar, som resa de
starkaste kraven pa socialpolitisk nyanpassning: den okade
sociala rorligheten, arbetsgemenskapens upphavande, hempro-
duktionens inskrankning och darmed sarskilt kvinnornas och
barnens ekonomiska isolering och tilltagande sysslolóshet, den
manliga familjeforsorjarens forstarkta personliga makt, tack
vare att det ar han som har fórvarvsarbetet och far kon-
tanterna.

Den dynamiska oro, som satter in med industrialiseringen
och ovar sin upplosande verkan pa den forkapitalistiska famil-
jens struktur, fyller hela det borgerliga 1800-talet och kvarstar
annu. Familjens desorganisation ar det socialt kanske djupast
rotade kannetecknet pa denna tid sasom socialhistoriskt óver-
gangsskede. Detta bor namligen vara en huvudsyn punkt: att
individuella och sociala slitningar uppsta, nar disharmoni rader
mellan en social institution — i detta fali familjen — och dess
betingelser i det totala ekonomiska och sociala liv, dar institu-
tionen har sin plats sasom tillvarelseform. Det har uppstatt vad
de anglosaxiska sociologerna kalla ”a lag” (efterslapning) —
ett glapp i utvecklingshastigheten for de bagge sociala fore-
teelserna: familjeliy och ekonomiskt liv. Familjen blir efter i

DEN PATRIARKALISKA FAMILJENS UPPLOSNING 295

utvecklingen och darfór desorganiseras den. Den desorganiseras
desto mera, ju mer man hammar dess utveckling.

Familjelivet ar nu i grund och botten en passiv traditions-
form utan social egenrorelse. Det ekonomiska livet innesluter
daremot en drivande kraft: tekniken. Den tekniska utvecklingen
kraver standig nyorganisation av de manskliga sammanlevnads-
formerna. Familjen ar darvid en sarskilt stel social form. Den
har i varje sin gestaltning standigt visat sig sla djupa rótter.
Aven vad som kunde framsta sasom ratt likgiltiga detaljer i
dess yttre utformning har satls i fórbindelse med innerligt fast-
vuxna livsvarden och med konventioner, som gaiła individens
sociala anseende.

Familjens onwandling blir darfór oundvikligen en tids-
kravande och smartsam process. Under ett langt tidsskede,
som annu icke ar avslutat, kommer familjen att befinna sig i
desorganisation : blott ett fatal manniskor ha mod och insikter
nog att dari trots alit skon ja en begynnande reorganisation.
Omvandlingen tar nódvandigtvis flera generationer. De gamla
idealen maste do ut med de generationer, som uppburit dem.
De nya generationerna med sina nagot mera justerbara livs-
varden fa fórsiktigt orientera sig pa ett skickligare satt i en
fórandrad tillvaro. Det historiska skede, som darunder fórflyter,
ar ett óvergangsskede.

Matt med det fórgangnas normer ter sig ett sadant skede
sasom en urartning. Men lika ofullkomligt framstar det, skar-
skadat i ljuset av framtidsidealen. Skillnaden mellan de bada
synpunkterna — den fórtidsfixerade och den framatblickande
— ar dock den vasentliga, att medan fran den fórra synpunkten
utvecklingen gar nedat, ohjalpligt nedat, sa finns det fran den
senare synpunkten sakra fórhoppningar om en ny social jam-
vikts uppnaende. De konservativa ha i denna utveckling att
sórja sa som de sórja, vilka intet hopp ha. Den senare syn-
punkten ar emellertid den historiskt riktigare och dartill den i
langden utslagsgivande — den enda som kan yagleda ett in-

296

S0CIALP0L1TIKEN OCH FAMILJEN

telligent styrande av utvecklingen i syfte att fórkorta óver-
gangstidens upplósning och i syfte att avagabringa en socialt
sa ónsklig gestaltning av den slutliga anpassningen som ar
mój lig.

Lat oss nagot narmare granska denna slitning mellan
gammalt och nytt i den nutida familjen. Den gamla patriarka-
liska familjen var, som vi redan framhallit, pa en gang en
produktionsenhet och en konsumtionsenhet. Dari lag dess socio-
logiska slutenhet. Under trycket av den pagaende industriali-
seringen har till en bórjan familjen upphórt att vara en pro-
duktionsenhet. Den ar nu blott en konsumtionsenhet och har
darigenom en betydligt smalare ekonomisk bas.

Detta ar den viktigaste och primara fórandringen. Pro-
duktionen sker nu nagonstades utom hemmet. Producenten ar
en specialist som producerar for en marknad, dar han sal jer
sin vara for pengar. Vanligen ar han helt enkelt arbetare och
uppbar en kontant lón for sitt specialinriktade arbete. Och
den familjemedlem, som mera normalt arbetar for produktionen
och som fórvarvar den inkomst, som skali anvandas for kon-
sumtionen, ar mannen. I den gamla familjen hade daremot alla
medlemmar sina produktionsplikter, vilka aven tjanade som en
grundval for konsumtionsratligheterna. Saval plikter som rattig-
heter voro reglerade i stadfast tradition, som i stórsta utstrack-
ning onódiggjorde personliga beslut. Gralet om hushallspengar
kunde icke existera.

Det ar sallan observerat, att upplósandet av familjeproduk-
tionen och fórlaggandet av fórsórjningsplikterna pa mannen
ensam betydde en oerhórd maktókning for husfadern i familjen,
som aldrig kunnat motvagas genom de moraliserande fraserna
om det kvinnliga hushallsarbetets likvardighet. Husfadern-
despoten ar en typ, som tillhór just det nu snart fórgangna
óvergangsskedet. Den hade langt mindre fórutsattningar i den
fórkapitalistiska familjen. Vi fa har akta oss att lata beteck-
ningen styra tanken. I maktmening var 1800-talets óvergangs-

MAKTFÓRSKJUTNINGAR INOM FAM1LJEN 297

familj namligen langt mera ”patriarkalisk” an den gamla s. k.
patriarkaliska familj en.

I samband med denna mycket vasentliga maktfórskjutning
inom familj en uppsta helt natur ligt en mangd svarartade in-
tressebrytningar. Saviil hustrur som barn kunna kanna otill-
fredsstallda sjalvstandighetskrav, se egna livsmojligheter som
det icke ligger i deras egen makt att utnyttja. I svarartade fali
kunna dessa krav vaxa till farliga ressentiment. For att bar
tills vidare blott ta ett exempel: vilken olidlig makt fick icke
helt plotsligt fadern bver en sons eller dotters yrkesval och
yrkesutbildning. Hela problemet om yrkesvalet var i sjalva
verket alldeles nytt: skapat genom industrialiseringen och den
okade rorligheten. Da det nu upptrader, vilar makten huvud-
sakligen hos fadern och, mark val, valet maste av honom av-
góras personligt utari stodet och begransningen av genom langa
tider stadfast tradition.

For denna familj, reducerad till konsumtionsenhet och med
forsórjningsbordan pa detta ensidiga satt lokaliserad, blir det
alit svarare att uppratthalla illusionen om familjemedlemmar-
nas samfallda ekonomiska intresse. Med hela mangder av mora-
liserande talesatt sóka vi forgaves tacka óver det faktum, att
inom familjerna tvartom besta starka ekonomiska spanningar.
Karakteristiskt for denna óvergangstyp av familj var nog just
gralet om hushallspengarna, som antagligen i sin man for-
giftade merparten av 1800-talsaktenskapen.

Vissa ansatser till nyordning av aktenskapsinstitutionen maste
under sadana fórhallanden redan tidigt framtrada som en reak-
tion mot familjens fórandrade livsbetingelser. Narmast sasom
utslag av sadana tendenser har man att betrakta lagstiftnings-
reformerna om gift kvinnas ekonomiska rattigheter och an mer
upphavandet av mannens malsmanskap óver hustrun samt
hennes installande sasom fullt medansvarig for barnen (detta
skedde dock sa sent som 1920). Under tiden har aven hela
kvinnoemancipationsstormen vuxit fram, inneslutande en mangd

298

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

krav pa politisk medborgarratt och framfór alit krav pa eko-
nomiskt oberoende, helst vunnet genom eget fórvarvsarbete.

Kvinnoemancipationen ar saledes i himidsak att betrakta
sasom ett svar och en protest emot en genom industrialiseringen
skedd maktfórskjutning till mannens fórman. Kyinnorna i den
fdrkapitalistiska familjen bade varit icke svagare utan betydligt
starkare an kyinnorna under óvergangstiden. De hade agt sa
nara fullstandig likstallighet i det sjalvhushallande kollektivets
ekonomiska liv, att en frigorelse icke varit i hógre grad pa-
kallad.

Men nu blev den det. Kyinnorna voro i fórsvarsstallning: de
voro undantrangda. Och de hade att genom organisation och
politik men i forsta rummet genom att tranga pa emot fórvarvs-
livet soka ateryinna den andel av plikter och rattigheter, som
genom den patriarkaliska familjens sonderfallande holi pa att
beróvas dem. Till vissa darmed forenade sociala konsekvenser
aterkonmia vi senare.

Barnens fostran i familj och barnkammarskolor.

Rattslósare stodo lange barnen i denna desorganiserade óver-
gangsfamilj. Medan kyinnorna aro vuxna manniskor, som
sjalva kunnat kampa sig fram till ateryinnandet av plikter och
rattigheter aven inom det industrialiserade samhallet, kan for
barnen blott nagot vinnas genom samhalleliga stódatgarder,
genom aktiv socialpolitik. Och for socialpolitik av denna art
var jordmanen icke sarskilt gynnsam under den framvaxande
industrialismen.

Oftast sag man icke problemet eller sag det blott i mycket
begransad omfattning, sasom t. ex. nodvandigheten att skydda
barnen fran halsofarligt industriellt arbete. Det lag emellertid
helt i linje med familjens egen utveckling, att den samhalleliga
barnavarden oavbrutet utvecklades och att den till en yasentlig
del kom att besta i atgarder agnade att undandra barnen fran

BARNEN I UPPLÓSNINGSTIDENS FAMILJ 299

den nu alit mindre produktionsekonomiskt grundade och allt-
mer ensidigt hos familjefadern lokaliserade familjeauktoriteten
— undervisningen overtogs av skolan, hjalpinstitutioner av
olika slag vaxte fram, sjukyard ocli tandvard bór jadę organi-
seras socialt, viss samhallelig kontroli óver familjernas satt att
i olika hanseenden varda sina barn bór jadę utóvas o. s. v.

Da samhallet sa tratt in och undan for undan óvertagit makt,
ansvar och kostnader for barnen, har aven i viss man den havd-
vunna men nu ej langre sakligt yalgrundade familjeideologien
mast uppluckras. Sarskilt uppfattningen om familjens uteslu-
tande myndighet óver barnen har mast maka at sig atskilligt.
Denna ideologiska fórandring maste emellertid drivas mycket
langre. Starkare ingrepp i det familjeindividuella konsumtions-
valet bli av nóden. Familjens ”ratt” att lata barnen bo uselt,
att eftersatta deras sunda mathallning och goda fostran, att
hindra dem fran ett rationellt yrkesval och att fórmena dem
en andamalsenlig utbildning far inte langre vara sa obegransad
som nu. Men barnens ”frigórelse” kan av samhallet blott kópas,
genom att samhallet iklader sig en alit stórre del av kostnaden
och ansvaret.

Det ar for en fórandring i denna riktning vi i denna bok
talat, och vara argument ha varit befolkningspolitiska, med
tyngdpunkt likval a hansynen till befolkningens kvalitet och
till ónskvardheten av en klassmassig inkomstutjamning. Det
visar sig nu att samma slags atgarder aven framsta sasom en
rationell nydaning, motiverad av de djupare fórandringar i
familjens struktur som fóljt industrialiseringen.

Denna utveckling fram emot en socialt profylaktisk barna-
vard far darfór icke hindras genom falskt individualistiska fri-
hetskrav. Det bór i detta samband observeras, att mycket av
det segslitna patos, varmed den ”individuella friheten” och det
”egna familjeansvaret” fórsvaras, grundar sig pa en sadistisk
benagenhet att utstracka denna ”frihet” till en obegransad och
okontrollerad ratt att harska aven óyer andra. En viss slags

300

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

kritik av de nymodiga intrąngen pa familjens sjalvbestam-
manderatt ar nonsens, da i sjalva verket barnens delaktighet i
denna ”frihet” aldrig havdats och hustrurnas sallan helt ut
praktiserats. Den enda ”frihet”, som egentligen trades for nara,
ar familjeforsórjarens ratt att vara herre over sina stackare.
Man far framfór alit icke glómma, att denna ”frihet” i
meningen familjeauktoritet óver barnen i gamla tider starkt
tyglades och begriinsades, dels av stadfast tradition och dels av
de rent faktiskt mycket begransade valmójligheterna i ett sta-
tiskt samhallstillstand.

I huvudsak ar denna ”frihet” saledes ett upplosningsfenomen
bland alla de andra under det liberała overgangsskedet, och
ingreppen fran det allmannas sida aro i huvudsak blott en er-
sattning for de eljest felande tyglande och begransande fak-
torerna. Tvanget ar icke stórre an det som utóvades av tradi-
tionen och av valmójligheternas begransning i gamla tider.
Inom denna ram kommer alltid en frihet att besta. Men en frihet
utan fornuftig ram ar godtycke och dartill en farlig art av
godtycke, da friheten bestar i makt over andras livsfóring.

Vid bedomandet av familjens forhallande till barnen bor aven
beaktas en annan betydelsefull faktor i den pagaende indu-
strialiseringen : den okade sociala rórligheten. Uppvaxtmiljón
ar mera sallan an fórr likartad med den senare levnadsmiljon.
De fa och fasta sociala relationerna ha ersatts av ett otal skif-
tande. Slakten och bygden binda icke sa starkt individen, och
med hansyn till den socialt utvidgade arbetsfordelningen vore
detta heller icke andamalsenligt. En sarskilt for familjesamman-
hallningen viktig synpunkt ar darvid, att de olika familje-
medlemmarna nu normalt ha olikartade sociala anknytningar
och fórvarva starkt skiftande livserfarenheter. Detta medfór
givetvis, att illusionen om den fullkomliga enhetligheten inom
familjen maste uppges. Ett visst spelrum for intressebrytningar
uppkommer aven harigenom. Att inte latsa om dem vore att
hyckla.

BARNEN MASTE FRIGORAS

301

Denna rikare variation i de manskliga fórbindelserna samt
den omnamnda utvidgningen av valmójligheterna och den stórre
rorligheten óverhuvudtaget innehalla aven ett memento for
var socialpolitiska stravan att nyanpassa familjeformen. Upp-
fostran maste fórst och framst mera fatta i sikte att rusta man-
niskorna for deras rorligare liv. Det fordras, att vi fostra vara
barn till helt andra grader av sjalvstandighet, av egen beslut-
kraft, av psykologiskt oberoende an fbrr var nódvandigt. Yi
ha berórt detta behov i samband med skolans uppfostringsideal.
Samma ledlinjer bora emellertid beaktas pa ett mycket tidigare
stadium av uppfostran, i smabarnsaldern, och de ge ett av
skaleń till att vi ónska delvis flytta ut denna uppfostran fran
familjen till for flera barn gemensamma barnkammare.

Sjalva detta faktum, att slakttillhórigheten maste spela en
alit mindre roli nu an under gamla, mer stabila forhallanden,
staller pa den moderna familjen det kravet, att den maste góra
det psykologiskt lattare for barnen att lósa slakt- och familje-
band. Detta ar ett kanske paradoxalt krav i en tidsenlig upp-
fostran: vi maste frigóra barnen mera fran oss sjalva. Det
duger inte att lata dem fixeras alltfór starkt till oss. Den faran
ar emellertid óverhangande nu, sarskilt da barnens antal blivit
mindre och varje individ darfór utsattes for en alltmer intensiv
fóraldrapaverkan och tillgivenhet.

I sitt framtida liv ha emellertid barnen mindre an fórr fór-
aldrarna att lita till. Redan en sa pataglig fóreteelse som den
stórre yrkesrórligheten och den geografiska rorligheten gór det
nódvandigt for oss att psykologiskt mer lósgóra varje ny genera-
tion fran den aldre. Vi fa icke hamma vara barn med ensidiga
fixeringar till oss sjalva och med alltfór ensidig inriktning pa
just vara levnadsvanor och var livsinslallning. Dari ligger annu
ett skal for att tidigt bórja delvis lósa deras uppfostringsmiljó
fran den lilia och privata familjekretsen.

Det viktigaste skalet till att i viss man flytta barnens upp-
fostran utanfór hemmet ha vi emellertid i en annan fórandring

302

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

av familjeinslitutionen, som industrialiseringen fort med sig:
hemmen ha upphórt att vara sa andamalsenliga som uppfost-
ringsmiljó.

Arbetsgemenskapen ar upphavd. Produktionen ar losgjord
fran hemmet och dessutom sa specialiserad och komplicerad,
att barnen inte kunna deltaga. Deras deltagande i ett specialist-
arbete — om det nu vore mójligt — skulle heller inte ha
samma fostrande, livsorienterande varde som arbetet i nom det
gamla sjalvhushallande familjekollektivet hade. Vi bli tvungna
att hitta pa leksaker: byggbitar, tag och bilderbocker ; det ar
redan en hel konst och kommer att bli en vetenskap. Ett modernl
barns myckna leksaker aro inte i fórsta hand ett bevis pa var
stórre barnkarlek. Det ar snarast en foljd av att de vuxnas liv
stangts for barnen, vilkas eget liv darfór blivit fattigare. Hur
skulle barnen kunna lara sig enkla former och naturlagar utom
just genom att sjalva handskas med olika slags materiał?

Vad vi nu ha svarast att ge barnen medelst hela den arti-
ficiella leksaksvarld, som vi tillskapa sasom ersattning for den
rika verkliga, det ar tidiga upplevelser av helheten, fullstandig-
heten, realiteten hos kulturmiljón. Vidare ha vi svart att finna
en kontakt med den framtida livsomgivningen, svart att lara
dem samarbete och ge dem fostran till jamvikt i sociala rela-
tioner. Men denna kulturorientering skali ju just bilda attity-
derna, vardeskalorna eller, om man sa vill, moralen. Blir denna
alltfór familjeindividualistisk, sa blir aven den framtida livs-
anpassningen svarare. Allra svarast ter sig uppgiften givetvis
i den moderna miniatyrfamiljen: ju flera nagorlunda jiimn-
gamla barn, desto mera av verklighet, fullstandighet och kollek-
tivitet i sociala relationer.

Den traditionella barnuppfódningen ar numera irrationell
framfór alit under tiden till skolaldern. Hemmet ar alltfór
fattigt som social varld for de sma. Att behalla barnen helt i
hemmet var ett rationellt tillvagagangssatt (och ar det an, dar
de gamla fórhallandena besta mera orubbade, som i jord-

UPPFOSTRINGSSITUATIONEN AR OHALLBAR

303

brukarfamiljerna), sa lange modern och aven fadern hade sitt
arbete och snart sagt hela sitt sociala liv i eller kring hemmet,
och sa lange detta tillstand var ekonomiskt betingat av aven
andra grunder an barnuppfodningen. Nu ar metoden i allinan-
het icke rationell.

Uppfostringssituationen i den lilia moderna familjen ar nar-
mast i stallet patologisk. Att en vuxen manniska, oftast modern,
skali agna sin dag at hemmet for att dar valla ett eller tva
barn, det ar dock ganska orimligt. Och an orimligare blir det
i takt med att det óvriga hemarbetet rationaliseras och minskar.
I sarnina man riskera de fdrefintliga barnen att bli dverupp-
fostrade och i varje fali blir situationen personligt olidlig:
nagra fa individer standigt slitande pa varandra i en alit
trangre och innehallstommare miljó. Det maste ta pa nerverna
och livslyckan. Situationen ar sa mycket orimligare, som de
vuxnas varld och barnens varld icke langre kan vara den-
samma. Att begiira hannonisk intressegemenskap pa en sa smal
bas betyder att fórkvava liv hos endera — eller bagge —
parterna. ifil

En vasentlig beslandsdel i problemet om den moderna famil-
jens anpassning till de foriiiidrade betingelserna ar darfor
kravet, att utom hemmets ram men dock i narmaste fórbindelse
med hemmet tillskapas mer andamalsenliga uppfostringsmiljoer
for smabarnen — inte enstaka, illa utrustade barnkrubbor och
avlamningsstallen, men valorganiserade, offentliga och kost-
nadsfria barnkannnarskolor eller ”lekstugor”, dar barnen for
en betydelsefull del av sin dag kunde finna en for dem sarskilt
inrattad och avpassad omgivning.

Kanske ar det lont att darvid framfór alit trycka pa de
pedagogiska skaleń: barnens sociala fostran. Redan detta, att
man bringar dem i sanwaro med jamnariga har en oerhórd
psykologisk betydelse for deras sunda utveckling. Det ar av
vikt icke minst med hiinsyn till de moderna diminutiva famil-
jerna. Och nagon sa valdsam stegring av fruktsamheten, att vi

304

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

aterfa de verkligt stora barnkullarna, ar naturligtvis icke att
riikna med. Medeltalet barn kommer val iiven i gynnsammaste
fali ej att overskrida tre. Man skulle mojligtvis genom en sadan
fostran i nasta generation kunna dampa den asociala, neuro-
tiska indiyidualism, som tyvarr i alltfór hog grad praglar hela
var generation och som aven satter djupa marken i var kultur
och i vara politiska installningar.

Det ar inte tu tal om att inte barnen skulle bli battre upp-
fostrade an nu fran alla synpunkter. Man kunde utrusta dessa
barnkammarskolor med pedagogiskt fullt lampliga leksaker,
vilka aro for skrymmande och for bullrande for moderna
yaningar. Man kunde arrangera barnens dagliga rutin efter den
for dem halsosammaste ordningen utan att inkrakta pa den óv-
riga familjens tider och vanor. Man kunde ordna mbblering,
servering etc. sa, att de passade barnen och gave dem tillfalle
att medverka och óva sig utan fórstóringsrisker. Man kunde
yidare ge alla dessa barn ett ordentligt mai ”halsomat” liksom
skolbarnen skulle fa sin skollunch, for att darigenom dels
kunna effektivt bidra till att halla dietstandarden uppe och
dels kunna na den socialpolitiska kostnadsutjamning vi sa
manga ganger talat om.

For barnens skotsel skulle man naturligtvis ha tranat folk.
Kyinnor med yerklig hag och fallenhet for barnafostran borde
i samhallets intresse sarskilt utbildas och sedan exploateras
for eftersyn av 8 — 10 barn. Under nuvarande slósaktiga ord-
ning ha somliga kyinnor med yerklig begavning och lust for
rationell barnuppfostran inte nagra barn alls, andra ha ett
eller tva att slosa sina omsorger pa, medan hela mangder av
kyinnor pa grund endast av det fysiologiska moderskapet och
familjens traditionsbundna organisation fa agna sig at upp-
fostringsyrket utan att aga vare sig intresse eller duglighet.

Man kunde dessutom halla barnen under uppsikt av lakare
och psykologer. Reformen skulle genomgaende betyda dilettan-
tismens ersattande med expertis och det pa ett omrade, som

KRAYET PA KOLLEKTIY BARNUPPFOSTRAN

305

mer an nagot annat ar grundlaggande for folkets liv och lycka.
Den skulle vidare skapa en mojlighet att utjamna tillvaron
for de manga barn, soin lida under sarskilda missfórhallanden
i hemmen, och for dem som i hemmen aro utsatta for skadliga
inflytelser av en eller annan art, t. ex. moderns ”nervositet”.

Reformen skulle daremot inte betyda — som manga reak-
tionarer tro och fórkunna — tillgivenhetens och den personligt
betydelsefulla samvarons ersattande med kylig expertis och
anstaltsanda. Expertisen skulle for det fórsta inte vara kylig
och andan icke anstaltsmassig i dessa grupper om 8 — 10
barn. De stora anhopningarna av 25 — 50 barn i krubbor eller
kindergarten ar ett missforhallande, som ingen pedagog kan ta
ansvaret for. De kollektiva arrangemangen, hushall, lokaler etc.,
kunna góras stora, men uppfostringsgrupperna darinom maste
vara sma och i mójligaste man stabila. Barnen maste ju ha till-
falle att lara kanna sina kamrater som personligheter — den
sociala fostran skali namligen visserligen vinnas genom att
kretsen av manskliga relationer nagot vidgas men en huvudsak
ar att dessa relationer goras personliga och konkreta. Barnen
komma ju vidare fortfarande att fastast hora till den egna famil-
jen och aven att ha riklig tid att njuta av foraldrakarleken. Det
vore endast fraga om att for pedagogiska andamal vissa timmar
dagligen skilja dem fran foraldrarna. Under den aterstaende
delen av dagen komme samvaron inom familjen med all saker-
het att gestalta sig mera givande for bada parterna, utan sa
mycket gnali, gnissel och tjat. Barnen skulle mindre ”vara i
vagen”, de ómsesidiga hansynen skulle kunna bygga upp en
fullkomligare hemmiljó. Vad familjetillhórigheten psykologiskt
framfor alit skali ge ar kiinsla av kontinuitet, trygghet och per-
sonlig tillgivenhet och detta alit maste och kan bevaras.

Detta organisationsproblem ar naturligtvis sarskilt Yiktigt for
stadsbefolkningens del. Barneftersynen har i staderna kommit
att innebara en langt stórre bundenhet for modern. Av sig
sjalva — d. v. s. om dylika omsorger icke vidtagas — passa

20. — M y r d dl. Kris i befolkningsfrdgan.

306

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

barnen, som ofta papekats, alls icke in i stadsbebyggelse. Ar
lagenheten liten och ekonomien begransad, sa ar problemet
olosligt aven om modern binder sig 24 tinnnar om dygnet med
sina barn — hon ”offrar” sig for dem, men gor dem i sjalva
verket en otjanst. I synnerhet i arbetarklassen ar det dessutom
inte bara en vallovlig onskan utan ofta en karv ekonomisk
nódvandighet, att modern gór sig fri for fórvarvsarbete.

Ur detta behov ha barnkrubborna vuxit fram. Sadana aro pa
manga hall inrattade som sociala hjalpinstitutioner. Arbetar-
hustrurnas rent ekonomiskt betingade behov av frigorelse fran
barnen under arbetstiden har saledes bor jat vinna beaktande.
Men vanligen betraktas val barnkrubborna annu blott sasom
nódfallsatgarder for módrar, som icke aro i tillfalle att helt
agna sig at sina barn. Har ha vi emellertid angivit de peda-
gogiska skaleń, varfór rent allmant en sadan fostran ar over-
lagsen, ja mer och mer nódvandig. Kindergartenrórelsen a
andra sidan tillgodoser pa sitt satt detta pedagogiska behov,
men har mestadels vant sig till overklassens familjer, da dess
skolavdelningar i allmanhet varit privat organiserade och kost-
samma, samt har dessutom tagit hand om barnen fórst vid en
nagot senare alder, nagra fa ar fore den vanliga skolan. For
att sammansmalta ideologien bakom bagge dessa fóreteelser,
for att góra en social fostran fore skolaldern tillganglig for
alla samhallsklasser samt kontinuerlig for alla aldrar och dess-
utom for att hava de psykologisk-pedagogiska synpunkterna i
forgrunden ar det vi fórordat den delvis nya formen ”barn-
kammarskolan”. Fdrutsattningen for att ett ansvarigt socialt
patos skali stalla sig bakom dylika stora reformkrav har darvid
givetvis varit, att dessa barnkammarskolor — nursery schools
kallas de i England, som varit fóregangslandet, och i Amerika,
dar de sarskilt malmedvetet organiserats som nodvandiga peda-
gogiska och sociala institutioner — bli sakkunnigt skotta och
frikostigt underhallna.

BARNKAMMARSKOLAN

307

For att forverkliga detta sociala och pedagogiska reform-
program att satta alla klassers barn i tillfalle att fa tillbringa
en betydelsefull del av sin dag i andamalsenligt inrattade stor-
barnkammare med lampliga leksaker och med jamnariga kam-
rater kommer det att kravas mycket arbete, till en borjan upp-
lysningsarbete. Det gar emellertid icke langre att avfarda detta
behov med ett antal barnkrubbor, vilka, om an valskótta, blott
aro avsedda som parkeringsplatser. Syftemalet med barn-
kammarskolorna ar ett annat, ar i forsta hand pedagogiskt,
och darfor maste aven det inre arbetet ordnas annorlunda och
huvudvikten laggas pa den psykologiska fostringsuppgiften.
Samhallet star saledes nu infor uppgiften att sorja for att ett
tillrackligt antal sadana barnkammarskolor skapas och att de
hallas i niva med de kvalitetskrav, som maste resas. Folkskolan
har har sin stora chans. Det skulle gaiła att vidga skolan nedat
till att omhanderta aven de annu icke skolpliktiga barnen.

I England har detta delvis redan skett. Dar har i den stora
skolreformen av 1918, som i huvudsak innebar en reglering
och utvidgning av statens ansvar for skolvasendet, inryckts en
fórordning, att da en kommun ónskar arrangera dylika barn-
kammarskolor, staten bidrager med halva kostnaden. Pa en
hel del stallen ha ocksa dylika underbyggnader till folkskolan
kommit till stand. Visserligen har den sittande konservativt-
”nationella” regeringen snalat mer an avsett med bidragen,
men sa har ocksa arbetarpartiet svarat med att hart driva fram
barnkammarskolorna som en viktig punkt pa sitt program.

En speciell organisationssynpunkt ar har emellertid vard be-
aktande. Det ar namligen troligt, att dessa barnkammarskolor
lampligast bora sammankopplas med sjalva bostadspolitiken
for att kunna fórlaggas i nara samband med bostadshusen och
verkligen bli vad de aro avsedda att vara: ett komplement till
hemmen. Den sociala bostadsforsórjningen bor ju overhuvud-
taget laggas mer efter linjerna av centraliserad hushallsdrift
for att \erkligen tjana den nutida familjeutvecklingen, och

308

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

gemensamma barnkammare hora givetvis dit. H. S. B. i Stock-
holm har redan utfort ett pioniararbete pa detta omrade. —
Aven om smabarnsvarden skali direktare samordnas med bo-
stadsforsórjningen an vad fallet ar med den vanliga skolan,
som ki aver centralisering for att vara effektiy, maste anda denna
uppfostringsverksamhet i framtiden komina att ledas av det
allmanna genom nagon utvidgning av de sociala organem

I alla handelser synes skolan bora kontrollerande omspanna
bela den allmanna barnuppfostran i landet. Aven de privata
och halvprivata kindergarten och barnkrubborna, kollektiy-
husens och de kooperativa bostadskomplexens barnkammare
maste in under pedagogiskt och skolhygieniskt overinseende.
Yara skolmyndigheter maste ha mójlighet och skyldighet att
lagga upp program, driva psykologisk-pedagogisk forskning och
darmed bli i stand att styra reformerna och standigt forbattra
dessa institutioner. De maste framfor alit ha kontroli óver ut-
bildningen av lararkrafter och — - atminstone delvis — barna-
yardspersonal. Statliga seminarier for smabarnslararinnor aro
ett led i ett dylikt program. Aven smabarnspedagogiken behóver
namligen rationaliseras och hójas till yrke inte bara for nagra
fa kindergartenlararinnor utan for alla som overhuvudtaget ha
barn om hand.

Reformer i denna riktning — oavsett nu den organisations-
detaljen, om skolvasendet eller nagon annan institution skali
ta initiatiy och ansvar — aro i linje med tidsutyecklingen: de
innebara blott en rationaliserande och fórbilligande speciali-
sering inom annu ett livsomrade. De betyda en lattnad i upp-
fostringsansvar och ett uńdanrojande av barnens hindersamhet
sarskilt for kvinnorna och det i sa hóg grad, att de sakert skulle
bortskaffa en del av motivkomplexet bakom den pagaende
starka fódelsebegransningen. De erbjuda vidare nya medel,
yarigenom iiven kostnaderna for barnen kunna distribueras
efter andra grunder an familjernas barnantal, med enahanda
yerkningar pa familjens installning till barnafodandet.

HEMARBETET FORR

309

Da familjen urartar sasom uppfostringsmiljo, maste skolan
eller samhallet genom nagot annat av sina organ fatta som sin
uppgift att ta upp de fran familjen avkopplade funktionerna
och samordna den kollektiva varden av barnen sa att den effek-
tivt och skadelóst ersatter och utbygger henwarden — just i
den man denna blir otillracklig.

De gifta kvinnornas arbetsfórhallanden.

Yid motiveringen av denna vittsyftande socialpolitiska reform
ha vi annu knappast rort vid det faktum, att samhallets delvisa
óvertagande av smabarnens fostran tvingar sig fram aven sa-
som en foljd av fórandringar pa ett annat av industrialiseringen
revolutionerat omrade, namligen kvinnoarbetet.

Vid behandlingen av detta viktiga och just nu sarskilt
aktuella problem ar det larorikt att se tillbaka genom tiderna
och studera hur kvinnoarbetets roli och dess organisation vaxlat.
Darav framgar bland annat, hur historiskt farskt det ideał ar,
som de reaktionara nu vilja f orf akta i maktlós kamp mot
sociala krafter vilkas styrka de underskatta.

I den patriarkaliska familjen var hustrun ungefar lika
mycket och lika litet hemmaarbetande som mannen. Alit arbete
var hemmaarbete i den familj, som aven var organiserad sasom
en produktionsenhet; nagot sarskilt forvarvsliv fanns inte. Kom
det kontanter till bondefamiljen, sa var det lika ofta om inte
oftare fran produktionsgrenar, som lago under hustruns arbete:
smor, mjólk, agg, kótt och fiask, garn och vavnader. Hon
skótte visserligen dessutom vanligen hushallet — med barnens
hjalp — men deltog aven i skorden, kdrde vid behov t. o. m.
kolforor, hade huvudansvaret for fabodslattern o. s. v. Om i en
gammal bondebygd en man hade statt upp och fórklarat, att
hustruns plats var att endast skóta hushallsarbetet och varda
barnen, skulle han inte ha tagits pa allvar eller skulle ha be-
traktats sasom en gudsfórgaten radikal samhallsomstortare,

310

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

vilken kunde riskera att ruinera landets ekonomi och fora famil-
jen mot dess undergang darest han skulle lyckas uppagitera de
unga kvinnorna for ett sa lattjefullt evangelium.

Yad speciellt galler barnafodandet och barnavarden, sa
vallade de bada uppgifterna knappast storre avbrack i hustruns
produktiva liv, eftersom hennes — liksom mannens — arbete
ju var fórlagt till hemmet eller hemmets narhet. I den man
barnen kunde góra ratt for sig, vilket de redan tidigt kunde,
var for ovrigt hennes barnafódande ett narmast produktivt in-
slag i familjens liv, medan det nu alldeles bestamt ar ett rent
konsumtivt. Barnavarden betecknade icke nagon mera central
del av hustruns garning. Man far inte glomma, att den tidens
barn dels mer skótte sig sjalva, dels togos om hand av manga
andra an modern: anforvanter, syskon samt icke minst fadern,
som hade betydligt storre andel i barnens fostran da an nu.

Nar industrialiseringen kom och tvingade till fórvarvsarbete
utom hemmet, var det ganska naturligt att det huvudsakliga an-
svaret darfor foli pa mannen, da ju hustrun fakliskt var mera
bunden till hemmet genom den rent fysiologiska moderskaps-
funktionen. Barnsangarna voro ganska tata. Sa sent som om-
kring 1880 fódde nastan var tredje gift kvinna i aldern 15 — 45
ar barn varje ar (nu endast var attonde). Nar hustrun narmast
av dessa skal fatt hemarbetet pa sitt ansvar, bands hon ytter-
ligare till hemmet genom att detta arbete i bórjan industriali-
serades och rationaliserades relativt sakta. Det ar emellertid
val vart att lagga markę till att det ar detta kortvariga over-
gangsskedes fordelning av arbetsfunktionerna inom familjen,
denna sonderfallande patriarkaliska familj, som fatt pragla var
monsterbild av ”kvinnans plats ar i hemmet” — ”kvinnan”
har alldeles bestamt tankt i motsattning till mannen, som ju
tidigare dock aven han i allmanhet haft sin plats dar. Aldre
och mera lysande aro inte flertalet av vara konservativa
familjeideal.

BAKGRUNDEN TILL EMANCIPATIONSKRAYEN

311

Men om nu fórutsattningarna for denna bundenhet radikalt
fórandras, maste vi da inte pa nytt fórandra aven vart tankande
i dessa fragor om kvinnans ”naturliga” arbetsfalt? Dessa fórut-
sattningar ha redan yasentligt fórandrats. Familjerna ha for det
fórsta blivit mindre, barnsangarna aro mycket farre till an-
talet och ta darfór mindre tid, de óverlevande barnens antal
ar i allmanhet langt mindre, trots att barnadódligheten forr
hart reducerade kullarna. Och som vi visat i tredje kapitlet har
tendensen kraftigt gatt till en mera koncentrerad lokalisering
av de nu fataligare barnsborderna till en yngre aktenskaps- och
hustrualder. Barnavarden tar visserligen relativt sett betydligt
mera tid och intresse i ansprak an forr. Men betraktad sasom
”livsuppgift”, yartill de, vilka moralisera óver kvinnans vasen
och naturliga funktion garna vilja ha den, kan den dock hógst
ta moderns tid nagorlunda fullstandigt i ansprak fram till den
tidpunkt, da minsta harnet kommer i skolaldern. Har den gifta
kvinnan darefter ingen ”livsuppgiftv langre, fastan hennes ater-
staende livslangd oavbrutet stegras?

Maste det inte te sig som en orimlig felanpassning, att
kvinnorna helt skulle lagga upp sina liv efter dessa fa ars
krav? Maste inte tvartom slutsatsen bliva: eftersom den inten-
siva tiden for barnafódande och barnuppfostran numera ar
endast en kortare epok i en kvinnas langre liv, bór man góra
det lattare for henne att halla kontinuiteten med det som
kommer fóre och efter denna period.

Redan dessa hansyn góra kvinnornas moderna livs- och
arbetsstravanden fórstaeliga. Annu tydligare ser man den nód-
yandiga linjen i utvecklingsgangen, da man betanker att hem-
arbetet sjalvt ar under rationalisering och hemproduktionen
redan — atminstone i stadshushall och den darmed likartade
familjetyp vi narmast tala om — helt stannat av. De tekniska
mójligheterna for att flytta aven den sista beredningen av kon-
sumtionsartiklarna utom hemmet finnas aven: konfektions-
kliider, lvattanstalter och centralkók beteckna nya steg till

312

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

kvinnornas frigorelse fran bundenheten till det husliga arbetet.
Utvecklingen stapplar har; sarskilt steget till den industriali-
serade matberedningen vagrar man i det langsta att ta. Men
aven med det vanliga utnyttjandet av halvfabrikat har hem-
arbetet redan kunnat krympa samman sa mycket, att man kan
tala om en valdig och problemskapande frigorelse av kvinno-
kraft.

Denna soker sig da utlopp. Dels i en hel del mindre plan-
massig och mera artificiellt tillskapad aktivitet av olika slag,
men dels ocksa i fórvarvsverksamhet. Den forra vagen har varit
den hyggliga borgerlighetens vag anda in i detta sekel. Man
skulle kunna fylla en bok med redogórelser for denna den
kvinnliga uppfinningsfórmagans instangda triumf. Dit hor de
manga lyxgoromalen inom hemarbetet, dit hor smaborgerlig-
hetens óverlastade umgangesliy, den overambitiósa ”hus-
moderns” mat- och hushallsintresse och hennes darmed fórenade
lust till trangt social skrytsamhet, dit hor broderandet och
stickandet, syendet och virkandet, som fyllt vaggar och soffor,
bord och byralador, dit hor den intensiva fórstroelselasningen
bland kvinnor. Dit hor aven — sarskilt i de hógre samhalls-
lagren — en bverdrivet arbetskravande inkópsverksamhet
(shopping), sport och skonhetsvard, vidlyftigare erotik, social
yerksamhet av yalgórenhetskaraktar samt, hos de mera intellek-
tuella och ambitidsa, darjamte en miingd 55fri” litterar, konst-
narlig eller yetenskaplig yerksamhet av knappast inkomst-
bringande natur.

En hel mangd dylika aktivitetsformer tog sig alltsa den av
industrialiseringen frigjorda kvinnoenergien, da den icke styr-
des och organiserades. Ett naturligare utlopp var emellertid
vagen till arbetsmarknaden. Dit hade av rent ekonomiska skal
de fattigas hustrur omedelbart tvingats, men sedan dess ha
aven de battre stallda klassernas gifta kvinnor i stor utstriick-
ning gatt samma vag. Vid sidan och kanske f ramom det person-
liga behovet av kraftutlósning har givetvis aven rent allmant

DE GIFTA KVINNORNA PA ARBETSMARKNADEN 313

behovet att stegra familjens ekonomiska standard varit
drivande.

Omkring 27 % av Stockholms gifta kvinnor kunna nu be-
raknas vara fórvarvsarbetande pa ett eller annat satt; detta en-
ligt preliminara uppgifter fran 1930 ars folkrakning (siffror
fran andra landsandar saknas tyvarr). Typiskt for denna ut-
yeckling ar, att for narvarande varje socialt ambitiós familj i
alla samhallsklasser och tydligen alldeles oavsett familje-
ideologi sóker ge sina dóttrar en utbildning for att góra dem
oberoende av aktenskap. ”Hemmadóttrar” av den gamla typen
kunna nu blott studeras i vissa kulturella avkrokar av landet
— och dessutom naturligtvis i jordbruket, dar de annu ha en,
lat vara minskande, allvarlig yrkesuppgift att fylla.

Det ar mójligt, att denna extra stróm av frigjord kvinno-
arbetskraft rinner till sa hastigt, att naringslivet, som just nu
befinner sig i en djup desorganisationskris, har svart att ta den
i ansprak. Arbetslósheten ar dock icke sarskilt stor for kvinnlig
arbetskraft. I varje fali ar detta ”nya” fenomen, att aven de
gifta kvinnorna upptrada pa arbetsmarknaden, tydligen i ógonen
fallande. En hel del mindre insiktsfulla personer ha aven latit
lura sig att tro, att arbetslóshetskrisen skulle kunna mildras pa
ett mera vasentligt satt, om detta nya tillflóde damdes upp.

Sasom ett egenartat och synnerligen beaktansvart drag i
denna propaganda mot de gifta kvinnornas arbetsratt bór
framhallas, att propagandan nastan helt hallit sig pa óver- och
medelklassplanet. Emot arbetarhustrurnas utearbete — som
dock ar den óvervaldigande merparten av gifta kvinnors fór-
varvsarbete — har man tydligen inte haft samma invandningar,
trots att deras arbetskraft val i allmanhet relativt battre
skulle kunna utnyttjas i hemmen, och trots att arbetslósheten
dock framfór alit ar ett kroppsarbetets problem. Nej, man har
mest fast sig vid ”ratten” till sadant arbete, som i hógre grad
framstar sasom en efterstravansvard fórman i medel- och óver-
klasskikten: arbete i laroanstalterna, vid post och telegraf och

314

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

eljest i fórvaltningen o. s. v. Detta fórhallande karakteriserar
bast hela opinionsrórelsens sociala karaktar.

Den som nagorlunda klarógt ser sammanhangen inom det
ekonomiska livet kan ieke vanta bot pa mannens svarigheter
att skaffa sig familjefórsorjarinkomster genom att fórbjuda
vissa kategorier, t. ex. gifta kvinnor, unga man, man till rika
hustrur eller vad an, att delta i konkurrensen om arbets-
tillfallena. Pa langre sikt bli namligen inte arbetstillfallena
flera och fórsorjningsmojligheterna stórre genom sadana bak-
vanda reformer. Sa langt borde atminstone den nationalekono-
miska folkundervisningen i Sverige ha trangt, att dylika pa-
staenden ieke skulle kunna vinna tilltro. Genom att fórbjuda
folk att arbeta kan naturligtvis ingen berikas. Pa langre sikt
bli darigenom bade de som ieke fa oeh de som fa arbete
fattigare. Tillfalligtvis kan val en omsortering av arbetstill-
fallena hjalpa de fataliga som sta narmast till hands oeh
skulle kunna fa de avsattas platser. Men utom att vissa andra
kategorier (de avsatta, deras familjer, de hembitraden och
andra de i sin tur kunna avskeda o. s. v.) samtidigt bli lidande,
bleve dock huvudresultatet endast att vi erkande var ofórmaga
till fornuftig samhallelig produktionsorganisation och i nagon
man avledde uppmarksamheten fran de verkligt effektiva re-
formerna.

Aven om ansatser i denna riktning skulle foretagas, kunna
de blott beteekna en av dessa kortvariga, reaktionara ytrorelser,
som bruka krusa varje stor social utveckling. Utvecklingen kan
namligen inte hejdas. Dess sociala orsaker ligga for djupt och
vi ha bar sokt antyda dem. Kvinnorna, utan atskillnad mellan
gifta och ogifta, komma alltsa med all sakerhet att alit oftare
sóka sig ut i arbetslivet. Denna tidstendens ha vi bara att
konstatera. Det gar emellertid ej att skymma undan det faktum,
att mellan kvinnornas forvarvsarbete och deras benagenhet att
fóda barn for narvarande rader en ódesdiger konflikt.

For det forsta ar det givet att under nuvarande fórhallanden

KVINNORNAS YRKESARBETE OCH DERAS FRUKTSAMHET 315

en mangd kvinnor underlata att gifta sig av hansyn till sitt
yrkesarbete, som de icke vilja ge upp. Nar familjeinstitutionen
alltjamt har den organisationen, att aktenskap och barn utgóra
ett vasentligt hinder for fórvarvsarbete utom hemmet (eller att
yrkestillhórigheten minskar giftermalsutsikten, ex. lararinnor,
sjukskóterskor), sa maste ett sadant resultat ofta bli foljden;
och det ar sannerligen inte de samsta kvinnliga arvsbararna
och barnuppfostrarna, som darigenom hallas ofruktsamma.
Hur manga de kvinnor aro, som, om denna konflikt ej fóre-
legat, skulle ha kommit att gifta sig, ar naturligtvis omojligt
att berakna. Man bór emellertid halla klart for sig, att varje
inskrankning av gift kvinnas ratt och mójlighet att ha fórvarvs-
arbete maste stegra deras antal. I detta samband har det sitt
intresse att erinra om att Sverige redan fórut har en abnormt
lag giftermalsfrekvens i jamfórelse med andra lander.

Men vidare visar statistiken allmant, att gifta kvinnor i fór-
varvsarbete ha betydligt lagre fruktsamhet an de hemmafór-
sórjda. Edin har i en av sina intressanta undersókningar óver
fruktsamhetsdifferenser — gallande Stockholm under vissa ar

— exempelvis adagalagt, att da mannen haft en inkomst under
6,000 kr., ar de yrkesyerksamma hustrurnas fruktsamhet endast
omkring 50% av de hemmafórsórjdas. (Denna underfruktsam-
het minskar for óvrigt med stigande socialklass; for hógsta in-
komstgruppen, óver 10,000 kr., ar skillnaden utan betydelse.)
Nu far man visserligen akta sig att dra fórhastade slutsatser
ur detta papekande. I en sadan skillnad ligger namligen fórst
ett antal hustrur, som av andra orsaker icke ha nagra barn

— egen eller mannens sterilitet, arftlighetshansyn eller dylikt

— och just darfór sett det naturligare att agna sig at ett fór-
varvsarbete. Dar finnas vidare ett stort antal hustrur i unga
aktenskap, vilka mahanda uppskjutit sitt barnafódande nagon
tid som de i stallet agnat at att stahilisera familjeekonomien.
Om dessa kan man alltsa icke saga, att arbetet hindrar dem
fran att ge sitt tillskott till befolkningen ; de komma att

316

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

ge det. Men vidare ar en annan stor del av dessa fórvarvs-
arbetande hustrur tvungna att sóka ett betalt arbete utom
hemmet; de aro helt eller delvis familjefórsórjare eller i varje
fali beroende av sin inkomst. Det skulle alltsa icke under nagra
omstandigheter kunna vara en samhallsvinst, att dessa hustrur
utestangdes fran sina fórvarvsmójligheter och tillhólles att i
stallet fóda barn.

Aven med dessa sakligt motiverade korrektioner, som natur-
ligtvis mińska de statistiska rasiffrorna for skillnaden i frukt-
samhet mellan fórvarvsarbetande och icke fórvarvsarbetande
gifta kvinnor, kvarstar dock troligen en viss restskillnad, som
utgór ett bevis for det faktum, att kvinnornas arbetsliv under
nu radande sociala fórhallanden i viss man inkraktar pa deras
ónskan och deras mojligheter att ha barn. Hartill ar att lagga
det antal kvinnor, som av samma hansyn icke gifta sig.

Men alit detta i sin tur innebar ju endast, att de kostnads-
hansyn och den hindersamhet vi ovan flera ganger talat om,
har aro verksamma. Barn aro numera i motsats till fórr en rent
konsumtiv och dartill direkt produktionshammande faktor. Vill
darfór samhallet genomfora den nyanpassning, som ligger i att
dessa familjeindiyiduella konsumtionskostnader for barnen
minskas samt i att barnen genom en mera kollektivt ordnad
vard upphóra att vara sa hindersamma for kvinnorna i deras
livs- och arbetsstravanden, sa kommer detta sakert icke att vara
utan sina verkningar pa aktenskapsfrekvensen och pa fruktsam-
heten inom aktenskapen.

Den traditionella metoden att uppfóda och uppfostra barn
svarar alltsa emot en familjeinstitution, vars ekonomiska och
sociala grundval redan undanryckts och dar speciellt kvinnor-
nas funktion var helt annorlunda ekonomiskt betingad. Nu ar
denna metod alit annat an rationell. Den representerar en
mycket ofullstandig anpassning efter fórandrade fórhallanden,
och denna bristande anpassning kommer, om den icke rattas
till, att bland annat resultera i standigt sjunkande fruktsamhet.

DEN STEKILA FAMILJEN

317

Ty barnlóshet ar onekligen en viss form av ’'anpassning” efter
familjens och sarskilt kvinnornas fórandrade sociąla livs-
betingelser. Vill man ha en annan slags anpassning blir man
aven tvungen att sóka en annan utvag ur den svara konflikt,
familjen nu rakat in i. Man blir tvungen att sóka paverka
motivspelet genom ett socialpolitiskt reformarbete, som griper
djupt nog att mojliggóra en familjesociologisk reorganisation.

En kollektivisering av barnuppfostran ar pa detta satt fran
manga olika synpunkter samlingslinjen : av psykologiska skal,
av pedagogiska skal, av familjeorganisatoriska skal samt icke
minst av de befolkningspolitiska och socialekonomiska skal,
som stalla det ónskligt att na en mer samhallelig fórdelning av
barnfórsórjningskostnaderna.

Den nya familjen.

Det ar ingen anledning att sóka doi ja det faktum, att en
fortsatt kollektivisering av barnuppfódning och barnuppfostran
innebar en genomgripande fórandring av familjelivets hela
grundval. Men familjen just nu ar blott en dalig kompromiss
mellan en stabil fórkapitalistisk tradition och den nya tidens
fórandrade betingelser. Den ar, som alla kanna, en familj i
upplósning och ar sasom sadan icke vard alltfór ómhant skon-
samhet utan kraver tvartom en radikal operation, om dess liv
och fortsatta utvecklingsmójligheter icke skola vedervagas. Den
innefattar starka moment av spanning och intresseklyvning —
ting som vi endast med svarighet kunna latsas vara okunniga
om, blott darfór att de i det langsta fórtigas och bortljugas
bade genom folks naturliga slutenhet i fraga om sitt eget in-
timaste liv och genom en viss litterar romanticism, som allt-
jamt mer an sociala studier far farga var verklighetsupp-
fattning.

Alla erfarna manniskor misstanka saledes, att flertalet 1800-
talsaktenskap voro olyckliga. Olyckliga aktenskap sta rentav

318

S0CIALP0L1TIKEN OCH FAMILJEN

sasom ty piska for detta overgangssekel. Fórr hordę man be-
tydligt mindre av olyckliga aktenskap. Till nagon del berodde
det sannolikt pa en starkare personlig fortegenhet men huvud-
sakligen val dock pa att familjerna faktiskt voro mera harmo-
niskt uppbyggda och anpassade.

Men nu: hur fórhaller det sig egentligen med familjelyckan
i det genomsnittliga svenska arbetarhemmet? Eller tag dess
standardbildande monster: borgarhemmet. Tag t. o. m. borgar-
hemmet under dess senaste glanstid, fran seklets mitt och fram
emot varldskriget — under den tid alltsa, da annu alla slags
traditioner voro mera levande, vardeskalorna fasta och dess-
utom barnkullarna skapligt stora; detta borgarhem, som sa
fridfullt skyltar i tidens viktorianska puritanism men vars val
hemlighallna verklighet sa elakt satiriserats i sekelslutets
Giftaslitteratur. Det vore en lockande uppgift for en psyko-
logiskt orienterad sociolog att genom kritiskt analyserade och
kontrollerade enąueter ordentligt studera denna sak innan sjalva
undersókningsobjektet, fórkrigsgenerationen, dór ut och vi de-
finitivt bli hanvisade till den sociala historieforskningens pa
ett sadant omrade nbdvandigtvis klumpiga och ytliga metoder.
Vilken roli spelade gralet om hushallspengarna? Vad tyckte
och tankte kvinnorna? Hur pass avsevarda intresseslitningar
fororsakades av kónsumganget? Hur trivdes barnen?

Denna just forgangna epoks familjetyp ha vi har sett som
ett óvergangsfenomen och just darigenom kunnat forklara des-
organisationen och disharmonien. Familjen haller nu pa att
lópa in i en ny utvecklingsfas, och i manga hanseenden uppstar
da en nagot battre anpassningsform. Det moderna aktenskapet
skulle rentav kunna tankas vara allmant lyckligare redan av
det skalet, att det likval i mycket hogre grad bygger pa kamrat-
lighetens grundval, an vad den nu aldrande generationen nagon-
sin kunde astadkomma pa grund av den bristande oppenhet och
vilja till renharighet, som tyvarr atfóljde den borgerliga
epokens romanticism. Men andock ar denna moderna familj,

FAMILJENS FRAMTID

319

sarskilt fran barnens synpunkt, ingenting annat an en dalig
kompromiss mellan gammalt och nytt. Vidare ar hela situa-
tionen fullkomligt labil — aktenskapens tendens till alit kortare
varaktighet badar bland annat darom, likasa den mot snabb
avfolkning tenderande fódelsebegransningen.

Men om vi objektivt studera de djupare sociologiska samman-
hangen, om vi modigt bejaka de organiserande tendenserna,
som ocksa ligga i denna utvecklings linje, och om vi sa an-
spanna var socialpolitiska refornwilja, behóva vi icke se denna
familj ga mot en definitiv upplbsning och sterilitet. Var stravan
maste vara att na fram till en ny, fórandrad jamvikt inom den
samhalleliga grundcell, varinom manniskornas vasentligaste
sociala fórbindelser skola rymmas. Denna nya familj maste
bland annat vara sa uppbyggd, att den icke for sin ekonomiska
valfards skuli och for hustruns frihet drives fram emot alit
fullstandigare barnlóshet.

Inom denna nya familj skali — liksom i den gamla patriarka-
liska — hustrun sta vid mannens sida sasom kamrat aven i det
produktiva arbetet, och barnens ratt till en for deras framtida
liv andamalsenligt fostrande existens skali anyo vara tryggad.
Under arbetstiden, de sju — atta timmarna mittpa dagen, skali
i anpassning till det industrialiserade samhallets vidgade arbets-
fordelning familjen vara splittrad: de vuxna arbetande man-
niskorna maste vara pa sina arbetsplatser ; barnen lęka, ata,
sova och ga i skola pa sitt hall. Gemensam bostad, gemensam
fritid samt det svargripbara, subtila personliga forhallandet —
det tro vi ar konstituerande for familjen, och det kommer att
besta. Privat hushallsdrift, individualistisk foraldramyndighet,
hustruns instangda livsinriktning daremot icke. Det maste bort-
nótas genom den sociala utvecklingen i den grad, som familjens
livsanpassning kraver.

For manga av sina viktigaste funktioner skali familjen da
bero av samhallet, det storre folkhushallet. Aven detta drag ar
egentligen en principiell nyhet blott i forhallande till óver-

320

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

gangsskedets rotlósa, isolerade familj. Den gamla patriarka-
liska familjen var fast fórbunden ursprungligen med atten men
sedan med grannfamiljerna, byn, bygden. Den var en integre-
rande del i ett stórre helt, och gemenskapen visade sig aven i
viss produktiv arbetsfórdelning och i viss fórdelning av plikter
och rattigheter mellan familjerna. Det var egentligen fórst
skiftesrórelsen som brot denna stórre familj óver familjerna
genom att splittra byalagen. De enskilda hemmanens agor sam-
lades indiyiduellt, varvid gardarna maste placeras ut. Tvanget
till samordning i arbetet bortfóll och bygatan var ej langre
det sociala forum, den tidigare alltid varit. Allmanningarna
realiserades; i alla handelser undandrogs mer och mer deras
utnyttjande fran den by- eller bygdekommunism, som tidigare
fórharskat. Samtidigt brót industrialiseringen och penninghus-
hallningen in. Det skali har icke fórnekas, att detta alit pa
sin tid var tekniskt betingade och darfór nódvandiga framsteg
i utvecklingens linje. Men dessa fórandringar hade ódelaggande
yerkningar for det gamla bondesamhallets gemensamhetsliv.
Det var da som den egenartade form av ytterligt driven bonde-
individualism vaxte fram, vilken vi nu ha att kampa emot da det
galler att organisera jordbrukarna ekonomiskt. Aldre ar inte
heller denna art av egocentriskt trangsinne, som nu ofta gar
och galler for ett uraldrigt bondekarakteristikum. Bondeindi-
yidualismen i denna form ar helt enkelt ett óyergangsresultat
av de gamla samfalligheternas upplósning. Och i landsandar
med en seg bondekultur har upplósningen annu icke full-
bordats. I jordbrukarungdomens nya organisationer haller den
faktiskt pa att ater óvervinnas.

Den slags socialpolitik, vi har behandlat, innebar djupast
sett blott ett aterfórande av óvergangsskedets socialt isolerade
familj till fórnyad social gemenskap — lat vara inom ett av
den industriella arbetsfórdelningen utvidgat samhalle. I denna
det dynamiska óvergangsskedets ideologiska fórvirring star da
konservatismen sasom var motstandare. Konseryatismen ar nu

KONSERVATISMEN AR INDIVIDUALISTISK 321

individualistisk. Det samhalle den sóker bevara ar upplós-
ningens. Diirvid blir radikalismen samhallsbevarande och sam-
hallsuppbyggande. Konservatismen blir liberał, radikalismen
sooial.

Vid bedómandet av denna moderna paradox — den indi-
yidualistiska och liberała konservatismen — far man inte
glomma, att hela den liberalistiska ideologien ar en intresse-
styrd rationalisering av en installning, som praglat den sociala
utvecklingen blott under en historiskt sett mycket kort genom-
brottsperiod. Den avspeglar de krafter, som forde till upplós-
ning av det gamla stationara standssamhallet. Efter att i langa
tider och i vart land anda in pa 1800-talet ha levat ett litterart
intressant men sociologiskt fullkomligt betydelselóst liv inom
vissa ytterligt intellektualiserade, socialt anormala kretsar dar
individens ratt och frihet dyrkades, sjbnk denna egocentriskt
individualistiska installning under industrialiseringen ned i alit
bredare samhallslager, grep till och med i viss utstrackning
arbetarklassen och bondeklassen. Framfór alit stadskulturen
och borgerligheten genomsyrades intill hjarterótterna.

Det ar har platsen att erinra om att historien dock aldrig
sett ett samhallstillstand i jamvikt och harmoni, som icke varit
grundat pa fasta yardeskalor inom en kollektivistisk psykologi.
Den till allman kulturkris stegrade sociala spanningen i var
tid ar i sista hand ett uttryck for den alltjamt oforsonade
brytningen mellan a ena sidan manniskornas av industrialise-
ringen framdriyna individualistiska psykologi fran genombrotts-
och upplosningsskedet och a andra sidan det avenledes genom
industrialiseringen skapade ókade behovet av social organisa-
tion och samyerkan inom fórstorade sociala enheter. Industriali-
seringen har sprangt de gamla enheterna: bygd, slakt, familj ;
har stallt de enskilda manniskorna ensammare i samhallet; har
drivit dem till stegrad individualism i deras socialmoraliska in-
stallning. Sprangningen har skett genom den ókade funktions-
delningen, yilken emellertid fran andra sidan sedd blott betytt

21. — My r dal. Kris i befolkningsfragan.

322

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

en utvidgad ram for den alltjamt lika nódvandiga produktions-
gemenskapen. Utvecklingen har darfór stallt manniskorna infor
det hardast tankbara prov pa fórmaga av samverkan och hel-
hetsinordning just i det lagę da de mindre enheterna for socialt
liv sprangts och manniskorna darigenom fórlorat i kollektivis-
tisk livsinstallning. Det ar denna valdiga konflikt som praglar
alla vara problem fran de varldspolitiska till de personliga.

Denna spanning kan icke fbrbliva. Och skali utvecklingen
icke utmynna i kaos och undergang, ar det de kollektivistiska
ansatserna som trots alit anyo maste segra. 1800-talet kan blott
fa beteckna ett óvergangsskede. Tekniken kan icke fa bli var
olycka; den maste fa bli underlaget for en stegring av vara
livsmójligheter. Men det ar ett tecken pa hur djupt den social-
moraliska upplosningen gatt, da vi ha att sóka aweckla denna
konflikt i kamp mot en mycket stark konservatism, helt fangen
i individualistiska varderingar och i en oreflekterad, men darfór
blott desto envisare fasa for social organisation — en individua-
listisk konservatism, som dessvarre asiktsmassigt har djupa
rótter aven i de politiskt radikala partierna. Individualismen
och liberalismen ma ha varit historiskt nódvandiga, ma ha be-
tecknat ett led i en utvecklingsriktig samhallsanpassning for
hundra ar sedan. I nuvarande lagę tveka vi icke att stampla
den — var den an móter — sasom farligt asocial, sasom en
broms pa utvecklingen i stallet for en dess drivkraft.

Den fórandring av familjeinstitutionen och av manniskornas
installning till denna institution, som tar sig uttryck i en mot
fullstandig barnlóshet tenderande fódelsebegransning, tillhór
saledes ett helt komplex av sociologiska fenomen, vilka alla
ytterst ha sin orsak i de genomgripande rubbningar, som lan-
dets industrialisering i sitt genombrottsskede inneburit och inne-
bar. Den desorganisation och felanpassning, vari den gamla
familjens upplósning bestar, kan botas, men endast genom djup-
gripande socialpolitiska reformer vilkas art vi sókt studera i
denna bok. Blott som en bestandsdel av detta stórre socio-

ASIKTSKRISEN I BEFOLKNINGSFRAGAN

323

logiska, reorganisatoriska problem om familjens framtida ge-
staltning inom det sociala livet kan det befolkningspolitiska
problemet angripas.

Om darfor de, vilka se en vada i den sjunkande fruktsam-
heten, arligt tanka igenom de sociala sammanhangen och resolut
ta konsekvenserna genom att ga in for en barnavardande social-
politik pa bred front, da mota de forvisso manga andra ten-
denser i tiden, som aven styra han mot en i samma riktning
utvidgad socialpolitik. Den idepolitiska optiinisten skulle rentav
kunna tanka sig en ganska enhetlig nationell ideologi inom be-
folknings- och socialpolitiken, dar de, som redan forut ivrat
for socialpolitik, komma fran radikalt hall och de, som med
nationellt patos ivrat for befolkningstalens uppehallande,
komma fran konservativt.

Detta vore emellertid sannolikt en ogrundad fórhoppning:
de ekonomiska intressena aro for starka; i sista hand styra de
det politiska stallningstagandet. Vad som kommer att ske - —
och redan haller pa att ske — blir tvartom, att de konservativt
installdas befolkningspolitiska intresse kommer att mattas infór
de socialpolitiska konsekvenserna, medan daremot de radikalas
kommer att stiga.

For socialisternas del betyder detta pa intet satt en principiell
onwandelse. Genom mer an ett arhundrade ha socialismens for-
kampar befunnit sig i oavbruten strid med de liberała befolk-
ningsteorierna: forst mot den gammalliberala malthusianismens
cyniska elandespessimism och darefter mot den nyliberala ny-
malthusianismens ensidiga preventivmedelsoptimism. For de
konservativa blir det betydligt svarare att ga i motsatt riktning
och att infbr de socialpolitiska kostnadskonsekvenserna ge av-
kall pa sitt gamla intresse for befolkningstalens uppehallande.
Det skorrar fortfarande i de mera uppriktiga konservativa*
fosterlandsvannernas bron, nar vissa av deras asiktsrepresentan-
ter — som ju redan hander — bór ja uttala sig gillande om
emigration och minskad barnavel. I narvarande lagę i fraga

324

SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

om fruktsamhet och sannolik befolkningsutveckling framtrader
namligen darigenom den individualistiska konservatismens sam-
hallsupplósande klassegoism alltfor i ógonen fallande.

Flertalet konservativa komma i denna konflikt mellan tradi-
tionella ideał och ekonomiska intressen med all sannolikhet att
reagera sa, att de soka rikta blicken bort fran befolknings-
fragan. Det ar da alla radikala ha att standigt pa nytt fora
fram denna fraga, visa de nódviindiga socialpolitiska, for-
delningspolitiska och produktionspolitiska konsekvenserna av
en omsorg om den svenska befolkningsstockens vidmakthallande
och sa tvinga dem att valja. Valja de da att stalla sig awisande,
veta vi vad vi tanka om dem och deras fosterlandskhet. Och
bland sin egen ungdom skola de bevittna massavfall. Den
liberała konservatismen ar darfor fórlorad: den dómes framfór
alit genom sitt svar pa befolkningsfragan.

Nagon ”nationell samling” i befolkningsfragan komma vi
darfor nappeligen att se: det kommer att sta strid pa alla
punkter. Vad som emellertid kommer att intraffa — sasom en
fóljd av den faktiska utvecklingen och en vaknande insikt om
dennas innebbrd — ar likval med tamligen stor visshet att de
politiska krafterna fa en fórandrad huvudinriktning till befolk-
ningsfragan och socialpolitiken. Det som da agt rum ar blott
en av dessa mera vasentliga forflyttningar av de kampande
asikternas tyngdpunkt, vilka tid efter annan intraffa under
historiens gang.

Man bór alltsa vid bedómandet av den framtida asiktsutveck-
lingen inom socialpolitiken icke glómma befolkningsfragan, dar
vi nu befinna oss i ett sannolikt mycket kortvarigt tillstand av
asiktslóshet. Man har namligen icke riktigt vant sig vid det fór-
andrade saklaget an, inte riktigt upptackt vad det ar som haller
pa att ske med familjen och med folket.

Hela den nódvandiga utvidgningen av socialpolitiken, den
samhalleliga fórdelningen av familjeansvaret, skulle naturligt-
vis kunna aga rum under langt mindre motstand, savida vi inte

KONFLIKTEN MELLAN TRADITION OCH TIDSKRAV 325

alla sutte sa fast i just dessa individualistiska tankesatt fran
industrialismens genombrottsperiod. En friare, snabbare och
mer friktionsfri social anpassning hejdas av denna belastning
som 1800-talstraditionen, litteraturen och skolan tyngt oss med.
Utvecklingen hammas ej blott — och ej ens huvudsakligen —
genom det motstand, som reses av det fataliga socialskikt av
besittande, vilka ha ett ekonomiskt intresse i att hindra den.
De ha dessvarre starka bundsforvanter i vart eget ofrivilliga
traditionsberoende.

En forandring av nasta generation harutinnan ar dock det
enda, vari alla stravanden till mera djupgaende sociala om-
gestaltningar maste soka sin grundlaggning. Darfór ligger upp-
fostringsproblemet pa botten. Fbrhoppningen star till de unga.
Den redan uppvuxna generationen ar oftast hopplós: den ar
och blir i stort sett som den redan ar. I denna generation synas
vi annu inte mera allmant vara mogna for ett ansvarigt tan-
kande efter klart sociala linjer. Samarbetstanken ar oss for
frammande. Men i befolkningsfragan liksom i alla de andra
ekonomiska och kulturpolitiska problemen galler det just att
bryta ned den asociala individualismen fran den industriella
óvergangstiden.

Det kommer att ta lang tid, men fórandringen ar nódvandig.
Den ligger helt i lin je med den faktiskt skeende sociala ut-
vecklingen: till slut tvingar den sig igenom av egen kraft. Det
tragiska ar bara, att under tiden konflikten mellan det efter-
hangsna traditionsarvet och den aktuella livssituationen tillates
vaxa ut till en sadan personlig och social disharmoni.

SAKREGISTER

327

SAKREGISTER.

Abort , se ssk. 45 not, samt miss-
fall o. fosterfórdrivning.

Animaliska produkter 157 — 159,
167, 177, 179—180, 228—229.

Antikonceptionella medel , se pre-
ventivmedel.

Arbetarimmigration 106 — 110.

Arbetsefjektivitet 183 — 187, 205 —
211, 215—216, 277—284.

Arbetsfórmaga , nedsatt 185 — 186,
207—209, 211—217, 225, 269—
270.

Arbetslón, se lóner.

Arbetslóshet 8, 10, 24 — 25, 65, 164
—168, ]80, 184—187. 196, 210,
212—217, 285, 312—314, o. ar-
betstidsnedsattning 183 — 184, o.
fortidspensionering 184 — 185, o.
levnadsstandard 166 — 168, se
aven ungdomsarbetslóshet.

Arbetsodugliga 207 — 209, 211 — 216,
225.

Arbetsordlliga 213 — 214.

Arbetsreserv 181, 237.

Arbetstid, fórkortad 183 — 184, 211.

Asocialitet 13, 73, 145, 166, 190 —
192, 209—210, 214—225, 234,
263, 267, 304, 322.

Avgangsalder 185 — 187.

Barnavdrd> se bostadspolitik, hdlso-
vard , ndringsstandard , uppjost -
ran , utbildning etc.

Barnaidrdscentraler 251 — 254.

Barnbegrdnsningsmotiv 87, 135 —

136, 142, 144, 150—151, 165, 169
—172, 174, kostnader 113, 188,
201—204, 228, 242, 284—285,

304, 308, 316, hindersamhet 114,

305, 308, 311, 316, se aven frukt-
samhet, jódelsekontroll.

Barnbespisning 202, 227 — 229, 304.

B amfor sakr ing 193 — 201.

Barnfórsórjning 11, 113 — 114, 174
—175, 188—204, 228, 236, 242,
282, 284—285, 299, 304, 316—
317.

Barnkammarskolor 202, 227, 298 —
309.

Barnkompensation, se barntillagg.

Barnkrubbor 202, 306 — 307.

Barnpensionering 198 — 201.

Barntillagg , till lónen 193 — 198,
statligt 198 — 201.

Befolkningsoptimum 60 — 66, 96 —
98, 171.

Bejolkningsstatistik 82 — 85, onske-
mal 100—101, 119.

Befolkningsutvecklingen 82 — 101.

Behonslón 193 — 198.

Bentham , ]. 18, 20.

BUdningsrórelsen 211, 273 — 276.

Biologisk teorią Malthus o. Pearl
56 — 60, rasbiologi 66 — 78, 190 —
191, 223—224.

Bondeklassen , se landsbefolkningen.

Bostadsfórhdllanden 125 — 151, 233
—237, stad 125—145, land 145
— 151, de psykiska skadeverk-
ningarna 233 — 235.

Bostadspolitik 34, 101, 125, 135 —
142, 181—183, 229—238, 249—
250, 285, 307 — 308, subvention
137 — 139, 233, 236, upplysning
236—237, 249—250.

Bostadssociala utredningen 134,
141, 230.

Bostadsstatistik 125, onskemal 125.

Bostadsutredningen for landsbygden
146, 230.

328

SAKREGISTER

Bostadsóvervakning 230 — 237, 249.

Byggnadsproduktion 134, 136 — 138,
140, 181—183, 237.

Clarte , bostadsundersbkningar 149,
150.

Dahlberg , G. 221—222.

Davidson , D. 30 n., 33 — 36.

Degenerationsfaran 36 — 37, 75, 222.

Douglas, P. 199 n.

Duglighetskraven, stegrade, se
ejjektivitetskrav.

Edin, K. A. 44—55, 57, 58, 99, 315.

Efjektivitetskrav 185 — 186, 205 —
211, 225, 270—283.

Egendomskonseriatism och -radi-
kalism 16—28, 323, 325.

Emigration 82, 101, 106, 109, 323.

Engels, F. 25.

Eugenik , se rashygien.

Expansion och sammandragning av
hushallningen 104 — 105.

Exportmójligheterna 175 — 180, 228
—229.

Fackfóreningsrórelsen 165, 206 —
207, 210, 216—217, 280—281.

Familjelon och -tillagg 193 — 198.

Familjen 11, 87, 93, 99, 112—117,
174, 188—203, 286—325, bonde- o.
hantverks-, den fbrkapitalistiska,
patriarkaliska 289 — 296, 309 —

311, 320, 1800-tals-, upplosnings-
tidens 79, 289, 291, 294—303,
310—312, 317—319, 322, den

barnrika 128—129, 136, 138, 145,
190—193, 236.

Fastighetsspekulation 140, 238.

Flodstróm, /. 30 n., 36 — 37.

F blkmdngden, forandringar 82 — 83.

F olkrakningen 101, 105, 119, 313.

Fosterfórdriyning 35, 39, 42 — 55, 86,
191, 220, omfattning 43 — 49, le-
galisering 42, 49 — 55, indikatio-
ner 50 — 54.

Frihetsuppjostran 264 — 266.

Fruktsamhet o. levnadsstandard 21
—23, 25—28, 56—60, 65, 99, 113
—114, 134—136, 142, 150—151,

162, 169—172, 187, den utom-
aktenskapliga 83 — 84, 92 — 94, se
aven barnbegrdnsning, fódelse-
kontroll, ogifta modrar etc.

F ruktsamhetsdij jerenser, sociala 57
—58, 67, 73, 87—92, 315, stad o.
land 88 — 92, Norrland 162, olika
aldrar 92, o. kvinnornas forvarvs-
arbete 314 — 316.

Fruktsamhetspremiering 11, 188.

F ruktsamhetstalet, def. 83.

F ruktsamhetsutveckling 8, 10, 82 —
—101, 162.

Fódelsekontroll 8, 23, 26 — 55, 79,
86, 135, 142, 150, 162, 172, 191,
220, se iiven nymalthusianism,
barnbegrdnsning.

Fódelsetalet, det all manna, def. 83.

Fórdelningspolitik 11, 16, 52, 112,
114—116, 174—175, 188—204,

228, 278, 284, 299, 304, 316—
317, 324.

Fórmógenhetsfórdelningen 105, 119
—123.

Fórsórjningsproblemet, se produk-
tionspolitik, barnens, se barn-
fórsórjning, aldringarnas 103 —
104.

F órtidspensionering 185 — 187.

Fóraldrauppfostran 41, 257.

Gifta kvinnor i yrkesarbete 209,
309—317.

G odwiń, S. 19, 23.

Góteborgsutredningen 141, 143, 230,
236.

Hammarskjóld, C. G. 30 n., 32 — 33,
34.

H emmamarknadsnaringar 176 — 183.

Hertzberg, G. 162 — 163.

Hojsten , N. von 221 n., 222.

Husligt arbete, rationalisering 210,
skyddat fran konkurrens 209, 310,
onodigt tillskapat 311 — 312.

Hyresutvecklingen 139 — 141, 155 n.

Halsoiard 225 — 226, 238 — 260,

socialiserad for barnen 202, 250
— 257, se aven psykisk balso -
vard, ndringsstandard, bostads-
jórhdllanden.

SAKREGISTER

329

Immigrationsfragan 106 — 111, im-
migrationsspiirrar 106 — 107, arbe-
tarklassens instiillning 106 — 107,
skandinavisk 109 — 110, flyktingar
110—111.

lndikationer, for fosterfbrdrivning
50—54, 191, 220.

lndwidualism 16, 116, 231, 262 —
269, 299—300, 304, 319—325, se
aven liberalism.

Industrialisering 87 — 92, 113 — 117,
205—217, 264, 273. 294—296, 309
—312, 316, 320—322.

Inkomst, olika klasser 118 — 124, o.
barnforsorjning 188 — 204, in-

komststatislik 119, inkomstutjam-
ning se fórdelningspolitik, se aven
leimadsstandard .

Inkomststandard och nativitet, se
jruktsamhet.

Intelligensskillnader, mellan klasser
68—76.

Internationell omflyttning 106 — 111.

Johansson, A. 134, 150.

Johnsson, O. CMundautredningen”)
14,1 143

Jordbruket 90-92, 168-169.

Jordbrukspolitik 101, 152, 169, 177
—181, 228—229, 238.

Kautsky , K. 25.

Kindergarten 202, 306 — 307, se aven
barnkammarskolor.

Klassbiologi 66 — 78, 223 — 224.

Klasscirkulation 73 — 77, 113, 273,
276 — 284, se aven yrkesrórlighet.

Klasslósa, degenererade 74 — 75, 224
—225.

Kollektivism 262 — 269, 275 — 276,
319—324.

Konkurrens o. effektivitetskrav 206
— 211, o. uppfostran 262 — 264.

Konservativ instiillning 9, 12 — 14,
16—25, 31—38, 53, 80, 111, 213,
295, 309, 310, 313, 320—324, se
iiven liberalism.

Konstant befolkning, villkoren for
84, 97, 170, 173—174.

Konsumtionsenhet , def. 155 n.

Konsumtionsreserv 158 — 159, 176 —
181, 228—229.

Konsumtionsval 139, 203, 231, 299.

Kontraception , se fódelsekontroll.

Kontraselektion 36 — 37, 75.

Kostnad for barnen, se barnfórsórj-
ning , barnbegransning, fórdel-

ningspolitik.

Kriminell abort, se fosterfórdrii-
ning.

Krisatgarder 169, 175, 179, 183 —
187, 215.

Kuinnornas fiirandrade stiillning 24,
28, 51—52, 114, 163—164, 209—
210, 290—291, 296—298, 299, 303,
308, 309—314, 317—319.

Landsbejolkningen , inkomster 121
— 122, 124, 168—169, nativitet 88
— 92, bostadsforhallanden 145 —
151, skolproblem 271, 272—275,
bondeindividualismen 320.

Lekstugor , lekskolor , se barnkam-
marskolor.

Leunadskostnadsstatistik 152, 178,
onskemM 153, 167, 178.

Levnadsstandard 22, 25 — 28, 56 —
60, 99, 113, 118—172, inkomster
118 — 125, 158 — 160, bostadsstan-
dard 125 — 151, naringsstandard
151 — 164, o. arbetsloshet 164 —
169, o. barnbidrag 199, striivan
att stegra 113, 118, 169 — 172.

Liberalism 16 — 28, 61 — 63, 96, 98,
116, 135, 140, 144—145, 231, 263
— 266, 275, 320 — 325, se aven in-
dividualism.

Linders , F. J. 97.

Livsmedelskonsumtion 151 — 164,

167—168, 177—180, 226—229,

statistik 152, 178, onskemal 153,
154, 167.

Livsmedelsprocenty def. 154.

Ljunggren , C. A. 234.

Locke, J. 265.

Lundautredningen (Johnssons) 141,
143, 236.

Lundberg , E. 158.

Ldkare , privatpraktik o. poliklinik-
vasen 240 — 245, tjanstelakare
245—257.

330

SAKREGISTER

Lakarutbildning 191, 241, 248 —
249, 253, 255, 257.

Lararutbildning 257 — 260, 308.

Lóner , olika klassers 118 — 125, 278,
arbetarnas 121 — 124, efter for-
sorjningsplikt 193 — 198.

Malthus , T. R. 17—28, 56, 117.

Malthusianism 15 — 28, 56, 323.

Marknadslón 194 — 196.

Marknadsrationalisering 180, 182 —
183.

Marxy K. 19, 21, 24—25, 56, 62.

Medborgarfostran 273 — 276, se aven
social fostran.

Medicinalstyrelsen 249, abortunder-
sbkningar 44 — 55, norrlandsun-
dersdkningen 153, 161, 227 — 228,
234.

Mentalhygien , se psykisk halsovdrd.

Mili , J. St. 18, 28, 60.

Minimilon 194.

Missjall, spontan abort 44 — 49.

Moderskapsunderstód 201.

Morał och befolkningsfraga 7, 9,
13, 23, 26—38, 41, 51—53, 79—
80, 95, 112, 286—289.

Myrdal o. Ahrćn, se ”goteborgsut-
redningen” .

Módraskydd 52, 54, 198, 201.

Nativitet , se fruktsamhet , jódelse-
tal.

Nettoreproduktionstal def. 84.

Norrlandsundersókningen 153, 161
—162, 227—228, 234.

Nursery schools , se barnkammar-
skolor.

”Nya skolan ” 264—266.

Nymalthusianism 8, 10, 12, 26 —
55, 79, 87, 94-96, 111-112, 116,
323, Sverige (Wicksellstriden)
28 — 38, aktuella reformkrav 39 —
55.

Nystrom, B. 148.

Naringsstandard 151 — 164, 202, 226
—229, 285, 304, olika klasser 154
— 160, olika familjestorlek 155 —
160, inom familjen 162 — 164,

socialpolitisk uppgift 202, 227 —
229, 304, pedagogisk uppgift 164,
226—227.

Ogburn, W. F. 62—63.

Ogijta modrar 51 — 52, 223, 315,
se aven utomaktenskaplig frukt-
samhet.

Patriarkalisk, samhalle o. familj
207—203, 289—296, 309—311,

320.

Pearl, R. 58—60.

Pedagogik , program 264 — 269, 293,
301—305.

Pensionering, se barnpensioneringy
fórtidspensionering.

Pettersson , A. 148.

Place , F., 26.

Planfiushallning 175 — 187, 263, 321
—322.

Poliklinikvdsen, offentligt 240 —
245.

Preventivlagen 39 — 42, 50, 54, 112,
190, 249.

Preventivmedel , se fódelsekontroll.

Prisrabatter , for barnrika familjer
202, 227—229.

Produktionspolitik 11, 103 — 104,

112, 115—116, 175—188, 213, 228
—229, 237—238, 285, 324.

Projylaktisk socialpolitik 11, 203 —
204, 205, 217—285, 286, 298—
309, 317, 319—321.

Psykisk halsovdrd 202, 233 — 235,
255—260, 269—270, 304.

Psykoteknik o. yrkesval 279 — 281.

Radikal installning 8, 10, 11, 12, 16
—30, 55, 79—80, 111—112, 116
—117, 213, 320—324.

Rashygien 37, 66—78, 190—191,
218—224.

Rathbone , E. 199 n.

Rationalisering 180 — 182, 205 — 211,
se industrialisering , teknik.
Reproduktionstal , def. 84.

Rousseau , 7.-7. 265.

SAKREGISTER

331

Sandler, R. 25.

Sekunda arbetskraft 207 — 208, 210
—217, 225, 269—270.

Senilitet o. samhalle 103 — 105, o.
avgangsalder 185.

Sexuell upplysning 40—41, 50, 54,
191, 249—250.

Sinnessjuka o. - slóa , fdrsorjning
216, sterilisering 218 — 224, frukt-
samhet 221—222.

Sjukvard , socialisering 238 — 245.

Skand \inavism 109 — 110.

Skatteavdrag, for barnrika familjer
11, 198, 201.

Skolkostnader 202, 281 — 283.

SkoUunch 202. 227—228, 304.

Skolldkare 251—254.

Skolpolitik 97, 101, 202, 257—276,
308.

Smdbarnsskolor, se barnkammar-
skolor.

Social fostran 260, 262, 263 — 269,
273—276. 301—307. 325.

Socialistisk installning 8, 16, 24 —
26, 65—66, 111—112, 116, 263,
323.

Socialklass o. fruktsamhet 57 — 58,
87 — 92, 315, o. rasbiologi 66 —
78, 224.

Socialpolitik 11, 13, 34 — 35, 111 —
325, se sarskilda rubriker.

Spannmdlspolitik 177 — 180.

Spontan abort, se miss fali.

Steenhoff, G. 148.

Sterilisering 67, 217 — 224.

Studentproletariat 283 — 284.

Studiestipendier 202, 281 — 283.

Stand scirkulation, se klasscirkula-
tion.

Tekniken , betydelse for befolk-
ningsfragan 10, 11, 58, 60, 61,
87 — 92, tempo 61 — 64, o. kvali-
tetskraven 205 — 206, o. samhalls-
institutionerna, ssk. familjen 87 —
—88, 287—288, 294—296, 320—
321, 325, se aven industrialisering.

Thomas, D. S. 62 n.

Tradition , traditionalism 15, 325.

Trangboddhet , stad 126 — 142, land
146 — 150, olika klasser 131 — 133,
olika familjestorlek 128 — 130,
132 — 138, o. fruktsamhet 134 —
135, 142, 144 — 145, tvungen eller
sjalvforvallad 138 — 142, skade-
verkningar 233 — 235.

Understódspolitik 153, 161. 175,
183, 215, 225.

Understódstagaranda 212, 214.

Ungdomsarbetslóshet 165 — 166, 185
—187, 213, 272, 281.

Ungkarlsskatt 188, 198.

Uppfostran 225 — 226, 260 — 276,

285, 292—293, 298—309, 325.

U ppjostringsm.il jó 70 — 71, 74, 76 —
77, 219—220, 222, 226, 233—235,
292—294, 298—309.

Upplysningstankandet 16, 18, 96,
265—266.

U rbanisering, stadsbebyggelse 87,
91—92, 114, 305—306.

Utbildning 199, 202, 272, 276-284.

Utilitarism 18, 20, 27.

Utjamning av inkomster , se fórdel-
ningspolitik.

Utomaktenskaplig fruktsamhet 83
—84, 92—94.

Veblen, T. 62.

Wicksell , K. 26, 28—38. 95.
Wicksell , S. 85, 92.

Wigforss, E. 199 n.

Wikner , P. 30 n., 33.
Vdrdeskillnader mellan socialklas*
serna 66 — 78, 224.

Yrkesarbete o. aktenskap 209. 309
—317.

Y rkesrórlighet 89 — 92, 273, 276—
284, 300—303.

Yrkesutbildning 165, 272, 276 —
284.

Yrkestal 276—284, 297, 301—303.

Aberg , L. H. 30, 31.

Ahren , U. se ” góleborgsutred *
ningen \

332

SAKREGISTER

Aldersjórdelning 83 — 85, 94, 102 —
105, 111, 171.

Aldringarnas overtalighet 83 — 85,
102 — 105, forsorjning 103 — 104,
216.

Attiotalsradikalism 12, 30, 55, 79,
94.

Aktenskap o. forsorjning 209 — 210,
309 — 317, se aven familjen.
Arftlighet, se rashygien.

Óverbejolkning, se trangboddhet ,
befolkningsoptimum.

Nya arbeten i

Historia och Połitik.

HERBERT TINGSTEN, Demokratiens seger och kris.
(Var egen tids historia, del I.) 18 kr., inb. 23 kr.,
halvfr. band 30 kr.

OTTO v. ZWEIGBERGK, Svensk politik 1905—1929.
Rikt illustrerad. 11:50, inb. 14:50.

HELMER KEY, Ny kolonialpolitik. 5:25.

— Rekonstruktionspolitikens bankrutt och Kolonialpoli-
tiken. 3: 50.

ANDERS ÓRNE, Nationellt och internationellt. En sam-
ling inlagg i den offentliga debatten. 5: 50.

GERARD DE GEER, Sveriges andra stormaktstid. Nagra
ekonomiska och politiska betraktelser. 3:75.

— J ordbrukskrisen. 3: 75.

ELI F. HECKSCHER, Ekonomi och historia. 9: 50.

— Nationalekonomien. 2:25, inb. 3:75.

— Tullfragan. 2:25.

— Svenska produktionsproblem. Andra reviderade uppl.
7:50.

RtJTGER ESS£N, Europa och yarlden. Med illustr. 8: 50.

— Europas tillfrisknande. Med illustr. 9:50.

— Bakom Asiens portar. 11:50.

RICKARD LINDSTRÓM, Socialistisk vardag. 3: 75.

ANTON KARLGREN, Bolsjevikemas Ryssland. Med
illustr. 12:50, inb. 15:50.

R. N. COUDENHOVE-KALERGI, Paneuropa. Overs. fr&n
5:e tyska uppl. 4:75.

ANDRĆ SIEGFRIED, Forenta staterna av i dag. 9:50.

HUBERT KNICKERBOCKER, Femarsplanen. 3:75.

— Sv&rt. Tyskland 1932. 4: 50.

MAURICE HINDUS, Uppryckt med rottema. 5: 75.

BORIS NOLDE, Revolutionen i Ryssland. 5:50.

SALTER, KEYNES m. fl., Den ekonomiska yarldskrisen
och vagen ur den. 3 : 50.